Homoadoption.

[Johan Ågren]

Även fattiga föräldrars barn mobbas i skolan, och man hindrar väl inte fattiga från att adoptera barn?

Det beror på vilket land som "lämnar ut" barn för adoption. Det är inte helt ovanligt att lägsta årsinkomst specificeras bland mycket annat i adoptionskriterierna, och därtill även krav på hur partnerskapet ser ut (läs heterosexuellt vigda).

Tror Rising skrev fel, han menade säker att man inte hindrar fattiga från att skaffa barn. Klart är att man inte får adoptera barn om man inte kan redovisa en stabil inkomst.

/Johan

[J R Auk]

Jag anser att adoptioner inte bör finnas alls. Barn som av någon anledning har blivit föräldralösa skall omhändertas av staten, som ser till att dessa barn har tillgång till minst en vuxen 24 timmar om dygnet. Detta blir en mer naturlig och ärlig miljö, istället för att vara objekt i någons "mamma-pappa-barn" fantasier. Kan man inte få barn får det bli så, det finns värre öden man kan råka ut för. Jag är misstänksam mot alla som vill adoptera. Är det normalitet de strävar efter?

Eeeh?

Så du kan aldrig tänka dig att det finns ett värde av att pass on the legacy? Omhändertagande och vårdande av andras väl fyller en enorm funktion för att fylla dom existentiella behoven. Eftersom vårat samhälle har normaliserat ett tvåsamhetsförhållande och möjliga barn så är det inte konstigt att människor som inte kan få barn vill ha en arvtagare för det dom bygger upp. Kulten är ju så tabubelagd så det är bara att avfärda.
En chans till odödlighet, att lämna ett arv är centralt kring all kultur.

Jag ser inte hur du kan ha så krass människosyn så att du inte kan föreställa dig en sund kärleksrelation till en icke blodsbunden person.

Varför skulle institutionens omhändertagande vara mer ärligt? Vilket avlatsbrev för samvetet köper du dig då?

Det ärliga är att människor tar hand om människor, att det sedan regleras av en institution handlar väl mest om hur "stor" vår värld blivit då vi inte har någon direkt insyn i en eventuell omsorgstagare för vår föräldralöse.
Men i grund och botten måste alltid viljan finnas till att relatera och vårda, en människa mot en annan. Är det verkligen bättre att någon uppfostras med ett nyktert påtalande om att det inte är specifikt utan generellt som denne omhändertas?

[Damir]

"Pass on the lagacy" har jag redan gått in på när jag skrev: shit happens. Så du kunde inte få barn? Måste kännas riktigt jobbigt, men nu ser vi till barnets bästa och inte till den vuxnes önskningar.
Jag ifrågasätter inte ens förmåga att älska en person som inte är ens kött och blod, det tycker jag inte är relevant i diskussionen heller. Går man in i de tankebanorna finns en risk att man börjar se på saken ur den vuxens perspektiv.
Min åsikt är att det skulle vara bättre med statliga barnhem där olika personal roteras och har ansvar för alla barn. Personalen ska genomgå många olika tester så att man försäkrar sig om att det är psykiskt stabila individer. Tjänsten skall vara välbetald så att många söker sig till dessa utbildningar och att urvalet därför blir större.
Min observation av adopterade idag är att de är överrepresenterade i statistiken när det gäller panikångest, depressioner och andra allvarliga existentiella kriser. För mig verkar inte detta bara vara ett sammanträffande. Man kan hävda att det kan bero på att de inte har sina biologiska föräldrar i närheten. Det kan också betyda att hela adoptionsgrejen har misslyckats. Jag tror på båda.
Hela den här diskussionen tycker jag är fånig. "Homosexuella har lika RÄTT till att adoptera som heterosexuella." Som att det skulle vara en rättighet att ha ansvar för ett liv i sina händer. Bort med adopitionen och låt professionella sköta hela grejen. Men staten vill nog inte lägga ner så stora resurser till svaga individer som ändå inte kan tala för sig själv.

[Avantgardet]

Vad är din erfarenhet av barn som vuxit upp i institutionell regi?

