Förlåt att jag skriver så mycket... hoppas ni orkar läsa. :oops:
Det är första gången jag ventlierar denna händelse såhär och när jag väl öppnar mig så är det som att sätta på en kran. Det bara forsar ur mig...
Sorry!... :)
Kan livet någonsin förlåta en hemsk handling?
Moderator: Moderatorgruppen
Du verkar ha haft och fortfarande har inställningen att otrohet är fel, punkt slut! Jag tycker att det inte är riktigt så enkelt. Jag tror inte att livet nödvändigtvis går ut på att man ska följa de regler som finns på bekostnad av passion och att ge sig hän, även om vårt samhälle upphöjt detta till ideal genom tiderna. Det finns inte goda eller onda människor, det finns bara människor.
Jag håller med om att det handlar om att du ska förlåta dig själv, och för att förlåta måste du förstå varför du gjorde som du gjorde, och det håller du ju på med här. Du är också 'livet' och du kan inte gömma saker för dig själv. Att du förtränger det här drabbar bara dig själv, tror jag. Huruvida du berättar detta för den 'drabbade'/svikna är nog inte avgörande.
Det verkar som du fick en rejäl dos bekräftelse av äventyret, eller?
Jag håller med om att det handlar om att du ska förlåta dig själv, och för att förlåta måste du förstå varför du gjorde som du gjorde, och det håller du ju på med här. Du är också 'livet' och du kan inte gömma saker för dig själv. Att du förtränger det här drabbar bara dig själv, tror jag. Huruvida du berättar detta för den 'drabbade'/svikna är nog inte avgörande.
Det verkar som du fick en rejäl dos bekräftelse av äventyret, eller?
Jag vet bara att om jag hade varit den som blivit drabbad/sviken så hade mitt hjärta gått i kras... omöjligt att reparera. =S Jag hade förlorat tilltron på kärleken och tilliten till någon mer.
Så dubbelmoraliskt va?
Jag har en pojkvän nu som jag älskar mer än jag någonsin älskat någon. Tanken på att han skulle göra så mot mig... ja.. det gör enormt ont.
Så det är ju det jag känner...
Behandla andra så som du själv vill bli behandlad... den gyllene regeln för många. Livsfilosofin för mig.
Självklart fick jag en boost av äventyret. Som jag skrev.
Det var overkligt... som i en film. Jag hade enormt svårt att inte ta för mig och bada i den bekräftelsen.
Har motstått så mycket annat i mitt liv... men det där gick bara inte.
Så dubbelmoraliskt va?
Jag har en pojkvän nu som jag älskar mer än jag någonsin älskat någon. Tanken på att han skulle göra så mot mig... ja.. det gör enormt ont.
Så det är ju det jag känner...
Behandla andra så som du själv vill bli behandlad... den gyllene regeln för många. Livsfilosofin för mig.
Självklart fick jag en boost av äventyret. Som jag skrev.
Det var overkligt... som i en film. Jag hade enormt svårt att inte ta för mig och bada i den bekräftelsen.
Har motstått så mycket annat i mitt liv... men det där gick bara inte.
Månbarn skrev:Behandla andra så som du själv vill bli behandlad... den gyllene regeln för många. Livsfilosofin för mig.
Inte för mig. Det är en bra utgångspunkt - men vi har alla olika behov, befinner oss på olika ställen och är funtade på olika sätt. Så jag skulle gärna vilja luckra upp den gyllene regeln litegrann.
Moral är bra, men man måste leva lite också! Skit händer, du svek en vän. Men fan vad bra det kändes! Eller? Du har säkert samlat på dig en massa duktighetspoäng under ditt liv som liten, osäker, blyg, snäll och duktig. Det var dags för dig att göra ett uttag på det kontot helt enkelt. Det är lugnt, du ligger fortfarande på plus. Kanske det är det här som har räddat dig till livet.
Och glöm inte: Fina flickor kommer till himlen, dåliga flickor kommer hur långt som helst.
