Synd

[Sceptisk]

Ett ord som aldrig används inom psykologin, märkligt nog. Man får gärna hitta på både det ena och det andra ordet, gärna något från grekisk mytologi eller Odysséen, men ta in ett ord från den Kristna tanketraditionen och det blir storspjärn direkt. Hursomhelst, jag vill mena att synd är ett väldigt användbart begrepp, särskilt när det sammankopplas med de sju (eller ibland åtta) dödssynderna.

Min teori om synden är inte baserad på den etymologiska betydelsen (missa målet/varande el sanning) utan på den psykologiska/andliga reaktionen man genomgår då man vägrar att acceptera sitt "öde" eller sin situation. Detta leder till att man blir som en främling inför "Gud", sig själv och omgivningen. Man blir isolerad och hamnar i ett slags själsligt fängelse som till slut blir alltmer helvetiskt. Detta må vara ganska långt ifrån vad de flesta kanske har i sinnet när det gäller synd och helvetesstraffet. Man brukar ju säga att det är Jesus som dömer fåren från getterna och att satan tar hand om getterna medan fåren får stanna hos Jesus i paradiset.

Men begreppet vilar på en urgammal andlig tradition som nog härstammar från ökenfäderna eller säkert ännu längre tillbaka, troligen så långt tillbaka som man haft detta andliga bekymmer. Inte bara västvärlden har brottats med någon mystisk form av andlig sjukdom, i öst har vi ju hinduismen och alla asketer, buddhismen och zenbuddhismen. Mängder med olika folks ofta blodiga traditioner att testa sin uthållighet och försöka att övervinna den andliga åkomma som av någon märklig anledning fått fäste just hos folk som bygger civilisationer. I filmen Apokalypto ser vi hur Aztekimperiet förtärts av denna sjukdom och i all den villrådighet, förvirring och sadism som följer i dess kölvatten kom även grymma blodsoffer som ett desperat sätt att få reda på vad de skulle göra för att få ordning på sitt samhälle, genom att inbilla sig om sitt eget folks överlägsenhet. Under Nazisttiden ser vi samma fenomen, samma berättelse, ett folk i villrådighet lyssnar på en talare som lovar världsherravälde. Vi ser det dagligen hos plågade människor som genom drogerna eller slagsmålen upplever känslor av odödlighet och oövervinnerlighet.

Alla de andliga övningar som uppkommit skvallrar ju om att av någon anledning står inte allt rätt till i samhället. Ökenfäderna lämnade därför sitt samhälle, vandrade ut i öknen och utsatte sig för olika andliga övningar och utvecklade olika system för att försöka förstå sig själva bättre. Begreppet om synd härstammar från dem och hur de bröjade att kartlägga den sjukdom som håller så många civiliserade människor fångna. Synd beror på högmod. Traditionellt är den första och svåraste synden just högmodet. De övriga synderna är inte alls lika farliga i sig själva, det är stoltheten, hybris eller högmodet som är den verkliga fienden, varur alla de övriga växer fram. Kanske kommer högmodet från att tro sig vara just civiliserad och därför högre stående än alla andra folk och raser. Kanske kommer det från att man tycker människan är bättre än djuren, kanske kommer det från att genom civilisationsbygget så har människan utmärkt sig som skapelsens mest speciella och värdefulla föremål.

Min förståelse för hur högmodet utvecklas ser förenklat ut ungefär såhär; man upplever något som är psykologiskt plågsamt men man kan inte riktigt förstå vad det är man upplever eller varför, man är förvirrad inför själva orsakerna men istället för att genomlida känslorna för att förstå dem bättre för att sedan gå vidare så reagerar man med att intala sig själv eller bli intalad om att man förtjänar något bättre och förtränger därför de obehagliga känslorna. Man blir satt på eller sätter sig själv på piedestal samtidigt som man blir obegripligt misshandlad psykologiskt.

Denna polarisering mellan obegriplig bestraffning å ena sidan och obegriplig förhöjelse å den andra, gör människan till en syndare. Ju mer smärta hon känner, desto mer förstärks hennes hybris. Han lär sig känna behag i att vara bättre än andra eftersom då förlöses smärtan tillfälligt. Personen drar sig inte heller för att försöka övertyga omgivningen om sin överlägsenhet heller, genom olika tjuvknep, vissa mer subtila, andra betydligt tydligare. Till exempel en man som tar en annan mans flickvän eller fru, inte för att han är intresserad av henne, utan bara för att visa att han kunde, att visa sig bättre än den andre. Eller någon som i debatter alltid ställer in sig på att underminera motståndarens argument istället för att anföra egna, eller anför egna fullkomligt oresonliga argument. Ungefär som vissa kreationister agerar mot vetenskapsmännen. Eller hur vissa ateister beter sig mot religiösa.

