dödar jämställdheten romantiken?

[miss x]

Ja, älskar man någon eller något? Vem, eller Vad? Älskar man något, istället för någon, så är ju risken stor att man slutar älska denna (detta) när vederbörande inte längre uppvisar samma egenskaper/attribut.

Många älskar "något". De älskar omständigheter, ett snyggt utseende, pengar, rätt antal högskolepoäng, "image" osv..
Det är vad jag uppfattat iallafall.

Jag blir, som jag tidigare skev, främst kär i en personlighet.
Gärna vill jag kunna "se upp till" den andres sätt att tänka, resonera, vara.
Tycka att deras "väsen" är behagligt.
Jag idoliserar lätt män jag blir kär i. Ser upp till dem.
Själv upplever jag att det är som du säger, att man (jag) lätt slutar vara kär i den andre om den "slutar" uppvisa de egenskaper som jag från början fallit för.

Ha! Vilken tur! Jag är din drömkarl sånär som på det faktum att jag har en halv framtand som jag fått utslagen av min styvbror (i fyllan och villan). Så jag klarar mig undan! Puh!

[Mohini]

hmm frågan är väl inte om man älskar någon eller något (dvs. person eller attribut)? för jag ser kärlek som något djupare än så, något som alltid är personcentrerat.

"romantik" ser jag dock som något lite annorlunda, något lite mindre djupt än kärlek.

så en korrekt fråga är väl i så fall; tänder vi på/attraheras av/blir förälskade i någon eller något - person eller attribut?

och när det gäller förälskelse/kåthet, är det väl nästan ALLTID attributen som står i fokus?

själv tänder jag på en typiskt manlig man, någon som är stor, stark och beskyddande, dricker öl, tittar på fotboll, har stora händer och k*k, etc...

skulle jag kunna ÄLSKA en tunn liten flickman som stickar och bakar bullar? säkert, när jag väl lärt känna honom, men någon spontan attraktion (dvs. romantik?) skulle då inte uppstå.

därför tycker jag att jämställdhet - anammandet av varandras könsroller och attribut - kan döda romantiken.

det är intressant som Rising säger, att det ju handlar om individer och inte kategorier som interagerar. men Rising, kan man då inte säga att de enskilda individerna i det enskilda fallet alltid måste frångå jämställt beteende för att hålla romantiken levande (som du skriver, bete sig som en riddare etc)...?

[Zokrates]

Sanningen om romantiken.

Romantik är , kort och gott, ett medel för att vilja ha sex med en annan individ. Romantiken har inget med kärlek att göra. Romantiken har inget egenvärde i sig själv. Romantiken är ett redskap, inget annat, för att ha sex. När aporna plockar löss i varandras pälsar, görs det av omtanke, alltså kärlek till varandra. Kärlek uppfyller ett behov som inte nödvändigtsvis har med sex att göra. Beviset för detta är att vi visar allt möjligt kärlek, små barn, hundar katter osv, därmed inte sagt eller ens önskvärt att ha sex med de samma.

Romantik är en parningsritual, vars ursprung bottnar i att visa vördnad och respekt genom åthävelser, för att få lov att para sig. Att hålla romantiken vid liv innebär ett självändamål för att försäkra sig om denna rätt till sex, med just denna partnern. Således är romantiken egoistisk till sin natur, men trots det dualistisk när två visar endast varandra uppskattning.

Kärleken däremot är kravlös och utan förväntning på självklar motprestation. Utifrån denna grundsyn är det lätt att förstå att vissa värdesätter kärleken högre än romantiken.
Kärleken kan vinnas endast om den utvecklas utan krav i ett förhållande oavsett hur paret blev tillsammans. Detta är en process som handlar om att växa ihop till en enhet, därmed upplöses rivalitet och dominans. Man blir varandras jämlikar.

Romantiken däremot uppstår ur krav och personlig lust på egen tillfredsställelse. Romantiken är dömd att självdö i samma stund som motparten inser att kraven inte kan uppfyllas och ersättas med äkta kärlek. Därmed strävar romantiken oftast att antingen höja eller också sänka den andra.
Romantiken är i bästa fall alltså enbart en fas för att gå över till en djupare relation, bestående kärlek. I sämsta fall, en kortvarig förlustelse.

Tyvärr förväxlas romantiken ofta med kärlek och i synnerhet med förälskelse. Dessa tre företeelser är ej identiska och skall ej förväxlas.