Gyllene regeln - kritik
Tännsjös invändning mot gyllene regeln:
Det var helt enligt den gyllene regeln för Hitler att göra tvål av judar, om Hitler menade att man också borde göra det av honom, om han vore jude.
Om jag menar att det är OK med dödsstraff, t.ex. för mord, måste dödsstraff vara i enlighet med den gyllene regeln om jag själv kan tänka mig att drabbas av det för mord jag begått.
Vad är det som säger att ett kärleksfullt beteende med nödvändighet blir följden av den gyllene regeln? Om jag är en grym typ som gillar hårda tag och gärna vill slåss när jag är ute på lördagen och super, är det i enlighet med gyllene regeln att slå ner andra på sta'n, eftersom jag inte har något emot att utsättas för det själv.
Och om jag är masochist och gärna vill känna smärta är det i så fall i enlighet med den gyllene regeln att tillfoga andra smärta.
Gyllene regeln är bara en skenbart mildare, "kristen" variant av Moselagens "öga för öga, tand för tand". Det är i grunden samma etik, i enlighet med lika-för-lika-principen.
A
Det var helt enligt den gyllene regeln för Hitler att göra tvål av judar, om Hitler menade att man också borde göra det av honom, om han vore jude.
Om jag menar att det är OK med dödsstraff, t.ex. för mord, måste dödsstraff vara i enlighet med den gyllene regeln om jag själv kan tänka mig att drabbas av det för mord jag begått.
Vad är det som säger att ett kärleksfullt beteende med nödvändighet blir följden av den gyllene regeln? Om jag är en grym typ som gillar hårda tag och gärna vill slåss när jag är ute på lördagen och super, är det i enlighet med gyllene regeln att slå ner andra på sta'n, eftersom jag inte har något emot att utsättas för det själv.
Och om jag är masochist och gärna vill känna smärta är det i så fall i enlighet med den gyllene regeln att tillfoga andra smärta.
Gyllene regeln är bara en skenbart mildare, "kristen" variant av Moselagens "öga för öga, tand för tand". Det är i grunden samma etik, i enlighet med lika-för-lika-principen.
A
Algotezza aka Algotezza
Jag tycker det verkar som om du inte upplever det som fel, det du gjort, men att du känner till rådande normer och vet att det gör din handling fel i andras ögon.
Den du tycker dig gjort orätt mot, hade den inte gjort orätt mot dig om hon förvägrat dig denna härliga stund? Den bekräftelse det innebar.
Den du tycker dig gjort orätt mot, hade den inte gjort orätt mot dig om hon förvägrat dig denna härliga stund? Den bekräftelse det innebar.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
Re: Kan livet någonsin förlåta en hemsk handling?
Månbarn skrev:Jag har något hemskt som jag har gjort, som jag för evigt kommer att ha dåligt samvete och hata mig själv för. Det handlar om att gå bakom folks rygg och göra något som är långt ifrån snällt. :cry:
Vi behöver inte gå in på detaljer om precis vad som har hänt...
Det jag istället vill diskutera här är vad ni tror om förlåtelse?
Det jag gjort SKA förevigt vara en hemlighet... det har jag bestämt. Skulle sanningen komma fram så tror jag inte att jag skulle kunna fortsätta leva. Så... en sorts förlåtelse från den/de drabbade är uteslutet.
Men jag undrar om man kan göra något för att "gottgöra" en dum handling? Hur kan man få "syndernas förlåtelse"? KAN man få syndernas förlåtelse eller kommer handlingen alltid att vara fördömd hur mycket man än ångrar den och önskar att den var ogjord? Jag vet att jag för alltid kommer att döma mig själv och inte tycka att jag förtjänar nåt gott mer... Det är en del av straffet för det jag gjort. Men kan livet förlåta en?
Får man straff för det man gjort i form av att vissa saker drabbar en?
Jag försöker "gottgöra" det jag gjort genom att prata med andra som är liknande situation som jag var i då.. och råda dem bestämt från att göra samma sak som jag? Är det bra nog?
Ge mig era tankar.... Jag vill ha filosofiska tankar kring detta...