I processen av att skapa en riktig syndare framkommer ett antal nödvändiga psykologiska funktioner för att kunna upprätthålla det syndiga livet, dessa skulle kunna sammanfattas i små berättelser eller psykologiska program. Förr i tiden kallades de för "demoner" och visst är de demoniska i sin förförande kraft och enorma i sin styrka. De driver syndaren till de mest fruktansvärda beteenden och ju större syndarens plåga är, desto mer sadistiska blir också hans drifter.

Den mest förföriska demonen lockar syndaren med historier om framgång, heroism, överlägsenhet, att vara störst bäst och vackrast oavsett vad någon annan säger. Sällheten är stor i denna känsla särskilt när livet är en plåga.

Demonen som grundfäster syndens diktatur inom den besatte, den som ger plågan dess sötma och som ger en anledning till att hålla såret öppet är traditionellt kallad Frestaren. Han bygger upp visioner om den heroiska kamp man utför. Om hur allt blod är det pris man måste betala, ett nödvändigt ont eller att glädjas åt. Han visar bilder av beundrande folksamlingar, applåderande och hurrande folkmassor. Han visar upp frestande bilder av dig själv som en kung eller rent av gudom som erövrat hela världen och numera bara suger i sig av all beundran och fördelar. Vägen till det målet är skoningslös. För syndens natur är konkurrens eller rent av krig. Ett sociopatiskt spel som går ut på total dominans och målet för dess otygliade framfart blir slaveri.

Med synd tillkommer inre splittring, att inte längre se konsekvenserna av sitt beteende, oförmåga att se sammanhang och samband och särskilt att se de samband som på något vis går att härleda till en själv, för samband är på många sätt och vis samma sak som samvete. Det viktiga att komma ihåg är att högmod är aldrig lönsamt. Att skaffa sig ett samvete är plågsamt för att man då inser vad man gjort mot sig själv och mot andra. Man inser att det var aldrig värt det.

Synden gör att man tappar medvetenhet om det förflutna och om framtiden och hur de hänger ihop. Man befinner sig i ett ständigt nu, fyllt av hunger där allting går ut på att tillfredställa sina tillfälliga begär. Man blir därför också väldigt nyckfull och opålitlig. Ofta promiskuös och lever ett "snabbt liv" med mycket droger och ständigt kicksökande.

Synd gör att personen stagnerar. Man stannar i utvecklingen. Har ni nån gång sett klassiska syndare som missbrukare och psykopater och vilka deras främsta intresseområden är? De brukar ofta vara på en 13-årings mognadsstadium.

Syndaren blir också en dubbelpersonlighet. Ett tag så kan det vara världens mest ödmjukaste och snällaste person, som i nästa stund förvandlas och kan bli fullständigt skoningslös, hotfull och dominant. Dubbelheten kan också synas i hur han talar, han kan t.ex. prata om hur han skulle kunna slakta dig, riva ut inälvorna på dig och riva ögonen ur dig medan han samtidigt pratar på ett sätt som om man hade en trevlig diskussion om vädret. Eller så kan han/hon bete sig på ett sätt som annars vore väldigt intimt eller sensuellt samtidigt som han/hon är fullständigt kall och oberörd inför dina reaktioner.

Resultatet av alla dessa effekter gör naturligtvis att personen snart kommer att få ett allt sämre rykte. Till en början kommer det att vara allas älskling och coolaste killen i stan. Men efterhand kommer illusionen att börja rämna. Han måste då söka sig vidare till nytt umgänge. Men efterhand, beroende på hur litet samhället är så kommer personen bli alltmer föraktad och isolerad.  Alla drömmar om världsherravälde kommer snart att gå under och så till slut gör synden att man helt förstelnar inombords. När alla resurser till slut blir uttömda, när man isolerat sig eller blivit isolerad från allting som skulle kunna ge en näring och stimulans, när man till slut blir "utbränd" utan någon förmåga att se hur man ska ta sig ur sin situation så inträder den djupaste hopplöshet och med den kommer vanvettet där demonerna fått ett så starkt grepp kring en att man inte längre drar sig för något alls. Inte för att döda, inte för nånting.

