Ledsen att jag slinker in såhär i eran diskussion, men jag har inte haft möjlighet att surfa senaste dagarna. Ni behöver inte kommentera det jag skriver, och vidare innehåller detta inlägg säkert massa missförstånd från min sida. Men utifrån det begränsade material jag fått ta del av så har jag försökt konstruera något som jag upplever vara relatitvt relevant i det ni sagt i diskussionen...
Avantgardet skrev:Men det är inget svar på den fråga som ställdes dig. Hur menar du att jag skulle kunna spela gitarr såna tillfällen då jag inte, i själva verket (verklig, verklighet), gör det? I vilken värld äger detta spelande av gitarr rum som inte är här? Antingen spelar jag väl eller så inte?
Du klumpar ihop nödvändighet med möjlighet.
Avantgardet skrev:Hur är det nu med spermierna? Hade de alla potentialitet, eller bara den som befruktade ägget?
Potentialitet är något man har, du missförstår poängen. När man "inte hade" potentialiteten, så innebär detta bara att den inte blev nödvändighet. Inte att möjligheten inte fanns.
För att ge en liknelse: En lärare har en uppfattning av vad alla elever kommer att presetera på ett matteprov, och denna uppfattning bygger på vad eleverna presterat tidigare. Efter provet är klart, så bekräftas lärarens bild av hur han trodde att eleverna skulle prestera. Läraren står alltså med facit i hand och är efterklok.
Det du gör är alltså att stå med facit i hand och påpeka att provet bara kunde gå som det gick.
Vad är det då som får spermien att befrukta ägget eller eleven att prestera mer än vad läraren förväntar? Jo, att den tar tillvara på sin potentialitet, dvs, att den ser möjligheten och tar den.
För att utvecklas, för att fulländas, leva ut, manifera sina möjligheter, krävs en ansträning, och detta är vad vi kallar vilja eller arbete.
Men samtidgit är inte hård vilja allt som krävs, det beror på i vilket sammanhang man växer upp i. Det är svårt för träd att växa i djungeln, men så fort en träd rasar och en glimt ljus dämper ner i djungel, så kommer ett nytt träd att växa upp.
Det är alltså både miljön och ansträngningen som är avgörande, problemet med vänstermänniskor är att de överbetonar miljön, och högermänniskor överbetonar ansträngningenl.
problemet med vänstermänniskor (av mit intryck) är att det inte förstår sig på ekonomi, de inser inte att ansträningen medför ett plussumme spel - dvs de antar att allt är ett nollsummespel - där "stukturerna" måste "skyfflas om", så att alla får det "lika bra" (lika dåligt). Ekonomi handlar inte endast om att cyniskt anta att det finns en begränsad mängd resurser, det handlar om att .
problemet med högermänniskor tycks dock vara att det enda de förstår är ekonomi...... eller snarare, de ser inte ekonomin i det större sammanhanget...
Avantgardet skrev:Om det är ett försök att rädda potentialiteten så misslyckas det också därför. Men jag är helt med på detta att beskriva den som handling, och att betrakta potentialiteten som handling kan vara bra mycket mer fruktbart också på ett annat sätt (som du kanske redan underförstått med detta, vad vet jag?). För vad är väl potentialiteten förutan handling? Men då synes det som att vi gått ett helt varv i cirkeln och får sluta oss till att den är och förblir en föreställning, ett tillskott som fantasin så gärna förser oss med.
Nej du kan inte reducera potentialitet in i handlig. Allt har inte samma potentialitet, det är bara spermier som befruktar ägget.
Varken livmodern, äggstockarna, eller andra saker i kvinnans könsorgan har potential att befruka ägget, men detta innebär inte att de inte arbetar, de arbetar bara på ett helt annat sätt. Därför går det inte att klumpa ihop potentialitet och arbete. Livmodern har en helt annan uppgift, livmodern har potentialiten att fungera som ett hem för fostret.
