DAG OCH NATT

[Åkes granne]

BEFRIELSEN FRÅN DEN FILOSOFISKA MENINGSLÖSHETEN:


Hatar att säg det här -eftersom jag tvingas använda ordet gud igen. Men vi vill väl alla förstå. Jag har aldrig svar på varför jag "kontaktar" folk -jag känner ett omedvetet absolut tvång och vill åt den andra på något sätt -antingen kärleksfullt eftersom jag gillar andra, eller kärlek till jaget; (som inte "finns") -dvs. fröet till integritetsåterskapande -genom attack.

Detta är min sk. förvirring. Inkl. det jag vet -men undermedvetet/i drömmen som jag lever i -vilket ritualiserar smärtsamt, och hämmar livets innebörd. Det är ångest. Oftast är det inte ens det -det är total avsaknad av självets VÄRDE. Exakt så. 100%



Släng tron på GUD. Vet ni vad? När man upplever den upplevelse -fel uttryckt. När man når verklighetens essens -på ett transcendentalt plan..



Jag försöker besatt befria mig från mina futuristiska intellektuella tvångstankar -men beter mig i enighet med motsatsen. Mitt felslut är: Jag tar oreflekterat ett maniskt ansvar för andra människor; sätter alltid ER framför mig själv -men samtidigt gör jag detta för min egen skull, för bekräfta min identitet för mig själv; vilket aldrig verkar lyckas fullt ut. Detta är en ofrivillig psykopati -utan paranoida inslag i det medvetna verkliga livet (förutm bakom slöjan -där vagheten och den skarpa dimman är totalt rådande.)


Att vakna är att inse att "jag" hela tiden kommunicerar med mig själv.



Okej. Nu återknyter jag till mitt tillstånd av djup transcendens början av våren förra året -vilket kan låta ältande, vilket det är -men av självklara skäl. Okej.

Lightvulgär metafor: Gud vill bli FÖRSTÅD! Inte underförståd -som traumat med den poetiska och politiska medlingen. Vem fan uppfann denna ord? Jag vet att det i sig själv vill se myten krossas. Är det inte detta vi är här för? Egentligen.



Att tänka -att uppleva sig själv tänka de stora frågorna; är en bråddjup estetisk upplevelse av att vara ett med världsjälen. Det är den aboluta MENINGEN -inkl. den totala föreningen med det personliga livssyftet; att INTE direkt veta, men fråga.


Mina intellektuella personliga sysselsättnigar verkar bara handla om vad jag kan "få ut" -däri ligger den dualistiska självkänslan; myten och självföraktet. Vad finns att lära? Någon sa ju att allt är ingenting.



Att nå det ÄDLA är att ställa sig utanför rörelsen; och se livet. Vi kan kalla det att förstå gud. Men det är mycket större -det är universum. Rymdens oupphörliga mystik. Det är att släppa avundsjukan på sig själv -"svaren"/gud; och andas in sina egna sinnen, universums KÄNSLOR -samtidigt vara fri i kroppen, och uppleva förståelsen för lidandet, istället för lidandets förståelse.




Det jag vill säga är att vi kan uppleva solens stora fria spontana kreativitet -den klassiska religionen bakom orden ...samtidigt som nattens befrielse från alltets dominanta inslag. För tänk om det inte fanns något annat?