Jämställdhet och kvoteringens dilemma

[Zeldun]

Det var när jag läste att de hade problem med jämställdheten vid den filosofiska institutionen på Stockholms Universitet som jag började fundera på fördelningen mellan könen. De skrev att de övervägde metoder till att lösa problemet och jag kom att tänka på en idag beprövad metod som kallas kvotering. Det innebär att man försöker upprätthålla en kvot mellan kön eller etniska bakgrunder genom att prioritera den underrepresenterade gruppen framför motsatt dito. Detta löser emellertid ingenting, speciellt inte diskriminering. Istället skapar det diskriminering eftersom att man selekterar egenskaper bortom meriterna vilket är definitionen av problemet de söker råda bot på.

Vad man måste förstå är att den etniska eller könsrelaterade diversiteten inte äger ett egenvärde i sig utan att den blott är intressant i fall den utgör symbol för avsaknaden av en irrationell selektionsprocess, där man ser till vad och inte vem man är, och att en diversitet således är meningslös och ointressant om den är ett resultat av detta. Vidare skulle jag vilja spårade anledningarna till varför en grupp är underrepresenterad. Antingen är gruppen inte lika intresserad, utbildad inom området, till sin natur inte tillräckligt kompetent eller i värsta fall diskriminerad. Ur detta kan härledas att det endast är ifall den sista anledningen som stämmer som vi har något som kan klassas som ett samhällsdilemma. De andra anledningarna bidrar bara till en litet tristare tillvaro på arbetsplatsen men är inte förknippade med några moraliska felaktigheter då inga orättvisor är inblandade.

Att tillämpa kvotering är att endast lösa problemet på pappret, och det blir blott ett spel för gallerierna. Ett politiskt knep för att skänka siffrorna en högre attraktionshalt. Efter att ha diskuterat det med några intellektuella bekanta framkom argument som att kvoteringen var ett nödvändigt ont för att hjälpa till med någon sorts övergång. Detta utan att förstå att det på detta sätt endast uppstår en situation där inte bara vita män kan diskriminera längre, utan också kvinnor och invandrare. Man har bara utökat antalet som kan diskriminera med hjälp av den sortens diskriminering som kallas kvotering, medan problemet ligger olöst kvar som en sjukdom efter att man inte botat mer än symtomen.

Det var efter att ha läst om situationen på den filosofiska institutionen som jag kom på att det förmodligen finns en lösning utöver den pseudolösning som de politiskt korrekta kretinerna har att erbjuda. Först måste man vara säker på att den underrepresenterade gruppen verkligen är diskriminerad, för att utifrån detta utarbeta en lösning. Det enklaste vore naturligtvis att ge människor som tillämpar diskriminering sparken och dryga böter, fast detta kan dock endast betraktas som en retroaktiv lösning och vad vi behöver är en proaktiv sådan. För att gå till botten med diskrimineringsproblemet bör man istället rationalisera och utöka Arbetsförmedlingen och dess ansvarsområden genom att fokusera på dess roll som medlare mellan sökare och givare. Frågor man måste besvara är vad som gör diskrimineringen möjlig och sedan hur detta skall undvikas.

Likt jag redan konstaterat handlar diskriminering om att se till egenskaper bortom meriterna, och detta leder till att Arbetsförmedlingen måste se till att det endast är meriter som förmedlas till arbetsgivarna. Lösningen är simpel. Man låter den sökande skriva in sig på förmedlingen och där utforma en meritförteckning. Sedan sätter Arbetsförmedlingen ett nummer på ansökan vilken arbetsgivarna som mottar meritförteckningen använder sig av för att kalla den sökande till intervju. Arbetsgivaren kan på det här sättet inte selektera bort ansökningar på grund av kön, namn, folkgrupp eller härkomst. Detta skjuter upp arbetsgivarens möjligheter att diskriminera till arbetsintervjun, men där blir den också mer påtaglig och enklare att komma åt. Arbetsgivaren kan inte skylla på brister i en meritförteckning denne redan accepterat. En anmälan kan göras fallet äger större chanser att bli löst och gärningsmannen kan fråntas sitt ansvarsområde vid företaget. Eftersom att diskriminering i längden också är irrationellt för ett företags produktivitet och effektivitet torde det ligga i företagens intresse att lokalisera och avlägsna anställda skyldiga till denna moraliska styggelse. Detta är måhända ingen perfekt lösning och skulle förmodligen innebära lagändringar och andra förändringar av systemet, men det är ett försök till en riktig lösning och är till skillnad från kvotering inte på låtsas. Ty bristen på mångfald är endast fel om det är ett resultat av diskriminering, och mångfalden är endast rätt om den är ett resultat av avsaknaden av diskriminering. Mångfald på grund av diskriminering är fel, avsaknad av mångfald utan diskriminering är kanske trist, men det är inte fel och verkligen inte ett samhällsproblem.