Potentialiteten/möjlighten är alltid större än vad vårat arbete för
verkligar - nödvändigheten/
verkligheten/konst
verket/etc, och det är både detta som driver oss att växa, det som gör att konstnären aldrig är nöjd, och samtidigt gör oss besvikna när nödvändigheterna/verkligheten kliver fram. Att möta verkligheten är att få sina förhoppningar/ideal/möjligheter grusade. Detta gör att vi blir bittra, att vi slutar tro på möjligheterna, vilket i sin tur gör att vi slutar arbeta, eftersom arbetet uppstår bara då det finns ett avstånd mellan idealet/potentialiten och realiten/det-aktuella. Detta avstånd mellan möjlighet och nödvändighet kan vara både ångstframkallande samtidigt som det kan vara inspirerande, det beror på hur man förhåller sig till det.
Misstaget vi gör, är att vi tror att nödvändigheter begränsar våra möjligheter. Detta är inte alls sant, eftersom alla möjligheter kommer ur nödvändigheter. Vi måste bara våga avsluta saker. Det finns naturligtvis vissa saker som upplevs göra att vår värdighet minskar, men det finns många fall där människor med begräsningar, som valt att kompensera för dessa på andra sätt. Begränsingarna medför alltså en kreativitet i arbetet, det hänger på om vi kan rekonstruera våra ideal på ett sådant sätt, att de gör oss inspirerade, annars känner vi oss nedslanga.
Avantgardet skrev:Att tänka potentialitet i släktskap med avsikt är något som jag hellre går med på. Därmed inte sagt att spermier har avsikter. Potentialitet kanske vi också skulle kunna förstå som just fantasi, som genom att uppstå (såsom föreställning) också griper in i det tillblivande och åstadkommer en öppning för aktualisering. Kontexterna är obegränsade, på gott och ont. Vilken potentialitet något har måste ju onekligen ses utifrån vad man finner för användning av det betraktade (hur man fantiserar sig det i ett kommande tillstånd - och här sätter ju endast fantasin gränserna, emedan fantasins begränsning sätts av världens betingelser som den gives oss när vi möter den). Det vidrör då också avsikten.
Det här hänger jag inte med på. Definiera tydligare vad du menar med fantasi.
Vad innebär "obegränsat"?
Jag kan närma mig detta genom att utgå ifrån min ytliga förståelse av generativ grammatik.
En grammatik kan producera ett obegränsat antal ord, men det innebär inte att orden inte följer ett system. För att klargöra vad jag menar: Vi kan med vårat alfabet konstruera ett oändligt antal ord, vi behöver inte ens ett alfabet, det räcker med en bokstav: "a". "a" betyder alltså inte samma sak som "aa" eller "aaa". Men samtidigt är "a" inte samma sak som "b".
Ett annat exempel: För att något skall vara matematiskt meningsfullt så måste det ingå i ett system, dock innebär detta inte att vi inte kan skapa hur komplexa tal som helst. Ett "obegränsat" tal, är alltså ett "obegränsat"
antal siffror, det handlar alltså om en kvatitativ obegränsning, men inte en kvalitativ obegränsing. Allting kan inte kvalificeras som "siffra", precis som allt inte kan kvalificeras som "fantasi". Kontexter är inte kvalitativt obegränsade, även fast de är kvantitativt obegränsade, det finns alltså kvalitér, värden, grader av medvetande som inte går att kvatifieras hur som helst, saker går inte att likställas eller jämföras med varandra hur som helst.
. Att något är obegränsat innebär inte att det, i alla aspekter, är obegränsade. För att prata om något som obegränsat, så måste man klargöra i vilken aspekt man syftar på. Annars blir kontext och fantasi "tomma begrepp", och kan därför bytas ut mot "Gud".
"innehållet" i kontexter och fantasin är kanske kan bilda obegränsade antal "kombinationer", men det innebär inte att kontexter eller fantasi är något, som i sig själv, inte utgörs av begränsingar. Grammatiken i ett språk behöver definieras/klargöras, innan semantiken kan ta form.
Mitt exempel från generativ grammatik bygger på en extremt ytlig förståelse, men här finns mer att läsa för den som är intresserad:
http://en.wikipedia.org/wiki/Transformational_grammarhttp://en.wikipedia.org/wiki/Generative_grammar...
