CAUSTIX skrev:Det blir aldrig något cirkelbevis eller tautologi för det skulle förutsätta logiken, utan det handlar om ett transcendentalt argument som DU endast kan reflektera över och direkt finna som självevident.
Skriv inte ett ord. Var bara stilla ett ögonblick. Låt allt bara försvinna, ett ögonblick. Allt du vet. Borta! Fokus pokus. Tänk inte en tanke. Tänk inte ett ord. Reflektera inte. Använd din hjärna som vore den en mage - inte en räknemaskin. Var bara.
"Det" går inte att beskriva i ord. Så fort vi reflekterar så tänker vi så som vi lärt oss tänka, eller använda våra sinnen och då förutsätter vi DU och JAG. Du säger att JAG bara behöver reflektera och direkt då finna att JAG är självevident. Det är HELT KORREKT. Men det är så korrekt att det är trivialt. När jag reflekterar så tvingas jag erkänna jaget. Det enda alternativet är att inte reflektera. Att bara vara och inte tänka kring vem det är som är eller vad det är den består av. I och med att frågan försvinner så får den sitt svar.
CAUSTIX skrev:att du skulle påstå att du i ditt förhållningsätt inte skulle i varje valsituation som uppkommer välja efter korrekthet eller nytta så som det tycks dig utifrån någon form av sannorlikhet och att du måste veta att vissa själ är mer eller mindre sannolika köper jag inte, förmodligen inte du heller.
Nu har jag inte uttryckt mig klart igen. Jag väljer precis efter hur det tycks mig. I nästan varje val är jag dock mer eller mindre medveten om motstridiga tankar och känslor (om jag ens är medveten om att jag gör ett val - det är inte säkert alla gånger). Jag kan se rationella grunder för dem alla och fäster inte så stor vikt vid den rationella grunden. Jag bildar mig en uppfattning och gör som jag gör, men jag kan inte motivera det genom att gå tillbaka till någon absolut sanning. Det betyder inte att jag är lika benägen att kliva av på T-centralen som jag är att skjuta mina medpassagerare innan de hunnit till Slussen. Jag gör det som tycks mig lämpligt (vilket stundom är det olämpliga).
CAUSTIX skrev:hur vet pyrrhonisten att han inte befattar sig med sannolikheter? för att överhuvud reflektera över ett sådant begrepp så måste någon kunskap förutsättas.
Hur jag vet det menar du? Jo, det känns säkert att jag inte vill göra uttalanden om yttervärlden eller sannolika fall som borde gälla yttervärlden. Det känns helt säkert för mig, om det är det du undrar. Men jag vill som sagt inte säga att det ÄR så att det inte går att göra uttalanden om yttervärlden eller något sådant. Vad gäller den andra sättet: Ja, för att reflektera så måste vi förutsätta att vi kan reflektera och då måste vi också förutsätta att vi, eller att jag, eller att vem-det-nu-må-vara [existerar].
Så om vi för att kunna säga A måste förutsätta att vi kan säga A, då tycker jag att vi implicit kan säga att vi förutsatt A, inte sant? Jag hoppas att du förstår att jag inte är en SKEPTIKER såsom du tycks tro, dvs. jag förnekar inte kunskap. Jag tvivlar inte (på att vi kan veta). Men det tycks mig mycket svårt att säga något kategoriskt - något absolut sant. Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till det hela. Känns det OK för dig?
Men jag talar gärna, med alla de förutsättningar som det innebär. Men se det för allt i världen inte som något ontologiskt ställningstagande att jag låter mina stämband vibrera eller mina fingrar rycka på ett sätt som jag blivit tränad att vibrera eller rycka.
CAUSTIX skrev:jag skulle nog våga påstå att det krävs en hel del kunskap för att kunna suspendera ett omdöme. Eller att överhuvud komma fram till att ett sådant förhållningsätt är rimligt för att sedan också vägra sluta sig till ens det.
Det krävs åtminstone resonemang. Sen kan man med vidare resonemang hävda att resonemang förutsätter något annat. Att suspendera omdömet innebär att mot ett resonemang ställa ett annat resonemang. Om resonemanget skulle vara det dogmatiska "resonemang är meningslösa" då kan man ju ställa ett annat resonemang mot det som visar varför resonemang inte skulle vara meningslösa. Är det en irrationalist man diskuterar med, då kan man ju lika gärna gå och fiska och ha det mysigt. Själv hävdar jag vare sig det ena än det andra i någon absolut mening, men jag upplever själv en stor glädje i att resonera kring saker.
CAUSTIX skrev:Problemet är att pyrrhonisten faktiskt är tvungen till att förhålla sig till det som just nu tycks honom oavsätt om det tycks honom att det tycks honom eller nåt sånt. Att det skulle tyckas dig att det tycks dig just nu...osv är inget annat än att det just nu tycks dig och det bär det du är fångad i.
Det tycks inte en pyrrhonist att det tycks honom. Det är nonsens. Det tycks, punkt slut. Om diskussionen sedan gäller identitetslagen, då går det inte att använda språket (tycker jag, kanske inte pyrrhonister i allmänhet, vet ej). Vad gäller att vara fången i identitetslagen och att det tycks att det tycks osv. se min omfattande redogörelse högre upp i denna tråd (orkar inte skriva om resonemanget här).
CAUSTIX skrev:När pyrrhonisten visar att man lika gärna kan låta bli att ha en uppfattning så har han redan en uppfattning.
Pyrrhonisten har den uppfattningen att den ena dogmatiska uppfattningen inte är mer värd än den den andra (som den säger emot). Men det är i sig ingen dogmatisk uppfattning. En pyrrhonist uttalar sig inte på ett sånt sätt att frågan om sanning och falskhet uppkommer. Däri sinnesfriden.