Med vänliga hälsningar

Fritänkare Malm

[Johan Ågren]

Det kan vara så, och är säkert så att ett kön eller någon annan särart är i sin representation mindre meriterad att utföra en arbetsuppgift. Detta kan då vara orsakat av diskriminering. Kvoteringen avser då att komma runt problematiken; en kompromiss att försöka jämställa ballansen orsakad av diskrimineringen. Detta kan då ses som orättvist för enskilda bättre meriterade individer, men detta underställs då den vidare betydelsefulla läkeprocessen. Som enskild individ måste man finna sig i denna underkastelse om de lever i ett samhälle. Urvalsprocessen kan ses som irrationell i det lilla perspektivet, men är i ett större perspektiv rationell i den bemärkelsen att den avser att råda bot på missförhållanden orsakade av en irrationell diskriminering.

Det ÄR en moralisk felaktighet att t.ex. kvinnor sitter på ett lägre kunskapskapital i vissa kategorier, om det är så utifrån en (historisk) irrationell diskriminering. Man kan inte säga: "Det var ju synd, men nu är det som det är". Man måste utföra vidare åtgärder för att återställa orättvisor.

Man kan också hävda att det inte förekommit diskriminering historiskt sätt, utan att allt är en naturlig följd av t.ex mannens och kvinnans särart. En särart som blir mindre och mindre. Dagens särart är då inte onaturlig utan en kvarleva. Frågan är då hur vi ska förhålla oss till den? Jämställdhet blir då kanske en existentialistisk idé. I en demokrati beslutas det om sådana idéer ska ha existensberättigande. Om vi fattar ett demokratiskt beslut att det ska vara så så måste vi även vidta de nödvändiga åtgärderna som möjliggör att jämställdheten uppfylls. Kvotering kan då vare ett sätt att gynna de svaga och bromsa upp de starka, allt för att idén om jämställdhet ska förverkligas. Det är en kompromiss som innebär att kompetens förringas till förmån för jämställdheten som idé.

Johan

[Zeldun]

Det kan vara så, och är säkert så att ett kön eller någon annan särart är i sin representation mindre meriterad att utföra en arbetsuppgift. Detta kan då vara orsakat av diskriminering. Kvoteringen avser då att komma runt problematiken; en kompromiss att försöka jämställa ballansen orsakad av diskrimineringen.

Här utgår du ifrån att problematiken är avsaknaden av kvinnor och inte diskrimineringen. Kvotering innebär bara omvänd diskriminering och när antalet kvinnor är i stil med antalet män kommer det bara finnas fler människor som kan diskriminera. Vari försvinner diskrimineringen?

Urvalsprocessen kan ses som irrationell i det lilla perspektivet, men är i ett större perspektiv rationell i den bemärkelsen att den avser att råda bot på missförhållanden orsakade av en irrationell diskriminering.

Kan en diskriminering vara rationell? Är det rätt att se bortom meriterna och avvisa kompetenta människor för att öka ett antal men inte för att minska ett antal? Min fråga blir vad poängen är med ett ökat antal om detta ökade antal inte utgör symbol för att man vid anställning bara ser till meriterna.