Min poäng är att begrepp som "kontext" och "fantasi" måste klargöras, annars reduceras de slasktrattar som "Gud". Kanske har du en klar definition av vad dessa saker betyder, kanske inte, jag har iaf inte, av de inlägg jag läst av dig sett att du riktigt gått igenom vad en "kontext" är, därför har jag svårt att förstå vad "Kontexterna är obegränsade, på gott och ont." skulle innebära. Även fast jag, ger ett sken av att ha förstått vad du försöker säga
Avantgardet skrev:Men, och här återknyter vi till min nyss givna definition, jag "skulle kunna om...". Detta om rymmer de nödvändiga betingelserna för att händelsen skall kunna äga rum. Jag ser alltså överhuvudtaget ingen poäng i att använda begrepp som "förmåga" eller "potentialitet", även om jag så gör emellanåt då jag också inser det nödvändiga med detta i vissa situationer och när jag vänder mig till vissa individer.
Men denna mening ("skulle kunna om...") ger vittring om en möjlighet. Det jag försöker säga, är att det finns flera perspektiv att nära sig denna definition. Det du betonar är, vad som krävs, dvs, nödvändigheten. Men samtidigt som du gör detta så skuggar du möjlighten. Låser du fast dig i att det bara handlar om en nödvändighet, så gör du en handlig som hindrar dig själv från att förstå mitt perspektiv. Jag kan inte tvinga dig i att se att det går att se "skulle kunna om..." går att ses ur ett annat perspekiv. Det handlar om hur hårt du håller fast i det du ser.
Det enda jag försöker säga är att det går att se på ett annat sätt.
Avantgardet skrev:Algotezza skrev:Men kan du beskriva världens "hur den är" utan att du verbalt fryser dess tillstånd? Och om världen är som den är bortom alla beskrivningar, vilket informationsvärde har då påståendet att "världen är som den är med sina förutsättningar"? Det är ju bara att säga: det är som det är. Män är män, kvinnor är kvinnor. Filosofer är filosofer.
Jag vet inte var du fått ifrån att detta är vad jag söker göra? Vilket informationsvärde det har beror helt och hållet i vilken kontext det sägs, är det inte så med allt som sägs?
Poängen är att du missförstår vad Algotezza försöker säga. Han försöker inte säga vad du sagt, han försöker betona de aspekter du nedbetonar och inte ser. Det handlar inte vad du sagt, utan om vad du inte ser. Vad du inte ser framkommer naturligtvis av vad du sagt, men vad du sagt och vad du inte ser är fortfarande inte samma sak. Vad du ser och inte ser föregår vad du säger. Du måste skilja på "vad du inte ser" och "vad du sagt". Dvs, du måste öppna upp för att det finns saker du inte förstår, och detta innebär att du även måste öppna upp för att förståelse är något som kan ta plats. Detta gör du genom att erkänna att förståelse är något som redan tar plats hela tiden, men att vissa grader av (djupare) förståelse kräver vissa typer av erkännanden av att man (ännu) inte förstår (utan endast tolkar i gamla banor).
Avantgardet skrev:Annars vill jag fortfarande peka på detta att utsagans mening beror på sammanhanget.
Ja, du har en poäng, men problemet är att du drar den för långt, du tycker dig hittat en liten sanning och vill förstora upp den för att alla ska se hur stor den är när man ser saker och ting från ditt perspektiv. Alltså, jag menar inte att det du gör är något jag inte gör, det finns alltså en likhet i mitt och ditt beteende. Men skillnaden mellan oss är att jag ser andra sanningar som jag försöker skapa plats för.
Nu ska jag kommentera citatet. Det du säger är: "att utsagans mening beror på sammanhanget.". Men problemet du gör är att tro att utsagans mening
går att reducera till sammanhanget. Detta är inte riktigt sant, men det är detta fel poststrkturalister gör på konsistent basis. Det är naturligtvis så att utsagans mening
färgas eller
konstrueras ur ett sammanhang, men det finns fortfarande en förförståelse (som du konstant förbiser). Det är därför det finns en skillnand i att
kunna ett språk jämfört med att
inte kunna ett språk. Problemet du gör, är att reducera hela tillvaron till
ett språk, därav, finns bara
ett sammanhang (som ständigt skiftar). Det du betonar är alltså "nuet".
Problemet du gör, är att du säger att det inte finns någon underliggande struktur, och det du då samtidigt menar, men inte förstår, är att historian inte existerar. Historian är bara något vi konstruerar, och det finns inget som helst "underlag" till hur vi ska "tolka den".
