Poesi/dikter

[Algotezza]

Du åker så snabbt i din glänsande bil,
susande fram, ja, mil efter mil.
Asfalten ter sig så järnhård och platt,
och du håller hårt i din stålblanka ratt.

Plötsligt försämras din vägs kvalité:
små fuktiga hål i den kan du se.
Din bil verkar också ha blivit rätt kass
och luktar snart som ett urgammalt dass.

Du fortsätter envist att tyst köra på
och undrar stilla hur det nu ska gå.
Vägen förvandlas till brunsmutsigt grus
och bilen piper alltmer som en mus.

Den har smygande långsamt förvandlat sig till
ett skakande bilvrak som snart står helt still.
Nu är det av vägen två hjulspår blott kvar
och du åker på hästvagn som i fornstora dar.

Då övergår vägen helt långsamt till
blott buskar och skog där du vandrar så vill.
Ditt åkdon är borta och vägen din med;
du stannar då till och sätter dig ned.

Det är väl en dröm eller så är du död…
En sol tycks gå ned som gör himmelen röd.
Det fanns på miljonen en helt liten chans
att du skulle hamna i Ingenstans!

MVH

Algotezza

[kaktus]

Jag är ingen poet,men ska försöka plita ner ngn rad

Jag går ut,känner den svalkande luften mot mitt ansikte
långsamt strosar jag längs grusvägen över åkern och
går ner till den porlande ån , beskådar svalornas flygteknik genom luftmassorna.



Jag tar på mig stövlarna på morgonen och går ner till seven eleven för att köpa marmelad till frallorna,kort och gott.

[kaktus]

Jag är klar för att åka till jobbet snart.jag luktar syr`en och har en fin klänning på mig,ska ordna det sista innan jag kör snart.Lyssnar på min stora favorit av dem alla,nämligen Schubert,därför är också poesi av Goethe intressant i Schuberts sånger.Jag ser nästan en vital ballettdansare full av energi och livslust uppe på scenen,när jag lyssnar på balettmusik av Schubert,blir lite lyrisk av mig.


Jag ligger i hängmattan mellan plommonträdet och äppleträdet.
Skuggan från trädkronorna skyddar mig lite mot solens strålar.
Där ligger jag i joggingbyxor och en sliten t shirt,fullkomligt tillfreds med min ensamhet,lycklig över friheten och tänker på en glad häst som galopperar över dem vida fälten och gnäggar av välbehag.Jag har samma känsla av frihet där jag ligger i min hängmatta.
I hängmattan ligger jag och tänker på ngt som jag har drömt om länge nämligen valsafari,medan solen smeker min vinterbleka nuna.Ser en sädesärla med en larv i munnen.
Det sista jag tänker på innan jag somnar är späckhuggare,drömmer om att fotografera några vilda späckhuggare.
Det första jag tänker på när sag vaknar ur tuppluren är när jag badade i det turkosblåa vattnet i Röda havet.Tänk att skapelsen är så ändlöst ljuv.
Ligger i min hängmatta och tänker på valar länge på mitt lilla smultronställe,för att sedan gå in i stugan utan el med en kran utanför där jag kan tappa upp lite sommarvatten och tvätta mig över en bunke,långt bort från mitt stora badrum med ångdusch och en modern tvättmaskin,långt bort från en trafikerad väg inne i skogen.Ingen TV eller data,utan telefon.Jorden roterar runt sin egen axel och världen har sin gång.

[Algotezza]

Dyk rakt ut mot natthimlen

Dyk rakt ut mot natthimlen
bland klara stjärnor och en fullmåne
på väg att naggas i kanten.

Sök Orions bälte med blicken,
Svanen, Stora och Lilla Björn,
Polstjärnan den klara, trygga.

Dyk in i, ut i, rymdens
och därmed tidens djup:
avstånd i rymd är avstånd i tid.

Ljusets hastighet är den högsta
för allt vi kallar fysiskt,
men för tanken, anden,
är det den lägsta.

Tankens omedelbarhet:
tänka är det bästa
sättet att färdas.

Omvärlden vill dock
i regel ha mer handfasta bevis
än din tanke, på att du varit ute
bland de kosmiska vidderna
i din ande och sedan vänt åter.

Vad fick du lära dig?
Vad hämtade du hem för ny kunskap?
Kunskap är kosmisk valuta,
giltig i alla världar.

Så dyk därför rakt ut mot natthimlen
bland klara stjärnor och en fullmåne,
alltmer naggad i kanten.

MVH

Algotezza

PS Tack Kaktus för din taggiga poesi! DS

[kaktus]

Jag är nog lite taggig ,en kaktus behöver inte så mkt vatten.

Livet blir låntråkigt av att bara förtära honung,
ibland är det gott med lite salt,peppar och tabasco också.

Jag  använder öronen och smaklökarna mest.

Tack själv Algotezza

[Algotezza]

Jag är nog lite taggig ,en kaktus behöver inte så mkt vatten.

Livet blir låntråkigt av att bara förtära honung,
ibland är det gott med lite salt,peppar och tabasco också.

Jag  använder öronen och smaklökarna mest.

Tack själv Algotezza

Kontraster och omväxling förnöjer. Annars blir allt grått.

Chili och choklad kittlar gommen.

MVH

Algotezza

[kaktus]

Du skriver skojiga poem Algotezza.
Detta jag ska skriva nu blir inte riktig prosa, men det handalar om ett mina tankar som dök upp idag.