Nu skall du ta och glömma det där med "synernas förlåtelse" och allt sånt strunt. Vi vet helt enkelt inte vad som är rätt eller fel; alla gör vi dock felaktiga saker och lär från dom...man bör starta från sig själv. Äter du rätt? Dricker du alkohol? När du väl har fått ordning på dom där sakerna kommer din tanke att bli smidig som tusan och du kommer att förstå anledningen till varför du gjorde det; okunnighet förstås. Men då är du också kunnigare, eller hur...alltså har du "botat" dig själv...och är som dom där förbannnade kristna vill ha det till "botfärdig", lol.
P.S Kom att tänka på en sak. Om det är så illa att du är underårig eller på annat sätt står under någons inflytande bör du endera vänta tills du är 18 och dra eller sticka nu på momangen om du är myndig.
Vem säger att otrohet är fel?
Bra att du ångrar dig, men egentligen ska du inte behöva känna ånger. Du är precis som oss andra ett offer, ett offer under moralen. Och visst, samhällets grundtankar ger oss mycket gott, men det är en lögn trots allt.
Läskigt med etik och moral. Vi skapar regler som vi faller offer för.
Sen måste jag dock bara påpeka att man får acceptera situationen i att vissa svar kan tyckas "okänsliga".
Att berätta om sånt här på filosofiforum.com är nog inte det ultimata, som tidigare påpekat. Tyvärr är det nog så att "sanningen" är den som svider mest, och ur en filosofisk synpunkt är just din situation ganska lätt att se ner på. Se, ta in och utvecklas av synpunkter så slipper du hamna i samma situation igen.
Dock bra att man sätter värde på detta utmärkta forum.
Bra att du ångrar dig, men egentligen ska du inte behöva känna ånger. Du är precis som oss andra ett offer, ett offer under moralen. Och visst, samhällets grundtankar ger oss mycket gott, men det är en lögn trots allt.
Läskigt med etik och moral. Vi skapar regler som vi faller offer för.
Sen måste jag dock bara påpeka att man får acceptera situationen i att vissa svar kan tyckas "okänsliga".
Att berätta om sånt här på filosofiforum.com är nog inte det ultimata, som tidigare påpekat. Tyvärr är det nog så att "sanningen" är den som svider mest, och ur en filosofisk synpunkt är just din situation ganska lätt att se ner på. Se, ta in och utvecklas av synpunkter så slipper du hamna i samma situation igen.
Dock bra att man sätter värde på detta utmärkta forum.
"What we need are some dancers. Or maybe ...answers? does anybody have any answers." Someone in the crowd yells to him, "Your ass!" To which Elliott Smith responds, "My ass?! That's a good answer."
Jag ser, tar in och utvecklas av de synpunkter ni färgar denna tråd med. jag uppskattar alla tankar för det är mångfalden och bredden i dem som kan hjälpa mig komma med min egna ultimata tanke angående det här.
Jag tror att man i all evighet kan diskutera vad som är rätt eller fel, moraliskt eller omoraliskt, om det gyllene regeln är bra eller inte och så vidare. Vi har alla olika värderingar och syner på livet (och det är de jag är ute efter) men lika speciella är fall till fall som ska synas.
I detta fallet VET jag (till 98%) att den drabbade (och närstående runtom) skulle bli extremt chockade och EXTREMT sårade. Det skulle förmodligen vända upp och ner på deras värld. Så jag kan tyvärr inte avfärda detta med en allmän uppfattning om etik och moral... jag kan inte dra detta fallet genom en glestandad kam, för jag VET att den drabbade skulle få sitt hjärta krossat. Så om jag gjort rätt eller fel?... Min själ säger att det var extremt fel gjort, sen får jag börja rabbla upp anledningarna till varför det skedde för mig själv... och hade de andra fått höra dem så kanske jag hade blivit "förlåten"... kanske inte.
Men min diskussion här handlar inte om ifall det var rätt eller fel... för det kommer för evigt vara en individuell uppfattning. I mitt inre känns det fel.. och det känns som en hemsk handling. Det kan ingen ändra på... dock har ni nog hjälpt mig att se lite humanare på mitt misstag.