Problemet du gör är alltså detta: det har växt fram ett perspektiv hos dig, som du är fast i. Därför försöker du hela tiden i din desperation legitimera vad du ser, du ser alltså inte ditt egna "underlag", men det finns där. Ditt underlag (din struktur, din historia) är tron på att underlaget inte existerar.
Jag säger inte att det inte finns poänger i att se tillvaron i det sätt du ser den i, det jag säger är att man inte bör låsa sig till det du ser.
Jag ska ge ett exempel på något du inte kommer kunna lösa, så länge du är fast i ditt sätt att se på saker: Till vardags så pratar vi om att människor "kan" olika språk. Vissa kan t.ex. "svenska", andra kan "engelska", osv. Det är naturligtvis så (vilket jag vet att du skulle betona väldigt hårt), att dessa språk inte existerar som "separerade värdlar" som inte har något med varandra att göra, men samtdigit (vilket du grovt underbetonar), så är alla dessa system, i någon mån, relativt "slutna system", och det jag menar är, att man kan säga att "något sådant som" "det svenska språket" existerar, och "komma undan med det". Vad är det jag försöker säga? Jo flera saker: 1. att människor "köper" idéen om att det går att "kunna" ett "språk", dvs att ett "språk" (svenska, engelska, ryska, men även i någon mening: musik, matematik, etc), i vanliga fall har människor ett "lösare kriterium", dvs, ett mindre precist och mer pragmatisk förhållningsätt till språket än den extremeistiska hållning du har, de inser värdet av att kunna definiera något som "svenska" eller "engelska". 2. att människor har olika krav på hur precist ett språkbruk bör vara, detta hänger samman med deras egna förståelse: vilket innefattar, men ej går att reduceras till språkbruk. Anledningen att förståelse inte går att reduceras till språkbruk är ganska enkel, det måste nämligen finnas underliggande processer som ger upphov till det vi definierar som språk. Nu är det lite olyckligt, eftersom vi har olika definitioner av vad ett språk är. Jag väljer därför att hålla mig till en definiton, som jag även hållt mig till konsistent i
mitt språkanvändande. Språk är alltså, i den primära betydelsen något som uppstår förstå då vi har en uppstättning symboler (visuella eller auditiva) som vi fäster en definition (begränsing) till, "banan" syftar alltså till något begränsat, nämligen ett visst "slag" av "gula" "frukter". Språk är för mig inte singnaler, att jag slår mig i armen och mina nerver signalerar att "jag gjort något" som den "biologiska apparaten" tycker är "dåligt" utifrån en "evolutionär process" (dvs utveckladet av ett "signalsystem för smärta", detta för att organismen skall känna till dess egna gränser, eftersom töjs dessa gränser för mycket så kan inte organismen upprätthålla sin existens/upprepning/struktur/mönster) är alltså enligt min definition, inte en språkprocces, det är en signalprocess. Dock finns det likheter mellan signaler och språk: båda har intentionalitet, båda pekar på något. Men skillnaden mellan signalen och språket (dvs symbolen) är att signalen alltid måste uppstå i nuet. En smärta jag känner i armen eller en röd signal från en lyftstolpe är alltså inte en symbol. Däremot är mina tankar "fan vad det gjorde ont att slå mig i armen" en uppsättning symboler. Skillnaden mellan signalen och symbolen är alltså att symbolen är en "uppgradering" av signalen. Skillnaden mellan signalen och symbolen är att signalen ligger närmare kvalian än symbolen. Symboler kan peka på signaler, men signaler kan inte peka på symboler, båda besitter dock intentialitet. Primitva djur har (eller består av) alltså signalsystem men det är bara mer komplexa djur som är (består av) signalsysem och ovan på detta symbolsystem. Innan signalsystemet utvecklades så fanns änne mer primitiva former av medvetandesystem, som "rebarhetssystem", men alla medvetandesystem består i grund och botten av två typer av signalmekanismer, attraktion och repellation, dvs att söka sig till eller söka sig bort från "saker i miljön" eller "miljön i sig själv" (om man så vill). hur som helst...