[Tractatus]

"Pass on the lagacy" har jag redan gått in på när jag skrev: shit happens. Så du kunde inte få barn? Måste kännas riktigt jobbigt, men nu ser vi till barnets bästa och inte till den vuxnes önskningar.
Jag ifrågasätter inte ens förmåga att älska en person som inte är ens kött och blod, det tycker jag inte är relevant i diskussionen heller. Går man in i de tankebanorna finns en risk att man börjar se på saken ur den vuxens perspektiv.
Min åsikt är att det skulle vara bättre med statliga barnhem där olika personal roteras och har ansvar för alla barn. Personalen ska genomgå många olika tester så att man försäkrar sig om att det är psykiskt stabila individer. Tjänsten skall vara välbetald så att många söker sig till dessa utbildningar och att urvalet därför blir större.
Min observation av adopterade idag är att de är överrepresenterade i statistiken när det gäller panikångest, depressioner och andra allvarliga existentiella kriser. För mig verkar inte detta bara vara ett sammanträffande. Man kan hävda att det kan bero på att de inte har sina biologiska föräldrar i närheten. Det kan också betyda att hela adoptionsgrejen har misslyckats. Jag tror på båda.
Hela den här diskussionen tycker jag är fånig. "Homosexuella har lika RÄTT till att adoptera som heterosexuella." Som att det skulle vara en rättighet att ha ansvar för ett liv i sina händer. Bort med adopitionen och låt professionella sköta hela grejen. Men staten vill nog inte lägga ner så stora resurser till svaga individer som ändå inte kan tala för sig själv.

Visst är dina tankegångar intressanta och lite avvikande. Men här finns inte ett enda uppbackat argument för att adoption är "dålig", eller sämre än ditt förslag. Uveckla lite?

[Damir]

Avant, jag tror inte att barn på institution har det bättre ställt heller. Anledningar till det finns det säkert gott om: dålig organisering, för hårda krav på barnen, för hårda krav på de anställda etc.
Tractatus jag har tyvärr inga studier jag kan presentera här. Om det fanns studier som visade att instution var bättre än adoption skulle lagen med största sannolikhet förändras.
Min ståndpunkt var av ett mer prinicipiellt slag. För att få så bra medborgare som möjligt måste alla länder tillsammans komma fram till en plan som prioriterar barnen. Just nu är tongångarna: "de är ändå föräldralösa och fattiga, varför ska vi vägra homosexuella rättighet till adoption när det ser ut som det gör?". Det är argument som kommer från vuxna och sätter de vuxna i centrum.
Största problemet för mig är att fattiga länder blir fattigare, vilket leder till större social problematik, vilket i in tur tvingar många fattiga att ge ifrån sig sina barn. Barnen skickas sedan till Sverige, USA, Norge och andra rika västerländer. Export av barn, kort sagt.
Ett annat stort problem med adoption (så som jag ser det, utan några som helst fakta att backa upp det med) är att de som adopterar oftast gör det för att de vill känna sig som föräldrar, eller som JR AUK sa "pass on the legacy". Ingen har ens tänkt på att genomföra studier som visar hur detta oerhörda känslotryck inverkar på barnet. Föreställ dig själv att komma till en främmande människa som behandlar dig som sitt barn. Vill ta hand om dig och gulla med dig och prata bäbisspråk med dig. Självklart är det mycket svårt att genomföra en sån studie. Fram till att man har gjort det och kommit fram till att adoption är det enda rätta, varför gambla med människors liv?

[Rising]

Tror Rising skrev fel, han menade säker att man inte hindrar fattiga från att skaffa barn. Klart är att man inte får adoptera barn om man inte kan redovisa en stabil inkomst.

Nä, skaffa barn får man ju, även om man är homosexuell. Däremot var jag otydlig kring "fattigdom". Jag menade bara mobbningsgränsen, som (i mina erfarenheter (vilket inte är mycket att tala om, då jag varken varit mobbad eller känner några adopterade barn/föräldrar)) ligger långt över den gräns du talar om. "Mobbningsfattigdom" är snarare att behöva handla kläder på H&M, än att inte ha en stabil inkomst.