Det är inte alls uppenbart för syndaren att han lever som en fånge. Och det är inte heller känt av moderna människor att synd egentligen innebär fångenskap eller slaveri. I den traditionella ortodoxa kristendomen talar man om tre utvecklingsstadier hos en människa. Som syndare är man först som en slav inför gud, idén om något större än en själv är förhatligt samtidigt så lever man ju hela tiden i olika beroenden som man inte kan göra sig av med. Man är med andra ord som en slav som stretar emot med all sin kraft. Om då fotisis skulle inträffa, dvs omvändelse, så händer något helt nytt. Man blir som en tjänare inför gud, för man inser att detta är bra för en, men fortfarande kan man ännu inte uppleva Gud, man genomgår en reningsprocess eller katarsis. Det är en lång resa att ta sig från att vara syndare till att hamna i fotisis och katarsis är också en mycket lång och mödosam väg. Jag tror de flesta människor kan inte komma dit på egen hand utan det krävs instruktioner från någon som redan vandrat den hårda vägen. Det slutliga steget är theosis, eller man blir guds son. Man förenas eller stiftar helt och håller fred med Gud. Man accepterar att man är begränsad och skapad, egot och hybrisen är för länge sedan krossad.

Gud är en nyttig tanke eftersom den idén har förmågan att omkullkasta alla de onyttiga egoistiska och högmodiga tendenserna hos syndaren. Genom att tro på att Gud skapar världen inklusive syndaren själv, så omöjliggör det att syndaren på något sätt skulle ha med skapandet av världen att göra. Genom gudstro så inser man att man inte är något speciellt alls, bara en skapad och begränsad varelse bland alla andra. Den Gudstro som Kristendomen representerar omöjliggör nämligen gudomliggörandet av en själv eftersom Kristendomen tar strikt avstånd från panteism och därför också möjligheten att människan skulle kunna vara en Gudom.

Vi är skapade av stoft och till stoft skall vi åter bli, menar Kristendomen. Det betyder att det inte finns något hopp om odödlighet i människogestalt och allt som hör den till. Odödligheten finns inte i maktsökandet eller i köttets lustar. Allt sånt är fåfängligt och leder till synd. Att sätta sitt hopp till sitt utseende eller magsäcken eller sex är att bli ett lätt offer för frestaren. För en dag kommer man att bli sårad och om ens högsta mål i livet är något som är förgängligt så kommer det också att fungera som en ledare och dra en in i döden. Det är alltså ganska logiskt. Tänk själv om man skulle sätta allt sitt hopp till sina pengar, så en dag försvinner pengarna och man blir satt på bar backe. Om man då är materialist så skulle det ju innebära att ens liv var slut. Men ifall man däremot har höjt sin blick över dessa saker så ser man att livet fortsätter även fast man kanske blir av med sina pengar. De religiösa menar därför att man bör höja sin blick ännu högre än det köttsliga så att man inte ska fixera sig vid och därför också låta sig nedslås av sin egen förgänglighet. Att hålla blicken riktad mot himlen är alltså inte att förneka livet, det är bara att se lite längre än detta livet, att se lite längre både bakåt och framåt och se fler sammanhang och få ett bättre perspektiv på ens liv.

Syndaren kan naturligtvis inte göra detta på egen hand, därför så är det ju naturligt för dom som inte är syndare att vilja hjälpa syndaren. Men hur hjälper man en person som envisas med att tro sig ha rätt, aldrig fel, utmanar alla på duell i vore det inte i debatt så i öppet handgemäng?

För de flesta tror jag det handlar om att man måste nå botten, bli så sargad att man till slut inte finner någon annan väg ut än genom att ge upp och erkänna alla sina fel och brister. Botemedlet mot synd är botemedlet mot hybrisens arrogans och det är förödmjukelse. Syndaren måste underkasta sig förödmjukelse för att riktigt krossa egots hårda skal. Genom den processen blir syndaren mer och mer sig själv igen och paradoxalt nog också mer och mer fri. När man helt och hållet gett upp alla illusioner om att vara särskilt och speciell, genom att acceptera sitt existentiellt fullständiga beroendeförhållande så blir man fri.

