Vad är en vetenskaplig berättelse?

[Janus]

---

[Zokrates]

Du problematiserar istället för att ta saker för vad de är, vad är då vetenskap annat än mänskliga upptäckter om sig själva och sin omgivning.

Finns det ett problem med att nöja sig med det enkla?
Själva ordet vetenskap anger ju redan vad det handlar om, vet-skap,
det vi vet, det är kunskap. Hur får vi reda på det vi vet? Jo genom tester som bevisar att det vi tror oss veta verkligen stämmer. Därmed är det vi vet sant, så till vida fram tills dess att motsatsen har bevisats.

Heuretik, av grekiskans upptäckt, från en ännu äldre betydelse, stycka sönder. Genom att ta isär något i dess beståndsdelar så kan vi förstå hur det är sammansätt och hur det fungerar. Varför problematisera mer än nödvändigt istället för att bara nöja sig med att en del av det vi kallar vetenskap aldrig låter sig bevisas eller att ytterligare en del av det vi kallar vetenskap bygger mer på tro än på deduktiva metoder.

Att vi systematiserar och kategoriserar vetenskapen inom olika ämnesområden är ju lika självklart som att de olika forskningsområden är separarerade från varandra och beroende på område kräver olika metoder för att att utforskas. Därav har vi naturvetenskap å ena sidan och humanvetenskap på den andra. Att som i det senare fallet bygga sin vetenskap på enbart människan kräver ju att vi förstår de val och avsikter samt andra syften människor gör med allt de sysslar med. Komplicerat men likväl vetenskap om det framställs på ett övertygande sätt.

[Explorer]

Håller med Zokrates. De bästa ingredienserna är nyfikenhet och vetgirighet.
Du behöver inga teoretiska modeller för tänkandet eller tillvägagångssättet.

I släptåget på nya upptäckter finns alltid "modellbyggarna" som teoretiserar och systematiserar och talar om för gemene folk hur du bör tänka. Strunta i de och använd sunt förnuft.
Zokrates uttrycker det bra med "Finns det ett problem med att nöja sig med det enkla? "
I ett sådant synsätt finns potential, framförallt inom humaniora.

[Explorer]

Det komplicerade i sammanhanget är att du måste tråckla dej genom det "traditionella" för att sen slutligen inse hur lite den betyder.
I kunskapsmassan finns förståss en hardcore som måste pluggas, och därigenom bilda sig en egen värld. Men tolkningen, lärobygget, är, speciellt inom humaniora, ofta politiskt bundet.
Nu vet jag inte om du läser nåt humanistiskt eller "riktig" vetenskap; matte eller naturvetenskap.. Oavsett, respektlöshet (i positiv bemärkelse) är alltid välkommet.

[Explorer]

Det här med självständigt tänkande är ofta en moralisk fråga inom samhällsvetenskaper.
En fullständigt sjuk sak i vårat samhälle är räntan som bankerna inkasserar. Inte många som ens reflekterar över saken då de är insnärjda i gammalt tänkande.
Har för mej att Koranen förbjuder ränta? I den uppspringande kapitalismen var ränta synonymt med stöld. Jesus välte ockrarnas bord i templet som en protest mot kapitalisten.
(inom parentes, lustigt att islamister kringgår räntan genom att kalla den för "avgift", lol kapitalismen rules)

Ränta är stöld. Banken fungerar som en stöldmaskin. Varför betala till banken flera tusenlappar i månaden? Hur lyder den moraliska motiveringen? Den finns inte.

"Varför robba en bank när du kan bilda en", Berthold Brech.

[Explorer]

Rätt betecknande och avslöjande att inte få respons.
FF befolkas av boklärda och/eller idioter som ser som sin uppgift att konservera läget.?
Inget nytänkande, inget ifrågasättande? Istället ägnar vi tiden åt att filosofera över struntsaker som leder inget vart.

