kan djur bli - KÄRA?

[* KYREUS *]

Undrar över vilken ev motsvarighet till människans kärlek som skulle kunna finns hos djuren?? Någon som vet??


            (nyfiken ) KYREUS

[Algotezza]

Undrar över vilken ev motsvarighet till människans kärlek som skulle kunna finns hos djuren?? Någon som vet??


            (nyfiken ) KYREUS

Brunst.

A

[* KYREUS *]

Menar du att man skall jämföra det vi människor kallar kärlek med djurens sexuella passion - brunsten?

              ( ) KYREUS

[Algotezza]

Menar du att man skall jämföra det vi människor kallar kärlek med djurens sexuella passion - brunsten?

              ( ) KYREUS

Vi bör väl skilja mellan vänskap, kärlek och förälskelse. Vår förälskelse som hormonell rubbning bör väl likna djurens brunst, liksom vår sexualitet. Djurens tillgivenhet till husse och matte liknar väl människans kärlek till Gud och vår innerliga vänskap till varandra.

Eller nåt...???

A

[* KYREUS *]

Känner du min bakomliggande fundering; den om människovärde vs djurens värde??

                             ( ) KYREUS

[What Gives?]

Undrar över vilken ev motsvarighet till människans kärlek som skulle kunna finns hos djuren?? Någon som vet??


            (nyfiken :shock: ) KYREUS

Analsex!

[Algotezza]

Känner du min bakomliggande fundering; den om människovärde vs djurens värde??

                             ( ) KYREUS

Man anar liksom det.

Min motfråga blir: vilka kriterier vilar det särskilda människovärdet resp.  det mer omfattande  "biologiska värdet" (levande varelse-) på?

Ren existens eller vad?

A

[* KYREUS *]

Jag har börjat analysera några nya filosofiska perspektiv, tillämpbara på hela tillvaron, som jag ser dem. Ett av de nya, nya åtminstone för mig, kriterierna är: VÄRDERING, strikt värdering...oavsett, så att säga.

Menar så här: det är ju fullt möjligt att anse, att VÄRDERA OAVSETT allt annat, att även djur har värde, existensvärde som människor på så sätt att inget levande skall behandlas mindervärdigt. Ett ex: en änka kan komma i sin ensamhet att känna lika mycket sorg efter sin nu döda hund, lika stor smärta i avsaknaden. Utan att man varken kan - eller behöver - väga hur stor hennes sorg är efter den avlidne maken..

                  Capisco??  8) KYREUS

[Algotezza]

Jag har börjat analysera några nya filosofiska perspektiv, tillämpbara på hela tillvaron, som jag ser dem. Ett av de nya, nya åtminstone för mig, kriterierna är: VÄRDERING, strikt värdering...oavsett, så att säga.

Menar så här: det är ju fullt möjligt att anse, att VÄRDERA OAVSETT allt annat, att även djur har värde, existensvärde som människor på så sätt att inget levande skall behandlas mindervärdigt. Ett ex: en änka kan komma i sin ensamhet att känna lika mycket sorg efter sin nu döda hund, lika stor smärta i avsaknaden. Utan att man varken kan - eller behöver - väga hur stor hennes sorg är efter den avlidne maken..

                  Capisco??  8) KYREUS

Frågan är då varpå detta värde skall baseras? På andras känslor genetemot en eller gener? Jag har gråtit när konstföremål med affektionsvärde gått i förloarade för alltid. Vad med att ge allt som existerar ett värde? Existensberättigandevärde därför att det finns? På en mer elementär grund kan väl inte kriteriet för ett värde vila? Men då har väl begreppet värde förlorat all mening. Eller...? Fått en ny innebörd?

A

[J R Auk]

Sorg är bara en barnslig känsla där man besätter föremål eller personer. Och då menar jag inte att man besätter med sitt väsen, utan att besätter sin föreställning av värde till någon annan.

Hur många är genuint ledsna för någon annan?
Hur är man det, hur visar det sig?

Allt jag har sett är folks idéer om hur man ärar den döde, alltså helt och hållet självupptaget. Eller avsaknaden, den personliga, av någon som saknas. Även där helt självupptaget.

