samtycke för att känna sig förnedrad

[Mohini]

Jag och en vän hade en intressant diskussion.

vi kom fram till att man aldrig kan känna sig/uppfattas som förnedrad, om man inte ger sitt samtycke.

vi menar då att en person kan göra något "förnedrande" mot mig, men om jag inte visar att jag uppfattar saken på det sättet, så blir jag inte förnedrad. visst, häll ut vatten över mig, men jag bara skrattar åt det, och det hela kommer av sig...

undrar nu i hur hög grad det kan tillämpas på andra känslor. förnedrad, kränkt, bortgjort - javisst.

men gäller samma sak för arg, svartsjuk, glad, deprimerad, kär, olycklig, ledsen, ångestfylld...? hur stor makt har vi över våra känslor?

[Avantgardet]

Helt riktigt resonemang! Gäller hela spektrat.

Två kriterier: 1) Vi måste vara medvetna om denna möjlighet, och 2) vi måste ha någon typ av fysiologisk balans (ordentligt med blodsocker, och inga svajiga hormonrubbningar).

[Mohini]

ok, det låter ju bra...

men HUR gör man då?

då borde det ju bara vara att aldrig ge sitt samtycke till att känna sig deppig, olycklig etc. och bara ge sitt samtycke till de positiva känslorna - men huuur? hur gör man rent praktiskt?

[Avantgardet]

Genom att omdefiniera sin "olycka". För vad är "olycka"? Ingen som har ett bra svar på. Vissa känner sig lyckliga under samma premisser som andra känner sig olyckliga. Således kan man ju lika gärna njuta av sin "olycka". "Lycka" och "olycka" är två begrepp man kan göra sig av med på en gång! Bara vädra språket på såna idiotiska saker, ajöss!

Varje ögonblick här i livet är kvalitativt olikt alla andra. Antingen kan man vara missnöjd med det som gives (d.v.s. "olycklig", "deprimerad" m.m.) eller så kan man vara nöjd och jobba utifrån det. Givetvis håller det inte alla gånger, men man kan skriva lappar till sig själv för att komma ihåg.

[J R Auk]

Känslor kan liknas vid stigar vi slår in på och följer.

För att bemäktiga sin väg trots att känslornas är dom enda vägarna att gå på så rekommenderar jag att man vänder kosan först, inte mot vägen fram på känslans stig, utan först bak för att se vart stigen började. Och sedan när man sett vari upprinnelsen till stigen ligger slår man in på stigen framåt.

[J R Auk]

Sen ligger det en sanning i att alla problem ställer två möjligheter i dagern.

1. Gör något åt problemet.

2. Acceptera att problemet är.

Vad gör man om man känner sig kränkt, nervärderad. Eller liknande?
Man ser problemet, gör inget åt det, och accepterar det inte heller.

Stå och stampa om du tycker det är kul. Men det är inte rationellt, inte logiskt, inte njutningsfullt, inte lyckogivande. Så vad motiverar det?

Rädsla!

Så mod krävs för att leva som du beskriver. Man överlåter allt ansvar, från att ha varit där ute, till att vara här inne. Hos en själv.

Det vill säga istället för att se något som att det är något som man bör reagera mot, så ser man att det är något. Det något kan fyllas med något. Erkänsla, motvilja, hat, avund, beröm, dyrkan osv.

[Avantgardet]

Känslor kan liknas vid stigar vi slår in på och följer.

För att bemäktiga sin väg trots att känslornas är dom enda vägarna att gå på så rekommenderar jag att man vänder kosan först, inte mot vägen fram på känslans stig, utan först bak för att se vart stigen började. Och sedan när man sett vari upprinnelsen till stigen ligger slår man in på stigen framåt.

Kan inte hålla med. Finns aldrig någon avsaknad av känslor. Det är den kvantifieringen jag inte begriper.

[Algotezza]

Känslor kan liknas vid stigar vi slår in på och följer.

För att bemäktiga sin väg trots att känslornas är dom enda vägarna att gå på så rekommenderar jag att man vänder kosan först, inte mot vägen fram på känslans stig, utan först bak för att se vart stigen började. Och sedan när man sett vari upprinnelsen till stigen ligger slår man in på stigen framåt.

Kan inte hålla med. Finns aldrig någon avsaknad av känslor. Det är den kvantifieringen jag inte begriper.