[J R Auk]

Avant, jag tror inte att barn på institution har det bättre ställt heller. Anledningar till det finns det säkert gott om: dålig organisering, för hårda krav på barnen, för hårda krav på de anställda etc.
Tractatus jag har tyvärr inga studier jag kan presentera här. Om det fanns studier som visade att instution var bättre än adoption skulle lagen med största sannolikhet förändras.
Min ståndpunkt var av ett mer prinicipiellt slag. För att få så bra medborgare som möjligt måste alla länder tillsammans komma fram till en plan som prioriterar barnen. Just nu är tongångarna: "de är ändå föräldralösa och fattiga, varför ska vi vägra homosexuella rättighet till adoption när det ser ut som det gör?". Det är argument som kommer från vuxna och sätter de vuxna i centrum.
Största problemet för mig är att fattiga länder blir fattigare, vilket leder till större social problematik, vilket i in tur tvingar många fattiga att ge ifrån sig sina barn. Barnen skickas sedan till Sverige, USA, Norge och andra rika västerländer. Export av barn, kort sagt.
Ett annat stort problem med adoption (så som jag ser det, utan några som helst fakta att backa upp det med) är att de som adopterar oftast gör det för att de vill känna sig som föräldrar, eller som JR AUK sa "pass on the legacy". Ingen har ens tänkt på att genomföra studier som visar hur detta oerhörda känslotryck inverkar på barnet. Föreställ dig själv att komma till en främmande människa som behandlar dig som sitt barn. Vill ta hand om dig och gulla med dig och prata bäbisspråk med dig. Självklart är det mycket svårt att genomföra en sån studie. Fram till att man har gjort det och kommit fram till att adoption är det enda rätta, varför gambla med människors liv?

Hur fan ska man kunna göra gott om man inte får göra det för att det känns gott?

Har du personlig erfarenhet? Adopterad själv?

Du talar om att det är en påfrestande situation att bli adopterad och tvungen att relatera till okända. Men betänk om inte det är bättre än att inte relatera alls. Är det inte för att dom är i en påfrestande situation som man vill söka lösa problemen, och detta med att ge nya möjligheter för relationer?

Det är inte frågan om barn som skulle ha en solskensuppväxt bara man lät dom vara i fred. Det är för att dom skall få en vårdare, någon som tar hand om dom, som man låter adoptioner ske.

Men som sagt du kan inte be folk gå och adoptera för andra anledningar än att dom vill adoptera, bli föräldrar. Hur sjukt skulle inte det vara?

Kriterier för adoption - Ingen av dom blivande föräldrarna får på något sätt vilja bli föräldrar eller söka dela av sina värderingar eller tillgångar.

[ayatolla]

Titeln på tråden implicerar en massa laddade tankar, idéer, reflektioner. Frågan behör därav inte utvecklas speciellt utförligt. Tongångarna är divergenta. Vissa hävdar att barn behöver en mamma och en pappa (män och kvinnor fungerar på olika sätt och tillför olika saker), andra menar att könet är av underordnad betydelse. Vissa argumenterar med att barnet kommer att utvecklas i en extremt avvikande kontext, och att delar av allmänheten kommer att se ner på detta (barnet blir mobbat i skolan), andra hävdar att detta är av mindre relevant betydelse.

Vad tycker Ni om homoadpotioner? Rätt eller fel?

Jag tror inte att ett barn behöver en mamma och pappa i den bemärkelsen att de är just kvinna och man. Finns väl hur många barn som helst uppfödda på daghem helt utan föräldrar som är vuxit upp till välanpassade  mönstermedborgare lika så finns det ju barn som vuxit upp med bara en förälder till samma mönstermedborgare, förstår inte riktigt resonemanget att barn behöver en mamma som är kvinna och en pappa som är en man.
Barn behöver kärlek mat och vuxna runt omkring sig, med mera med mera.

Att förklara barnets utveckling enbart genom föräldrarnas biologiska karaktär tror jag inte håller, då barnet är en egen individ, och inte en utväxt av föräldrarnas kön. Visst barnet har med sig de gener de fått ärva. Men de finns kvar oas. om barnet lever med två män/kvinnor eller som traditionellt mamma och pappa. Barnet kommer att formas socialt av sin omgivning. Inte av föräldrarnas kön.

