Dax igen...kapitalismen särbeskådas och analyseras i den takt som leder oss framåt...
Privatiseringspolitikens konsekvenser...
För dem som stödjer den kapitalistiska ekonomiska utvecklingen och dess ekonomiska system innebar den s.k. ”kvantitativa penningteorin” under 1970-1980-talen en avgörande betydelse. De, efter 1970-talet gärna kallade för ”nyliberaler”, antog att samhällets penningmängd avgjorde huruvida samhället utsattes för prisökningar eller inte. För lite pengar ledde till sjunkande priser, för mycket pengar ledde till stigande priser. Nyliberalerna menar att det enda som kan bota samhällskriserna inom det ekonomiska området är att låta privata företag ta hand om det mesta som statsmakten under 1950-1960-talen hade gjort i Västeuropa och delvis i Nordamerika. Marknadskrafterna skall tillåtas ta kommandot i samhället, bara då blir det bra för alla, menar nyliberalerna. Statsmakten skall bara ta hand om penningmängden i samhället samt det militära försvaret och polismakten.
Det är således inte kapitalismens inneboende tendenser till återkommande kriser och konjunkturer som är problemet, utan statsapparatens ansvällning, menar samma nyliberaler. Skola, hälsovård, sjukvård, sociala insatser av alla slag bör privatiseras, enligt nyliberalerna. Milton Friedman, en av Chicagoskolans grabbar, var denna idés stora guru under 1970-talet.
Drabbar denna privatiseringspolitik då inte de, fattiga, de sjuka, de gamla och arbetslösa, kan man fråga sig?
Nyliberalerna menar att en privatiseringspolitik kommer att gynna alla i längden – ansvaret för gamla, sjuka och fattiga måste läggas på individerna själva, inte på institutioner som bara kostar skattemedel och drar bort pengar från den s.k. ”fria konkurrensen”, menar nyliberalerna vidare!
Däremot finns det svårigheter som är ofrånkomliga, menar nyliberalerna, och livet är ofta ”orättvist” och någon ”absolut frihet” kan inte förekomma, menar de vidare. Enda sättet att skapa det bästa tänkbara samhällstillståndet är att lägga allt ansvar på den enskilde, att skapa en ”homo economicus”. Man anar sprickorna i den nyliberala mytologin tydligt här...
Låter man den enskilde individen välja fritt i allt, utom det som gäller penningmängden, polismakten och försvaret, så kommer människor alltid att välja det som är bäst för dem själva – och därmed för samhället i stort. När alla tävlar mot varandra får man fram de bästa och billigaste produkterna, menar nyliberalerna. När detta ändå inte fungerar, såsom fördyrad och försämrad elmarknad, sämre kollektiva kommunikationer, sämre äldrevård, försämrad undervisningsstandard och utbredd skattebrottslighet bland företagare och företag har nyliberalerna sällan bra svar till det hela – oftast skyller de ifrån sig. I praktiken förespråkar nyliberalerna de den gamla socialdarwinistiska idétraditionen där alla människor skall utsättas för samma blinda val- och utslagningsmekanismer.
Är alla människor betjänta av ett sådant samhälle, kan man fråga sig? Är det ens tillfredsställande för samhällets majoritet? Det som i det tidiga 2000-talet är allt mer accepterat är påståendet att allt mänskligt beteende är en sorts anpassning till den miljö individen befinner sig i. Miljön har dock sedan de sista decennierna av 1900-talet allt mer blivit ett hot mot människan och hela planetens liv. Kapitalismen har skapat en gigantisk miljöförstöring som hotar hela planetens existens och dess skogar, djurliv, vatten, klimatförhållanden, växter och ytterst det mänskliga livet. Kapitalismen har blivit ett dödligt hot mot hela vår existens. För att kunna fortsätta vår livsföring som art, och låta andra arter leva bredvid oss, måste vi göra oss av med kapitalismen och det girighetsbaserade tänkandet, menar allt fler av dess motståndare.
Enligt de flesta miljöforskare står USA ensamt för en fjärdedel av utsläppen av förstörande ämnen i atmosfären åren kring år 2000. Övriga industriländer i Europa står för lika mycket. Men allt fler stater i Asien är på väg att försämra det hela än mer, exempelvis Kina, Indien, Thailand, Indonesien, Japan samt på annat håll, Australien och Brasilien. Dessutom har kapitalismen gått i bräschen för nedhuggning av skogar och utrotning av djurliv allt sedan den koloniala epoken intensifierades under främst 1800-talet.
MVH
jbig
Hohhojja.... sånna vi är
