Varför ger inte helveteshotet alla kristna ångest?

[Justin Case]

Ni som tror att man kan hamna i helvetet om man bryter mot Guds vilja, hur kommer det sig att ni kan vara så lugna? För ni kan väl inte vara helt BERGsäkra på att ni aldrig har brutit, bryter eller kommer att råka bryta mot Guds vilja någon gång? Hur noga man än försöker följa de tio budorden och andra moralregler i bibeln, kan det visa sig (när man dör) att man brutit mot dem; det kan alltid visa sig att Gud menade något annat med dem än man trodde; det kan visa sig att vissa saker blivit felöversatta, att något fallit bort, att man glömt tänka på något av det, osv.

Är det så att hur mycket man än har syndat i sitt liv, får man alltid en chans att "omvända sig" när man dött och "står inför Sankte Per", och på så sätt undkomma helvetet? Om en sådan sista utväg garanterat kommer att erbjudas en när man dött, vad är det då för mening med att försöka lyda Guds vilja medan man lever?

Varför jag undrar hur ni kan vara så lugna inför den ständiga risken att hamna i helvetet är för att helvetet är evigt. Jag undrar om ni verkligen tagit in vad ett evigt lidande innebär. Kan ni i någon mån föreställa er ett evigt, verkligen EVIGT lidande? Tänk att bara lida, lida, lida, lida, utan att det NÅGONSIN tar slut. Förstår ni hur gränslöst hemsk en sådan framtid verkligen vore? Om ni gör det, och om ni även inser att det inte är 100% säkert att ni kommer att slippa den, hur kommer det sig då att ni är så lugna och glada??

Det borde inte spela någon roll om ni tror att risken för att ni ska hamna i helvetet är pytteliten, t.ex. 0,001%, eller enorm, t.ex. 99,999%. Detta av följande skäl. Ett evigt lidande är oändligt mycket värre än vilket ändligt antal år som helst, t.ex. 1000000 år av lidande. Detta innebär att även en så liten risk som t.ex. 0,001% för ett evigt helvete är oändligt mycket sämre än t.ex. en 99,999% risk att hamna i ett 1000000 år långt helvete.

Om jag visste att jag löpte 99,999% risk att hamna i ett 1000000 år långt helvete hur jag än levde, skulle jag nog i princip aldrig under mitt liv känna mig lugn och trygg. Att löpa en 0,001% risk för att hamna i ett evigt helvete är, som jag påpekat ovan, en oändligt mycket värre situation än att löpa en 99,999% risk för att hamna i ett 1000000 år långt helvete. Av detta skäl förstår jag inte hur ni, som tror att man kan komma till ett evigt helvete om man bryter mot Guds vilja, kan vara så lugna och ta så lätt på risken att hamna i helvetet. Kan ni förklara det för mig?

[Algotezza]

Ni som tror att man kan hamna i helvetet om man bryter mot Guds vilja, hur kommer det sig att ni kan vara så lugna? För ni kan väl inte vara helt BERGsäkra på att ni aldrig har brutit, bryter eller kommer att råka bryta mot Guds vilja någon gång? Hur noga man än försöker följa de tio budorden och andra moralregler i bibeln, kan det visa sig (när man dör) att man brutit mot dem; det kan alltid visa sig att Gud menade något annat med dem än man trodde; det kan visa sig att vissa saker blivit felöversatta, att något fallit bort, att man glömt tänka på något av det, osv.

Är det så att hur mycket man än har syndat i sitt liv, får man alltid en chans att "omvända sig" när man dött och "står inför Sankte Per", och på så sätt undkomma helvetet? Om en sådan sista utväg garanterat kommer att erbjudas en när man dött, vad är det då för mening med att försöka lyda Guds vilja medan man lever?