Det jag vill veta är ifall "livet" kan förlåta en? Är förlåtelsen att man ångrar sig djupt? Eller ligger den i att man använder händelsen och skapar nåt gott av den?
Eller är man för alltid "dömd" och får en otvättbar stämpel på sig?
Jag tror att man i all evighet kan diskutera vad som är rätt eller fel, moraliskt eller omoraliskt, om det gyllene regeln är bra eller inte och så vidare. Vi har alla olika värderingar och syner på livet (och det är de jag är ute efter) men lika speciella är fall till fall som ska synas.
I detta fallet VET jag (till 98%) att den drabbade (och närstående runtom) skulle bli extremt chockade och EXTREMT sårade. Det skulle förmodligen vända upp och ner på deras värld. Så jag kan tyvärr inte avfärda detta med en allmän uppfattning om etik och moral... jag kan inte dra detta fallet genom en glestandad kam, för jag VET att den drabbade skulle få sitt hjärta krossat. Så om jag gjort rätt eller fel?... Min själ säger att det var extremt fel gjort, sen får jag börja rabbla upp anledningarna till varför det skedde för mig själv... och hade de andra fått höra dem så kanske jag hade blivit "förlåten"... kanske inte.
Men min diskussion här handlar inte om ifall det var rätt eller fel... för det kommer för evigt vara en individuell uppfattning. I mitt inre känns det fel.. och det känns som en hemsk handling. Det kan ingen ändra på... dock har ni nog hjälpt mig att se lite humanare på mitt misstag.
Det jag vill veta är ifall "livet" kan förlåta en? Är förlåtelsen att man ångrar sig djupt? Eller ligger den i att man använder händelsen och skapar nåt gott av den?
Eller är man för alltid "dömd" och får en otvättbar stämpel på sig?
Re: Kan livet någonsin förlåta en hemsk handling?
lkl skrev:P.S Kom att tänka på en sak. Om det är så illa att du är underårig eller på annat sätt står under någons inflytande bör du endera vänta tills du är 18 och dra eller sticka nu på momangen om du är myndig.
Jag är inte riktigt med på vad du menar här.
Jag är långt ifrån underårig... har levt mitt eget liv i snart 10 år.
Kanske är mina tankegångar naiva?
Månbarn skrev:
Det jag vill veta är ifall "livet" kan förlåta en? Är förlåtelsen att man ångrar sig djupt? Eller ligger den i att man använder händelsen och skapar nåt gott av den?
Eller är man för alltid "dömd" och får en otvättbar stämpel på sig?
Det du vill veta är om du kan förlåta dig själv.
Gör inte detta till något andra bestämmer. Det är bara du och ingen annan som dömer, livet är allas vår moder och vårdar oss som en.
Visst bör man göra något gott av det, likt man bör göra något gott av allt.
Men sluta abstrahera problemet utåt, projicera det inte på någon tänkt betraktare, det är du som är domare och anklagad i detta fall.
Lita på din egen auktoritet. Det du bestämmer får du leva med, du lever redan med det, ingen ide att gömma det för sinnet.
Som jag sa från början så är "att be om en ursäkt" bara ett sätt att få något att peka på för varför man förtjänar att förlåta sig sig själv.
Frånsäg dig inte ditt ansvar utan stå upp för ditt eget rätt och fel.
Om du tycker det är fel, fine då tycker du det och vet nu hur du inte skall agera, livet har lärt dig en läxa och du är bättre rustad för harmoni.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
Månbarn
Frågan handlar väl ändå inte om livet kan förlåta, utan snarare om du
någonsin kan förlåta dig själv för det du (av ngn anledning) anser vara en
av dig begången hemsk handling.
Eftersom du vid det tillfället förmodligen anade konsekvenserna av ditt medvetna handlande men valde att blunda, blir det kanske förr eller senare en nödvändighet att ställa sig själv frågan - varför det hände?