Det ÄR en moralisk felaktighet att t.ex. kvinnor sitter på ett lägre kunskapskapital i vissa kategorier, om det är så utifrån en (historisk) irrationell diskriminering. Man kan inte säga: "Det var ju synd, men nu är det som det är". Man måste utföra vidare åtgärder för att återställa orättvisor.

Jag håller med om att det är fel att kvinnor eller någon annan grupp bär på bristande kunskaper på grund av illa behandling. Dock förstår jag inte hur någon kan bli mer utbildad, intresserad, kompetent eller mindre diskriminerad med ännu mer diskriminering i form av kvotering. Var vänlig förklara detta.

Man kan också hävda att det inte förekommit diskriminering historiskt sätt, utan att allt är en naturlig följd av t.ex mannens och kvinnans särart. En särart som blir mindre och mindre. Dagens särart är då inte onaturlig utan en kvarleva. Frågan är då hur vi ska förhålla oss till den? Jämställdhet blir då kanske en existentialistisk idé. I en demokrati beslutas det om sådana idéer ska ha existensberättigande. Om vi fattar ett demokratiskt beslut att det ska vara så så måste vi även vidta de nödvändiga åtgärderna som möjliggör att jämställdheten uppfylls.

I mina öron betyder jämställdhet avsaknad av diskriminering, brist på intresse, kompetens och utbildning. Om jämställdheten inte är en indikation på detta är den meningslös och varför upprätthålla en kvot med de medel vars avsaknad man vill att den ska vittna om. Det förefaller självklart att något sådant bara är ett politiskt knep där politiker kan peka på tillfredsställande siffror som egentligen inte betyder någonting för att vinna röster.

Kvotering kan då vare ett sätt att gynna de svaga och bromsa upp de starka, allt för att idén om jämställdhet ska förverkligas. Det är en kompromiss som innebär att kompetens förringas till förmån för jämställdheten som idé.

En inkonsekvent och irrationell jämställdhet måhända, men inte den jag drömmer om. Där det är vem och inte vad man är som avgör kvoten. För att nå bästa möjliga effektivitet och produktivitet är det enda rationella att se till meriter och kompetens och inget annat. I händlese av diskriminering eller den omvända varianten av detsamma, kvotering, missgynnar man ett fungerande samhälle. Vidare vill jag veta vad du tycker om min alternativa lösning.

[Johan Ågren]

Zeldun,

Då är du inte intresserad av jämställdheten som ett mål i sig, och det är kanske inte nödvändigt fel med en sådan inställning, men det får konsekvenser. Jag tycker ändå att det handlar om att ge alla människor lika villkor och det kan man göra genom att kompensera för historiska förtryck som har förringat vissa grupper deras möjligheter att tillgodogöra sig kompetens. Men är man inte intresserad av att förverkliga jämställdheten och i stället ser varje människa som enbart kompetens oavsett kön och etnisk bakgrund så kan man också utgå ifrån detta i stället.

Vi talar om lite olika saker: Du talar om diskriminering i nuet och jag diskriminering som har orsakat ojämlikheter i nuet. Det ena är en lättare nöt att knäcka genom att människor ser till kompetens i stället för ovidkommande attribut. Eller rättare sagt att människor ser över sina fördomar och om de verkligen är rationella. Det kan i och för sig vara nog så svårt, men ändock ligger lösningen framför näsan. Din praktiska lösning; att sålla bort en oönskad irrationell påverkan genom att ändra antagningsproceduren tycker jag låter bra. Man kan opponera sig med att sådana attribut som "personkemi" och andra svårt definierbara aspekter som har betydelse för ett samarbete inte kan läsas in på ett papper. Vad tror du om detta? Skulle du själv vilja bli tilldelad en livspartner som "på pappret verkar bra".

För att nå bästa möjliga effektivitet och produktivitet är det enda rationella att se till meriter och kompetens och inget annat.

