J R Auk skrev:Till exempel så brukar väl utilitarismen främja äldre framför yngre och det ganska godtyckligt.
Tvärtom menar du väl? Utilitarism brukar ju anses ge att man ska låta yngre få vård före äldre, eftersom yngre har mer liv att förlora. Vilket inte är godtyckligt.
J R Auk skrev:Sen kan jag säga att min ståndpunkt är att jag vill se ett subjektets upphöjande. Det vill säga mer individuella friheter och mer individuella skyldigheter. Eller snarare ansvar inför rättigheterna och friheten än skyldigheter..
Det är klart att folk ska ha individuellt ansvar, och i lämplig mån även individuella friheter, det tycker jag också, men hur stor individuell frihet är önskvärd? Och vad är det som avgör hur stor individuell frihet som är önskvärd?
Om du menar att total individuell frihet är önskvärd, blir resultatet en djunglens lag, och den starkaste vinner. Vill du ha det så? Ska t.ex. en framgångsrik börshaj ha rätt att behålla alla sina miljarder och inte behöva betala någon skatt om det är det han "subjektivt tycker är rätt", medan invalider utan anhöriga och vänner får svälta ihjäl för att de inte kan arbeta ihop pengar och för att ingen anser sig ha rätt att tvinga sådana som nämnda börshaj att hjälpa dem genom att betala skatt, eftersom moral är någon subjektivt och bara "subjektet" kan veta vad som är rätt "för honom själv"? Om du inte vill ha det så, hur mycket individuell frihet tycker du att folk (t.ex. börshajen) ska ha, hur mycket ska den friheten begränsas, och varför?
J R Auk skrev:Det är för att det inte går att säga vilken mall som är bättre eller sämre generellt utan måste definieras utifrån en närvarande värderingsmall som i sin tur behöver motiveras osv tills vi kommer ner till subjektet ändå.
När du skriver "subjektet", vilket subjekt - alltså vem eller vilka - syftar du på? Vem ska t.ex. bestämma vilken värderingsmall som ska användas när två subjekt har motstridiga viljor?
Om du svarar "ingen värderingsmall", anta att alla skulle dela denna din uppfattning. Det skulle innebära ett avskaffande av värderingar i fråga om hur konflikter mellan olika människors värderingar ska hanteras. Det skulle innebära att den starke konsekvent skulle vinna och den svage gå under. Är det dig egalt om så blir fallet?
J R Auk skrev:Jag vill inte säga att det bör vara si eller så här.
Även det är ju ett ställningstagande från din sida - du överlåter i praktiken beslutet åt dem som faktiskt väljer att säga hur de tycker att det bör vara. Du vill ge sken av att inte ha någon åsikt om hur läkare ska agera. Men du har ju en åsikt om moraliskt agerande generellt, du ifrågasätter utilitarism. Hur kommer det sig att du vill ta ställning emot utilitarism generellt, men att du inte vill ta ställning till ungefär vilka principer läkare och poliser ska agera och inte agera enligt?
J R Auk skrev: Jag vill bara mena på att jag tex ser det som självklart att en läkare i valet inför patienter måste få välja att behandla sina barn eller partner före en okänd.
Jag har redan förklarat varför även utilitarismen kan tänkas ge att vi idag bör prioritera våra barn och partners före okända. Det kan tänkas ge mer lycka i världen på sikt att göra så, än att gå emot vår genetiska programmering och vända ryggen åt våra närstående. Detta kanske även bör få gälla läkare i hög grad (jag antar att man inte skulle pricka en läkare som räddade sin bror istället för att rädda två främmande människor, och jag tror att detta också kan vara utilitaristiskt befogat (de långsiktiga lyckosummemässiga effekterna i världen blir kanske aningen bättre av en sådan praxis än av en praxis där läkare som handlar så prickas).
Men frågan jag ställde gällde underförstått även fall där läkaren inte känner någon av patienterna, utan måste välja mellan att rädda A-E som han inte känner och F-G som han inte känner. Vilken sorts moral/riktlinjer bör läkaren i sådana fall agera enligt, och varför? Bör han agera som han själv känner för att agera? Om han bör agera enligt överenskomna riktlinjer, vad bör då ligga till grund för dessa riktlinjer? Om du inte vill diskutera frågan och alltså inte ta något samhällsansvar för frågan hur läkare ska agera, är det då för att du förlitar dig på att det alltid finns andra kloka personer som tar det ansvaret på ett bra sätt, eller bryr du dig helt enkelt inte om ifall läkare handlar enligt kloka riktlinjer eller inte?