Och varför skulle man sörja någon som har gått bort? Det som borde sörjas då är väl ett ofullständigt liv, om man känner sig så säker på sin sak att man kan pracka på den värderingen på en annans liv.

Nej kärlek handlar om en vördnad för det väsen som någon annan håller/har. Och kärleken är väl det som antas ligga bakom sorg?
Då borde vi vörda personen som dött. På sådant sätt att vi fullbordar det som den som avlidit åtagit sig. Fullverka den tolkning som har getts oss möjlighet till, av livet och av kontakten med den avlidne.

Men men det här är väl bara gammalt dravel om ideal. Vilken plats håller det i dagens läge?
Nä lika bra att sörja så man inte sticker ut. Vill ju inte verka konstig.

[J R Auk]

För övrigt. Om vi inte vill tillskriva människans helgd till något så banalt som hennes ögon så måste det väl vara livet i, autonomiteten till, som ger oss skäl att helgda livet.

Och om något liknande finns hos djuret så är dom väl åtnjutande samma sak.

Jag vill dock påstå, att det är något från oss frånskiljt. Så det är inte helgdat på grund utav något vi gör. Det är så pågrund utav vår natur, och ett simpelt mord eller liknande överbryggar inte det bråddjupet.

[Avantgardet]

Jag har börjat analysera några nya filosofiska perspektiv, tillämpbara på hela tillvaron, som jag ser dem. Ett av de nya, nya åtminstone för mig, kriterierna är: VÄRDERING, strikt värdering...oavsett, så att säga.

Menar så här: det är ju fullt möjligt att anse, att VÄRDERA OAVSETT allt annat, att även djur har värde, existensvärde som människor på så sätt att inget levande skall behandlas mindervärdigt. Ett ex: en änka kan komma i sin ensamhet att känna lika mycket sorg efter sin nu döda hund, lika stor smärta i avsaknaden. Utan att man varken kan - eller behöver - väga hur stor hennes sorg är efter den avlidne maken..

                  Capisco??  8) KYREUS

Frågan är då varpå detta värde skall baseras? På andras känslor genetemot en eller gener? Jag har gråtit när konstföremål med affektionsvärde gått i förloarade för alltid. Vad med att ge allt som existerar ett värde? Existensberättigandevärde därför att det finns? På en mer elementär grund kan väl inte kriteriet för ett värde vila? Men då har väl begreppet värde förlorat all mening. Eller...? Fått en ny innebörd?

A

Att något älskas bara därför att det existerar, följer av det faktum att man böjer sig för det förhandenvarande och oundvikliga. En sådan lydnad åstadkoms psykiskt genom kärlek. Att acceptera det existerande, istället för att bearbeta det ideologiskt eller rättfärdiga det teoretiskt, har blivit till verklighetens starkaste kitt. Den blinda fläck som okritisk acceptans av det bestående utgör, är en av det borgerliga samhällets invarianter. Allt sedan Montesquieu har det bestående ärats som något historiskt.  

Och till herr Auk säger vi följande:

Vi talar i vardagslag tämligen oproblematiskt om kärlek och i synnerhet förbehållslös kärlek. Vad skulle nu detta vara? Vi tänker oss kärleken som ett slags motpol till likgiltighet, det är ett aktivt engagemang i något, men också en uppoffring (vilket vi kommer få anledning att återkomma till). Men vad är då kärlek annat än just detta att ställa krav? Antingen ett krav på det älskade eller på den älskande. ”Kärleken” är vördandet av ett objekt/subjekt (att hålla av något), och i detta att vörda något ligger implicit ett krav på att få uppleva detta vördade objekt/subjekt. Med att älska något förbehållslöst menar vi att älska något endast för dess egen skull – dvs. göra något för Den Andre som är bäst för den men kanske en uppoffring för mig själv.

Ställer då inte denna, denna ”förbehållslösa”, kärlek oss inför en oöverkomlig orimlighet? En förbehållslös kärlek skulle nämligen kräva av oss, varpå den fästat, att vi faktiskt inte ställde något sådant krav på det vördade objektet/subjektet. Inget krav på att få uppleva det vördade. Den förbehållslösa kärleken skulle alltså själv kräva av oss att vi höll av detta objekt/subjekt i sådan absolut grad att han/hon/den/det inte längre angick oss. Detta är den ”förbehållslösa kärlekens” paradox.

