Jag har ett par funderingar att ventilera och jag tyckte att detta kanske var platsen… Nå efter att ha suttit och läst Husserls Idéer så märkte jag - när jag var färdig - att det gett mig det minsta en bok på drygt 400-sidor någonsin gett mig. Jag menar, är det bara jag som tycker att mycket av det han säger bara är metafysiskt mumbo-jumbo? Visst jag är kanske influerad av den analytiska filosofin och har då blivit van med en annan precision i språket och mindre metafysiskt kontenta; Men hallå!!? Det som var av värde och intressant var ungefär 30 sidor om intentionaliteten etc. Resten var en enda lång Cartesiansk nostalgitripp.
Men seriöst. Vad tycker ni? Jag tycker att uppdelningen analytiskt vs. kontinental filosofi, är mer än legitim; det är en förutsättning för seriös filosofi idag. Man kan väl inte förneka att det är en avgrundskillnad mellan fenomenologin och analytisk filosofi. Visst har de lite att ge varandra, men att skilja på metafysikerna och empiristerna tills de har fått tillräckligt med ”värdefull” data för att låta sig rationellt slås ihop verkar - för mig - vara vägen att gå. Tes - antites - syntes?
Vad tycker ni? Borde vi, tills vidare, låta flummarna hålla sig på ena sidan och de vetenskapliga nördarna på den andra?