J R Auk skrev:Vi kan önska att det fanns en sådan rationell princip inför moral i beaktande, men frågan är om det verkligen kommer finnas det eller om det kommer plåga personen i fråga. (varpå ironiskt nog, nya variablar för utilitarismen kommer med i bilden).
Om du försöker antyda att det faktum att det kan ge upphov till ett visst lidande att tänka utilitaristiskt (vilket jag kan tänka mig att det kan tyckas göra för somliga) i sig skulle vara ett skäl mot utilitarismen, vill jag påpeka att det finns många enormt mycket värre lidanden, som utilitarismen kan förhindra, än det lidande det rimligen kan innebära att tänka utilitaristiskt. Att utilitaristiskt tänkande kanske ibland kan orsaka en smula lidande hos tänkaren är ett ytterst klent argument mot utilitarismen.
När det gäller huruvida det "finns en rationell princip" för moral, (vilket jag antar att du menar, även om jag inte förstår vad du menar med "INFÖR moral" och "i beaktande"): Det finns en sådan princip: utilitarismen har funnits åtminstone sedan 1800-talet. Om du inte tycker att den är rationell, visa varför.
J R Auk skrev:Så tyvärr kan jag inte besvara.
Jag kan bara säga att individen, subjektet är den som värderar. Vi vill tro att en grupp kan hålla subjektiva värden, men det är bara en samling individuella värden. Vilket jag tycker är intressant för diskussionen. Särskiljt om vi antar konsekvens inför handlingsmaximen snarare än handlingsresultatet.
Jag förstår ofta inte vad du menar med dina formuleringar, utan blir tvungen att gissa, och gissar förmodligen fel ibland. Det känns ganska onödigt. Hur vore det om du formulerade dig så att man förstår direkt istället? "Särskiljt om vi antar konsekvens inför handlingsmaximen snarare än handlingsresultatet." Vad menar du med "antar konsekvens inför"? Vad betyder att _anta_ konsekvens, och vad betyder det att anta konsekvens _inför_ handlingsmaximen snarare än handlingsresultatet? Du använder i mina ögon ofta förvirrande ordval, oklara formuleringar och tvetydiga syftningar. Några exempel:
"Vi kan önska att det fanns en sådan rationell princip inför moral i beaktande".
Vad menar du med "i beaktande" i det här sammanhanget?
Du skrev tidigare:
"Jag gör tillexempel en stor skillnad på preferensutilitarister och dom som vill hävda en mer genrell lycka, just på grund utav att hävda en generell lycka eller liknande."
Vad menar du med "på grund utav att hävda"?
Annat exempel:
"Det blir som i emperin något givet, och som sådant utan värde annat än vi tillskriver det. Den givande kan inte ge OSS värden. "
Här förstår jag inte vem "den givande" syftar på. (Inget i den föregående texten i det inlägget ger mig någon ledtråd.)
Annat exempel:
"När du talar om lycka i kvantitativa mått av år så gör du tankefelet att du omtolkar den underförstådda kvalitativa spännvidden av flera år, längre tid, till att bäras upp av just tiden och inte potentialen till."
Den här meningen innehåller så mycket förvirrande syftningar och formuleringar att jag inte ens orkat fundera ut hur jag ska _börja_ fråga dig vad du menade.
Allt detta är ordföljder jag inte ens sett något som liknar tidigare, och jag har, som de flesta här antar jag, läst texter av massor av olika skribenter. Det är rätt jobbigt att försöka dra ur dig vad du menar. Kan du formulera dig klarare och tydligare tror du?
PS Slutligen, en fråga om en formulering som inte är din utan (enligt dig) Wittgensteins:
"Vi kan bara överbevisa den andre om att han misstagit sig om han erkänner att detta verkligen är uttrycket för hans känsla."
Jag vet inte om Wittgenstein skrivit så, men om han gjort det, är jag inte förvånad över att du fastnat för just det uttalandet, för det är för mig lika förvirrande som dina egna formuleringar ofta är. Vad syftar ordet "detta" på, i meningen "Vi kan bara överbevisa den andre om att han misstagit sig om han erkänner att detta verkligen är uttrycket för hans känsla"? Syftar det på "att vi kan överbevisa den andre om att han misstagit sig" eller syftar det på "att han misstagit sig"? Varken eller, antar jag. Jag antar att det syftar på "den andres åsikt" eller något liknande, d.v.s. något som inte alls nämns i meningen. Formuleringen innehåller alltså ett förvirrande syftningsfel, om denna tolkning är riktig. Och någon annan tolkning får jag inte att gå ihop. Gör du? Jag har en känsla av att liknande syftningsfel från din sida är boven många gånger när jag missförstått dig.