Guds tjänare skrev:När man pratar om att "komma närmare Gud" så menar man oftast:
Kunna förstå Gud bättre. Man kan aldrig förstå Gud, men man kan komma närmare förståelsen för Gud.
Jo, jag är med. Alltså; personligen är jag ateist, men jag förstår vad du menar och jag respekterar din åskådning. Och när jag skrev att påven hade ett "högt anspråk" så menade jag "högt" som i värdefullt, genuint, viktigt, grundläggande, m.m. Alltså något högstående. Inte att det skulle vara grandiost, övermodigt eller liknande. Ber om ursäkt om det uppfattades så.
Hel ärligt Risning så trodde jag att ditt anspråk om att "följa sitt hjärta", var bara något som man sa men inte menade. Vad menar du med "följa sitt hjärta"?
Att följa ett kall, att vara sann mot sig själv, att vägledas av något som man upplever som sant och riktigt. På samma sätt som religiös tro rör sig på ett annat (högre?) plan än torrt förnuft, så tar inte en romantiker och planerar vad som skall bli hans passion.
Jag ser en likhet här. Jag känner inte många religiösa, men de jag känner har också varit väldigt romantiskt lagda på detta plan. De har inte varit torra, beräknande strateger utan snarare varit idealister och "drömmare" (alltså "dröm" som i livsmål, passion, drivkraft, vision, m.m. - inte som i hallucination, inbillning, skenbild eller dylikt).
För att svara dig om denna aspekt, vill jag först att du definerar orde Kärlek. Vad betyder Kärlek?
Oj, större tänkare än jag har gått bet på den uppgiften. Du får ursäkta om jag fattar mig kort och trubbigt. I just det här sammanhanget så menar jag:
Ett förhållande som står över ens egenintresse, fåfänga och låga drifter. Ett förhållande i vilket man känner sig hemmastadd och trygg, där man inte ser något behov av att söka bekräftelse eller prestige. Ett förhållande utanför vilket man känner sig trasig, fattig och tom.
Eller om jag ska skippa lyriken: När man vill ha varandra så är ens attraktion enkel att förklara; det kan vara fråga om ren biologi eller en beräknad strategi. Sånt tillhör logikens värld.
Men kärlek anser jag vara att behöva varandra, och att göra det på ett sådant plan att man inte kan förklara det med rationella resonemang.
Ps. Namnet är bara "Rising" - inte "Risning". Jag vet inte varför alla kallar mig "Risning" på det här forumet. Du får gärna fortsätta med det dock. Att jag skriver det här är mest för att jag fiskar efter en förklaring till varför så många missuppfattar mitt namn. Ds.