Håller inte riktigt med då "produktivitet" måste ses i ett större sammanhang där även "mjuka" aspekter som jämställdhet och välmående spelar in. Vi är inga maskiner, och "produktivitet" handlar i slutändan om en sund livsstil där individen är stark i sig själv och stark i ett sammanhang. Kvoteringskompromissen kan i ett sådant perspektiv vara befogad för den helhet vari individen fungerar. Man kan aldrig se "kompetens" utanför ett sammanhang. Vi kan inte ha en värld av extremt kompetenta människor som bara slåss, då existerar ingen rationell kompetens alls Genom att kompensera för olikheter kan människor få mer likartade förutsättningar. Men är man inte intresserad av jämlikhet och att människor ska ha liknande förutsättningar så blir naturligtvis utgången någon annan. Jag är dock tveksam till att samhällsstrukturer kan hållas samman utan kompensationer, avvägningar och regleringar. Det är liksom lite själva förutsättningen för att behålla en fungerande samhällsstruktur. Alternativet är att människor är så pass förnuftiga så de i sina enskilda handlingar förmår verka så att samhället som helhet kan hålla samman och skänka individerna den bekvämlighet det medför. Men det är i nuläget en utopi.

Om vi accepterar att människor har olika värde genom att sätta likhetstecken mellan värde och kompetens, så sänder man ut signaler att vi är enskilda individer som enbart behöver fokusera på oss själva, och att allt genom någon magisk kraft kommer att gå bra. Människan behöver hämmas och regleras, det är grundförutsättningen så länge det inte ingår i människans kompetens att de enskilda handlingarna måste koherera med den struktur vari individen verkar. Frihet utan förnuft är förödande.

Du måste kanske se över rationaliteten i din liberala frihetssyn Zeldun? Ibland är det som är politiskt korrekt naivt. Det finns en anledning till att vi uppfostrar våra barn, och det finns en anledning till att människor i ett samhälle fortsättningsvis manipuleras på samma sätt. Ett samhälle som inte manipulerar sina medlemmar blir snabbt ett samhälle i splittring, klassklyftor och revolution. Det är inte så att det är det rationella och naturliga resultatet av en avsaknad av manipulation, utan ett resultat av bristande rationalitet från samhällets medlemmar. Kompromisser och åter kompromisser...

Johan

[Zeldun]

Då är du inte intresserad av jämställdheten som ett mål i sig, och det är kanske inte nödvändigt fel med en sådan inställning, men det får konsekvenser. Jag tycker ändå att det handlar om att ge alla människor lika villkor och det kan man göra genom att kompensera för historiska förtryck som har förringat vissa grupper deras möjligheter att tillgodogöra sig kompetens.

Jag förstår inte riktigt vad du menar. Kan du förklara vad jämställdheten har för betydelse om den inte är en symbol för avsaknad av diskriminering, brist på intresse, utbildning och kompetens? Vidare undrar jag hur kvoteringen skulle göra den underrepresenterade gruppen mer intresserad, utbildad och kompetent. Det må så vara att ett förtryck i det förflutna gjort gruppen okunnig och mindre kompetent inom ett område, men då skall man väl istället satsa på utbildning åt dessa än att innan de är kompetenta och utbildade sätta dem framför spakarna av något som för samhället är vitalt. Du antyder att kvotering skall handla om att upprätthålla en kvot och att det även skulle ara diskriminering genom att selektera bort folk på grund av brister i meriterna. Det är inte den traditionella synen på kvotering, där handlar det om att diskriminera genom att ifall två individer bär samma meriter prioritera den som tillhör underrepresenterad grupp. Något jag i argument nämnda i min insändare motsätter mig.

Men är man inte intresserad av att förverkliga jämställdheten och i stället ser varje människa som enbart kompetens oavsett kön och etnisk bakgrund så kan man också utgå ifrån detta i stället.

Jag förstår inte hur ett samhälle skall fungera om man anställer inkompetent personal som inte kan sköta sina uppgifter. Jämställdhet är inget i sig intressant, det är dess anledningar som är intressanta. En irrationell jämställdhet leder till ett inkompetenssamhälle där medborgarna inte får samhället de är beroende av att fungera.

Det kan i och för sig vara nog så svårt, men ändock ligger lösningen framför näsan. Din praktiska lösning; att sålla bort en oönskad irrationell påverkan genom att ändra antagningsproceduren tycker jag låter bra.