Förälskelse är att möta sin idealiserade motpart. Denna fas är alltid övergående.
Romantik är ett ändamål som helgar medlen, endast ett ritualiserat verktyg för att lägga beslag på en partner, i syfte att garantera förutsättningar för ensamrätt vad gäller sex.
Kärlek är när två individer uppskattar varandra förbehållslöst och samtidigt tillåter varandra att göra individuella saker.

Alltså har krav på jämställdhet inget med äkta kärlek att göra, för så fort som man ställer krav, dödar man kärleken genom att föra kärleken tillbaka på det romantiska planet. Därmed har man avslöjat för sin partner att kärleken inte längre är äkta. Jämför med förälskelse, att oavsett vilka fel och brister den andra än har, så älskar man den personen förbehållslöst och blint.

Därmed är förälskelsen ett idealiserat kärleksförhållande, om än dock bara kortvarigt. Just av denna anledningen väljer flertalet att falla för förälskelsens frestelser, för att det upplevs som äkta.

Att hoppa över både steg ett och två och gå direkt på kärleken vore rationellt, vilket även många folkslag, som vi dessutom fördömer, har gjort. Arrangerade äktenskap, kidnappning av kvinnor, är båda två sätt att hoppa över både romantik och förälskelse. Vem vet, det hade kanske varit kul att leva i ett sådant samhälle, åtminstone om man var man?8)

[Mohini]

shit så cyniskt, Zokrates!

klart att romantik har ett egenvärde och inte bara är ett sätt att få sex. alla som hyser romantiska känslor knullar ju inte med varandra...

därav alla avståndsförälskelser etc - vi eftersträvar romantiken per se, även om den inte leder till nåt konkret.

[Angelina]

Många älskar "något". De älskar omständigheter, ett snyggt utseende, pengar, rätt antal högskolepoäng, "image" osv..
Det är vad jag uppfattat iallafall.

Jag blir verkligen illa berörd. Vilka hemska människor du måste haft omkring dig för att ha fått den uppfattningen. Jag känner INGEN som baserat ett förhållande på sådana futtiga grunder. Jag vet en som vill göra det, men han har inte haft någon tjej de senaste 20 åren. Varje gång han träffar någon som verkar intressant går han igenom sin checl-lista och alltid är det något som saknas, som ger honom ursäkten han letar efter att slippa bli involverad. Emotionellt handikappad helt enkelt. Går man efter "något" då vågar man inte släppa in kärleken på riktigt.

[Zokrates]

shit så cyniskt, Zokrates!

klart att romantik har ett egenvärde och inte bara är ett sätt att få sex. alla som hyser romantiska känslor knullar ju inte med varandra...

därav alla avståndsförälskelser etc - vi eftersträvar romantiken per se, även om den inte leder till nåt konkret.

He he he...

Förälskelse är biologiskt betingat, en medfödd egenskap.
Kärlek är biologiskt betingat, ett nödvändigt livsbehov.
Romantiken, är kulturellt betingat, en artificiell skapelse,
m.a.o inget livsnödvändigt i sig självt.

Att du tycker att det var cyniskt innebär att du undermedvetet har förstått att det jag skrev är sant och  att du nu vill enbart rättfärdiga dig och romantiken. Du påstår att romantiken inte har med sex att göra, understatement i allra högsta grad.
Vad du menar är att du som föremål för en romantisk situation kan säga nej, därmed har det inget med sex att göra. Ha ha ha.

Mohini, om jag skalar av verkligheten och skådar den nakna sanningen så gör det inte mig till cyniker. Tvärtom, jag är en obotlig romantiker. Men: Det gör inte att romantiken är ett biologiskt betingat fenomen för det, då det är i allra högsta grad en kulturellt betingad uppfinning.

[JDM]

Avantgardet Skrivet: 17 Jun 2007 13:03    Ämne:  

--------------------------------------------------------------------------------

Intressant JDM, men är romantiken något som kommer sig av att man älskar någon för dess egen skull eller för dess egenskaper/attribut? Och vilka implikationer får de olika modellerna för romantiken?

Förresten! Välkommen!!

Tack för din välkomnan!

Jag gissar att du med "för dess egen skull" menar för personen per se (i sig)!? En annan möjlig tolkning är att du menar att man älskar någon för att personen man älskar skall gynnas av det på något vis. Jag antar dock den första tolkningen. Rätta mig om jag antar fel.

Mitt svar på din första fråga är: Jag vet inte!

