Jag lägger in en text från wikipedia som summerar problemet som uppmålas. Skippa det om ni är bekanta med det och fortsätt neråt.
Allt sedan Immanuel Kant finns inom kunskapsteorin en distinktion mellan analytiska och syntetiska satser. En analytisk sats, till exempel ”alla ungkarlar är ogifta” behöver man inte stämma av mot erfarenheten, utan det räcker med att undersöka ordens betydelse för att komma fram till att påståendet måste vara sant; den har formen av en tautologi. En analytisk sats ger alltså ingen ny information. För att däremot ta reda på om en syntetisk sats är sann, till exempel ”alla ungkarlar är flintskalliga” måste man dock göra en empirisk undersökning, som lika gärna skulle kunna ge vid handen att påståendet är falskt.
Denna kunskapssyn ifrågasatte dock Quine. I sin inflytelserika uppsats ”Två av empirismens dogmer" (Two Dogmas of Empiricism, 1953) kritiserar han dels gränsdragningen mellan syntetiskt och analytiskt, dels den reduktionism som hävdar att varje meningsfullt påstående är ekvivalent med en sammansättning av termer, refererande till omedelbara upplevelser. Båda dessa empirismens dogmer menar han vara dåligt underbyggda.
Quine försöker först och främst att visa hur svårt det är att peka på vad det är som gör ett påstående analytiskt (när det inte är fråga om en trivialitet som att varje sak är identisk med sig själv). Enligt Kant är ett påstående analytiskt om dess negation är självmotsägande. Men vad innebär detta? Jo, att det är analytiskt i kraft av ordens betydelse. Man måste dock göra skillnad på betydelse och benämning. Morgonstjärnan och Aftonstjärnan benämner samma planet men betyder olika saker (den stjärna vi ser på morgonen respektive den stjärna vi ser på kvällen). Det finns ingen kognitiv synonymi mellan de båda uttrycken, och därför är ”Morgonstjärnan är Aftonstjärnan” inget analytiskt påstående.
Typexemplet på två uttryck med kognitiv synonymi är ”ungkarl” och ”ogift man”. Med vad är det som får dem att betyda samma sak? Jo, att de gör det enligt definitionen i ordboken. Men denna beror ju i sin tur på att ordboksredaktören iakttagit att människor använder ordet på detta sätt – ordboksdefinitionen förutsätter synonymitet. I slutändan måste man, för att förklara vad som gör två begrepp kognitivt synonyma, använda just det analyticitetsbegrepp som ska definieras (att säga att ungkarl och ogift man är kognitivt synonyma är precis detsamma som att säga att påståendet ”alla ungkarlar, och endast dessa, är ogifta män” är analytiskt). Därför krävs det, om man vill finna en definition av begreppet analyticitet som inte är cirkulär, att man söker efter en denna utan att referera till kognitiv synonymi. Och detta är problematiskt.
Quine går också till rätta med uppfattningen att problemet analytiskt-syntetiskt går att undvika bara man håller sig till ett exakt artificiellt språk med explicita semantiska regler. Säger man att något är ”analytiskt sant enligt en semantiska regel” så måste man åter veta vad ”analytiskt” innebär. Om man då för att undvika detta bara säger ”sant enligt en semantisk regel”, så finns det inget sätt på vilket man kan skilja ut just denna semantiska regel från alla de andra. Räknar man som en semantisk regel varje sant påstående som säger att påståenden tillhörande en viss klass är sanna, så skulle ju alla sanningar vara ”analytiska” i betydelsen ”sann enligt en semantisk regel”. Semantiska regler för vilka påståenden som är analytiska är alltså intressanta endast i den mån vi redan förstår analyticitetsbegreppet. Att det överhuvudtaget finns en gräns mellan analytiskt och syntetiskt är, konkluderar Quine, ”en icke-empirisk dogm för empiristerna, en metafysisk trosartikel”.
Som jag ser det så är problemet knutet till universaliestriden, och därigenom varför det blir väldigt svårt för en empiriker att se en lösning till analycitetsproblemet. För vad är egentligen begrepp? Analycitet förutsätter att vi kan redogör för vad ett begrepp är för något.
Vad har ni för tankar angående analytiska satser och begrepps metafysik?
Kan en platonsk syn rädda analyciteten? Det verkar inte vara svårt vad det verkar, men kan man rädda analycitet utan att ha en sådan radikal syn på fristående begreppsförverkligare?