[What Gives?]

Vet inte varför du har valt att posta det här under psykologi istället för exempelvis andlighet, då uttalanden som att "syndaren måste underkasta sig förödmjukelse för att riktigt krossa egots hårda skal" förmodligen strider mot de flesta vedertagna teorier inom seriös psykologi idag. Seriös i hänseendet att dess syfte är att utveckla människan.

Jag tycker emellertid ditt inlägg var intressant. Du har vissa goda poänger, och även om jag skulle kunna betraktas som en antagonist till många av dina argument konstaterar jag att en sund hållning ligger i att kunna avväga förhållningssätt efter situation. Jag tror varken på systematisk hänsynslöshet eller underkastelse. Ibland bör man fly och ibland måste man fäkta. Det kräver en stor levnadskonstnär för att behärska bägge.

[Sceptisk]

Ja alltså jag satt och vägde mellan om jag skulle posta det på andlighet, men jag tänkte såhär att varför skulle inte religiösa idéer kunna betraktas som psykologi? Det är klart att man måste ju för att vara helt politiskt korrekt säga att religion alltid är dubiös, spekulativ och obevisbar just eftersom den alltid väver in en syn på andlighet och eftersom vetenskapen inte kan bevisa andligheten på det sättet så faller det inom religionens område. Men jag tycker faktiskt att syndabegreppet visar på en väldigt djup förståelse för människans psykologi. Det behöver ju inte handla om att bevisa någon högre makt det är ju bara ett ganska rimligt resonemang om att ifall man accepterar en Gudom så accepterar man något större än sig själv och detta perspektiv kan visas vara nyttigt. Mitt inlägg handlar ytterst inte om huruvida Gud existerar eller ej, det är som du ser inte någon teologisk diskussion, utan det handlar om mental störning fast sett från den gamla kunskapen och synsättet om hur människan fungerar. Jag postade också ämnet här eftersom jag hellre skulle vilja se en eventuell utveckling av tråden att rikta sig mer mot det psykologiska snarare än det teologiska. Jag vill också säga att bara för att det är ne gammal idé som råkar varit använd i en religion så betyder inte det att den måste vara uttjänt och irrelevant. Roligt iallafall att du tyckte det var intressant.

Dagens psykologi handlar mycket om precis det du säger, att "utveckla människan" eller snarare att "utveckla jaget" som jag skrev om i en annan tråd. Men vad man gör är att man säljer billiga lögner och distraktioner som folk kan få hålla på med, man tjänar pengar och folk får nåt att göra men ingen blir friskare. Det är en destruktiv utveckling om man skulle ledas att tro att sk. "personlig utveckling" skulle vara något enkelt och roligt. Verklig förändring kräver enormt mycket arbete och ansträngning, det är inbilskt att tro något annat. Att Dr.Phil står och säger att man ska "hålla pli på ungen" eller "gå ner i vikt" hjälper inte ett dugg. Det är INTE seriöst. Man måste brottas med sina demoner om det ska vara nån verkan med det hela och det får man göra i bland annat psykoanalys, men vi ska inte låta oss tro att psykoanalys är något som uppfanns för hundra år sedan. Inom Kyrkan har bekännelsen länge varit en central del i den andliga utvecklingen, men på senare tid så har man gått ifrån den. Med tanke på hur ofta Luther behövde göra bekännelser så är det konstigt att man inte har det i protestantismen. Att ha gått ifrån den självreflektionen är i min mening att ha gått ifrån religionens mening och väsen. För självinsikt har alltid varit religionens och andlighetens och psykologins mål. Ökenfäderna hade olika metoder för att bringa varandra till självinsikt, bland annat använde man sig av maieutik och man bytte hela tiden roller med varandra så att ingen skulle kunna sägas vara den för evigt andligt mera överlägsne.

Psykologin har sina rötter i religionen men sedan blev det bara ritual av det hela och därför postar jag hellre på psykologi för där går tänkandet vidare.

[What Gives?]

Ja alltså jag satt och vägde mellan om jag skulle posta det på andlighet, men jag tänkte såhär att varför skulle inte religiösa idéer kunna betraktas som psykologi? Det är klart att man måste ju för att vara helt politiskt korrekt säga att religion alltid är dubiös, spekulativ och obevisbar just eftersom den alltid väver in en syn på andlighet och eftersom vetenskapen inte kan bevisa andligheten på det sättet så faller det inom religionens område.

