Återfödelse

[Stefan]

Determinus/

För det första så finns det ingen som förnekar att det finns en fundamental koppling mellan medvetande och materia. Frågan är hur denna koppling ska karakteriseras. Ultrafysikalister får det ibland att framstå att alla som inte är på deras linje är halvreligiösa flummare, men så är det inte.

För det andra tycker jag absolut att det är värt att bedriva medvetandefilosofi, även om det är svårt att veta vilka som är de rätta svaren. I min mening kan man komma med rationella argument.

Jag känner att min naivitet kan vara ett stort hinder här, men jag ser verkligen ingen anledning att tro att medvetande uppkommer ur något annat än de fysiska strukturer vi idag kan observera. OM medvetande kräver mer än det vi kan observera så finns det väl ingen anledning att spekulera i det?

Det är inte mer spekulativt att hävda att en person som sågats sönder i molekyler och sedan satts samman igen kommer att vara samma person, som att inte göra det. Jag kan inte se varför din linje skulle vara mindre spekulativ än någon annan. Var och en får komma med argument för sin uppfattning. Vidare måste man få tala om saker vi inte direkt kan observera. Det gör man i många hårdare vetenskaper också. Vetenskapen går i stor utsträckning ut på att gissa mycket från en begränsad mängd observationer (ungefär som en deckargåta).

Förresten är idén om neutrala observationer och spekulativ teori ovanpå det förfelad. All observation är teoribemängd, något Popper påpekade redan på 30-talet. Vi ser saker utifrån hur våra teorier ser ut.

Tore/

Samtidigt är det väl så att de flesta molekyler du består av byts ut inom loppet av några år? Vad får det för konsekvenser för din syn på ett materiellt "kärn-jag"?

En distinktion här som kanske är viktig är den s.k. "type-token-distinction". Det finns endast en C 14-typ, men väldigt många C-14 tokens, dvs. instanseringar av C-14-typen, eller på ren svenska, C-14-atomer.

Två materiella ting som innehåller exakt samma typer av atomer, anser vi vara exakt likadana. Men om vi helt plötsligt duplicerade mig, så tror jag inte att jag skulle uppleva mig som existerande på två ställen. Ännu värre om man skapade skapade 100 000 exakta kopior av mig; då tror jag inte att jag skulle uppfatta det som om jag existerade på 100 000 ställen. Håller ni med om detta?

Men kan det då ha något med särskilda atom-tokens att göra. Om man plockar sönder mig i molekyler, och sedan sätter ihop mig igen, med samma molekyler; kunde man tänka, då borde det väl ändå vara jag som sätts ihop igen. Jag tycker att det du tar upp snarast arbetar emot denna tanke. Om jag är beständig över tid, så kan mitt jag inte vara direkt beroende av några särskilda atom-tokens. Därför uppstår exakt samma problem som i fallet med atom-typerna i fallet med atom-tokens.

En intressant artikel som tar upp medvetandets märkliga natur är Nagels "The Subjective and the Objective" i hans bok Mortal Questions.

[Tore]

Men kan det då ha något med särskilda atom-tokens att göra. Om man plockar sönder mig i molekyler, och sedan sätter ihop mig igen, med samma molekyler; kunde man tänka, då borde det väl ändå vara jag som sätts ihop igen. Jag tycker att det du tar upp snarast arbetar emot denna tanke. Om jag är beständig över tid, så kan mitt jag inte vara direkt beroende av några särskilda atom-tokens. Därför uppstår exakt samma problem som i fallet med atom-typerna i fallet med atom-tokens.

Jag vet inte om jag förstår dig rätt, men kanske är vi överens. Jag menar att vare sig du ser "kärn-jaget" som en viss uppsättning (instans) av molekyler eller en viss konfiguration (typ) av molekyler så får du problem. Frågan är om det finns något sätt att karaktärisera ett materiellt kärn-jag, som både är beständigt över tiden och som skiljer sig mellan kopior.

[Stefan]

Jag vet inte om jag förstår dig rätt, men kanske är vi överens. Jag menar att vare sig du ser "kärn-jaget" som en viss uppsättning (instans) av molekyler eller en viss konfiguration (typ) av molekyler så får du problem.

Jag tror vi avser samma sak.

Frågan är om det finns något sätt att karaktärisera ett materiellt kärn-jag, som både är beständigt över tiden och som skiljer sig mellan kopior.