Om syftet / avsikten med en gärning är "god" men likväl upplevs som obekväm borde det ändå inte vara långt till den egna förståelsen & självförlåtandet.
Problematiken tydliggörs när man sitter med svaren men frågorna saknas.
( Felix qui potuit rerum cognoscere tempus - Lycklig är han som förstår händelsernas orsaker )
Frågan handlar väl ändå inte om livet kan förlåta, utan snarare om du
någonsin kan förlåta dig själv för det du (av ngn anledning) anser vara en
av dig begången hemsk handling.
Eftersom du vid det tillfället förmodligen anade konsekvenserna av ditt medvetna handlande men valde att blunda, blir det kanske förr eller senare en nödvändighet att ställa sig själv frågan - varför det hände?
Om syftet / avsikten med en gärning är "god" men likväl upplevs som obekväm borde det ändå inte vara långt till den egna förståelsen & självförlåtandet.
Problematiken tydliggörs när man sitter med svaren men frågorna saknas.
( Felix qui potuit rerum cognoscere tempus - Lycklig är han som förstår händelsernas orsaker )
Dagen är bestämd för var & en, livstiden är kort & oersättlig för alla.
När jag läser era tankar börjar jag plötsligt se min fråga ur ett större perspektiv... den kretsar kring det mesta jag gör i livet. Har nog alltid en undran över en annans syn på det jag gör... Jag gör MYCKET saker för andras skull. Av vad jag tycker förväntas av mig...
Det är nog mitt livs tema...
Kanske dags att fundera och reflektera djupare över det där. Även om jag nog inte bryr mig för det mesta så kan det inte vara bra att göra så mycket för att jag tror det förväntas... inte för att jag verkligen känner för det.
Men åter till "problemet"...
Jag vet varför jag gjorde som jag gjorde...
Jag visste det då, när det hände, utan att kunna sätta fingret på det... och jag vet det definitivt idag efter att ha vänt ut och in på mig själv tusentals gånger. Jag tror att många hade gjort samma sak om de varit i min sits... Även mina närstående.
Det är nog som ni säger... att jag måste förlåta mig själv. Men jag tror jag behöver underlag för mitt beslut... jag vill ju inte förlåta mig själv och gå vidare ifall jag har gjort något ganska oförlåtligt i de flestas ögon. (då kom vi dit igen, andras bekräftelse) =P Jag vill inte vara ignorant och självisk. Jag vill inte ge mig rättigheter jag kanske inte har bara för att de fått mig att må bra.
Jag ska börja försvara min handling för mig själv, det har jag redan börjat göra... och kanske så kan jag även förlåta mig själv framöver. Men när den dagen eventuellt kommer så hoppas jag att allt levande runtom förstår och vet att den förlåtelsen inte kom lättvinnligt.
Det är nog mitt livs tema...
Kanske dags att fundera och reflektera djupare över det där. Även om jag nog inte bryr mig för det mesta så kan det inte vara bra att göra så mycket för att jag tror det förväntas... inte för att jag verkligen känner för det.
Men åter till "problemet"...
Jag vet varför jag gjorde som jag gjorde...
Jag visste det då, när det hände, utan att kunna sätta fingret på det... och jag vet det definitivt idag efter att ha vänt ut och in på mig själv tusentals gånger. Jag tror att många hade gjort samma sak om de varit i min sits... Även mina närstående.
Det är nog som ni säger... att jag måste förlåta mig själv. Men jag tror jag behöver underlag för mitt beslut... jag vill ju inte förlåta mig själv och gå vidare ifall jag har gjort något ganska oförlåtligt i de flestas ögon. (då kom vi dit igen, andras bekräftelse) =P Jag vill inte vara ignorant och självisk. Jag vill inte ge mig rättigheter jag kanske inte har bara för att de fått mig att må bra.
Jag ska börja försvara min handling för mig själv, det har jag redan börjat göra... och kanske så kan jag även förlåta mig själv framöver. Men när den dagen eventuellt kommer så hoppas jag att allt levande runtom förstår och vet att den förlåtelsen inte kom lättvinnligt.
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 57 och 0 gäster