Om vi skall söka en objektiv definition av begreppet "älska" så måste vi definiera det som en psykologisk konstruktion, dvs en summa av beteende (se mitt inlägg i tråden "smarthet - hur lyder definitionen?" för mer om detta). En person per se är däremot inte en objektiv företeelse med mitt sätt att se på det. En person är ett upplevande och mer eller mindre reflekterande medvetande som ser på saker utifrån sitt eget personliga perspektiv, således en subjektiv företeelse. Om det är så att man älskar någon för personen per se måste man älska någon för en subjektiv företeelse. Frågan är då om vi har inblick i någon annan subjektiv företeelse än vårt eget medvetande. Finns det någon annan kontaktyta än att observera varandras beteenden? Är tankeöverföring möjlig? Kan man vara själsligt knuten till någon? Kan känslor vara så starka att dem transcenderar det objektivt observerbara? Jag vet inte! Någon som har en idé om detta?

Personligen finner jag Leibniz monadlära och Nietzsches påstående att verkligheten är summan av alla möjliga perspektiv tilltalande i detta och många andra sammanhang. När jag älskar någon så avspeglar min själsmonad den jag älskars själsmonad, och hennes perspektiv blir på sätt och vis även mitt perspektiv. Detta beskriver kärlek såväl till en partner, familj, vän, eller människor i allmänhet. Jag tycker om det sättet att se på saken!

Ett svar på din andra fråga är, som förstås av ovan, att det är mer problematiskt utifrån det vetenskapliga paradigm som nu råder att påstå att man älskar en person per se jämfört med att man älskar egenskaper/attribut, antaget att man med det senare menar personens beteende. Och andra sidan har nu rådande vetenskapliga paradigm stora problem med att förklara subjektivitet, ändock är subjektivitet det enda vi som upplevare med säkerhet känner till ens existerar.

, Jonatan

[miss x]

Många älskar "något". De älskar omständigheter, ett snyggt utseende, pengar, rätt antal högskolepoäng, "image" osv..
Det är vad jag uppfattat iallafall.

Jag blir verkligen illa berörd. Vilka hemska människor du måste haft omkring dig för att ha fått den uppfattningen.

Givetvis är inte ALLA människor jag haft omkring mig sådana.
Men många jag möter tolkar jag har detta beteende (mer eller mindre).

(Och folk undrar varför jag isolerar mig  :roll:)
Samhället bygger till stor del på "yta" och de som undgått att registrera det ser jag som välsignade (i sin enfald).

Jag tror att många människor "hakar upp" sig på yttre omständigheter så pass mycket att det blir nästintill omöjligt att bli förälskad.
Kolla bara hur många unga i Sverige (mellan 20-35 år) som är singlar om du inte tror mig.

Artikel om dagens "singel-Sverige"

"– Vi har för stora krav omkring oss, på att vara duktiga och effektiva, så vi snubblar på oss själva. I Sverige har vi extremt många utmattningsdepressioner mot i andra länder, säger hon."

Jag tror även att dessa "krav" ställs på en eventuell respektive flickvän/pojkvän, i många fall.
 

Jag känner INGEN som baserat ett förhållande på sådana futtiga grunder.

Jag antar att du bor på glesbygden.
Detta är_mycket_vanligt i (medel/stora) städer.
Man vill ha ett "IDEAL", inte en PERSON.

Precis som när man läser om en produkt, en vara man vill köpa, så SER man den andra individen som en attiralj lämpad för ändamålet, vilket huvudsakligen är att visa upp sin status och image.
Det blir alltså även viktigt vad omgivningen tycker om ens respektive, inte enbart vad man själv hyser för känslor för honom/henne.

Jag har varit med om detta själv.
Har t o m själv en gång gjort misstaget att fastna för ett utseende i första hand.

Mitt ex. var enormt utseendefixerad, det var hans ända "mått" att bedömma andra i omgivningen; hur de såg ut.

Hans livsmål var;
Att genom MINSTA möjliga ansträngning och engagemang (!) tjäna så mycket pengar som möjligt, att gifta sig med en "snygg" tjej (helst modell) som mestadels håller käften men ändå om någon ifrågasätter hennes IQ ska kunna ha ett högskolebetyg att sticka under näsan på dem för att bekräfta sin "smarthet".
Följdaktligen ska dessa tu bygga sig ett hus, gifta sig och frun ska gladerligen avla fram ett gäng (2-3) välanpassade barn.
Sedan ska de leva i sitt designade lyxhus, åka runt i sina lyxbilar, ha en perfekt skött tomt där de perfekta barnen kan springa och leka i sina perfekt matchade "outfits".
Och sedan ska allesammans vara samhällsenligt välanpassade och (slutmålet): LYCKLIGA

Summa sumarum så trodde han stenhårt att dessa omständigheter var ett likhetstecken med LYCKA.
Han var så säker på det att han själv sade att han (redan när han var 25) hade ångest över tanken på att detta senario kanske inte skulle inträffa.