[Janus]

---

[Algotezza]

Rätt betecknande och avslöjande att inte få respons.
FF befolkas av boklärda och/eller idioter som ser som sin uppgift att konservera läget.?
Inget nytänkande, inget ifrågasättande? Istället ägnar vi tiden åt att filosofera över struntsaker som leder inget vart.

Eller ägnar vi oss åt kverulans som bara är sååå konstruktivt. Typ.

MVH

Algotezza

[Johan Ågren]

Jämför med praktisk respektive teoretisk filosofi, där den förstnämda av nödvändighet är narrativ, och ligger till grund för humanvetenskap. Att kräva bevis för en berättelse; rucka på axiom är väldigt opraktiskt när det kommer till kulturbygge, och därför så får man sålla ut teoretikerna från praktikerna på ett tidigt stadium Poängen är att varje berättelse här i livet får ett annat innehåll om man belyser dess bakgrund, samtidigt som att ingen berättelse kan uppstå om man ständigt betvivlar dess innehåll.

/Johan

[Zokrates]

Det är därför jag  fullkomligt älskar Herman Lindquists historieberättelser, trots att andra historiker ofta ifrågasätter hans metodik.

[Algotezza]

Jämför med praktisk respektive teoretisk filosofi, där den förstnämda av nödvändighet är narrativ, och ligger till grund för humanvetenskap. Att kräva bevis för en berättelse; rucka på axiom är väldigt opraktiskt när det kommer till kulturbygge, och därför så får man sålla ut teoretikerna från praktikerna på ett tidigt stadium Poängen är att varje berättelse här i livet får ett annat innehåll om man belyser dess bakgrund, samtidigt som att ingen berättelse kan uppstå om man ständigt betvivlar dess innehåll.

/Johan

All social mänsklig samvaro bygger på tillit. Allt från att tillsammans skapa mening i tillvaron genom berättelser till att man litar på att ingen beställer hem femtio pizzor till en varje kväll anonymt men i ens eget namn. Eller att vi kan utgå från att det inte hela tiden dyker upp bilar  med thanatoshöga bilförare mot körriktningen på motorvägarna.

Det behövs bara att tilliten sjunker några få procent (om den nu går att mäta)  för att samhället skall knaka betänkligt i fogarna (jämför med om medeltempen stiger globalt - det krävs inte så många grader då för att det skall få allvarliga  konsekvenser över hela klotet!)

MVH

Algotezza

[J R Auk]

Till att börja med. Är inte vetenskap berättelsen som läggs för att övertyga andra. Personligen, eller för personers egen skull, verkar det inte som om vi behöver berättelsen. Berättelsen är ju formeln för att lösa ekvationen. Oavsett vilket sammanhanget är. Det vetenskapen försöker göra, som Zokrates förtydligade väl, genom sin definition av heuritik, är att låta alla delar av problem - lösning vara inbegripna i den förklarande historien.
Personligen, när jag har ett problem, så vill jag bara minnas formeln jag applicerar för att se lösningen till problemet om jag tänker mig att testa den innan applikation. Annars är det svaret som intresserar mig och metoden att nå dit är mig det samma.

Vidar så tycker jag att man i diskussionen här kan uppmärksamma skillnaden mellan naturvetenskaplig och humanvetskaplig forskning.

Den första följer relativt strikt den sönderdelande atomiserande principen. Att hela tiden gå ett steg bakåt och kontrollera det för att sedan gå längre bak med resultatet som vanns av det förra.
Humanvetenskapen är annorlunda. Den söker inte dela sönder utan söker inkorporera allt vad kunskap kan säga hålla för att nå ett svar. Övergripande och sanningssägande. Därav den gamla diskussionen om naturvetenskaper som mindre värda än humanvetenskapen då man inte kan säga att dom sysslar med sanning. Om ni inte förstår varför jag skriver så så är det bara för att språket har vänt betydelse för vad sanning och sökandet därav är i viss mån.

