Platon skrev:Om jag frågar vilken kristen som helst, om Gud har givit oss människor en fri vilja?, då skulle de svara ja. Men detta är egentligen helt fel att påstå som kristen. Den fria viljan innebär att Gud har gett oss möjligheten att kunna göra de val vi vill. Utan den skulle livet vara meningslöst. Gud har alltså givit oss rätten att välja mellan gott och ont. Så om han låter oss göra det, varför skulle han då straffa oss när vi väljer det som är ont och ge oss regler och säga vad vi inte få göra? Är inte detta självmotsägande?
Olika Kristna har olika uppfattningar om detta. Kalvin var t.ex determinist medan andra var libertaner eller kompatibilister. Men de har alla snärjt in sig i materialistiska resonemang. Såhär uppfattar man det inom Judendomen; människan har ingen fri vilja, däremot har Gud ställt en lång rad av utmaningar framför människan som hon måste gå igenom och till dess att man har överkommit en utmaning så kommer samma situation att upprepas om och om igen tills dess att man lärt sig av den.
Varför har människan ingen fri vilja inom Judendomen? För att det skulle innebära att det finns flera verkande krafter i världen förutom Gud. Vad som är syftet med andligheten inom Judendomen är att upptäcka att det inte finns någon annan kraft utom Gud.
Gud bestraffar ingen, han gör hela tiden sådant som är bra för oss. Även det vi kallar för ondskan utgår från Gud och är en kraft som får oss att till sist kapitulera vår egoism och lära oss att det inte finns någon annan utom Gud.
Inom Judendomen har även ondskan ett syfte som för utvecklingen framåt. Ondskans syfte är att bli besegrad. Ungefär som i filmen Liftaren så är protagonisten tvungen, till och med ombedd att göra slut på den onde Liftaren. Liftaren, precis som ondskan, sänds i människans väg för att hon ska besegra den. Men det handlar inte om att besegra den med våld och vapen - utan med insikt om Guds enhet och absoluta välvilja. Om inte ondskan fanns så skulle människan inte kunna utvecklas till att bli god. Det behövs en anti-kraft för att människan ska kunna stå på egna ben och utvecklas till en god människa.
Det är alltså inte så enkelt att man bara ska vara snäll och hjälpsam istället för elak och självisk, det är en inre andlig strid och den går ut på att lära människan osjälviskhet. Människan är i grunden självisk men vet inte om det. Genom prövningarna får hon en chans att beskåda sin egen ondska och besegra den inom sig själv och vad som då händer i den yttre världen är att den ondska hon förut såg runt omkring sig har försvunnit och ersatts av insikt om att det finns ingen annan utom Gud.
Jag skrev i ett annat inlägg om Adam och Evas synd. Det som den historien beskriver är hur människan blir lockad till avgudadyrkan. När människan försöker att själv göra sig till A och O i världen, metaforiskt för att "känna gott och ont". Gott och ont är ju såklart allting. När människan tror att hon själv och hennes handlingar är allting så förnekar hon att det inte finns någon förutom Gud. När detta händer så faller hon i synd och blir en slav under det sk materiella. Men det är bara ett andligt tillstånd. Eftersom allt är Gud så är allting andligt, det som det handlar om är att människan har ställts inför en utmaning om att besegra sin egen ondska. En utmaning som Gud helt enkelt ställt framför henne för att hjälpa henne.
Det vi kallar fysiskt eller materiella är bara ett tillstånd, eller klädnad som man säger. När man nått en viss nivå av utveckling så lägger man bort den gamla klädnaden och tar på sig en ny. Då visar det sig att den gamla klädnaden var falsk, men den var nödvändig. Precis som att ondskan är i grunden också falsk men nödvändig.
Som ett exempel för detta, barn leker med sina leksaker. Varför då? Det är ju inga riktiga grejer, det går inte att göra något av dom mer än att bara leka. Trots detta så älskar barnen sina leksaker och skulle aldrig kunna klara av de verkliga sakerna. Barndom är en klädnad tills dess att personen blir vuxen och kan lägga ifrån sig den gamla klädnaden och ta på sig en annan. När man är vuxen inser denne att det som var förut bara var lek och "falskt" ändå var livsnödvändigt.
Den ondska vi ser i världen idag är fortfarande Guds verk, vår uppgift är att ta reda på varför Gud visar oss detta och hur vi ska göra för att besegra den. "Besegra" betyder såklart inte att man samlar ihop en armé och dödar alla "otrogna", för precis allting utgår från Guds vilja. Istället måste vi axla vårt eget ansvar inför vad vi går igenom, se på hur vi tappat kontakten med Gud och besegra vår inre ondska eller egoism, beroende på hur man vill säga.
Bara för att vi inte har någon fri vilja och helt beroende av Gud så är vi inte passiva, utan för att människan ska kunna utvecklas till att bli såsom Gud så måste hon gå igenom detta tillstånd (denna värld) av lidande och nöd och tack vare det så kan människan bli bättre av den.
Med andra ord, denna världen är viktig men den är inte den sanna världen. Det materiella är viktigt eftersom vi kan använda det i vår utveckling men vi kan inte ha det som mål och mening med vår existens. Vi håller hårt om våra leksaker men en dag så faller dom ur våra händer och vi kan inte göra något åt det. Vi är därför manade att samla skatter i himlen. Detta är en plats för utveckling och det innebär att vi kan använda oss av det materiella för att tjäna Gud. Det är alltså avsikten som är det viktiga. Vilken avsikt har vi med våra ägodelar, är det för att ge oss själva något eller för att tjäna Gud?
Gud vill att vi ska vara lyckliga, men för att vi ska kunna bli lyckliga så kan vi inte vara passiva mottagare, vi måste förtjäna lyckan också. Detta gör vi genom att inte ha oss själva främst i åtanke utan Gud. Genom att vi på detta sätt liknar Gud så kommer vi också närmare Gud och den godhet som är Gud. Desto mer vi tänker på oss själva och tjänar oss själva, desto längre från Gud kommer vi och vi faller därmed in i avgudadykran. Vi dyrkar klockor eller amuletter och till sist så börjar vi tro att vi själva är Gudar, detta kallas för att vara andligen död. Man tror sig vara helt fri och obunden och har ingen som helst medvetenhet om det andliga. En människa i detta tillstånd måste alltså "återuppväckas från de döda". Uttrycket "låt de döda begrava de döda" härstammar från denna betydelse. Det är alltså inte de döda och begravna som avses, utan människor som inte har någon andlig medvetenhet.
Gud har en relation till oss oavsett om vi inser det eller inte. Hans glädje bvestår i att kunna göra sina skapade varelser lyckliga. Fast vi kan inte tolerera att bara leva på Guds välvilja eftersom det får oss att känna oss som tiggare, därför så döljer Gud sig från oss så att vi av egen kraft kan söka upp honom och förtjäna all den lycka som han förberett åt oss.