Så vitt jag vet är han fortfarande på punkt ett (träffa lämplig flickvän).
Själv ville jag inte känna mig delaktig i något som känns som manuset till en dålig Hollywood-film.
Jag är även medveten om att jag är lite för "konstig" för en kille som honom. För oanpassningsbar och osocial.
Och han var för "sprallig", fysiskt energisk, neurotisk och impulsiv.
Vi kunde inte stå ut med varandra kort sagt.

Går man efter "något" då vågar man inte släppa in kärleken på riktigt.

Jag tror inte man är förmögen att göra det, för att man då (tydligen) inte förstått vad riktig kärlek är.

[Angelina]

Hm , jag förstår att du blivit lite samhällsskadad, efter beskrivningen av ditt ex.


Förmodligen tror du att de flesta är så, för att de flesta han/ni umgicks med vara likadana. Man tenderar ju att dras till likasinnade. Men då verkar det som att du egentligen inte håller med dig själv, utan känner på dig att det inte riktigt är hela sanningen. Kanske för att ursäkta ditt "misstag", att du valde honom. För du vill väl ha mer?

Jag har bott i Gävle, Luleå och Stockholm, så nog har jag stött på en del människor. Men om sanningen ska fram är jag inte den mest sociala av varelser, men det går bättre och bättre dag för dag.
På samma vis som alla andra så söker även jag mig till likasinnade, dvs hippies, galningar, och diverse lösdrivare som inte riktigt har samma definition på status som börsklippare, bimbos och bankstjänstemän. Ville bara få inte tre ord som började på bokstaven b, helt utan orsak. I beg your pardon, lady.

Vad är status för mig? Ska fundera. Jag känner att det finns en skillnad mellan ytlig status och inre medvetande-status.
Men visst är det ett plus om den man älskar kan interagera lyckligt med dem andra människorna man älskar.

Nä ok, jag kan fundera och skriva samtidigt, det brukar bli roligt..så, status?

Att kunna berätta en bra historia, kunna njuta av en solig dag och göra ingenting ( av vilka egenkaper jag olyckligtvis är rätt dåligt på, men kanske just därför), att kunna vara kreativ och verkligen gå in för det (dvs någon som förstår min passion och mitt uppdrag att rädda världen). Ett galet geni. Den ultimata status-symbolen enligt mig.

Men som sagt , även detta är bara egenskaper och inte några garantier för kärlek.

Ja, tänk om kunde få ett galet geni på kroken? Eller hur miss x?

[miss x]

Hm , jag förstår att du blivit lite samhällsskadad, efter beskrivningen av ditt ex.

Kan hända.  :lol:

Förmodligen tror du att de flesta är så, för att de flesta han/ni umgicks med vara likadana. Man tenderar ju att dras till likasinnade.

Jag tycker mig ana en sådan tendens hos många; både tjejer och killar.
Och ja, hans vänner hade samma "ideer" om vad som skapar "lycka".
Mina vänner (har få men nära) är_inte_ sådana.

Men då verkar det som att du egentligen inte håller med dig själv, utan känner på dig att det inte riktigt är hela sanningen.

Att vad inte är hela sanningen?

Kanske för att ursäkta ditt "misstag", att du valde honom. För du vill väl ha mer?

Jag vet i ärlighetens namn inte vad som flög i mig när jag valde att vara ihop med honom.
I efterhand kan jag inte alls förstå det.

Svaret på din fråga är nog ja, eller iallafall vill jag ha något ANNAT.
Våra ideer om framtid och lycka skilde sig markant.
Givetvis vore det en trevlig "bonus" i livet att ha en ekonomisk trygghet, men det är inget jag tänker på dagligen.
Det är ingen "drivkraft" hos mig för att jobba.
Jobba vill jag göra för ett annat ändamål; att känna att jag gör skillnad för något/någon, inte enbart för egen ekonomisk vinning med andra ord.
Jag skulle t o m kunna jobba gratis om jag kände att det utvecklade mig.
Egen utveckling (emotionell, mental) är sådant som jag förknippar med lycka.
Lycka är för mig inget materiellt.

