Hejsan!
Jeremy Bentham var en man med hyfsade åsikter under sin tid, men det fritager knappast liberalismen från att vara både totalitär, syssla med slaveri och skapa diktaturer.
J S Mill jobbade i det gamla Ostindiska kompaniet. Ett organ i liberalernas händer som förvandlade Indien från ett av världens rikaste samhällen till ett gigantiskt konkursbo på 150 år. Mill stödde slaveriet eftersom det existerade under hans tid i kompaniet.
Han skrev även detta i sin skrift ”On Liberty”: "Despoti är ett legitimt styrelsesätt då det gäller barbarer, förutsatt att målet är deras bättring."
Det kunde lika gärna ha skrivits av Adolf H.
Seypos-upproret blev en brittisk massaker på närmare en miljon indier, plus att man skapade om möjligt ännu mer fattigdom där än vad man tidigare hunnit med.
Nu till ondskans treenighet - fascism, liberalism och kapitalism!
År 1832 skrev Charles Lyell sitt verk ”Principles of geology” sin bild av jordens geologiska historia. Han var påverkad av fransmannen Cuvier, som han hade besökt 1829, men hade även utvecklat egna teorier. Några katastrofer hade inte inträffat under forntiden, alla geologiska fenomen kunde förklaras som resultat av samma långsamma processer, vittringar, avlagringar, landhöjningar och landsänkningar. Djur hade dött ut av dessa orsaker, främst genom långsamma förändringar i levnadsvillkoren. Konkurrerande arter vann terräng då de var bättre anpassade. De tomma platserna hade fyllts genom invandring av arter som är bättre anpassade till de förändrade omständigheterna. Samma iakttagelser ansåg sig Lyell se under den pågående industriella revolutionens England; det såg han nu också i naturen.
Charles Darwin hade med sig Lyells ”Principles” på resan med Beagle när han kom fram till Patagonien våren 1834. Här hittade han många lämningar efter jättelika djur som levat i olika geologiska perioder. Inga stora landhöjningar eller landsänkningar hade dock hänt sedan de dog ut. Vad hade då utrotat så många arter, ja hela djursläkten? Inga katastrofer hade inträffat, inte heller klimatologiska förändringar hade inträffat innan de dött ut. Hur skulle förresten förändringar i temperaturen skulle kunna utrota djurvärlden samtidigt på bägge sidor ekvatorn, både i tropiska och arktiska områden? Det var ett mysterium för Darwin! Sakta började han se sammanhangen, särskilt när han studerade fossiler. Darwin hade läst både Cuvier och Lyell, och av dessa leddes han in på ett spår som verkade allt intressantare. Om man nu medgav att gamla arter kunde då ut långsamt, låg ju inte tanken långt borta ifrån att de även kunde ha uppstått långsamt, funderade Darwin! Samma naturliga orsaker som låg bakom utrotandet av arter borde ju även ligga bakom skapandet av nya arter, alltså dem som låg bakom utrotningen av de gamla arterna! Darwin tog därefter det avgörande steget, om utdöendet inte krävde någon katastrof, varför skulle då tillblivelsen kräva en skapelse? Det var denna logik som tvingade Darwin att stegvis komma vidare på den väg som ledde till hans världsberömda verk ”Om arternas uppkomst” utkommen 1859.
Efter hemkomsten från Amerika fortsatte Darwin att fundera, och sakta växte hans teoretiska modell fram. Han antog att det fanns övergångsformer vilka trängts undan av nya, bättre anpassade arter. Kampen var troligtvis, menade Darwin, hårdast mellan former som liknade varandra, de modifierade och förbättrade avkomlingarna av en viss art brukade i allmänhet utrota ”föräldra-arten”. Darwin befann sig hela tiden även snubblande nära en utvecklingslära där europén var den ”människoart” som skulle ersätta övriga världens folk. Under 1840-talet såg det onekligen ut som detta var ett reellt framtidsscenario, när ångfartygen under nästa decennium började bli vanligare, och erövringen av världen började ta fart, tycktes dessa teorier stämma allt bättre.