Jag tror inte att det finns en direkt och enkel koppling, som åtminstone vissa tidiga materialister (Smart, kanske) ville göra gällande, mellan medvetandet; i synnerhet "kärn-jaget", och materian. Om det är det du menar med "materiellt kärn-jag", så tror jag inte på den idén. Anledningen till det är just det du tar upp; molekyler byts ut men personen består, och på samma sätt kan olika personer vara uppbyggda av olika typer av molekyler utan att ha samma kärn-jag.

Har för mig att kärn-jaget kallas för "the Cartesian Self" i litteraturen. Har också för mig att många inte tror på det.

[Joahn]

Man kan ju inte stiga ner i samma flodstadium flera ggr. Däremot kan man i en mening (den vanliga meningen) stiga ner i samma flod flera ggr.[...]Jag har en mycket stark intuition om att personlig identitet är fast över tid. Har inte du det, Joahn?

Jovisst, jag identifierar mig själv med den person som satt här för fem sekunder sedan. Om en människa kopieras, så kommer både originalet och kopian uppleva att de är den gamla personen. De identifierar sig båda med den enda som fanns innan kopian skapades. Du1 och Du2 skulle båda känna att de själva fanns först.

Men jag anser att man inte är någon för att man identifierar sig med den. Ett stopp för hela diskussionen skulle vara att säga "Man är den man identifierar sig med". I strikt mening är jag inte den person som satt här nyss.

Ja, för att reinkarnationstankarna ska hålla måste det ju finnas någon slags beständig kärna som följer med - som inte utplånas när du dör. Det du kallar "jag". I så fall är döden inte en fullkomlig utplåning utan snarare:

*en radering av alla minnen
*ett tärningsslag om dina fysiska attribut
*ett tärningsslag till om dina uppväxtförutsättningar

osv. Det är mycket lite som blir kvar. Om själen finns verkar den ha en mycket liten påverkan på våra handlingar.

Det här håller jag med om, och det gör saken klarare. Vad är det egentligen som blir kvar? Jag kan inte komma på någonting.

[hovnarr]

Om jag ska vara petig så skulle inte någon av kopiorna vara samma jag som den enda som fanns först.

För just denna debatt är det mest intressanta om någon av Du1 eller Du2 kan anses vara MER "Du" - för att använda Stefans terminologi: Är Du1 och Du2 tokens av Du? Så även om kopiorna inte är samma som den enda som fanns först är frågan om någon av kopiorna är mer lik än den andra.

I strikt mening är jag inte den person som satt här nyss.

Frågan om jag är den jag var för fem minuter sedan är en annan. Att hävda att så inte är fallet skulle jag kalla för ett analretentivt förhållningssätt till dimensionen tid. I sin mest utpräglade form är det då inte "jag" som skriver denna text, utan olika jag - som naturligtvis är mycket samspelta. Med tillräckligt små tidsintervall, t.ex. mycket mindre än den tid det tar att tänka ordet "jag", blir det svårt att veta vad man menar med "samma person som...". Skriver jag ens på samma tangentbord som jag skrev på nyss? Jag kan i förtroende berätta att jag identifierar mig starkt med den person (som nu upphört existera?) som citerade Joahn överst i detta inlägg.

Det kan knappast ha att göra med komplexitet, i så fall. Den nya hjärnan kommer ju att vara exakt lika komplex; likadan, faktiskt, som den gamla. Så om medvetande, inklusive ett ev kärn-jag endast är ett resultat av en viss typ av komplexitet, så får vi nog gå på Determinus linje.

Jag var kanske oklar. Jag menar såhär: Om du tar en person och avlägsnar all hjärnaktivitet från honom genom en apparat så dör han. Inte ens med all vår läkekonsts avancerade tekniker kan vi få honom att leva igen. Om vi delar upp en människa i sina beståndsdelar föreställer jag mig att hjärnaktiviteten försvinner och inte kommer tillbaka av sig självt i kopian. Skillnaden mellan orginalet och kopian är att kopians hjärna slagits av och att det inte går att slå på den igen. Denna egenskap delar naturligtvis orginalets hjärna - det är bara det att den inte slagits av.