Varför jag undrar hur ni kan vara så lugna inför den ständiga risken att hamna i helvetet är för att helvetet är evigt. Jag undrar om ni verkligen tagit in vad ett evigt lidande innebär. Kan ni i någon mån föreställa er ett evigt, verkligen EVIGT lidande? Tänk att bara lida, lida, lida, lida, utan att det NÅGONSIN tar slut. Förstår ni hur gränslöst hemsk en sådan framtid verkligen vore? Om ni gör det, och om ni även inser att det inte är 100% säkert att ni kommer att slippa den, hur kommer det sig då att ni är så lugna och glada??

Det borde inte spela någon roll om ni tror att risken för att ni ska hamna i helvetet är pytteliten, t.ex. 0,001%, eller enorm, t.ex. 99,999%. Detta av följande skäl. Ett evigt lidande är oändligt mycket värre än vilket ändligt antal år som helst, t.ex. 1000000 år av lidande. Detta innebär att även en så liten risk som t.ex. 0,001% för ett evigt helvete är oändligt mycket sämre än t.ex. en 99,999% risk att hamna i ett 1000000 år långt helvete.

Om jag visste att jag löpte 99,999% risk att hamna i ett 1000000 år långt helvete hur jag än levde, skulle jag nog i princip aldrig under mitt liv känna mig lugn och trygg. Att löpa en 0,001% risk för att hamna i ett evigt helvete är, som jag påpekat ovan, en oändligt mycket värre situation än att löpa en 99,999% risk för att hamna i ett 1000000 år långt helvete. Av detta skäl förstår jag inte hur ni, som tror att man kan komma till ett evigt helvete om man bryter mot Guds vilja, kan vara så lugna och ta så lätt på risken att hamna i helvetet. Kan ni förklara det för mig?

Helvetet är på denna jord, här och nu, premortalt. Just nu lever jag i en lugn frist i en relatrivt lugn del av världen men jag vet inte när mitt nästa helvete skall komma. Det finns inga garantier. Jag hade ett mentalt helvete under delar av 70- och 80-talen men nya kan vara på väg.

Efter döden finns inget helvete. Det vore meningslöst. Idén om ett evigt lidande efter döden är meningslös eftersom man vänjer sig vid allt och därför skulle vänja sig vid det efter ett tag och finna sin trygghet i det. För att helvetet inte skall blekna måste man ibland få uppleva något paradisiskt som man förlorar efter ett tag. Men vad vore poängen med det? Gud som pervers diktator skulle gilla det men det är i regel inte en sådan Gudsbild kyrkan frammålar.

Om det finns något alls efter döden, vilket jag tror och hoppas,  så inte är det ett helvete. Men jag vet inte. Som sagt, det finns inga garantier, bara önsketänkande. Det är min lott, nitlott, i livet,  kanske också andras. Önska kan man alltid.

Det gäller att söka och vårda ljuspunkterna i livet. Det finns inga garantier att sådana skulle finnas, så var uppmärksam!

Vem vet, måhända jorden är döende. Mänsklighetens dagar är  kanske räknade, den västerländska kapitalistcivilisationens dagar är det  med största sannolikhet.

Ergo, Carpe diem!

MVH

Algotezza

[FIG]

Justin Case,  jag vill innan jag börja påpeka det att jag inte på något sätt känner mig kristen!

Men du har nog missuppfatta ett par saker, som står i bibeln.

Det står att gud förlåter den som är rättfärdig, och tro på hans kraft.
Gud vet att vi är mänskliga och förstår våra bister.

Det på ståri biblen att:
När tiden är inne, så ska 'jesus' ner i helvetet och hämta alla.

Så varför ska man då vara rädd, nu ifall man är kristen? Vad finns det att förlora?
Lev ditt liv så gott du kan, så kommer han att ta dig upp till himlen


/ FIG

[Justin Case]

Helvetet är på denna jord, här och nu, premortalt.

Det är det kanske, men min frågeställning var bara riktad till dem som tror på ett evigt helvete efter döden. Om inga sådana svarar, får gärna de svara som tycker sig kunna svara för dessa.

Efter döden finns inget helvete. Det vore meningslöst.
Idén om ett evigt lidande efter döden är meningslös eftersom man vänjer sig vid allt och därför skulle vänja sig vid det efter ett tag och finna sin trygghet i det. För att helvetet inte skall blekna måste man ibland få uppleva något paradisiskt som man förlorar efter ett tag.