Varken Lyell eller Darwin ansåg att utrotningen av ”vildarna” var tilltalande, de ansåg den vara både osmaklig och brutal. Ingen av dem ville indianerna något ont. Lyell hjälpte dock Darwin att se det hela som en del i ett större sammanhang. Människan var en del av naturen och i naturen var även förintelsen naturlig. Människan var skapelsens herrar, och som sådana hade man rätt att utrota andra arter. Denna ”rättighet” att utrota andra arter hade redan sedan länge använts även för att utrota människor. Dessa vetenskapsmän gav legitimitet till ett sådant handlande – vilket kostade hundratals miljoner människor livet – bara under 1800-talet.
Det tragiska ödet som hade drabbat inte minst tasmanierna under 1820-1830-talen tolkades av vetenskapsmännen i det allt mer självmedvetna Europa i ljuset av Cuviers upptäckter, som under 1840-talet blivit var mans egendom. Tasmanierna ansågs ha överlevt sig själva, tack vare sin isolering. De var ”levande fossiler”, lämningar från en svunnen tid, som inte klarade av konfrontationen med de nya arterna, precis såsom Cuvier hade skrivit. Den nya arten var européerna, enligt vetenskapens herrar. Detta blev även Darwins utgångspunkt, det var ett historiskt skeende ansåg även han! Tasmanierna var de ”lägre formerna” som kämpades ned av de ”högre” formerna. Inte bara tasmanierna, alla ”vilda raser” var dömda att dela deras öden. Det började under 1840-talet bli en vedertagen sanning bland vetenskapsmännen i Europa och dess satelliter i Amerika och Australien.
Ännu i början av 1800-talet levde dock en del av 1700-talets kritik av imperialismen kvar, och många var emot de folkmord som utfördes i de brittiska, franska, spanska, portugisiska, holländska kolonierna och i USA:s gränsområden.
Män som John Howison skrev år 1834 att Amerikas urinvånare, Sydafrikas svarta och Stilla havets öbor minskade tack vare europeiska sjukdomar och fanatiska missionärers despotiska herravälden. Han ansåg att man borde sluta att jaga ursprungsfolk, stjäla deras land, och lämna dem i fred – och vända européernas girighetskultur ryggen. Det fanns folk som redan då insåg hur det förhöll sig, men de blev under 1830-1840-talen allt färre.
Under 1820-1830-talen började en ny syn på den europeiska expansionen växa fram – man betraktade folkmorden mer som framstegens ofrånkomliga biprodukt. Män som antropologen J C Prichard ansåg i sitt föredrag kallat ”On the extinction of human races” år 1838 att ”de vilda raserna” inte kunde räddas.
Herman Merivale i Oxford föreläste också år 1838, om kolonialismen. Han ansåg att män som Prichard hade helt fel, men att dennes teorier tyvärr började få spridning. Det fanns inga mystiska orsaker till att de infödda försvann så fort européerna närmade sig, det berodde på sjukdomar de inte hade immunitet mot, samt eldvapnen och skeppen européerna alltid förde med sig. ”Civilisationen” ute i världen representerades av fel sorts folk, menade Merivale. Handelsmän, nybyggare, pirater och förrymda straffångar tog till alla medel när de bestal andra folk, och de riskerade ingen som helst kritik eller bestraffning, det var snarare problemet, hävdade Merivale. En brittisk parlamentarisk kommission år 1837 hade kommit till samma slutsatser. Därför bildades år 1838 ”The aborigines protection society” i syfte att förhindra utrotning av andra folk. De arbetade i allt kraftigare motvind ju mer européerna lade under sig av övriga världen från 1850-talet ända till 1900-talets början.
En intressant jämförelse kan här göras när man läser sverigedemokraters och andra liberalers inlagor - de andas på sätt och vis samma dumhet som 1800-talets "vetenskapsmän". Samtidigt som de misstror humanister och demokrater!......
MVH
bigj
Att verka för det goda...