Det är klart att om kopian var tillräckligt exakt, dvs. sådan att att alla laddningar i hjärnan - alla elementarpartiklas läge och energi - var exakt bestämt (i sig en omöjlighet), så skulle detta problem inte uppkomma. Osäkerhetsrelationen verkar i alla fall vara en garanti för att dylika problem aldrig ska uppkomma i verkligheten

Att säga att vi inte skulle fortsätta existera om vi skulle plockas isär och byggas upp med exakt lika molekylära strukturer är ett modigt ställningstagande, utan grund i det vi idag kan observera i världen.

Det beror som sagt på vad man menar med "exakt lika". Den molekylära nivån är inte tillräckligt exakt. Vi måste ha information om elementarpartiklarna som är så exakt att dagens vetenskapliga teorier hävdar att den är omöjlig att erhålla. Fysiken förbjuder oss helt enkelt att veta vissa saker. I den mån dessa teorier kan observeras i världen (försöken är ganska kniviga) så har de bekräftats, men Tore kan mer om detta än jag.

Det här håller jag med om, och det gör saken klarare. Vad är det egentligen som blir kvar? Jag kan inte komma på någonting.

Man kan tänka sig någon form av omedveten information som antingen (enligt cogitos beskrivning av karma etc.) kan påverka saker som våra fysiska attribut (DNA) eller bara är någon slags energisamling som kan vara beständig och bära information oberoende av materia.

Vad ska man med det till, kan man fråga? Kanske för att kunna uträtta något över längre tid, där något så avancerat som en riktig människa inte är nödvändigt, utan det räcker bra med en slimmad, andlig databank. Och när detta sedan är uträttat, vad händer då sedan? Då kanske själen har någon ultra-själ, som sedan lever vidare och vet saker...

Allt som tar slut är gott. Slutet gott, allting gott.

§

[Stefan]

Men jag anser att man inte är någon för att man identifierar sig med den. Ett stopp för hela diskussionen skulle vara att säga "Man är den man identifierar sig med". I strikt mening är jag inte den person som satt här nyss.

För det första måste man vara klar över att "man kan inte stiga ner i samma flod två ggr" inte är ett djupt yttrande. Det är helt banalt. Det beror på vad man menar med "flod" om det är sant eller inte. Om man, i strid med den vanliga användningen, menar flodstadium med "flod" är det klart att man inte kan stiga ner i samma flodstadium två ggr. Per definition är ju flodstadier något som endast finns en enda gång. Men om man menar vad man vanligen menar med "flod", dvs. t ex Donau, Rhen etc., så är det självklart så att man stiga ner i Donau fler gånger.

För det andra har jag inte sagt att man "är den person man identifierar mig med". Jag håller med om att det inte är ett dåligt argument, men vill inte få mig tillskrivet uppfattningar som jag inte har.

För det tredje undrar jag vad som menas med "i strikt mening är jag inte den person som satt här nyss". Givetvis är mitt nuvarande jagstadium inte identiskt med det jagstadium jag hade för fem minuter sedan. Om det är det du menar med "strikt mening" håller ju alla människor som förstår vad "identisk" betyder med om detta. Men intuitivt skulle man säga att det finns något som förbinder dessa olika jagstadier - ett över tid sammanhållet jag.

[Tore]

Det beror som sagt på vad man menar med "exakt lika". Den molekylära nivån är inte tillräckligt exakt. Vi måste ha information om elementarpartiklarna som är så exakt att dagens vetenskapliga teorier hävdar att den är omöjlig att erhålla. Fysiken förbjuder oss helt enkelt att veta vissa saker. I den mån dessa teorier kan observeras i världen (försöken är ganska kniviga) så har de bekräftats, men Tore kan mer om detta än jag.

Fast om det går att göra i praktiken eller inte är kanske inte så relevant för diskussionen. Dessutom är det inte säkert att kopian måste vara så alldeles exakt. Det sker ju förändringar i vår egen hjärna hela tiden, men vi menar ändå att vi är samma "jag". Vid hjärnoperationer kan man skära bort hela bitar av hjärnan, men vi menar väl ändå att vi i grunden är samma person före och efter operationen?

[hovnarr]

Vid hjärnoperationer kan man skära bort hela bitar av hjärnan, men vi menar väl ändå att vi i grunden är samma person före och efter operationen?

Det tycker åtminstone jag.

Dessutom är det inte säkert att kopian måste vara så alldeles exakt.

