Lycka och genetisk framgång oskiljbara?

[andyvilleatlast]

Efter ännu en omläsning av Richard Dawkins "Den själviska genen", finns samma fråga kvar i mitt huvud som jag hade efter första läsningen för ett antal år sedan - är människans psykologi i själva verket så enkelt ordnad, att allting som leder till genetisk framgång för individen resulterar i lycka, och vice versa? Dawkins målar upp bilden av människokroppen som en tillfällig överlevnadsmaskin för dess inneboende gener. Kroppens yttersta syfte är att säkra genernas överlevnad; borde det därmed inte vara så att framgångsrika gener kodar för kroppar som känner lycka och tillfredsställelse enbart när de handlar till genernas fördel, det vill säga är egoistiska?

Jag är medveten om att Dawkins själv diskuterar att vi har en förmåga att sätta oss över våra gener på det mentala planet, och själva kan måla upp en bild av vad vi finner viktigt i livet, och vad som ger oss lycka. I själva verket motsätter sig Dawkins social-darwinism, och uppmuntrar ett politiskt system där de svaga tas om hand av samhället. Men jag är fortfarande en aning skeptisk till huruvida vi verkligen kan sätta oss över våra gener när det gäller ren och skär lycka. Min erfarenhet är att de flesta människor känner som mest välbehag i sina liv då de har sex och äter god mat - aktiviteter som är synnerligen primitiva och relaterade till vår överlevnad.

Vad har ni för erfarenheter av detta? Blir ni lyckliga endast av att säkra er överlevnad, eller också av andra aktiviteter? Jag anser att även högre aktiviteter som exempelvis studier i hög utsträckning kan anses säkra individens överlevnad, och därmed åtminstone i viss utsträckning kan klassas som själviska. Exempel på en osjälvisk handling skulle exempelvis kunna vara att skänka en tiggare en betydlig del av din inkomst då ingen ser på. Skulle det göra dig lycklig?

[Carpe Nihil]

Jag har iof inte läst den nämnda boken, men jag kan ganska enkelt säga att vi människor inte är evolutionens slavar. Problematiken uppstår med medvetandet, och vi kan många gånger få tillfredställelse av destruktiva beteenden.
Det stämmer bra att vår kropp är utvecklad så att den är evolutionärt fördelaktig, men detta är inte speciellt konstigt med tanke på det naturliga urvalet. Vi är dock (allt för?) medvetna, och kan t.ex. enkelt lura hjärnans belöningssystem genom att enkelt injicera en drog.
Många av oss idag lever endast för oss själva – för det egna medvetandet, utan intresse för kommande generationer eller reproduktion av generna. Det må vara så att vi är anpassade för detta, men det spelar faktiskt mindre roll för oss idag.

[Johan Ågren]

Det är inte så enkelt. Hur vinner medvetandet sin frihet och vad är motivet till denna nyvunna frihet (idé).

/Johan