Jag låg på stranden med ansiktet under min oranga solhatt, gick ner till bukten för att ta ett dopp,temperaturen var behaglig, jag gick upp för att lägga mig på filten,först solade jag magen och låg och lyssnade på måsarna och ändernas kommunikation. Sedan vände jag mig med ansiktet mot gräset och låg och tittade på gräset, medan solen torkade mig.Plötsligt såg jag en pytteliten myra på promenad upp längs hatten.
Jag försökte ta tag i myran, men misslyckades,den blev väl livrädd, stackarn. Jag tittade ner i gräset och såg ännu flera myror, ligger jag på en myrstig? Nej det kan jag väl inte göra eftersom myran inte bär på ngnting.Hur förklarar evolutionen att myran bär på ngt som väger flera ggr mera dess egen kroppsvikt? Märkligt och obegripligt.


MVH:Kaktus

[Advocate]

Trånsjuka blickar från utmattade själar
Dimmorna kommer, och skiljer åt människor
Vilse i livets lustiga hus, de svulstiga väggarna pulserar
En stark sol, men alltid skymd av ett töcken
Bergstopparna kan ej skådas, dalarna flyr vi med blicken
Gåtfull och okänd är vägen för var och en
Narren är på sitt föraste, barnen leker vådliga lekar
Det straffar sig att lättsinningt fäkta med trollspön
Men i sjukdomen vyssjas de alla

[Algotezza]

Du skriver skojiga poem Algotezza.
Detta jag ska skriva nu blir inte riktig prosa, men det handalar om ett mina tankar som dök upp idag.

Jag låg på stranden med ansiktet under min oranga solhatt, gick ner till bukten för att ta ett dopp,temperaturen var behaglig, jag gick upp för att lägga mig på filten,först solade jag magen och låg och lyssnade på måsarna och ändernas kommunikation. Sedan vände jag mig med ansiktet mot gräset och låg och tittade på gräset, medan solen torkade mig.Plötsligt såg jag en pytteliten myra på promenad upp längs hatten.
Jag försökte ta tag i myran, men misslyckades,den blev väl livrädd, stackarn. Jag tittade ner i gräset och såg ännu flera myror, ligger jag på en myrstig? Nej det kan jag väl inte göra eftersom myran inte bär på ngnting.Hur förklarar evolutionen att myran bär på ngt som väger flera ggr mera dess egen kroppsvikt? Märkligt och obegripligt.


MVH:Kaktus

Tack... du skriver prosalyrik... tror jag...

MVH

Algotezza

[Melime]

Jag hittade en gammal dikt när jag gjorde en datorrensning.

Lycka
Årets första nakenbad
som en räkmacka med marmelad
att skratta tills man får ont i magen
att springa ut på ängen, genom hagen
när blommorna blommar för första gången i år
och man tänker:"Holy shit nu är det vår"
hallonsoda och kanelbulle
extra tjock toarulle
fågelkvitter och sång
sovmorgon som är extra lång
allt på julbordet, utom leverpastej
allt detta är lycka för mej

Gullig, tycker jag

[Zokrates]

Hur förklarar evolutionen att myran bär på ngt som väger flera ggr mera dess egen kroppsvikt? Märkligt och obegripligt.

Kaktus

Den sammanlagda styrkan hos en normal vuxen människas alla muskler, orkar med cirka 25 ton, vilket  motsvarar vikten av en äldre tågvagn. Benen klarar av vikter på cirka ett ton utan att brytas, alltså, om en människa likt en myra var konstuerad med fler ben, hade ett elastiskt skelett utanpå kroppen, en bättre samordning av musklerna till bärande delar, så skulle även människan, ( trots att vi då mer liknade gaffeltruckar ) kunna lyfta oerhörda vikter.
Tror mig minnas att en skalbagge i afrika är starkast i förhållande till sin storlek, då den lyfter föremål 250 ggr sin vikt.

[Algotezza]

Tranornas vårflykt.
Hur deras rop strömmar ljuvt
ur hesa strupar!

MVH

Algotezza

[A]

Rak rygg.

[ae]

IKVÄLL

Ikväll
är ljuden mellanrum i tystnaden

under av monotoni tunga ögonlock
försöker övertyga sig själv om kontrasternas värde

Blicken ser inte, ögonen har stirrat för länge
ett självvalt öde

att vilja fylla det redan fulla glaset
att vilja tränga igenom alla klyschor

vi krossar allt vi vidrör
drivna av den omättliga längtan att genomtränga allt

nå bortom

nej, vi föll aldrig
vi vågade inte och förlorade istället

och nu undrar vi vad vi ska göra av tiden

ikväll
är mörkret mjukare
och ljuden
är mellanrum
i tystnaden


---

DSOIT

Och vi såg. Ja, vi lärde oss äntligen detta konststycke.

I varje träd och buske, under varje timma och i varje andetag levde vi, min sand blev ditt hav, och tårarna räckte aldrig till att fylla det med. Våra lampor rädslades inte gryningen oh, baby, I wish I was a lightbulb Vi är mer än allt oh, baby var allt a dying star ja, allt, nej mer, ner, ner, oh baby NER! .... och drömmara skulle aldrig mer ha samma färger som förut. Stoftet... psshhhh.......

---

ALEIA

formerna är döda
när de återskapas

av skuggorna som döptes i förgänglighetens efterdyningar

när det outtalade söker sin motsvarighet
och det sagda förlorat sin mening

känner det gränslösa inget motstånd

[Algotezza]

Du lyckas väl inte helt "tränga igenom alla klyschor"...

Poesi balanserar ofta mellan det patetiska (i grundbetydelsen "det [allvarlgit menade] känsliga/känslosamma") och det patetiska (i den betydelse det fått idag, "det något löjliga"). Så också dina dikter. Inget fel i det: mitt hjärta bankar för det patetiska (också i den senare betydelsen). Skriva poesi är ofta på ett helt annat sätt en balansgång än att skriva prosa.

Klart läsvärda!

MVH

Algotezza