Den måste vara tillräckligt exakt för att bevara hjärnaktiviteten. Hjärnan får inte "slås av" under (de)monteringen. Kan inte så mycket neurokemi men jag antar att aktionspotentialerna i så gott som alla nervceller måste vara huvudsakligen konstant för att den nya hjärnan ska fungera på samma sätt.

Fast om det går att göra i praktiken eller inte är kanske inte så relevant för diskussionen.

Kanske inte. Jag lutar åt att om kopian verkligen är exakt så är båda två lika övertygade om att de är "jag" (precis lika övertygade som jag själv är just nu). Å andra sidan tvivlar jag på att en sådan kopiering kommer att vara möjlig i framtiden - ens i en mycket avlägsen framtid.

[db]

Men intuitivt skulle man säga att det finns något som förbinder dessa olika jagstadier - ett över tid sammanhållet jag.

På samma sätt som det finns något som förbinder de olika filmrutorna i Terminator 2. Det är väl också rätt banalt?

[cogito]

Hovnarr skrev:

Jag kan föreställa mig att uppleva saker utan att ha en hand och kanske till och med utan att ha någon känsel (förlamad från halsen och nedåt), men jag har svårt att föreställa mig upplevelser som en "ren" själ, dvs. i praktiken ett spöke. Jag föreställer mig att en sådan existens inte är betjänt av upplevelser utan bara strävar oformligt efter att inhysas i en ny kropp. Men jag är naturligtvis grovt spekulativ. Vad sägs?

Jag kan inte heller föreställa mig upplevelser som en "ren" själ. Men hur tolkar du t ex drömtillståndet, där man "upplever" gråt, ångest och glädje - utan att samtitigt ha ett vaket självmedvetande eller en fysisk kropp tillhands. Denna drömvärld är ju en bildvärld - man förstår utan att tala ett språk, man agerar utan hänsyn till naturlagarna, man upplever - tills man vaknar. Jag anför detta här endast som exempel på att vi visst redan är med om mycket mera "fantastiskt" än vad vi kan föreställa oss i vaket tillstånd.

En fråga jag gärna skulle vilja få besvarad är i vilken utsträckning informationsbärande energi (av något slag utom materia) kan existera oberoende av materia. "Spöken" borde dö värmedöden så småningom, så om det inte finns något materiellt som vidmakthåller dem undrar jag hur en sådan energi rent fysikaliskt skulle behöva vara beskaffad. En modern "Theory of Ghosts" någon?

Menar du allvar Hovnarr - eller gör du skyllnad mellan materiellt och fysialiskt i din (annars) barocka fråga? Förresten hur var det nu med ljuset egentligen - kan du se det, eller ser du endast det belysta?...

Jag menar att det är dax att kunna diskutera reinkarnation rent diskursmässigt - utan hänsyn till religiösa föreställningar. Redan Goethe krävde på sin tid av *Naturen* att den borde anvisa honom ett sätt att vara verksam, efter döden.

mvh/cogito

[hovnarr]

Jag kan inte heller föreställa mig upplevelser som en "ren" själ. Men hur tolkar du t ex drömtillståndet, där man "upplever" gråt, ångest och glädje - utan att samtitigt ha ett vaket självmedvetande eller en fysisk kropp tillhands. Denna drömvärld är ju en bildvärld - man förstår utan att tala ett språk, man agerar utan hänsyn till naturlagarna, man upplever - tills man vaknar. Jag anför detta här endast som exempel på att vi visst redan är med om mycket mera "fantastiskt" än vad vi kan föreställa oss i vaket tillstånd.

Sannerligen, vi är med om mycket fantastiskt redan. Det vi upplever i drömmen, det är ju ändå något. Själva upplevelsen kan härledas till en elektrisk aktivitet i hjärnan. Om hjärnan vips var borta, skulle vi kunna drömma då? Vad skulle det då vara som drömde? Radiovågor kan sändas ut från en radiosändare men så småningom dör de ut. Kan man föreställa sig att sådan energi finns som kan ha en beständig struktur över tid utan att vara materia? Om inte är det svårt att föreställa sig andlig information över huvud taget, än mindre andliga väsen.

Menar du allvar Hovnarr - eller gör du skyllnad mellan materiellt och fysialiskt i din (annars) barocka fråga? Förresten hur var det nu med ljuset egentligen - kan du se det, eller ser du endast det belysta?...