Den förbehållslösa kärleken kan då inte vara något annat än en likgiltighetens självbekräftelse. Kärleken är, i alla sina former, narcissistisk. Den faller alltid tillbaka på den älskande. Kärleken är en affekt genom vilken vi rättfärdigar och bekräftar oss själva. För i centrum, sökandet-och-finnandet, utav kärleken står alltid självbekräftelsen – den själsliga onanin. Även när vi förstår kärleken som uppoffring så är det i slutändan för att tillfredsställa den egna viljans högt ställda krav som vi axlar martyrrollen.

[Angelina]

Djurens kärlek är inte heller den kravlös, den kräver kärlek tillbaka. De blir sårade om deras känslor är obesvarade. Det har inget med brunst att göra utan är en emotionell symbios som genomsyrar allt levande.

[Algotezza]

Djurens kärlek är inte heller den kravlös, den kräver kärlek tillbaka. De blir sårade om deras känslor är obesvarade. Det har inget med brunst att göra utan är en emotionell symbios som genomsyrar allt levande.

Jag skilde i mitt inlägg mellan kärlek, förälskelse och vänskap. Brunst och förälskelse kan som hormonellt betingade ses som analoga. Det du beskriver innebär som jag ser det en sammansmältning av kärlek och vänskap, och kan kallas stark vänskap.

Ingen biologiskt betingad kärlek (kärlek mellan biologiska enheter) är kravlös.

Är Guds det? Han vill ju vi skall tro på honom och på att hans son dog för oss för att vi skall få hans kärleksgåva, det eviga livet...  Enligt gängse kristendom. Även om ingen längre säger sig tro på helvetet/Gehenna är dte ju dit de otroende skall skickas. Vore Guds kärlek kravlös och obetingad hade han inte krävt vår tro. "Leven som I viljen vill", hade han sagt, "ty var och en äger det eviga livet ändå, ty I ären det eviga livet. Det är intet som kan tagas från eder och därmed intet I kunnen få! Jag vill bara att I skolen upptäcka vad I redan ägen och ären! Att skicka någon av eder till Gehenna, ens den minsta broder bland eder, vore ett misslyckande från min sida. Då skulle änglarna skratta! Det hade jag inte tålt"

A

[J R Auk]

Jag har börjat analysera några nya filosofiska perspektiv, tillämpbara på hela tillvaron, som jag ser dem. Ett av de nya, nya åtminstone för mig, kriterierna är: VÄRDERING, strikt värdering...oavsett, så att säga.

Menar så här: det är ju fullt möjligt att anse, att VÄRDERA OAVSETT allt annat, att även djur har värde, existensvärde som människor på så sätt att inget levande skall behandlas mindervärdigt. Ett ex: en änka kan komma i sin ensamhet att känna lika mycket sorg efter sin nu döda hund, lika stor smärta i avsaknaden. Utan att man varken kan - eller behöver - väga hur stor hennes sorg är efter den avlidne maken..

                  Capisco??  8) KYREUS

Frågan är då varpå detta värde skall baseras? På andras känslor genetemot en eller gener? Jag har gråtit när konstföremål med affektionsvärde gått i förloarade för alltid. Vad med att ge allt som existerar ett värde? Existensberättigandevärde därför att det finns? På en mer elementär grund kan väl inte kriteriet för ett värde vila? Men då har väl begreppet värde förlorat all mening. Eller...? Fått en ny innebörd?

A

Att något älskas bara därför att det existerar, följer av det faktum att man böjer sig för det förhandenvarande och oundvikliga. En sådan lydnad åstadkoms psykiskt genom kärlek. Att acceptera det existerande, istället för att bearbeta det ideologiskt eller rättfärdiga det teoretiskt, har blivit till verklighetens starkaste kitt. Den blinda fläck som okritisk acceptans av det bestående utgör, är en av det borgerliga samhällets invarianter. Allt sedan Montesquieu har det bestående ärats som något historiskt.  