Skilladen mellan signalen och symbolen är att symbolen har en tidsdimension som signalen inte har - eller mer korrekt: symbolen har lösgjort sig från tidsdimensionen, på ett sätt, som signalen inte har. Signalen kan inte "fördröjas", samtidigt som symbolen samtidigt aldrig i nuet.
Jag upplever att blandar ihop signaler och symboler. Du antar att alltså går att reducera till språk (symboler), men detta är helt fel. Vilja och intentioalitet är mycket mer primära än både signaler och språket. När viljan och intentialiteten "komplexifieras" så uppstår signaler och senare även symboler.
Symbolen är alltså en annan typ av "minne", ett minne som är mer "stabilt" än signalen. Signalen är ett minne, ett spår, men är mycker mer instabil/flyktig/temporärt. Ett signalsystem kan existera även fast ett symbolsystem inte gör det. Symbolen ger en "illusion" av att vara "tidlös", men i själva verket så är den bara så "stabil" att den hela tiden upprepar sig själv. Dock finns saker som är mer "tidlösa" (i mening inte att de är utanför tiden, utan att de är så pass stabila att deras villkor inte längre kommer ändras, deras "fundament" har en gång "lagts" i tiden, men de är så stabila att hela tillvaron, så att säga, vilar på deras stabilitet) - det existerar alltså en typ av "metafysik" och detta är samma sak som vår kosmiska historia, alla naturvetenskaliga lagar är alltså kosmiska trafiklagar som dirigerar den kosmiska viljedansen.
Jag märker att jag spinner iväg.
Jag hade iaf en poäng:
Ditt sätt att se på saker kan inte göra en meningsfull disktiktion i det vi "till vardags" menar med att "kunna ett språk". Vad vi i vanliga sammanhang menar med "kunna ett språk", innebär att ha en "tillräckligt" grund för att "orientera sig" ur en typ av plattform, i förhållande till de kontexter som uppstår. Jag menar inte att språket, plattformen, på något sätt är utanför kontexten - det jag menar är att språket skapar ett slags mervärde i form av (distinktion, mening eller möjligheter till förståelse) i en kontext (jag kan kalla den signalkontext). Det finns alltså en vilja som filtreras till signaler i vår kropp som filtreras till symboler i våran språkvärld. Om vi har ett sammanhang där två personer pratar på ryska med varandra, där den tredje inte kan ryska, så förstår han inte vad symbolerna pekar på, det är antagligen till och med så att han inte ens kan skilja symbolerna från varandra, utan upplever snarare en ström av ljud som han ännu inte kan tolka tillräckligt väl, för att nå upp till det kvalitativa stadium där vi drar gränsen för att våga kalla det "förståelse". Det är alltså en form av resonans som de som kan språket upplever, det är alltså en form av rörelse som spelas i varandras språkvärldar att båda personerna associationar kontexten på ett liknande sätt, det är alltså en slags analogi i den relevans de lyfter ur kontexten. denna analogi i relevans, dvs denna förståelse, är inget den tredje person som inte kan språket känner. han kan alltså bara relatera på ett mer primärt plan. Men tar han sig tiden att lära sig språket så kan även han skapa ett mervärde (förståelse) ur en rysk diskussion.
Det du gör är alltså att ha orimliga krav på precision, och detta orimliga krav har uppstått som en spegling av de orimliga krav (vad vi kan kalla för) modernism ställer.
Jag säger inte att jag ibland har orimliga krav, men mina krav lägger jag på mina medmänniskor, inte på språket i sig själv. Det du gör är att ställa orimliga krav på språket i sig själv eftersom du har en skev bild av vad förståelse är och vad språket är kapabel och ej kapabel till.
Avantgardet skrev:Vad som jag är intresserad av är de implikationer våra olika beskrivanden får för vår egen världsbild och vårt sätt att möta andra och deras världsbilder.
Det är detta jag själv har försökt säga hela tiden.
Skillanden mellan mig och dig kanske är att jag inte väljer att göra en disktiontion mellan subjektet och hennes världsbild/sätt-att-möta-andra. Detta gör antaligen att det jag gör ofta upplevs av andra och mig själv, att jag "gör personangrepp", när det, i från min sida inte är så enkelt. För mig är det så, att så fort någon säger något om
något annat så säger detta minst lika mycket om den som säger något. Det jag i större delen av min interaktion med andra lägger min uppmärksamhet till, är att tolka vad det säger om personen som säger något, snarare än till det han talar om.
Om vi antar att subjektet inte är samma sak som subjektets världsbild, hur definierar du då subjektet? Att jag attackerar "personer" är ju för att det finns en kolling mellan vad de säger, och detta är ju deras världsbild.
Hur lyckas du separera subjekt, världsbild och utsaga? Detta är nämligen något jag ibland kan ha problem med....
Avantgardet skrev:Vad jag eftersträvar är bara att vi tänker till kring dessa "självklarheter" som inte alls är så självklara utan oftast döljer ideologier, som rimligtvis bör ifrågasättas. Förhoppningsvis, med din välvilliga läsakt förstås, kan jag söka förklara på följande vis.
Men problemet med det du själv bär på dessa "självklarheter" men inte erkänner detta för dig själv.
Att säga att förståelse inte är möjligt är ett väldigt bekvämt sätt att relatera till tillvaron, man kan nämligen välja att borse relevansen i allting för att vända det till sin egen fördel utan att behöva visa sina egna svagheter som man inte vågar erkänna för sig själv. Att söka tröst i sina svagheter är alltså ibland ett sätt för att täcka undan andra svagheter vi inte vågar ta tag i, och detta upplever jag att du gör.
Jag gör antaglgen samma sak. Jag erkänner t.ex. att jag är "förstörd", dvs att jag har en svaghet som beror på andra, men samtidigt är denna svaghet ett sätt för mig att täcka över en djupare svaghet, nämligen min oförmåga att hela mig själv vid svaghet.
Att få dig att blotta vissa svagheter är alltså inte svårt, du erkänner själv vissa saker om dig själv. Andra svagheter vill du till alla pris att andra människor inte skall lyfta fram hos dig.
Avantgardet skrev:Jag ser det som oerhört problematiskt att vi allt som oftast gör oss skyldiga till reduktioner när det gäller identiteter - Bin Ladin är uteslutande terrorist, den hemlöse uteslutande hemlös, den kriminelle uteslutande kriminell. Är hemlösheten en förmåga? Eller är det de betingelser som utgör dennes situation?
Tycker du gör det lite för enkelt för dig. För mig är reduktion till identiter inte en fråga om art utan om gradskillnad. All form av begrepsligörande, dvs, alla sätt att begripa tillvaron handlar om att identifiera mönster. Poängen är alltså inte att det är "fult" med "fördomar". Alla begepp är fördomar, det handlar bara om att hitta tillräckligt nyanserade sådana.
Varför är begrepp över huvud taget meningsfulla, och varför har du ännu inte förstått detta? Jo, begrepp är meningsfulla eftersom de lyfter fram ett mönster. Varför är det då meningsfullt att lyfta fram mönster? Jo, eftersom allt annat utanför våran begreppsvärld (andras beteende tex) också följer mönster, dvs det är en rörelse som upprepar sig "snarlikt" eller "analogt" i olika sammanhang. Problemet är här igen att du inte förstått språkets inneboende begränsingar. Du ställer för höga krav på vad "förståelse" är. Poängen är att du utgår ifrån att förhålla dig till en idealistisk syn på vad kunskap/förståelse är, denna syn har sin rot i "modernism", det du gör är alltså att ta denna idealistiska syn, men ställer dig i negation till den. Du tror alltså att det bara finns två sätt, att det är en artskillnad: antingen är man modernist, dvs har en idealistisk syn på kunskap - som man bejaktar, men detta ser du som naivt, du har nämligen hittat problem med detta förhållningsätt till kunskap, det gör att du negerar det, men problemet med dig är att du projicerar denna bild på alla som inte negerar den. Rent förenklat, för att lyfta fram den väsentliga poängen så tror du att det finns två sätt att förhålla sig, när det egentligen finns flera. Du buntar alltså ihop människor som snarare ser en slags mellanväg och som tror på processen. Det finns alltså tre förhållnigsätt: 1. naiv idealistisk syn på sin egen kunskap = "tro på att innehållet i det man tror på är (når upp till precisionen) sanning". 2. negerad naiv idealistisk syn på sin egen kunskap = "tro att innehållet är sanning är naivt". 3. en tilltro i att processen kommer leda till samförstånd.
För att bli lite mer teknisk, att t.ex. utgå ifrån wikipedias definitioner (vilket du tidigare sagt att du inte vill göra, men jag ändå här väljer att göra eftersom jag ser en relevans i), din epistemologiska hållning skulle kunna "kallas" "naiv anti-foundationalism".
http://en.wikipedia.org/wiki/Anti-foundationalismVidare anklagar du andra för att hålla en hållning vi skulle kunna kalla för "naiv foundationalism"
http://en.wikipedia.org/wiki/FoundationalismMen jag håller med om att jag strävar mot en form av "foundationalism" men detta gör jag genom en form av "reliabilism" och "perspectivism"
http://en.wikipedia.org/wiki/Reliabilismhttp://en.wikipedia.org/wiki/Perspectivismoch vidare innefatar även min metod ett slags metodiskt skeptisism eller dekonstruktion av andras begrepp, en slags
http://en.wikipedia.org/wiki/Pyrrhonism , och ett slags intentionalitets sökande, i vad jag menar med "uppvaknade" (eller liknande) inför underliggande "medvetande" processer (som föregår medvetandet men som går att bli medveten om). men mitt syfte är att skapa klarhet i människors intentioner, inte att enkelt eller snårigt/trotsigt avfärda förståelse som "ej möjlig".
Jag ser naturligtvis en relevans i att säga att förståelse ej är möjlig, men inte alls i den bemärkelsen du pratar om. Poängen är att du säger att förstelse ej är möjlig för att på så sätt ge plats åt en meningslöshet jag ser som kulturellt betingad och ej kan tolerera. existentialismen kan ses som en reaktion på människans krig mot sig själv, som att man sett "förbi" de mänskliga agendorna som skapar konflikter, att man sett igenom kulturen och nu möter den meningslösa tomhet i det kulturella vakuum som uppstår, att detta leder till "dread" och "anxiety". Men för mig är detta inte slutsaten, utan utgångspunkten. (riktig) kultur är för mig något man skapar.
Det finns en form av djupare "ej förståelse" som jag respekterar, ala
länkwikipedia skrev:The Madhyamakakārikā's ultimate purpose, we should remember, was not to stake out a sectarian position (a "dṛṣṭi", or "view"). Nāgārjuna repeatedly and emphatically states that to make a "fixed view" of his teaching is to miss its point. The purpose of the Madhyamakakārikā's short course in reasoning is soteriological: to demonstrate the fallacy of clinging to views (or any standpoint whatever, however valid or true) and, in so doing, to remove an obstacle to enlightenment. For this reason it may be described as an "anti-philosophy" as well as a philosophy in its own right.
As the text concludes,
27:30
I bow to Gautama, who, having taken up compassion, taught the true dharma for forsaking all views.
Denna "anti-filosofi" om "icke-kunskap" är alltså något jag respekterar. Dock är detta långt ifrån:
wikipedia skrev:Om traditionella tecken och symboler betecknar någonting specifikt så är det viktigt för Baudrillard att tecknen i det postmoderna inte längre står för något som har sin grund i något reellt existerande, de refererar snarare till sig själva och andra tecken; i dagens samhälle har vi tappat kontakten med verkligheten.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Jean_Baudrillard
Den enda som verkar tappat kontakten med verkligheten är Jean Baudrillard.
Min hållning är mycket mer komplex än "naiv foundationalism", eftersom jag tar upp ett foundation, en plattform när jag för ett resonemang, som jag, genom min tilltro till processen, i slutändan väljer att förkasta eller hålla kvar.
Nu till Algotezza:
Algotezza skrev:Vi kan ju inte påstå om något att det utgör eller äger en potentialitet av något slag förrän företeelser analoga med densamma förverkligat det som vi sedan benämner potentialitet.