Tja, det här gäller ju visserligen även delar av psykologin. En del drar ju sig till och med för att erkänna den som en vetenskap.

Den stora vattendelaren är ju faktiskt att du blandar in ett gudsbegrepp - som väl kan vara objekt för psykologin - men knappast en bärande princip inom sin forskning.

Men jag tycker faktiskt att syndabegreppet visar på en väldigt djup förståelse för människans psykologi.

Vad exakt är det du tycker dig ha förstått? Visst är resonemanget komplext, men jag skulle säga att det stannar på det hypotetiska planet, liksom de resonemang som motsäger sig det du behandlar här.

Det behöver ju inte handla om att bevisa någon högre makt det är ju bara ett ganska rimligt resonemang om att ifall man accepterar en Gudom så accepterar man något större än sig själv och detta perspektiv kan visas vara nyttigt.

Javisst, fast då bör du vara medveten om att så länge du resonerar med premissen att en gud existerar så har du lämnat psykologin som ingalunda förutsätter en sådan premiss.

Mitt inlägg handlar ytterst inte om huruvida Gud existerar eller ej, det är som du ser inte någon teologisk diskussion, utan det handlar om mental störning fast sett från den gamla kunskapen och synsättet om hur människan fungerar.

Vad som bör betraktas som mental störning är du inte kapabel att bedöma, eftersom det per definition är ett begrepp som tillhör psykologins domäner och inte teologin. Då gör du förmodligen rätt i att använda begrepp som synd istället. Det är ju enorm skillnad på dessa två, och man gör bäst i att skilja på dem.

Jag postade också ämnet här eftersom jag hellre skulle vilja se en eventuell utveckling av tråden att rikta sig mer mot det psykologiska snarare än det teologiska. Jag vill också säga att bara för att det är ne gammal idé som råkar varit använd i en religion så betyder inte det att den måste vara uttjänt och irrelevant. Roligt iallafall att du tyckte det var intressant.

Ja, och vad jag har sett så stämmer din analys väldigt väl överens med de skildringar kring religionens historia och moraltänkande jag är bekant med. Jag kan emellertid se att vi drar olika slutsatser av dessa begrepp. Till exempel tycker jag inte det finns någon entydig innebörd av skuldaspekten. Ibland är den befogad, ibland inte, men den aspekt av skuld som du tar upp är fullständigt väsenskild från psykologins analyser av densamma, och ska inte blandas ihop som du gör.

Dagens psykologi handlar mycket om precis det du säger, att "utveckla människan" eller snarare att "utveckla jaget" som jag skrev om i en annan tråd. Men vad man gör är att man säljer billiga lögner och distraktioner som folk kan få hålla på med, man tjänar pengar och folk får nåt att göra men ingen blir friskare.

Vem säljer dessa billiga lögner menar du?
Hur bedömer du psykologins effektivitet?

Det är en destruktiv utveckling om man skulle ledas att tro att sk. "personlig utveckling" skulle vara något enkelt och roligt. Verklig förändring kräver enormt mycket arbete och ansträngning, det är inbilskt att tro något annat.

Att det skulle vara en uppfattning med stöd i psykologins utövare är direkt felaktig och talar bara för din okunnighet i saken.

Att Dr.Phil står och säger att man ska "hålla pli på ungen" eller "gå ner i vikt" hjälper inte ett dugg. Det är INTE seriöst.

Nej, och det är förmodligen inte särskilt representativt för sammanhanget heller. Eller ska vi applicera ditt resonemang och dra in David Koresh i diskussionen för att se hur religion i gemen håller måttet med en sådan företrädare?

Man måste brottas med sina demoner om det ska vara nån verkan med det hela och det får man göra i bland annat psykoanalys, men vi ska inte låta oss tro att psykoanalys är något som uppfanns för hundra år sedan.

Nej, det vore ju direkt fel, då man ägnat sig åt sekulär forskning kring människans psyke långt tidigare.

Psykologin har sina rötter i religionen men sedan blev det bara ritual av det hela och därför postar jag hellre på psykologi för där går tänkandet vidare.

Det har inte bara varit troende människor som intresserat sig för det mänskliga psyket genom historien, och dagens psykologi har sina rötter i så mycket annat än enbart religion så varför fokusera på en sådan ensidig faktor? Jag håller med dig om att religionen är en intellektuell återvändsgränd för förståelsen av mänskligt psyke, så låt oss hoppas att den utvecklingen fortsätter.