Men om sanningen ska fram är jag inte den mest sociala av varelser, men det går bättre och bättre dag för dag.

Samma här.
Men det sociala livet har jag när jag vill ha det (jag har vänner) trots att jag oftast väljer ensamheten.
(Man får så bra svar när man pratar med sig själv  :wink: )

På samma vis som alla andra så söker även jag mig till likasinnade, dvs hippies, galningar, och diverse lösdrivare som inte riktigt har samma definition på status som börsklippare, bimbos och bankstjänstemän. Ville bara få inte tre ord som började på bokstaven b, helt utan orsak.

Jag söker mig också till (själsligt) likasinnade. Men jag har svårt att sätta ettikett på människor.
Jag kan dock säga att jag föredrar personer som kan vara sig själva och som besvärar sig med att tänka själva emellanåt.

I beg your pardon, lady.

Why, my dear?

Nä ok, jag kan fundera och skriva samtidigt, det brukar bli roligt..

Så gör jag alltid. Finns det andra sätt?  :o  

Att kunna berätta en bra historia, kunna njuta av en solig dag och göra ingenting

Hur f**n gör man ingenting? Har alltid undrat det.
Det är något jag också skulle vilja lära mig.

att kunna vara kreativ och verkligen gå in för det (dvs någon som förstår min passion och mitt uppdrag att rädda världen). Ett galet geni. Den ultimata status-symbolen enligt mig.

He,he..
På denna punkten verkar du tänka som jag.
Någon som behärskar den svåra konsten att balansera på den fina linan mellan galenskap och genialitet utan att trilla ned i avgrunden.

Ja, tänk om kunde få ett galet geni på kroken? Eller hur miss x?

Exakt  :wink:

[Avantgardet]

Glöm det! Jag kommer aldrig bli kär i nån utav er!

[miss x]

Glöm det! Jag kommer aldrig bli kär i nån utav er!

Insikt och självbevarelsedrift.
Imponerande.

Det komiska med män är att de har både hjärna och kuk men inte tillräkligt med blod att försörja båda samtidigt.  :wink:

(Ovanstående är en av anledningarna till min återhållsamhet när det kommer till relationer).

[Angelina]

Glöm det! Jag kommer aldrig bli kär i nån utav er!

Yeah right...

miss x, jag föreslår säsongsarbete. Eller vill du slåss?

[Algotezza]

Glöm det! Jag kommer aldrig bli kär i nån utav er!

Jag antar att ditt livs, liksom mitt livs, största kärlek är det egna svullna egot.  I mitt fall mitt ego, i ditt fall ditt.

Solipsist - javisst! I ären alla speglingar av mina tankeprocesser!

Den enda sanna kärleken är egenkärleken.

Den enda sanna glädjen är skadeglädjen.

Den enda sanna rättfärdigheten är självrättfärdigheten.

Det enda sanna sexet är ensamsexet.

Den enda sanna kommunismen är antikommunismen (fritt efter Lars Hillersberg).

A

[Zokrates]

Sanningen om romantiken.

Romantik är , kort och gott, ett medel för att vilja ha sex med en annan individ. Romantiken har inget med kärlek att göra. Romantiken har inget egenvärde i sig själv. Romantiken är ett redskap, inget annat, för att ha sex. När aporna plockar löss i varandras pälsar, görs det av omtanke, alltså kärlek till varandra. Kärlek uppfyller ett behov som inte nödvändigtsvis har med sex att göra. Beviset för detta är att vi visar allt möjligt kärlek, små barn, hundar katter osv, därmed inte sagt eller ens önskvärt att ha sex med de samma.

Romantik är en parningsritual, vars ursprung bottnar i att visa vördnad och respekt genom åthävelser, för att få lov att para sig. Att hålla romantiken vid liv innebär ett självändamål för att försäkra sig om denna rätt till sex, med just denna partnern. Således är romantiken egoistisk till sin natur, men trots det dualistisk när två visar endast varandra uppskattning.

Kärleken däremot är kravlös och utan förväntning på självklar motprestation. Utifrån denna grundsyn är det lätt att förstå att vissa värdesätter kärleken högre än romantiken.
Kärleken kan vinnas endast om den utvecklas utan krav i ett förhållande oavsett hur paret blev tillsammans. Detta är en process som handlar om att växa ihop till en enhet, därmed upplöses rivalitet och dominans. Man blir varandras jämlikar.