Ja, jag menar allvar och ja, jag gör skillnad. Vi vet att kroppen ruttnar och ändå tror vissa att något finns kvar efter döden, låt oss kalla detta själen. Det minsta vetenskapliga kravet vi kan ställa på själen är att den ska kunna bära information (exempelvis om tidigare liv). Men av de energiformer vi känner till idag är det bara materia som är i stånd att göra detta. Vi kan inte skicka en ljussignal i en fiberoptisk kabel och sedan förstöra kabeln och sändaren och ärligt hoppas att ljussignalen ska bevaras.

Då undrar jag, kan man beskriva hur en sådan energi skulle behöva vara beskaffad? En tänkbar teori är exempelvis att vi har att göra med en energi som rör sig mycket nära ljusets hastighet eller rent av över denna, sådan att "beständighet över tid" blir en besynnerlig fråga. Den energins ögonblick är vår egen evighet. Naturligtvis en grovt spekulativ idé, men är det ens något som inte står i total strid mot ett flertal naturlagar? Förklarar exempelvis en sådan idé alls någonting?

Jag menar att det är dax att kunna diskutera reinkarnation rent diskursmässigt - utan hänsyn till religiösa föreställningar. Redan Goethe krävde på sin tid av *Naturen* att den borde anvisa honom ett sätt att vara verksam, efter döden.

Absolut, jag håller med. Låt oss ta bort hokuset ur pokuset och tala öppet och ärligt om sådana här saker. Även om vi kommer fram till något i stil med följande: "Om reinkarnation alls är möjlig så står den per definition i strid med alla idag kända naturlagar", så är mycket vunnet. Då kan vi antingen förkasta tankarna på reinkarnation eller veta bättre var vi ska söka för att hitta "naturens anvisningar".

§

P.S. Förresten, ang. ljuset - så som vi använder "se" i vetenskaplig mening så är det verkligen ljuset vi ser, inte det belysta. Som vi använder "se" i vanlig mening gör vi nog ingen skillnad mellan de två, tror jag. Utan ljus ser vi inte det obelysta. Det är ljuset som färdas in i dig och kittlar dina tappar och stavar, inte det belysta. D.S.

[cogito]

Hovnarr skrev:

Sannerligen, vi är med om mycket fantastiskt redan. Det vi upplever i drömmen, det är ju ändå något. Själva upplevelsen kan härledas till en elektrisk aktivitet i hjärnan. Om hjärnan vips var borta, skulle vi kunna drömma då? Vad skulle det då vara som drömde?

Du skriver att upplevelsen kan härledas till en elektrisk aktivitet i hjärnan...osv

Man får skilja på två olika utgångspunkter tycker jag. Den ena är att fokusera på problemet "Vad måste finnas eller skapas om det inte finns, för att upplevelsen eller medvetenhet ska kunna äga rum?" Det är en fråga för vetenskapen resp. för "uppfinnaren" av en medvetenhets-bärare.

Din formulering ovan vill svara på denna fokusering och beskriver observeringsbara fenomen. MEN, detta fenomenet är inte "självberättande" utan det krävs en tankeaktivitet för att begripa det som rent fenomenalt föreligger (det varseblivningsbara).

Den andra utgångspunkten börjar inte med att undersöka eventuella fysiologiska förutsättningar för att medvetande och tänkande kan äga rum, utan utgår fran erfarenhetsempiri, typ "jag tänker" och undersöker huruvida kunskap är möjligt - vad som krävs för att nå kunskap (utan att för den skull leta efter en fast punkt i något kunskapsalstrande fysisk organ). Tänk om greekerna hade prioriterad annorlunda - deras filosofi hade fått vänta med att "tänkas fram" tills man var på det klara med hjärnfysiologins forskningsresultat!

Nu finns det en stor svårighet med termen "kunskap". Vad jag här avser med kunskaps-vinnande är processen att nå kunskap - själva kunskapandet, inte kunskapsresultatet. Skriver man att kunskapa som verb låter det knäppt på svenska, åtminstånde om man inte är militär, för då betyder det att spana (scouta) efter information.

Så, med din formulering ovan föreligger ett kunskapsresultat. Hur är det vunnit? Mitt svar är: genom tänkandet. Inte genom en självförklarande varseblivning av elektrisk aktivitet i hjärnan.