Naturvetenskapen utesluter människan, betraktaren, helst alla miljöparametrar som inte skall undersökas av undersökningen. Man kan använda ett liknande förfarande inom dom vetensakaper som kallas humanvetenskapliga men applicerar då en naturvetenskaplig metod som inte i sig kan ge några av svaren man söker.
Som exempel kan tas statistikerna inom psykologi och socialpsykologi. När dom presenterar resultat lutar dom sig mot antagna idéer kring begreppen. Annars är det tomt. Statestik är bara data, relativa data. Och som sådan data måste den tolkas. Hur man tolkar den finns inte direkt en metod för, då tolkning förutsätter att man söker och i viss mån når det som inte är förestående tolkningssituationen. Annars vore det uppenbart och inte tolkningsbart.

Problemet i våran tid. Och varför så många vill ha fastlägga metoder kring vetenskap är att gud är död och vi söker en ersättare. Det är en naiv föreställning om att vi skall kunna slippa det som vi tvingat på oss själva i vår strävan efter kontroll. Personlig bedömning. Subjektivitet!

Politiken idag är ett stårlande exempel på ett förfarande där man låter icke-tolkande institut presentera sanningar som utmålas som sanningar utan att uppmärksamma på dom diskurser som begreppen som används håller.

Jag tänker då självklar på överlämnandet från ideologisterna, politikerna som anger ett system för hur vi bör resonera, till praktikalisterna, tjänstemännen och utredningsgrupperna som agerar experter inför en sakfråga.

Allt för ofta ser man presenterat det som en utredningsgrupp, av experter, kommit fram till som den enda sanningen, man slutar att involvera vilja, tro och framtidsutsikter. Problemet, ofta outtalat, får hålla kriterierna för att bedöma riktigheten i lösningen. Därav den homogena politiken också, för även om man har olika syn så har man ofta samma experter, samma experter som får stå som auktoritet i dom frågor dom uttalar sig om.

Hur kan det bli annorlunda då?

Så för att avsluta. Varför vill du veta vad vetenskap är? För auktoriteten den håller som en institution i samhället, eller för att kunna bli mer vetenskaplig? Och för övrigt, behöver vi mer vetenskap? Den verkar lägga krokben för viljan!

[Janus]

---

[Avantgardet]

För mig är den Vetenskapliga Berättelsen ett slags kultiverande NA-möte. Det som skiljer den vetenskapliga berättelsen från andra berättelser är först och främst dess "kretslopp", inom vilken den återfinns. Det är en litteraturtyp för den bildade klassen. Det finns inte ett definitivt sätt att avgöra det värde som den behäftas med, men riktlinjer finns - ett slags kvalitetssäkrande standard i form av notapparat, traditionernas auktoritet m.m. Den kan också vinna sitt värde i efterhand genom att bli upptäckt på nytt, om någon finner den tillämpbar på något nytt problem som uppstått inom paradigmet. Men i all korthet så är den vetenskapliga berättelsen något som hindrar människorna från att droga ihjäl sig av livsleda.

[J R Auk]

Janus det jag menade var att beskriva skillnaden av kunskap som den framstår för individen och kunskapen som vetenskapen kräver. För individen är det inte så viktigt att veta hur man vet. Vet man så är situationen av behov tillfredställd. Vetenskapen däremot är en slags systematisering där hur man når kunskapen är det viktigaste. Hur är viktigt för att man vill kunna ge hela vägen till förståelsen för det som söks kunskap för.

Men jag tycker inte det är felaktiga slutsatser att dra av vad jag säger i förlängningen. Klart att behovet till mening finns även i komedier och liknande. Och att ögat inte ser det den tror sig veta, som i fallet med en text du läst. Men det säger snarare varför vi inte personligen behöver berättelsen om kunskapen utan bara kunskapen, eller relaterar dit.

Detta med pseudovetenskap kan vara kinkigt. Se till slutsatserna istället, och försök göra en bedömning. Metoderna är inte det viktigaste. Du kan väl tex ändå inte ifrågasätta metoderna hos partikelfysiker? Dessutom en bra analytiker ser det som inte andra ser, så man måste se till någon generell tillit. Och vetenskap i all sin ära men utan analys betyder det itne mycket.