För att uppnå jämställdhet är det en lösning, men knappast för att bli av med diskriminering. Vilket jag trodde var problemet vi ville komma åt.

Man kan opponera sig med att sådana attribut som "personkemi" och andra svårt definierbara aspekter som har betydelse för ett samarbete inte kan läsas in på ett papper. Vad tror du om detta? Skulle du själv vilja bli tilldelad en livspartner som "på pappret verkar bra".

Sådant avgörs under en intervju eller provanställning. Social kompetens är avgörande. Att se till den är inte diskriminering.

Håller inte riktigt med då "produktivitet" måste ses i ett större sammanhang där även "mjuka" aspekter som jämställdhet och välmående spelar in. Vi är inga maskiner, och "produktivitet" handlar i slutändan om en sund livsstil där individen är stark i sig själv och stark i ett sammanhang.

Jag vill inte leva i ett samhälle där busschauffören inte kan köra buss och där kockarna inte kan laga mat. Vill du det?

Om vi accepterar att människor har olika värde genom att sätta likhetstecken mellan värde och kompetens, så sänder man ut signaler att vi är enskilda individer som enbart behöver fokusera på oss själva, och att allt genom någon magisk kraft kommer att gå bra.

Är våra ändamål att samhällets byggstenar likt skola, vård och omsorg skall fungera problemfritt och för medborgarna på ett tillfredsställande sätt är det rationellt att se anställningsvärdet hos en arbetssökande individ i dess kompetens och förmåga att få dessa funktioner att fungera. Social kompetens är också viktigt, och därmed är fokusering på andra också av fördelaktig natur.

[Johan Ågren]

Zeldun,

Det må så vara att ett förtryck i det förflutna gjort gruppen okunnig och mindre kompetent inom ett område, men då skall man väl istället satsa på utbildning åt dessa än att innan de är kompetenta och utbildade sätta dem framför spakarna av något som för samhället är vitalt.

Det är det bästa (om det fungerar), och då kommer inte heller kvotering att behövas som incitament för en jämställd utveckling. Oftast så sker dock inte nödvändiga förändringar innan vi ser de konkreta bristerna. Kvotering skulle göra detta och frammana nödvändig opinion. Vill vi ha jämställdhet förverkligad som idé så får vi också ta konsekvenser och göra nödvändiga förändringar. Jag tror dock på att först skapa behovet. Det är lite naivt att tro att enbart vissa kompetenshöjande insatser skull kunna förändra jämställdheten. Så är det med allt här i livet; människan är inte beredd att göra nödvändiga förändringar förrän hon själv konkret upplever problemet. Abstrakta problem är sällan en prioritet, och jämställdhet är för de flesta en abstrakt idé. Får vi dåliga busschaufförer och dåliga kockar så ser vi konkret problemet med att det inte råder jämställdhet, det ska svida först! Då kommer kunder, arbetsgivare och arbetssökande att kräva att kompetensen jämställs. Jag önskar att det kunde vara annorlunda, men tyvärr är det nog inte så. Mina erfarenheter säger något annat.

Johan

[Zeldun]

Med den sortens kvotering du bedyrar kommer ju inkompetenssamhället, vad mer än kvoteringens tillkortakommande kommer detta konkreta problem vittna om?

[Stefan]

Som många frågor är detta en avvägningsfråga. Jag tycker att man ska undvika kvotering om möjligt, men ibland kan den vara nödvändig för att hjälpa svaga grupper, som t ex kastlösa i Indien (vet inte mycket om detta, men kan tänka mig att detta är ett fall där positiv särbehandling kan vara korrekt).

För en intressant och mycket välskriven (och positivt inställd) diskussion om positiv särbehandling, läs Richard Wasserstroms "Racism, Sexism, and Preferential Treatment: An Approach to the Topics" i Goodin & Pettit Contemporary Political Philosophy: An Anthology (ursprungligen publicerad i UCLA Law Review 24 (1977), ss. 581-622.)