[Sceptisk]

Jag ser som vanligt bara en massa tomt babbel från dig... var är dina argument? Synd att du inte begriper vad jag säger men tyvärr är det omöjligt för mig att bemöta din kritik tills dess du specifierar den och kan visa för mig varför mina resonemang vore orimliga. Givetvis är alla obevisade teser bara hypoteser, men vadå? Vad spelar det för roll? Om du finner teorin oanvändbar så är det varken ditt eller mitt bekymmer. Att du inte känner igen något jag beskriver är det inte heller mitt bekymmer. Om du däremot kunde komma med invändningar från dina egna observationer och ge egna teorier så skulle vi kunna resonera om saken för då blir vi mer jämspelta.

"Gudsbegreppet" är inget jag blandar in, jag snackar om gudstro (en jävla skillnad) men om man får tro på Illustrerad Vetenskaps källor så visar det sig att människor som accepterar en högre makt är allmänt lyckligare och får ett längre liv. Därför är det helt klart ett objekt för psykologin att ta hänsyn till. Det du tydligt inte begripit av mitt svar är att jag inte säger något om Guds vara eller icke vara utan enbart om resultatet av själva tron. Jag kan faktiskt inte hjälpa om du inte kan förstå.

[What Gives?]

Jag ser som vanligt bara en massa tomt babbel från dig... var är dina argument? Synd att du inte begriper vad jag säger men tyvärr är det omöjligt för mig att bemöta din kritik tills dess du specifierar den och kan visa för mig varför mina resonemang vore orimliga.

Jag tycker jag har plitat ner mängder med argument, men jag kan göra ett försök att sammanfatta:

Givetvis är alla obevisade teser bara hypoteser, men vadå? Vad spelar det för roll? Om du finner teorin oanvändbar så är det varken ditt eller mitt bekymmer.

Om det är så du ser det undrar jag varför du deltar i ett forum överhuvudtaget? Poängen är ju trots allt att kunna diskutera med varandra.

Att du inte känner igen något jag beskriver är det inte heller mitt bekymmer.

Det stämmer ju inte. Jag skrev faktiskt tidigare att din analys stämmer väldigt väl överens med de skildringar kring religionens historia och moraltänkande jag är bekant med. Jag drar emellertid - som jag skrivit tidigare - andra slutsatser än du. Kortfattat innebär det att du verkar vilja legitimera synd- och skuldbegrepp som jag i min tur betraktar som förlegade inom psykologin.

Om du däremot kunde komma med invändningar från dina egna observationer och ge egna teorier så skulle vi kunna resonera om saken för då blir vi mer jämspelta.

Nu diskuterar vi. Bra! Vad exakt är det i mina argument du undrar över?

"Gudsbegreppet" är inget jag blandar in, jag snackar om gudstro (en jävla skillnad)

Gudstro förutsätter väl ett gudsbegrepp? Har jag missuppfattat något där?

men om man får tro på Illustrerad Vetenskaps källor så visar det sig att människor som accepterar en högre makt är allmänt lyckligare och får ett längre liv. Därför är det helt klart ett objekt för psykologin att ta hänsyn till.

Detta är alltså någonting som jag har tillstått i mitt tidigare inlägg. Vem är det egentligen som inte läser ordentligt?

Det du tydligt inte begripit av mitt svar är att jag inte säger något om Guds vara eller icke vara utan enbart om resultatet av själva tron. Jag kan faktiskt inte hjälpa om du inte kan förstå.

Jag har tolkat dig så här:

Du lägger fram en hypotes om människans psykologi. Hypotesen bygger på vissa premisser, varav en av dem är gudstro. Själv drar jag slutsatsen att en gudstro bygger på ett gudsbegrepp.

Tron på gud och de begrepp som ligger till grund för tron betraktar jag som ovidkommande grunder för modern psykologi, eftersom dess teorier inte förutsätter dessa företeelser. Därmed inte sagt att dessa kan vara objekt för psykoanalys, vilket de också är i hög utrsträckning.

Kan du se skillnaden i detta?

Jag förstår din tanke med att föra in ett psykologiskt perspektiv på gudstro, men jag menar alltså att de grunder du anför är fullständigt av banan, precis som den kritik mot modern psykologi du anför. Jag ser gärna kritik så länge den är välgrundad och inte bygger på rena fabuleringar och/eller okunskap. Det kan du förslagsvis ge genom att svara på frågorna i mina tidigare svar.