Det finns människor som är deprimerade och lider konstant hela livet. Som aldrig ens någonsin upplevt lycka. Säger de själva i alla fall. Och det måste man väl ta på allvar? Om de aldrig ler, vilket de aldrig gör, vad får dig då att tro att de skulle känna lika mycket lycka som människor som ofta ler och skrattar och älskar och uppenbart njuter av livet?

Vad tänker du om människor som blir torterade i år efter år? Tror du verkligen på allvar att dessa människor lyckas uppleva lycka ibland mitt under tortyren, alternativt vänjer sig vid sitt lidande så att de slutar lida för gott, även om man ständigt tar till nya sorters tortyrmetoder på ständigt nya kroppsdelar, utan att någonsin ge dem någon paus? Det tror inte jag. Vad vore det annars för mening med att som Amnesty försöka förhindra att tortyr blir långvarig? Om det bara är genom att först lida som man kan bli lycklig, och att en jämvikt alltid uppstår förr eller senare, betyder det att du kan tänka dig att plåga dig svårt emellanåt (t.ex. genom att slå dig själv hårt på knät med en hammare) bara för att få känna lyckan som kommer sedan när smärtan går över (på grund av att smärtan går över)? Jag tycker att det är rätt uppenbart att det är möjligt att skapa ett långt större överskott av lidande över lycka i en persons liv än vad som annars hade blivit fallet. Eller, för den delen, vice versa. Det är obegripligt att den där myten om att lidande och lycka skulle vara nödvändiga för varandra är så seglivad. Om lycka och lidande alltid tog ut varandra kunde man ju lika gärna lägga sig ned och dö. Att du inte gör det visar att du i praktiken egentligen inte tror på den där klyschan om jämvikt, utan faktiskt inser att du kan få större överskott av lycka över lidande om du lever på vissa sätt än om du lever på andra sätt.

Gud som pervers diktator skulle gilla det men det är i regel inte en sådan Gudsbild kyrkan frammålar.

Jo.

Vem vet, måhända jorden är döende.

Ja, och det beror på att så många lever med inställningen:

Ergo, Carpe diem!

[Justin Case]

Justin Case,  jag vill innan jag börja påpeka det att jag inte på något sätt känner mig kristen!

Men du har nog missuppfatta ett par saker, som står i bibeln.

Det står att gud förlåter den som är rättfärdig, och tro på hans kraft.
Gud vet att vi är mänskliga och förstår våra bister.

Det på ståri biblen att:
När tiden är inne, så ska 'jesus' ner i helvetet och hämta alla.

Kristna har väl trott på ett evigt helvete sedan urminnes? Det måste väl ha något stöd i bibeln?

[Algotezza]

Helvetet är på denna jord, här och nu, premortalt.

Det är det kanske, men min frågeställning var bara riktad till dem som tror på ett evigt helvete efter döden. Om inga sådana svarar, får gärna de svara som tycker sig kunna svara för dessa.

Efter döden finns inget helvete. Det vore meningslöst.
Idén om ett evigt lidande efter döden är meningslös eftersom man vänjer sig vid allt och därför skulle vänja sig vid det efter ett tag och finna sin trygghet i det. För att helvetet inte skall blekna måste man ibland få uppleva något paradisiskt som man förlorar efter ett tag.

Det finns människor som är deprimerade och lider konstant hela livet. Som aldrig ens någonsin upplevt lycka. Säger de själva i alla fall. Och det måste man väl ta på allvar? Om de aldrig ler, vilket de aldrig gör, vad får dig då att tro att de skulle känna lika mycket lycka som människor som ofta ler och skrattar och älskar och uppenbart njuter av livet?

Lidande i detta livet kan man delvis fatta, evigt lidande blir en abstraktion. Vad jag skrev i det du reagerar på ovan  handlar inte om detta livet, utan är spekulationer kring ett eventuellt evigt lidande bortom döden och vad som skulle krävas för att det inte skulle blekna som lidande.

Vad tänker du om människor som blir torterade i år efter år? Tror du verkligen på allvar att dessa människor lyckas uppleva lycka ibland mitt under tortyren, alternativt vänjer sig vid sitt lidande så att de slutar lida för gott, även om man ständigt tar till nya sorters tortyrmetoder på ständigt nya kroppsdelar, utan att någonsin ge dem någon paus? Det tror inte jag. Vad vore det annars för mening med att som Amnesty försöka förhindra att tortyr blir långvarig? Om det bara är genom att först lida som man kan bli lycklig, och att en jämvikt alltid uppstår förr eller senare, betyder det att du kan tänka dig att plåga dig svårt emellanåt (t.ex. genom att slå dig själv hårt på knät med en hammare) bara för att få känna lyckan som kommer sedan när smärtan går över (på grund av att smärtan går över)?

Som sagt, temat för ditt inlägg var helvetet efter döden. Det är det jag spekulerar kring, inte lidande och tortyr före döden, baserat på fysiska och pyskiska plågor under detta livet. Jag har inte varit inne alls på lidandets roll i tillvaron, om det är priset för lycka eller så. Om livet är ett slags nollsummespel där mörker och ljus, glädje och lidande måste vara i något slags balans. Det är du som fört in det temat. Jag menar inte att livet är ett nollsummespel, om du vill veta hur jag ser på detta.

Jag har diskuterat den mer abstrakta frågan  vad som skulle krävas för att realisera ett evigt lidande. Detta gör jag för att visa att ett sådant sannolikt ej kan finnas efter döden.

Jag tycker att det är rätt uppenbart att det är möjligt att skapa ett långt större överskott av lidande över lycka i en persons liv än vad som annars hade blivit fallet. Eller, för den delen, vice versa. Det är obegripligt att den där myten om att lidande och lycka skulle vara nödvändiga för varandra är så seglivad. Om lycka och lidande alltid tog ut varandra kunde man ju lika gärna lägga sig ned och dö.

Detta problem, lidandets roll i tillvaron, om det är ett nollsummespel mellan plus och minus i livet eller ej har jag inte varit inne på här. Det har, för min del,  handlat om vad som skulle krävas för att permanenta ett evigt lidande, ett helvete utan slut efter döden.

Att du inte gör det visar att du i praktiken egentligen inte tror på den där klyschan om jämvikt, utan faktiskt inser att du kan få större överskott av lycka över lidande om du lever på vissa sätt än om du lever på andra sätt.

Som sagt det är en annan diskussion. Här handlade det ju om ett  eventuellt postmortalt helvete.

Gud som pervers diktator skulle gilla det men det är i regel inte en sådan Gudsbild kyrkan frammålar.

Jo.

Vem vet, måhända jorden är döende.

Ja, och det beror på att så många lever med inställningen:

Ergo, Carpe diem!

Varför det? Det behöver inte innebära att man skiter i allt. Man kan verka i världen och ändå försöka njuta av sin levnads dagar så gott det går. Det ena behöver inte utesluta det andra.

Hur anser du att man bör leva i stället?

MVH

Algotezza

[Algotezza]

Justin Case,  jag vill innan jag börja påpeka det att jag inte på något sätt känner mig kristen!

Men du har nog missuppfatta ett par saker, som står i bibeln.

Det står att gud förlåter den som är rättfärdig, och tro på hans kraft.
Gud vet att vi är mänskliga och förstår våra bister.

Det på ståri biblen att:
När tiden är inne, så ska 'jesus' ner i helvetet och hämta alla.

Jag har inte missuppfattat. I bibeln verkar det gå att hitta saker som talar för precis vad som helst, t.ex. både för att man kan förbli i helvetet för evigt och för att man inte kan det. Tidigare har ju tanken om ett evigt helvete varit en självklar, central del av kristendomen. Nu verkar den betraktas som falsk. En religion som ändrar sig i så otroligt viktiga frågor som huruvida man kan få evigt lidande eller ej om man lever syndigt, känns inte så pålitlig. När ska den ändra sig igen, undrar man ju bara.

Det är en helt riktig iakttagelse. Katolska kyrkan har snart "avskaffat" skärselden också, om de inte redan gjort det. Bibeln är tydlig med sin helveteslära, Jesus också. Bara kyrkan är idag otydlig för att ha så högt i tak och lågt till golv som möjligt så att "alla kan känna  sig välkomna". Gud skall inte kallas Fader för att stöta bort feminister utan "livskällan".

Rätt också att man i Bibeln kan finna stöd för vilka åsikter som helst, vilket också gjorts genom historien. T.ex. för att odla sin girighet: "Till den som har skall varda givet, från den som intet har skall tagas också det han har", som ibland tolkats som att det är rätt för rika att bli rikare och rätt att sno  från den fattige som inget annat har än sitt liv.

MVH

Algotezza

[Justin Case]

Vad jag skrev i det du reagerar på ovan  handlar inte om detta livet, utan är spekulationer kring ett eventuellt evigt lidande bortom döden och vad som skulle krävas för att det inte skulle blekna som lidande.

Men om lidande inte kan blekna på t.ex. två år, torde det väl inte kunna blekna på tre, fyra, fem, etc år heller, eller hur? Om du fortsätter så, är du till slut uppe i t.ex. 9^9^9^9^9^9^9^9^9^9^9 år. Och om det är möjligt att lida i 9^9^9^9^9^9^9^9^9^9^9 år utan att lidandet bleknar, varför skulle det då inte vara möjligt att lida i alla tänkbara antal år ovanför det också, d.v.s. även i evighet, utan att lidandet bleknar? Jag förstår inte varför lidandet någonsin skulle behöva börja blekna. I synnerhet inte om man betänker att en allsmäktig gud ju måste vara kapabel att skapa vad som helst, t.ex. ett aldrig bleknande lidande.

Vem vet, måhända jorden är döende.

Ja, och det beror på att så många lever med inställningen:

Ergo, Carpe diem!

Varför det? Det behöver inte innebära att man skiter i allt. Man kan verka i världen och ändå försöka njuta av sin levnads dagar så gott det går. Det ena behöver inte utesluta det andra.

Hur anser du att man bör leva i stället?

MVH

Algotezza

På det sätt som maximerar lyckan på oändligt lång sikt, helt utan hänsyn till hur mängden kortsiktig lycka påverkas av det. Lever man enligt vad som i allmänhet menas med Carpe Diem ligger det väl spontant nära till hands att för rent nöjes skull t.ex. resa mycket kors och tvärs från världsdel till världsdel för att få se nya underbara vyer hela tiden - vilket i praktiken nog innebär många flygresor - medan om man vill maximera lyckan på oändligt lång sikt bör man nog istället maximera mänsklighetens överlevnadschanser, och då är det väl troligen inte läge att flyga omkring och släppa ut en massa koldioxid för nöjes skull för närvarande. Vad man istället bör göra är kanske t.ex. att arbeta med att ta fram miljövänligare bränslen eller något liknande världsräddande.

[Algotezza]

Vad jag skrev i det du reagerar på ovan  handlar inte om detta livet, utan är spekulationer kring ett eventuellt evigt lidande bortom döden och vad som skulle krävas för att det inte skulle blekna som lidande.

Men om lidande inte kan blekna på t.ex. två år, torde det väl inte kunna blekna på tre, fyra, fem, etc år heller, eller hur? Om du fortsätter så, är du till slut uppe i t.ex. 9^9^9^9^9^9^9^9^9^9^9 år. Och om det är möjligt att lida i 9^9^9^9^9^9^9^9^9^9^9 år utan att lidandet bleknar, varför skulle det då inte vara möjligt att lida i alla tänkbara antal år ovanför det också, d.v.s. även i evighet, utan att lidandet bleknar? Jag förstår inte varför lidandet någonsin skulle behöva börja blekna. I synnerhet inte om man betänker att en allsmäktig gud ju måste vara kapabel att skapa vad som helst, t.ex. ett aldrig bleknande lidande.

Jovist, antar man att Gud fixar att man aldrig vänjer sig vid lidandet så försvinner ju problemet att man skulle vänja sig. Gud kan ju f.ö. rent praktiskt gå till väga som jag föreslagit: att man när man "börjar vänja sig"  får en glimt av det paradis man förlorat, så att förnyelsen av lidandet sker genom denna kontrastverkan.

Men om vi utgår från att det på ena eller andra sättet är möjligt att lida för eviga tider, vad skulle Guds syfte med det vara? Att ge människan ett evigt liv av lidande? Låter föga kärleksfullt... Inte ens den tanken var Hitler inne på: han ville "bara" (bara och bara...) förinta människors fysiska kroppar. Men en tänkt allsmäktig Hitler har förstås andra möjligheter.

Vem vet, måhända jorden är döende.

Ja, och det beror på att så många lever med inställningen:

Ergo, Carpe diem!

Varför det? Det behöver inte innebära att man skiter i allt. Man kan verka i världen och ändå försöka njuta av sin levnads dagar så gott det går. Det ena behöver inte utesluta det andra.

Hur anser du att man bör leva i stället?

MVH

Algotezza

På det sätt som maximerar lyckan på oändligt lång sikt, helt utan hänsyn till hur mängden kortsiktig lycka påverkas av det.

Hur går man då till väga? Tänk om lyckan på lång sikt bara kan maximeras genom att man ser till att vara maximalt lycklig i varje ögonblick? Ungefär som att spela schack utan annan strategi än att i varje ögonblick sträva efter det optimalt bästa draget. Säkert inte en vinnande strategi - på sikt...  :lol:

Lever man enligt vad som i allmänhet menas med Carpe Diem ligger det väl spontant nära till hands att för rent nöjes skull t.ex. resa mycket kors och tvärs från världsdel till världsdel för att få se nya underbara vyer hela tiden - vilket i praktiken nog innebär många flygresor - medan om man vill maximera lyckan på oändligt lång sikt bör man nog istället maximera mänsklighetens överlevnadschanser, och då är det väl troligen inte läge att flyga omkring och släppa ut en massa koldioxid för nöjes skull för närvarande. Vad man istället bör göra är kanske t.ex. att arbeta med att ta fram miljövänligare bränslen eller något liknande världsräddande.

Jag ser min variant av carpe diem mer som att försöka se ljuset i det mörker vi har omkring oss, och inte att bara sträva efter upplevelser av alla de slag på bekostnad av andras välbefinnande och på bekostnad av jordens ändliga resurser. Ett ansvarstagande carpe diem. Ett gott samvete är väl eftersträvansvärt?

För övrigt undrar jag hur man skall tolka uttrycket  "maximera lyckan på oändligt lång sikt"? Vems lycka talar du om? Eller kopplar du bort lyckan från dem som skall vara lyckliga så att lycka blir något i sig oavsett vem som är lycklig? Lyckan har väl ingen egenexistens?

Kanske resten av naturen blir maximalt lycklig om mänskligheten dör ut? Eller räknas bara den mänskliga lyckan? Eller räknas den egna lyckan bara?

Hur räknar man ut vilken handling, om man har två alternativ att välja mellan, som på oändligt lång sikt maximerar lyckan? Det verkar väldigt svårt och abstrakt och i praktiken helt nyckfullt och omöjligt att beräkna. Hur räknar du ut de oändliga konsekvenserna av en enda handling för att inte tala om av alla handlingar som sker just nu på detta klot och vars konsekvenser samverkar med varandra på ett synergetiskt sätt som ingen människa kan överblicka? OK, man gör en approximation, men varför skall då lyckomaximering vara utgångspunkten? Varför inte kunskapsmaximering eller andra effekter av ens handlande? T.ex. välj det som leder till mest kommunikation i framtiden, välj det som ger dig mest cred och uppmärksamhet, välj det som gör att världen alltid kommer att minnas dig, välj det mest estetiska alternativet, det som gör världen vackrast på sikt... det finns många alternativ, varför då välja något så svårdefinierbart och svårmätbart som lyckan?

undrar Algotezza

[Algotezza]

Det simpla svaret på din fråga är väl annars att alla som kallar sig kristna är tvärsäkra på att inte hamna i helvetet; alltså ger helvetetstanken dem ingen ångest. Det är inte där de hamnar. Där hamnar ju bara alla de som de ogillar och hatar!

MVH

Algotezza

[Avantgardet]

Föregår känslorna förnuftet? Eller föregår förnuftet känslorna? Implikationerna blir intressanta. Själv skulle jag påstå att inget av dessa svar är riktigt utan att de överhuvudtaget inte går att skilja från varandra.

[Viola]

Det simpla svaret på din fråga är väl annars att alla som kallar sig kristna är tvärsäkra på att inte hamna i helvetet; alltså ger helvetetstanken dem ingen ångest. Det är inte där de hamnar. Där hamnar ju bara alla de som de ogillar och hatar!

MVH

Algotezza

Alla kristna har väl någon i släkten eller vänskapskretsen som inte är troende, men det bortser de nog från, eller försöker trösta sig med att de är så bra människor så de är nog troende "innerst inne" eller kommer att bli innan de dör. Men det är nog så att de inte bekymrar sig och ofta går de inte på de närmaste för de respekterar deras vägval i livet, vill inte göra intrång så de vänder sig till mer okända människor i sitt själafiske.

Case tar upp en intressant sak här. Man kanske i grunden inte tror på vare sig någon gud eller helvetet. Att fiska själar handlar inte om att rädda någon från helvetet utan att om att utöka sitt andliga revir.

[Algotezza]

Föregår känslorna förnuftet? Eller föregår förnuftet känslorna? Implikationerna blir intressanta. Själv skulle jag påstå att inget av dessa svar är riktigt utan att de överhuvudtaget inte går att skilja från varandra.

Känslor och förnuft utgör en syntes i vårt medvetande, men ibland väger det över åt känslohållet, ibland åt förnuftshållet, för olika personlighetsyper och över tiden hos en och samma personlighet. Det är sällan de två helt balanserar varandra. Plus att minnen och fantasier kommer in som ytterligare två beståndsdelar i denna mentala kjökkenmödding. Och som också kan ta större eller mindre plats, så att säga. Vissa är lagda åt minnet, andra åt fanatsierandet. Vid vissa tider fantiserar man mer, vid andra minns man mer. Men allt är ju samtidigt beledsagat av "vanliga" tankar och känslor. Vårt inre är en nebulosa av medvetande.

MVH

Algotezza

[Algotezza]

Det simpla svaret på din fråga är väl annars att alla som kallar sig kristna är tvärsäkra på att inte hamna i helvetet; alltså ger helvetetstanken dem ingen ångest. Det är inte där de hamnar. Där hamnar ju bara alla de som de ogillar och hatar!

MVH

Algotezza

Alla kristna har väl någon i släkten eller vänskapskretsen som inte är troende, men det bortser de nog från, eller försöker trösta sig med att de är så bra människor så de är nog troende "innerst inne" eller kommer att bli innan de dör. Men det är nog så att de inte bekymrar sig och ofta går de inte på de närmaste för de respekterar deras vägval i livet, vill inte göra intrång så de vänder sig till mer okända människor i sitt själafiske.

Case tar upp en intressant sak här. Man kanske i grunden inte tror på vare sig någon gud eller helvetet. Att fiska själar handlar inte om att rädda någon från helvetet utan att om att utöka sitt andliga revir.

Varför vill man utöka sitt andliga revir? Viljan till makt? Leka Gud?

undrar Algotezza

[Viola]

Varför vill man utöka sitt andliga revir? Viljan till makt? Leka Gud?

undrar Algotezza

Det kan väl vara ett sätt att leva ut sina maktbehov.
Eller också får man sin egen tro bekräftad genom att få någon
annan med sig.