Det är inte hjärnans funktioner som förklarar tänkandet, utan tvärtom, det är genom tänkandet som hjärnas funktioner förklaras!

Kan du leva med det?

mvh/ cogito

[hovnarr]

Det är inte hjärnans funktioner som förklarar tänkandet, utan tvärtom, det är genom tänkandet som hjärnas funktioner förklaras!

Kan du leva med det?

Absolut. Se tråden om tankens uppkomst (psykologi) där jag uttrycker viss skepcis kring om handlande kan förklaras genom fysikalisk-kemiska processer i hjärnan (för vad fick då dessa att äga rum?). Men nu var det inte det jag ville prata om.

Den ena är att fokusera på problemet "Vad måste finnas eller skapas om det inte finns, för att upplevelsen eller medvetenhet ska kunna äga rum?" Det är en fråga för vetenskapen resp. för "uppfinnaren" av en medvetenhets-bärare.

Just. Det är den jag är intresserad av. Låt oss förutsätta att det finns en själ, ja att vetenskapsmän upptäcker detta imorgon. Vad skulle de då finna? Kan vi beskriva det utifrån dagens vetenskapliga teorier, eller skulle en kraftig omarbetning, exempelvis större än den fysiken genomgick när relativitetsteorin introducerades, vara nödvändig.

Tänk om greekerna hade prioriterad annorlunda - deras filosofi hade fått vänta med att "tänkas fram" tills man var på det klara med hjärnfysiologins forskningsresultat!

Inte då. De hade behövt tänka och filosofera en hel del för att nå sådana resultat. Om man får tro determinismen (ingen vidare idé) så var det tack vare att grekerna filosoferade just som de gjorde som vi fick vår moderna vetenskap. Nu ska vi väl ändå inte bråka om såna småsaker som tidsskalor, hönor och ägg? Vilken möjlig förklaring man än tar till sig så kommer den inte att förändra hur någonting förhåller sig eller har förhållt sig - det är inte en förklarings uppgift.

Jag menar alltså följande: Om vi kan visa att det finns en vetenskaplig möjlighet till att det över huvud taget skulle kunna finnas en själ, eller om det inte finns en sådan möjlighet, kommer i vilket fall som helst inte att säga en pipa snus om huruvida det finns en själ eller inte. Däremot kommer det att säga något om vetenskapen hålller sig öppen för den möjligheten. Nå, nu vill jag veta - gör den det?

§

[db]

Hovnarr, själar behöver inte vara fysiska. De kan t.ex. finnas på en abstraktionsnivå under den fysiska nivån.

[hovnarr]

Hovnarr, själar behöver inte vara fysiska. De kan t.ex. finnas på en abstraktionsnivå under den fysiska nivån.

*hoppa frustrerat upp och ned*

Jag tvivlar inte på detta. Vad jag undrar är <i> kan </i> de också vara fysiska?

Med "fysisk" antar jag här att du menar något i stil med "av denna värld" eller "inom ramen för våra vetenskapliga begrepp såsom materia och energi".

Jag menar såhär: Vetenskapen syftar till att beskriva verkligheten. Låt oss nu säga att själar sannerligen är en del av verkligheten. Skulle vi då behöva revidera exempelvis fysiken i stor utsträckning, för att också kunna beskriva själar?

Jag menar ytterligare såhär: Hur skulle reaktionen av det vetenskapliga etablissemanget bli om en själ uppenbarade sig? Skulle den påminna mer om A eller om B?

A) Jasså det fanns en själ! Ja, nu när jag studerar det närmare här så ser jag ju att det faktiskt var "möjligt" hela tiden. Själar är ju inget annat än energiformer som är oberoende av tid och våra termodynamiska lagar för att de [...], vilket ändå stämmer ganska bra med Einsteins teorier om bla, bla, bla...

B) Herrejävlar det finns en själ! Det betyder att Einstein haft fel, kvantfysiken är åt helvete och tiden bara är en illusion. Termodynamiken är bara trams den med. Nu måste vi verkligen ta och lyssna på kyrkan och New Age-rörelsen i det att vi utarbetar vår nya vetenskap för det nya milleniet! Dom måste ju kunna det här med själar...

Är frågan tydlig nu? Alltså: Svaret på min fråga säger ingenting om det finns en själ eller inte. Den säger att om det finns en själ kan den antingen vara - eller inte vara - "fysikalisk".

§