Romantiken däremot uppstår ur krav och personlig lust på egen tillfredsställelse. Romantiken är dömd att självdö i samma stund som motparten inser att kraven inte kan uppfyllas och ersättas med äkta kärlek. Därmed strävar romantiken oftast att antingen höja eller också sänka den andra.
Romantiken är i bästa fall alltså enbart en fas för att gå över till en djupare relation, bestående kärlek. I sämsta fall, en kortvarig förlustelse.

Tyvärr förväxlas romantiken ofta med kärlek och i synnerhet med förälskelse. Dessa tre företeelser är ej identiska och skall ej förväxlas.

Förälskelse är att möta sin idealiserade motpart. Denna fas är alltid övergående.
Romantik är ett ändamål som helgar medlen, endast ett ritualiserat verktyg för att lägga beslag på en partner, i syfte att garantera förutsättningar för ensamrätt vad gäller sex.
Kärlek är när två individer uppskattar varandra förbehållslöst och samtidigt tillåter varandra att göra individuella saker.

Alltså har krav på jämställdhet inget med äkta kärlek att göra, för så fort som man ställer krav, dödar man kärleken genom att föra kärleken tillbaka på det romantiska planet. Därmed har man avslöjat för sin partner att kärleken inte längre är äkta. Jämför med förälskelse, att oavsett vilka fel och brister den andra än har, så älskar man den personen förbehållslöst och blint.

Därmed är förälskelsen ett idealiserat kärleksförhållande, om än dock bara kortvarigt. Just av denna anledningen väljer flertalet att falla för förälskelsens frestelser, för att det upplevs som äkta.

Att hoppa över både steg ett och två och gå direkt på kärleken vore rationellt, vilket även många folkslag, som vi dessutom fördömer, har gjort. Arrangerade äktenskap, kidnappning av kvinnor, är båda två sätt att hoppa över både romantik och förälskelse. Vem vet, det hade kanske varit kul att leva i ett sådant samhälle, åtminstone om man var man?8)

shit så cyniskt, Zokrates!

klart att romantik har ett egenvärde och inte bara är ett sätt att få sex. alla som hyser romantiska känslor knullar ju inte med varandra...

därav alla avståndsförälskelser etc - vi eftersträvar romantiken per se, även om den inte leder till nåt konkret.

He he he...

Förälskelse är biologiskt betingat, en medfödd egenskap.
Kärlek är biologiskt betingat, ett nödvändigt livsbehov.
Romantiken, är kulturellt betingat, en artificiell skapelse,
m.a.o inget livsnödvändigt i sig självt.

Att du tycker att det var cyniskt innebär att du undermedvetet har förstått att det jag skrev är sant och  att du nu vill enbart rättfärdiga dig och romantiken. Du påstår att romantiken inte har med sex att göra, understatement i allra högsta grad.
Vad du menar är att du som föremål för en romantisk situation kan säga nej, därmed har det inget med sex att göra. Ha ha ha.

Mohini, om jag skalar av verkligheten och skådar den nakna sanningen så gör det inte mig till cyniker. Tvärtom, jag är en obotlig romantiker. Men: Det gör inte att romantiken är ett biologiskt betingat fenomen för det, då det är i allra högsta grad en kulturellt betingad uppfinning.

Men, käre lille jag, jag råkade visst förbise helt, att "nötterna" skulle blanda in begreppet "älska" som en förklaring. Ett begrepp som skall rättfärdiga deras egen syn på det självbedrägeri vi alla äro offer för,
kärlek och romantik. Vad är då älska?
Att älska är att hänge sig med passion åt ett objekt. Vi kan älska fler än ett objekt, men aldrig utöva älskandets konst effektivt på flera olika objekt samtidigt. Således kan vi älska, musik, men vi lyssnar helst på ett stycke åt gången, vi sätter inte på Mozart, Hip-Hop och hårdrock samtidigt. Vi kan älska bilar, men kan enbart köra en bil åt gången.
Vi kan älska en person, men vi kan bara ha sex med en person åt gången, finns det fler i sängen så tappar vi fokus och uppmärksamheten tvingas att vandra mellan dessa personer. Vi kan älska mat, vi kan...
Vi kan med andra ord älska vad som helst, men sällan fokusera vår fulla uppmärksamhet på mer än en sak i taget. Därmed har inte begreppet ett direkt samband med romantik eller kärlek, annat än ett indirekt i form av visad kraft och vilja samt fokusering på föremålet ifråga.

Att älska även kan vara synonymt med samlag äro förvisso även det en sanning.  :lol:  :lol:  :lol: