Är du riktigt frisk?

[Reg]

Svävande, flyktigt och intetsägande.

Jag håller med. Dina inlägg skulle se verkligen konstiga ut om jag tog bara de meningar jag inte gillar (de är många, men jag hinner tyvärr inte). Men jag tror fortfarande att själva innehållet är viktigare.

Eftersom innehållet verkar ha varit osynlig till dig ska jag sammanfatta en gång till. Försök förstå denna gång:  
- Problemet med att försöka definiera mental hälsa är att alla har sin egen definition. Olika psykiatriker eller psykologer har, till exempel, olika definitioner på det.
- Ett sätt skulle kunna vara att titta på hur människan mår, samt hur denne interragerar med omgivningen, samt hur pass bra de fungerar i livet. Inga av dessa kriterier är avgörande självt, det borde kanske finnas andra, och man borde fundera över var befinner sig gränsfallet.
- Som jag skrev flera gånger nu är inga av dessa kriterier genomgrippande, som du påstår att jag har skrivit. Jag har aldrig heller skrivit att "att fungera bra" = "att fungera i samliv", utan det är du som har hittat på det. Detta var den missförstådda delen.
- Samvete borde inte vara ett kriteria, eftersom det inte är specifiskt till mental hälsa/ohälsa. Jag upprepar det en gång till: de psykisk störda människor har ett starkt samvete, åtminstone lika mycket som övriga populationen. Det är väldigt konstigt att du vägrar kommentera detta.

Detta var det uppenbara innehållet som du verkar ha helt missat.

[Sceptisk]

Jevvla svammel

[Reg]

Jevvla svammel

Jag tror att du blev lite upprörd här. Vill du diskutera förslår jag att du håller isär dina åsikter och dig som person, annars blir det för svårt för dig att acceptera att någon inte håller med.

När du har lugnat dig kan du väl berätta vad du tycker om de psykiska störda som har ett starkt samvete, dvs majoriteten av dem. Det skulle vara synd om din upprörlighet skulle hindra dig från att ta emot vissa fakta.

[Reg]

hovnarr

Du menar att även om det är ens plikt att betala räkningar så är det samtidigt en väldigt tråkig och för stunden obelönande sysselsättning och hellre vill du bara kramas.

Hur kan man tolka detta? Är det ett exempel på hur en person handskas med samvetsfrågor utifrån en pliktetik månne?

Jag tror att han menade det på ett mer pragmatiskt synsätt. Att konsekventerna för att inte betala är dåliga och därför är det inte rationnellt att inte betala.

[Reg]

Jag tycker att det är naivt att förvänta sig bra svar på så här komplicerade frågor

De är ändå viktiga frågor, som också har praktiska konsekvenser.

Är det en kalkylerad risk där nyttan överväger riskerna, knappast.

Men jag tror inte att det gör oss till psykiska störda.

Det är inte mycket bättre än narkomanen som varje dag missbrukar, både han och knegaren är fast i en ond cirkel som innebär att den egna fria viljan är förslavad och hur friskt är detta?

Det är kanske lite överdrivet ändå. Narkomanen tar en betydlig större risk, tar mindre nytta av det han gör, och har generellt ett mycket kortare liv (beroende på vad han knarkar om).
Men det är klart att det är svårt att mäta rationalitetsgraden av ett visst beslut, och hur fri eller genomtänkt det är.

[Algotezza]

Många vet kanske vilka kriterier och diagnoser som finns på en person som är psykiskt sjuk, men (1) vad kan man säga är symptom på att vara psykiskt frisk och (2) vilka kriterier finns det för att avgöra om en person är psykiskt frisk och slutligen (3) hur kan man genom ett visst levnadssätt uppnå dessa kriterier?

Harry Frankfurt , Charles Taylor, Susan Wolf m.fl menar att bl.a. ett kriterium är att ens identitet inte är konstlad, att man har ett "djupt själv", hon definierar det i korthet som förmågan att kunna vilja för att man vill det själv. Wolf menar att psykologisk sundhet är att 1; veta vad man håller på med och 2; att man kan avgöra skillnaden i om det man gör är rätt eller fel.

Vad har forumet för tankar om detta? Säkert finns det betydligt fler tecken och kriterier för mental sundhet. Hur når man en sådan styrka i viljan att man inte faller offer för akrasia eller aboulia?

Den som inte "lever upp" (ned?) till kriterierna för psykisk sjukdom, betraktas som psykisk frisk. I övrigt räcker det väl att veta dagens datum.

Och vad är akrasia och aboulia?

MVH

Algotezza

[Reg]

Den som inte "lever upp" (ned?) till kriterierna för psykisk sjukdom, betraktas som psykisk frisk.

Jag tror att frågan var om kriterierna för psykisk hälsa/ohälsa.

[Sceptisk]

Algotezza

Det räcker inte för mig som filosofiintresserad att betrakta det som psykiskt frisk att bara känna till dagens datum. Psykisk hälsa och sjukdom är frågor som fascinerar och kan ha djupare innebörder.

Akrasia innebär det filosofiska problemet hur det kommer sig att man kan agera mot sitt eget bättre vetande och varför man skulle göra det. Om man vet att ett visst handlande är det bästa, varför skulle man då agera annorlunda? Kan en person verkligen agera mot sitt eget omdöme?

Det hör lite ihop med min uppfattning att handling eller händelse går före tanke och reflektion. Som jag ser det så utvecklas tankelivet alltid utifrån ens levnadssätt och därför så kan tanken inte förändra levnadssättet annat än att man kan reflektera över hur man agerat. När det kommer till samvetsfrågor som skuld och grämelse så fastnar många i ett visst tankesätt och kan utöva ett slags psykologiskt våld mot sig själva och tänker "varför gjorde jag inte annorlunda än så som jag gjorde?". Så akrasia kommer från misstaget att i fundamental mening sätta tanke före handling.

Aboulia är ett tillstånd av brist på initiativförmåga eller egen vilja.

[Algotezza]

Den som inte "lever upp" (ned?) till kriterierna för psykisk sjukdom, betraktas som psykisk frisk.

Jag tror att frågan var om kriterierna för psykisk hälsa/ohälsa.

Det finns få kriterier  för psykisk som alla kan hålla med om. De finns fler som håller med om kriterierna för psykisk ohälsa.

Är det helt enkelt inte så att mental hälsa definienras negativt: den som ej är sjuk (enligt medicinskt givna kriterier) betecknas som frisk.

MVH

Algotezza

[Advocate]

Jag tycker att definitionen borde ändå innefatta människans känslor, alltså psykisk smärta, men kanske har du tänkt att om man lever i enighet med sin uppgift och är anpassad till sin miljö leder det till att man inte upffattar någon psykisk smärta (alltså att smärtan kommer ifrån att inte vara anpassad/inte uppfylla sig).

Ja kanske något i den stilen. Känslorna är under inflytande av intellektet och insikten, och de svåra känslorna uppstår inte, eller undermineras, när man lever som naturen och uppgiften bjuder. Men jag tänker också i banor som att hälsa eller sundhet inte kan defineras som avsaknad av jobbiga känslor. En deprimerad person kan vara friskare än en stabil och relativt glad person, tänker jag mig. Känslor är ändå inte oviktigt, men på samma gång antar jag att de hör till livet och ens uppgift i någon mån. Det viktiga är att känslorna inte uppstår som en följd av oförståelse och vilsenhet.

Vill också poängtera att man enligt mitt tankesätt inte kan anpassa sig till alla miljöer och vad som helst som slängs ens väg, och samtidigt behålla harmonin/hälsan. Finns väl gränser.

Men förståelse för sig själv och sin omgivning är kanske ett högt krav. För att anpassa sig till en omgivning och uppfylla sin natur behöver man egentligen inte alltid en förtsåelse för vad det är. Det kan kanske räcka att följa sina böjelser i vissa fall. Det är resultatet som borde räknas, och är man anpassad behöver man inte alltid veta varför.

Mjoo, kanske är det resultatet som räknas. Men att följa sina böjelser kan också vara ett uttryck för en slags implicit förståelse och trogenhet mot det naturliga. Måste en förståelse vara uttalad för att kallas förståelse, eller kan den vara mer "inneboende"?

Hursomhelst, det är omgivningen som dikterar hur mycket och hurudan inblick och förståelse som behövs. I en viss miljö måste man verkligen tränga ner under huden på tingen för att kunna leva rätt, det beror på hur abstrakt och konstlat allting är. Och det räcker inte alltid med att följa sina lustar när det finns större eller mindre dilemman som man möter vart man än går. Det beror på vad man har att förhålla sig till.

Tackar för svaret, det var intressant att läsa.

[Algotezza]

Algotezza

Det räcker inte för mig som filosofiintresserad att betrakta det som psykiskt frisk att bara känna till dagens datum. Psykisk hälsa och sjukdom är frågor som fascinerar och kan ha djupare innebörder.

Check reality!

Man brukar få frågan av "männen i vitt"  om man vet vad dagens datum är, om man "hamnat på Vita hotellet". Vet man det är man inte så sjuk som man betraktas om man inte känner till dagens datum, för då prickas man av på diagnoslistan som misstänkt psykiskt insufficient. Ergo, är vetskap om dagens datum ett litet tecken på mental hälsa.

Nästa fråga kan bli: "Dina närmaste tyckte det var märkligt att du sprang ut naken på stan. Kan du förstå varför de tyckte så?" Svarar då du att du räddade världen med att springa näck på stan är du kort sagt djävligt illa ute. Svarar du att du fattar att de tyckte du uppfört dig knäppt är du inte räddningslöst förlorad i psykträsket, ty då har du "sjukdomsinsikt". Ergo, att veta om man är frisk eller sjuk och att förstå vad andras syn på en kan innebära, varför de kört en till psyket, är ett tecken på mental hälsa.

Akrasia innebär det filosofiska problemet hur det kommer sig att man kan agera mot sitt eget bättre vetande och varför man skulle göra det. Om man vet att ett visst handlande är det bästa, varför skulle man då agera annorlunda? Kan en person verkligen agera mot sitt eget omdöme?[/quoe]

Ja, det är i vissa situationer inga problem för mig att agera så, och det kan vara kul som ett experiment. Men det går i regel åt helvete. Man drar sig för att göra om det. Mentala suicidala tendenser har jag alltid haft, aldrig fysiska. Jag har gillat att plåga mig mentalt-socialt.

Det hör lite ihop med min uppfattning att handling eller händelse går före tanke och reflektion. Som jag ser det så utvecklas tankelivet alltid utifrån ens levnadssätt och därför så kan tanken inte förändra levnadssättet annat än att man kan reflektera över hur man agerat. När det kommer till samvetsfrågor som skuld och grämelse så fastnar många i ett visst tankesätt och kan utöva ett slags psykologiskt våld mot sig själva och tänker "varför gjorde jag inte annorlunda än så som jag gjorde?". Så akrasia kommer från misstaget att i fundamental mening sätta tanke före handling.

Kan också komma ur viljan att förnya sit liv på ett desperat sätt när man fastnat i en social-mental dead end street. I know this one!  :lol:

Aboulia är ett tillstånd av brist på initiativförmåga eller egen vilja.

Har jag aldrig känt av. I'm a thinking doer.

MVH

Algotezza

[Sceptisk]

Algotezza

Jag kan nog förstå det. Fast samtidigt så hamnar ju bedömningen av psykisk sundhet i händerna på andra auktoriteter och baseras på sociala konventioner. Genom att man tar bort samvetet som princip för mental hälsa så hamnar allting i händerna på sociala institutioner och mönster.

Resultatet av det förhållningssättet kan bli att alla annorlunda beteenden kan klassas som mental sjukdom och det ger heller ingen förklaring på vad mental sundhet är.

Jag tror att just detta ämne är ständigt kontroversiellt i vår tid för att vi är så himla skraja för moral och "moralister". När en politiker uttalar sig om något enskilt så måste han alltid först ursäkta sig med att säga "Jag vill inte moralisera men...". Varför är det så fult att moralisera? Folk har fått för sig att moralisering är detsamma som att fördöma, men det är ju helt enkelt inte sant. Att moralisera är att ställa sig frågan om det som man gör är moraliskt försvarbart, dvs att man bryr sig om etiken, sanningen och samvetet. Att fördöma däremot är helt okej... Ingenting stämmer nuförtiden.

[Algotezza]

Algotezza

Jag kan nog förstå det. Fast samtidigt så hamnar ju bedömningen av psykisk sundhet i händerna på andra auktoriteter och baseras på sociala konventioner. Genom att man tar bort samvetet som princip för mental hälsa så hamnar allting i händerna på sociala institutioner och mönster.

Resultatet av det förhållningssättet kan bli att alla annorlunda beteenden kan klassas som mental sjukdom och det ger heller ingen förklaring på vad mental sundhet är.

Jag tror att just detta ämne är ständigt kontroversiellt i vår tid för att vi är så himla skraja för moral och "moralister". När en politiker uttalar sig om något enskilt så måste han alltid först ursäkta sig med att säga "Jag vill inte moralisera men...". Varför är det så fult att moralisera? Folk har fått för sig att moralisering är detsamma som att fördöma, men det är ju helt enkelt inte sant. Att moralisera är att ställa sig frågan om det som man gör är moraliskt försvarbart, dvs att man bryr sig om etiken, sanningen och samvetet. Att fördöma däremot är helt okej... Ingenting stämmer nuförtiden.

Vad som betraktas som mental hälsa är socialt-kulturellt betingat. Mentalsjuk i en kultur är en direktkanal till gudarna i en annan.

Mental hälsa i vår kultur är kopplat till ytbeteende. Du kan göra som du vill bara ingen märker det, bara du kan visa upp en slimamd yta, fasad.  Falskhet och dubbelmoral är inte tecken på mental ohälsa utan kriterier på "social kompetens", vår tids "beteendenorm". Mental hälsa kopplas inte till samvete och moral i djupare, medmänsklig mening.

MVH

Algotezza

[Avantgardet]

Håller med dig, Sceptisk, om att moralen hamnat i vanrykte, och - kanske man kan lite finurligt formulera sig - blivit något omoralisk som syssla. Som om moralen gick att kringgå, när den i själva verket ofrånkomligen finns implicit i varje val vi gör (hur litet det än är).

Själv är jag inte frisk, och vill nog inte heller vara det - då jag betraktar det som än mer sjukt (givet sakernas tillstånd). Har papper på det. Å andra sidan finner jag hela diskursen överflödig. Vet inte varför psykologin är preskriptiv. Vet inte var denna prototyphjärnan finns vilken alla hjärnor tydligen söker svara mot, och om de misslyckas betraktas som "bristande" i det avseende som de inte svarar upp mot denna.

Är det individen eller situationen det är fel på? (fundera på det)

[Sceptisk]

Värderelativismen slår in sig överallt för den tycks omöjlig att hävda sig mot. Men är det verkligen sant att allting, inklusive hälsa och moral, är relativt? Vi lever i för sig i ett väldigt socialistiskt land och det finns ju en koppling mellan socialism och materialism och materialism för sig är helt och hållet relativ. Men det finns ju också dessa bortglömda naturlagar som är konstanta och absoluta. Kanske är det så att olika samhällsgrupper styckar upp verkligheten i dessa två delar i ett maktspel mellan varandra. Där den ena gruppen utgår ifrån naturlagarna och vad som är säkrt så argumenterar den andra från materialism och allt som är osäkert.  Att underdogs argumenterar från geggan och overdogs från himlen. I Ryssland var det närmast en ritual i deras massgymnastikövningar att gegga ner sig så mycket som möjligt. Man skulle komma ihåg var man kom ifrån! En resolution mellan dessa två extremer går dock inte att nå på ytan, det är principiellt omöjligt att förena himlen med jorden och man ska heller inte göra en sådan blandning. Men det är här som en tredje princip kommer in, nämligen etiken, moralen, medkänsla, sanning och samvete. Att oavsett om man är hög eller låg så ingår man fortfarande i samma system och måste visa hänsyn för varandra. Om denna hänsyn inte finns och det blir krig "mellan himmel och jord" så kan man säga att det är mental sjukdom i samhällssjälen.

Moral, etik, förnuft, sanning, logik, dygder, osv. är olika system man byggt upp för att förhindra att samhället och individen degenererar till ett sådant lågt stadium av utveckling att resonlighet inte längre är möjlig. Den som är mest illa ute där är ju underdoggen för denne kan ju bara skaffa sig fördelar genom att förkasta ledarhundarnas regler och som konsekvens så blir denne också helt oresonlig istället för att bli kreativ och hitta nya alternativ. På samma sätt som ledarna argumenterar för äganderätt så argumenterar vänstern för allemansrätt.

Kanske därför som de flesta tror att det är enklare att definiera mental sjukdom eftersom det karaktäriserar en brist och relativt tillstånd, än det är att förklara mental hälsa, då det är stabilt och har kvalité.

Om man bara tar en titt på samhället så ser man att vi bygger upp bunkrar att leva i. Symboliskt skulle man kunna betrakta det som att vi vill "gömma oss från himlen", vi vill inte veta av himlens skarpa ljus, tydlighet och öppenhet. Vi vill bara krypa in i en liten vrå där vi är skyddade från sanningen. I vissa futuristiska filmer så gräver människor till och med ner sig i marken för att undgå himlens genomträngande kraft. Men vi bygger betongklumpar, vilket man gör i nästan alla kommunistiska samhällen. Medan i de kapitalistiska samhällena så formas betongklumparna till pilar MOT himlen istället. Man kan kanske därför säga att kapitalism är öppet krig mot himlen medan kommunism är att fly från himlen(samvetet).