Och till herr Auk säger vi följande:

Vi talar i vardagslag tämligen oproblematiskt om kärlek och i synnerhet förbehållslös kärlek. Vad skulle nu detta vara? Vi tänker oss kärleken som ett slags motpol till likgiltighet, det är ett aktivt engagemang i något, men också en uppoffring (vilket vi kommer få anledning att återkomma till). Men vad är då kärlek annat än just detta att ställa krav? Antingen ett krav på det älskade eller på den älskande. ”Kärleken” är vördandet av ett objekt/subjekt (att hålla av något), och i detta att vörda något ligger implicit ett krav på att få uppleva detta vördade objekt/subjekt. Med att älska något förbehållslöst menar vi att älska något endast för dess egen skull – dvs. göra något för Den Andre som är bäst för den men kanske en uppoffring för mig själv.

Ställer då inte denna, denna ”förbehållslösa”, kärlek oss inför en oöverkomlig orimlighet? En förbehållslös kärlek skulle nämligen kräva av oss, varpå den fästat, att vi faktiskt inte ställde något sådant krav på det vördade objektet/subjektet. Inget krav på att få uppleva det vördade. Den förbehållslösa kärleken skulle alltså själv kräva av oss att vi höll av detta objekt/subjekt i sådan absolut grad att han/hon/den/det inte längre angick oss. Detta är den ”förbehållslösa kärlekens” paradox.

Den förbehållslösa kärleken kan då inte vara något annat än en likgiltighetens självbekräftelse. Kärleken är, i alla sina former, narcissistisk. Den faller alltid tillbaka på den älskande. Kärleken är en affekt genom vilken vi rättfärdigar och bekräftar oss själva. För i centrum, sökandet-och-finnandet, utav kärleken står alltid självbekräftelsen – den själsliga onanin. Även när vi förstår kärleken som uppoffring så är det i slutändan för att tillfredsställa den egna viljans högt ställda krav som vi axlar martyrrollen.

Har mitt kärleksbegrepp nått fram? Tamefan om jag inte tror det. Måste tänka efter senare än morgonteet.

Du har rätt i att det är paradoxalt med kärlek. Men jag vill anföra andra skäl än dina. Kärleken är paradoxal därför att vi måste distansera oss vårat kärleksobjekt. Vi måset distansera oss för att pålägga kärleken till vår projektion på det varande. Det vore narcissism, därav är kraven narcissism, oh snälla gör mig till lags. Vi är utelämnade i kärlek, vi kan inte betvinga kärlekens objekt för då förvandlar vi det vi fått syn på, betraktelsen av det varande, till konstruktionen av det blivande. Vi betvingar det vi ser som potential det som vi tror kan bli till. En av oss sinneskonstruerad form som påläggs objektet.

Adorno säger det bra med orden om "acceptera det existerande, istället för att bearbeta det ideologiskt eller rättfärdiga det teoretiskt". Men han framför det som kritik. Varför? Det vet jag inte. Det som vi gör, om vi vill tro på någon rätt som nåbar, något gott som skönjbart. Är att vi botaniserar i det sublimas rike och betraktar och översätter formen där till det som vi håller som mall för vår betraktelse av det som kallas fysiskt.
Vad är det om inte att "böjer sig för det förhandenvarande". Det vill säga vi kan inte ändra på det som är nog i sig, med annat än att det är pervertion som vi inför. Eller skall vi aldrig få nog, för att aldrig ha nog.

Det Adarno i detta citat, om jag tolkar det rätt, missar. Är att betraktelse är en icke-aktivitet, men fortfarande en aktivitet. Att skåda det sköna eller det goda är att "bearbeta det ideologiskt eller rättfärdiga det teoretiskt". Vi behöver inte vara medvetna denna process. Försöker vi göra oss medvetna så tappar vi betraktelsen av det sköna, och går över till att betrakta den form som det sköna håller. Borta är då kärleksobjektet och istället inträtt dess tomma skal. Själen, om uttrycket tillåts som en synonym, har svunnit och med den, för oss, glöden som värmde vårat sinne.