Mycket bra poäng! Är det inte därför vi hela tiden söker bekräftelse av andra? Är det inte därför vi håller oss från att göra ett "leap of faith", att ta "tillvara på potentialiten". osv? Är det inte därför vi vill kommunicera med andra när vi har idéer som vi själva tvekar på? Jag tror att det är därför konstnären söker sin bekräftelse på det han sett. Den sanne konstnären (sanningssökaren etc) är kreativ, han ser saker ur ett annat ljus, han ser andra möjligheter, men samtidigt som han ser dessa möjligheter så känner kan sig ensam och isolerad - han förstår något - men ingen förstår honom eftersom de inte förstår detta något som även han ser. Det han sett är så inetsatt att han i sin desperation försöker göra allt för att kommunicera denna öppning för andra. Han har sett möjligheten av något som är lite ädlare än den tortighet han möter till vardags och vill till varje pris försvara och legitimera denna insikt, hur diffus den än är.
Algotezza skrev:Potentialitet i denna mening är därmed inte något som tingen/ de levande äger, utan något som betraktaren tillskriver dem.
Nu tror jag att du gick för mångt. Potentialitet är inte som tingen äger, men som de har möjlighet att utveckla. Potentialiteten är allstå, i någon mening, definierat (eller programmerat), men samtidgit innebär denna definiering en öppning mot en större komplexiet, på en annan nivå. På en nivå är potentialitent en nödvändighet (
att spermien
kan bli ett barn), men på en annan (högre?) nivå, så skapas möjligheten (
att spermien
kan bli ett barn), just på grund av den underliggande nödvändigheten. spermien har alltså en nödvändig historia, samtidigt som den, genom denna historia befinner sig i en kontext (dvs nuet) som är en öppning.
Algotezza skrev:Ibland känns det som om det blir ingenting kvar av vad jag påstått, när det malts genom din tankekvarn. "Tautologier kan ha ett innehåll betingat av kontext", "analogier - finns de över huvud taget?" "Har inte alla samma förmågor?", "Vet inte om jag har några förmågor alls". Visst, allt kan ses som fiktioner för ord i sig är ju fiktioner som hänvisar till begrepp och tankebilder vi själva tänkt ut. Vem vet om det finns annat än vår egen tankesubstans, upprätthållen av oss själva, bakom dessa?
Varje påstående ifrågasätts och dekonstrueras tills nästan inget innehåll alls kvarstår.
Detta är något jag också upplever, och det är det som gör mig så frustrerad av att diskutera med Avantgardet. Han ger ett intryck av att kunna förstå saker överlag, men när man ger sig in i diskussoin med honom så ska han pussla om allting så att det passar hans pussel. Som jag tidigare skrivit upplever jag att han har svårt att erkänna att han inte förstå andra, eftersom han inte vill erkänna att förståelse är något som kan ta plats.
Dock förenklar/förstorar jag fenomenet, i alla sammanhang stämmer naturligtvis inte detta. Jag upplever inte heller att detta är något unikt för Avantgardet, jag ser det som en sjukdom som drabbat alla som håller poststrukturalismen lite för hårt.
Algotezza skrev:Det blir nästan ingenting substans alls kvar till lsut. Förutom frågor och ifrågasättanden utan slut.
Algotezza skrev:Som att sitta med ett barn som kommit på frågan "varför det?" och ställer den frågan till alla svar.
Nja, jag håller inte riktigt med att det är samma beteende. Barn är mer nyfikna, de agerar inte utifrån att försvara en filosofisk plattform på samma sätt.
Algotezza skrev:Jag är inte ute efter absoluta, slutgiltiga svar. Men det känns lite sofistiskt från din sida när du till och med ifrågasätter begreppet förmåga och då menar att man bara kan tala om förmåga när man använder den rent praktiskt.
Ja, beteendet ligger även i mina ögon närmare sofitster och retoriker än filosofer.
Nej men jag är lite för hård mot honom. Jag upplever att Avantgardet, precis som vi andra, är här för förståelse. Dock tycker jag att hans tillvägagångsätt är lite onödigt tillkrånglat. Jag menar, varför ha så extremt höga krav på att förtståelse är något som kan ta plats?
Förståelse är för mig, något som händer hela tiden, men i vissa studer kan det även handla om en "större" förståelse, det är en slags "kvalitativ förskjutning", genom lärdande, vilket resulterar i insikt - en känsla då det blir en slags "ordning" bland våra intryck, öppnar upp för en större föreståele för tillvaro och dess komplexa virrvarr av mönster/upprepningar på olika nivåer.