Håller helt med, vi känner hela tiden när vi upplever. Vi kan inte stänga av dem ä'ven om vi skulelv ilja det. Känslokyla och likgitlighet är ju också känslor! Därför förstår jag inte defintionen av "knulla" på annan tråd som "sex utan känslor" - vad är det för nys? Att känna sig som en robot är också en känsla!

A

[Kerozene]

Det är väl vår kultur som indirekt bestämmer hur vi reagerar på olika saker. Det svåraste är att bryta sig loss från rutiner.

Här är ett intressant manifest som handlar om obscenitet skrivet av Jim Goad (min nuvarande signatur är ett citat ur den texten).

Skriver ut hela det stycket här
If an idea can destroy your mind, then your mind is weak and deserved being destroyed. You can only be a sinner if you believe in sin. You can only be a transgressive if you believe in the boundaries. You can only get offended if you’re offended by something within yourself. Depictions of genitalia should only be offensive if you have problems with your own. Obscenity is such an antiquated concept. The idea of uncrossable boundaries only exists to assuage someone’s fears about unpalatable truths.

Happy reading

[Mohini]

Algotezza:

"knulla utan känslor" var menat som en underförstådd förkortning av "knulla utan romantiska känslor för personen man knullar med"...

[Algotezza]

Algotezza:

"knulla utan känslor" var menat som en underförstådd förkortning av "knulla utan romantiska känslor för personen man knullar med"...

Vad vet jag vad som är underförstått? Finns inga tonfall på skärmen... Men väl "undertexter" antar jag...

A

[Mohini]

ok, alla verkar eniga om att man är ansvarig för och "väljer" sina känslor.

det låter tröstande, men samtidigt vänder jag mig lite mot det.

jag menar, vad säger man till

- en förälder vars barn just har dött?
- någon som precis fått beskedet att de har cancer?
- fått sina ben amputerade?

inte är det då; "ledsen? det där är ett VAL kära vän, du kan lika gärna välja att vara GLAD just nu!".

så kan det resonemanget verkligen tillämpas i alla situationer? finns det inte situationer som automatiskt kommer att medföra en känsla, utan att vi kan göra något åt saken?

förutom exemplen här övanför, kan man ju ta orgasm. ingen kan väl vara deprimerad/ledsen/ångestfylld i samma ögonblick som de kommer...?

[Algotezza]

ok, alla verkar eniga om att man är ansvarig för och "väljer" sina känslor.

Nej, men delvis kan vi välja hur vi vill agera utifrån våra känslor.

A

[Sceptisk]

Mohini

Om det här nu är en nyckelfråga, dvs en fråga som handlar om din egen psykologiska belägenhet så skulle jag vilja säga såhär; att innan du hemfaller åt lusten att vilja omskapa din unika person och känsloliv (enligt främmande normer) tycker jag att du ska börja fundera på vilka dina riktiga behov är. För det förhåller sig ju så att ju mer förhöjer andras känsloliv framför ditt eget så kommer du alltid att bli sårad. Du kan inte kontrollera ditt känsloliv genom att kontrollera andra. Ta reda på vad du själv vill istället.

Om du vet vad du vill, då vet du också hur du ska reagera om du blir förolämpad. Prova och se.

[J R Auk]

Känslor kan liknas vid stigar vi slår in på och följer.

För att bemäktiga sin väg trots att känslornas är dom enda vägarna att gå på så rekommenderar jag att man vänder kosan först, inte mot vägen fram på känslans stig, utan först bak för att se vart stigen började. Och sedan när man sett vari upprinnelsen till stigen ligger slår man in på stigen framåt.

Kan inte hålla med. Finns aldrig någon avsaknad av känslor. Det är den kvantifieringen jag inte begriper.

Håller helt med, vi känner hela tiden när vi upplever. Vi kan inte stänga av dem ä'ven om vi skulelv ilja det. Känslokyla och likgitlighet är ju också känslor! Därför förstår jag inte defintionen av "knulla" på annan tråd som "sex utan känslor" - vad är det för nys? Att känna sig som en robot är också en känsla!

A

Vem snackar om att stänga av dom? Det handlar om hur vi hanterar dom.
Jag ser det som ett mentalt budo, psykisk aikido, mellan sinnet och känslorna. Det gäller att styra den kraft som kommer i erfarandet, känsloförnimmelsen.

Vi kan ju simulera känslor osv. Det gäller att ta till hela arsenalen.