[Sceptisk]

Okej det är intressant att jag får ungefär samma argument från både dig och Angelina så fort man börjar tala om ansvar och beskedlighet, nämligen att ni blandar in begreppet "skuld". Jag har inte använt mig av det begreppet och inser inte riktigt hur det kommer sig att du läser in det i vad jag skriver. Du får gärna förklara vad du menar med skuld och hur det hänger samman med min tes här ovan om synden. För jag har inte riktigt klart för mig vad du menar om själva skulden. Vad är det för skuld du talar om, vad handlar den om, vem är man skyldig inför och på vilket sätt menar du att jag talar om skuld? Ty jag förstår icke...

Jag vet heller inte vad du menar med "gudsbegreppet" och hur det stämmer överens med vad jag anför. Genom hela mitt resonemang har jag koncentrerat mig på synden och faktiskt är begreppet "Gud" helt utbytbart i det jag säger. Man skulle lika gärna kunna tro på rosa elefanter som har makten, huvudsaken är att man tror att en god kraft har koll på världen så att man inte behöver oroa sig. Ungefär som att ett barn blir tryggt av att ha föräldrar som det kan lita på. Att det kommer ordna sig, för det som driver på syndaren är en djupt gående pessimistisk inställning till livet. Att ingenting ordnar sig att allting som är osäkert, uppfattas som svagt och annorlunda är obehagligt och skräckinjagande och måste kontrolleras. Syndighet är ingen frihet överhuvudtaget, även om den framställs så, precis som att ansvar och religion framställs som ett fängelse. Synden är en inre diktatur som håller personen i ett stenhårt järngrepp.

Nu tänker jag att "Gudsbegreppet" är ett mycket snårigt begrepp för det kopplar samman en massa grejer, men riktningen i det jag säger gör alla Gudsbegrepp helt irrelevanta. Det är vad som händer med människan som är det intressanta.

Om jag ska våga mig på att tolka dig rent bokstavligt vad gäller "skuld" så menar jag faktiskt att ingen har någon skuld i att ha drabbats av synden, vi är i den bemärkelsen oskyldiga, men då vi drabbats så blir vi destruktiva och vägrar inse vår skuld i det vi gör. Synd är inte skuld, det är blindhet inför skulder, alla slags skulder. Syndiga människor lever ungefär som att både deras andliga såväl som deras materiella tillgångar är oändliga och skapar därmed stora skulder, materiella såväl som andliga och moraliska. Därför, i själva tillfrisknandet så blir det oundvikligt att inse hur man har levt och hur man har skadat andra såväl som sig själv. Detta är en vital del av läkelseprocessen, men för att kunna göra det så måste högmodet besegras.

[Högmod: stolthet över eget (värkligt l. förmenat) värde i förening med förakt för andra (vilket visar sig i sinnelag, ord o. handling); dryghet, högdragenhet, stormodighet; förmätenhet, in­bilskhet; stundom (i sht förr) svårt att skilja från: högfärd.]

Om psykologin inte har insett detta faktum så är det ju bara att beklaga. Men som det verkar så finns begreppet "grandiositet" med i åtminstone DSM-IV och att kriminella människor lever utanför sina tillgångar behövs ingen psykolog för att intyga.

[What Gives?]

Okej det är intressant att jag får ungefär samma argument från både dig och Angelina så fort man börjar tala om ansvar och beskedlighet, nämligen att ni blandar in begreppet "skuld". Jag har inte använt mig av det begreppet och inser inte riktigt hur det kommer sig att du läser in det i vad jag skriver. Du får gärna förklara vad du menar med skuld och hur det hänger samman med min tes här ovan om synden. För jag har inte riktigt klart för mig vad du menar om själva skulden. Vad är det för skuld du talar om, vad handlar den om, vem är man skyldig inför och på vilket sätt menar du att jag talar om skuld? Ty jag förstår icke...

Något kortfattat så tycker jag begreppet synd inom religion motsvarar skuldbegreppet i sammanhang som inte förutsätter en tro.

"Synd" är alltså förbehållet religiösa sammanhang, medan "skuld" är ett begrepp som bättre passar psykologin.

[Sceptisk]

Hur då?