Du "vet" vad egentligen? För att veta så måste man kunna styrka det också. När du påstår att ni "är något" så måste du till att börja med definiera vad "vara något" innebär, samt hur du kan bevisa att du/ni är det. Det blir lika absurt som inslaget i Letterman som heter "is this anything?" där Paul och David tar upp en mojäng och ifrågasätter om mojängen är någonting eller inte.
Något är inbegriper allt. Med andra ord; jag kan vara precis vad som helst = något
Sorry, men jag tittar inte på Letterman så hänvisningen var bortslösad
Sedan så argumenterade jag inte utifrån att böcker av gamla döda greker var tråkiga, snarare att det är ett oerhört tragiskt sätt att hävda sig själv; att påpeka att man läst dessa böcker; då bara det i sig är så komplett och tragiskt onyanserat det kan bli.
Varför skulle det vara tragiskt? Blir du ledsen över att de gamla männen är döda?
För att göra en liknelse till ett liknande område; det absolut tuffaste du kan skryta med ifall du sitter med ett gäng musikentusiaster är att du gillar Darren Hayes och killarna ur Westlifes soloprojekt. Detta av den anledningen att det är det som kommer att ge dig minst cred, jämfört med om du slentrianmässigt drar upp att du gillar jazz (Chet baker) och klassiskt (absolute Beatles panflute). Den som vågar gå emot normen är i mitt tycke alltid den intressantaste, även om det är för saken i sig han/hon gör det.
Kom igen!
Inse att folk kanske är intresserade av det de skrev. Jag väljer det jag tycker låter bäst, precis som de flesta.
Du inser väl att du genom att ha skrivit detta står för en norm. Du går inte emot någonting utan du följer en vackert utstakad populism. Det finns inget fint varken i at följa strömmen eller att gå emot den, dessutom är det ganska paradoxalt eftersom folk i äkta populistisk anda väljer att gå emot strömmen samtidigt och strömmen ändra bara riktning.