För att svara på frågan rätt eller fel svarar jag med ett citat från någon amerikansk skådespelare (kommer inte ihåg vem). Jay Leno frågar om han är för eller mot att homosexuella blir föräldrar och han svarar:

"-Homosexuella har samma rättigheter att vara olyckliga som vi andra, klart som fan de ska få bli föräldrar"

[Damir]

"Hur fan ska man kunna göra gott om man inte får göra det för att det känns gott?"

Du som verkar ha insyn i hur alla människor tänker kan väl berätta för mig.

"Har du personlig erfarenhet? Adopterad själv?"

Nej

"Du talar om att det är en påfrestande situation att bli adopterad och tvungen att relatera till okända. Men betänk om inte det är bättre än att inte relatera alls. Är det inte för att dom är i en påfrestande situation som man vill söka lösa problemen, och detta med att ge nya möjligheter för relationer?"

Min lösnining är bättre säger jag. Bort med adoption, in med statligt äga barnhem. Du pratar som om jag inte kommer med alternativa idéer. Har jag sagt om att vi ska lämna dem på gatan, utan någon att relatera till?

"Det är inte frågan om barn som skulle ha en solskensuppväxt bara man lät dom vara i fred. Det är för att dom skall få en vårdare, någon som tar hand om dom, som man låter adoptioner ske."

Se ovan.

"Men som sagt du kan inte be folk gå och adoptera för andra anledningar än att dom vill adoptera, bli föräldrar. Hur sjukt skulle inte det vara?"

Jag vill inte att de förklarar varför de adopterar. Jag vill ta bort deras valmöjlighet.  

"Kriterier för adoption - Ingen av dom blivande föräldrarna får på något sätt vilja bli föräldrar eller söka dela av sina värderingar eller tillgångar."

Se ovan.

[J R Auk]

Nja att jag har insyn i alla andras tänkande vet jag inte, men jag har insyn i mitt tänkande och därifrån börjar jag, säg till om det ser annorlunda ut från vart du står!

Du säger att du vill ha relationer för dom adopterade, men samtidigt så fördömmer du privata adoptioner på grund utav deras emotionella involvering. Är detta enbart giltigt för privata instanser? Gäller inte samma argument för personerna som statligt sanktioneras och får utgöra institutet?

Så en relation blir det alltid men som jag argumenterade för innan så blir det en generell relation (du är människa så därför) och inte en specifik relation (du är du så därför). Svårt att säga att privata adoptioner skulle nå fram till det, men det är i alla fall något man kommer säga sig utgå ifrån, jämfört med din institution som skulle vara tvungen att säga sig vara generellt ställningstagande för att rättfärdiga sin existens.

[Damir]

Nja att jag har insyn i alla andras tänkande vet jag inte, men jag har insyn i mitt tänkande och därifrån börjar jag, säg till om det ser annorlunda ut från vart du står!

Ex, jag citerar "Hur fan ska man kunna göra gott om man inte får göra det för att det känns gott?". Det finns säkert folk som tror på att ansvar och plikt i vissa situationer går före den egna lusten. Du uttalade dig generellt, som om du hade insyn i hur alla andra tänker. Det var det jag påpekade.

Du säger att du vill ha relationer för dom adopterade, men samtidigt så fördömmer du privata adoptioner på grund utav deras emotionella involvering. Är detta enbart giltigt för privata instanser? Gäller inte samma argument för personerna som statligt sanktioneras och får utgöra institutet?

Vad menar du egentligen? Tror du att statligt anställda har lika lätt att gå in i en tillgjord föräldraroll? Professionalitet skall gå i första hand, medan det personliga engagemanget är sekundärt. Det finns inga sådana krav vad gäller adoptioner.

Så en relation blir det alltid men som jag argumenterade för innan så blir det en generell relation (du är människa så därför) och inte en specifik relation (du är du så därför). Svårt att säga att privata adoptioner skulle nå fram till det, men det är i alla fall något man kommer säga sig utgå ifrån, jämfört med din institution som skulle vara tvungen att säga sig vara generellt ställningstagande för att rättfärdiga sin existens.

Menar du att statliga barnhem skulle vara tvungna att behandla alla likadant, dvs utifrån rådande forskning om barnuppfostran etc? Hur gör adoptivföräldrar, följer de inte vissa normer? Om du menar att adoptivföräldrar skulle vara bättre på att se barnet som en individ så menar jag just tvärtom. Jag utvecklar gärna min tanke kring detta om du svarar på mina frågeställningar.

[J R Auk]

Nja att jag har insyn i alla andras tänkande vet jag inte, men jag har insyn i mitt tänkande och därifrån börjar jag, säg till om det ser annorlunda ut från vart du står!

Ex, jag citerar "Hur fan ska man kunna göra gott om man inte får göra det för att det känns gott?". Det finns säkert folk som tror på att ansvar och plikt i vissa situationer går före den egna lusten. Du uttalade dig generellt, som om du hade insyn i hur alla andra tänker. Det var det jag påpekade.

Det jag menar har inget med hur folk är eller resonerar, jag menar hur ska man kunna nå något utan att få använda sina sinnen för att se om det man strävar efter är det eftersökta.

Att göra något av plikt eller ansvar ger ingen garant för att det är något gott som man gör, snarare så har man fegt överlåtit ansvarsbördan.

Du säger att du vill ha relationer för dom adopterade, men samtidigt så fördömmer du privata adoptioner på grund utav deras emotionella involvering. Är detta enbart giltigt för privata instanser? Gäller inte samma argument för personerna som statligt sanktioneras och får utgöra institutet?

Vad menar du egentligen? Tror du att statligt anställda har lika lätt att gå in i en tillgjord föräldraroll? Professionalitet skall gå i första hand, medan det personliga engagemanget är sekundärt. Det finns inga sådana krav vad gäller adoptioner.

Vad är en tillgjord föräldraroll? Kan inte en biologisk förälder ha en tillgjord föräldraroll gentemot sitt barn? Hur är man professionell i omvårdnaden om ett barn? Jag anser att alla bör ges utrymme och möjligheter att utveckla sig själva och det är något som näst intill omöjliggör en "professionalitet" gentemot fostran. Det är just detta att du vill att vårdnaden skall utgå från något abstrakt det personliga som jag motsäger mig. Människor vill känna sig speciella erkända för sig själva och inte för något som dom uppfyller av förväntan. Det vi vill ha av våra sociala kontakter är just personligt engagemang och varför skulle det vara annorlunda för någon som inte har sina biologiska föräldrar som garant för den grundläggande tryggheten?

Så en relation blir det alltid men som jag argumenterade för innan så blir det en generell relation (du är människa så därför) och inte en specifik relation (du är du så därför). Svårt att säga att privata adoptioner skulle nå fram till det, men det är i alla fall något man kommer säga sig utgå ifrån, jämfört med din institution som skulle vara tvungen att säga sig vara generellt ställningstagande för att rättfärdiga sin existens.

Menar du att statliga barnhem skulle vara tvungna att behandla alla likadant, dvs utifrån rådande forskning om barnuppfostran etc? Hur gör adoptivföräldrar, följer de inte vissa normer? Om du menar att adoptivföräldrar skulle vara bättre på att se barnet som en individ så menar jag just tvärtom. Jag utvecklar gärna min tanke kring detta om du svarar på mina frågeställningar.

Ett statligt barnhem måste stipulera vad deras uppdrag är, och det skulle bli något liknande; alla dom barn som inte har en förälder eller annan närstående anhörig skall förses med trygghet och uppfostran av given institution.
Detta gör att det i verksamhetsformuleringen ligger implicit att det inte är pågrund utav personliga kvaliteter som en människa får denna omvårdnad utan det är pågrund utav formen av existensen som det bjuds.
Det är en opersonlig relation som uppstår mellan institutionen och personen i fråga, och om man sedan lägger, "Professionalitet skall gå i första hand, medan det personliga engagemanget är sekundärt.", till detta  (att vara proffesionell innebär att utföra något utifrån en norm) så har vi låst in den som avses omvårdas i en roll av objekt förväntat att nå ett mål som "proffesionaliteten" avser.

[Damir]

Att göra något av plikt eller ansvar ger ingen garant för att det är något gott som man gör, snarare så har man fegt överlåtit ansvarsbördan.

Din personliga åsikt och den får du gärna ha. Jag tror att ansvarskänsla kommer in när man tappar arbetsglädje, men vet ändå att det måste göras. En förälder som hör ett skrikande barn mitt i natten går nog inte upp av endast ren glädje.

Vad är en tillgjord föräldraroll? Kan inte en biologisk förälder ha en tillgjord föräldraroll gentemot sitt barn?

Bra iaktagelse. För att förstå min poäng här måste jag lägga fram min fördom. Det är: "Biologisk förälder har en naturlig och instinktiv kärlek gentemot sitt barn" och "Eftersom adoptivföräldrar inte kan känna detta gentemot en främling, måste de följa en viss mall på hur en förälder bör vara". Om jag skulle bry mig tillräckligt mycket skulle jag säkert finna studier som styrker detta.

Hur är man professionell i omvårdnaden om ett barn? Jag anser att alla bör ges utrymme och möjligheter att utveckla sig själva och det är något som näst intill omöjliggör en "professionalitet" gentemot fostran.

Du har fastnat i vuxenperspektivet. Som jag nämnde tidigare kan man inte föra en vettig diskussion om adoption, om man utgår ifrån vilken frihet och rättighet vuxna har i frågan.

Det är just detta att du vill att vårdnaden skall utgå från något abstrakt det personliga som jag motsäger mig. Människor vill känna sig speciella erkända för sig själva och inte för något som dom uppfyller av förväntan.

Se ovan. Vuxenperspektivet.

Detta gör att det i verksamhetsformuleringen ligger implicit att det inte är pågrund utav personliga kvaliteter som en människa får denna omvårdnad utan det är pågrund utav formen av existensen som det bjuds.

Hur ser det ut med adoptioner? Erbjuds man passande föräldrar utifrån ens personliga egenskaper? Förklara för mig hur det går till, för jag vet inte, och jag menar allvar.

Det är en opersonlig relation som uppstår mellan institutionen och personen i fråga, och om man sedan lägger, "Professionalitet skall gå i första hand, medan det personliga engagemanget är sekundärt.", till detta  (att vara proffesionell innebär att utföra något utifrån en norm) så har vi låst in den som avses omvårdas i en roll av objekt förväntat att nå ett mål som "proffesionaliteten" avser.

Det är inget fel i lite distans och det som du kallar opersonligt. Min tanke är att utifrån många vuxna som jobbar på barnhemmet, kommer barnet att välja ut en vuxen som den litar extra mycket på. Den anställda har sedan ett ansvar att tillgodose det barnets fysiska behov. Det mentala behovet finns det inget krav på, det ska komma naturligt. Om ett barn, utav X antal vuxna, ändå inte hittar en vuxen de kan lita på, anställ fler. Om folk inte söker sig till dessa tjänster, höj lönerna. Childrens rights at all costs. Nu är det omvända roller, barnet har makten och vi är skyldiga att tillgodose dess behov.

För mig är adoptioner lika med filmen Annie, fina folket kommer till barnhem upprättade av kyrkor. De stämmer in på kyrkans eller samhällets syn på hur en god- kristen/medborgare är. När de väl gör det, finns det ett oändligt antal barn som de sedan kan gotta sig i, välj ut det barnet som du gillar mest, skit sen i Annie, hon är ändå är en odräglig liten snorunge. Min fördom, du får gärna informera mig om hur det går till idag. Vem utreder föräldrarna, hur länge pågår utredningarna, hur stort är urvalet av föräldrarna etc?

[Avantgardet]

Du har fastnat i vuxenperspektivet. Som jag nämnde tidigare kan man inte föra en vettig diskussion om adoption, om man utgår ifrån vilken frihet och rättighet vuxna har i frågan.

Jag försöker, och försöker, och försöker, se utifrån ett barns perspektiv och på inget sätt kan jag föreställa mig att jag som barn hade önskat växa upp inom en opersonlig institution. Dessa fanns förr i tiden om du inte visste om det, de kallades barnhem, och det enda barnen på barnhemmen önskade, ja mest av allt här i livet, var att ett par snälla människor skulle komma och hämta dem därifrån så att de skulle få växa upp hos dessa istället. Finns hur mycket litteratur som helst på området.