Avantgardet skrev:Du får ursäkta mig, men du rusar iväg i nåt slags övertygelse utan att förklara hur du kommit fram till dessa saker vilket gör det svårt att följa ditt resonemang. Vad menar du att vetenskapen skulle undersöka om den inte hade definitioner? Låter, åtminstone i din framställning, som nån radikal formulering av Popper i sådana fall, snarare än nåt genomtänkt resonemang. Sen är det lite lustigt hur din teori om "förkortningar" snarare visar på definitionernas absoluta nödvändighet för vetenskapen än tvärtom. Du erkänner själv att kontexterna är eviga och att vi hamnar i en infinit regress om vi söker den lexikaliska grunden för något. Så långt rätt och riktigt. Men om så är fallet så är ju definitionen det enda som avgränsar ett objekt från ett annat och möjliggör ett studium av det överhuvudtaget.
Vi kan ta ÖGA som exempel. Vi har ett klotrunt organ som ger organism x synförmåga och det har ....... olika egenskaper etc. Om vi tog bort ordet öga och helt släppte definitionen av öga skulle vi inte förlora mer än korthet, definitioner har praktisk nytta i det att de gör en lång historia kort, men de är inte speciellt viktiga för vetenskapen i övrigt. Vikten är att inte överbelasta definitioner, istället bör man vara medveten om att definitioner måste ha en viss grad av vaghet. Detta är i praktiken inget problem för vetenskapen varav man i regel ignorerar ändlösa diskussioner kring sådana frågor. Skälet är just att det inte går att få fram slutgiltiga och helt avgränsade definitioner, det projektet är dömt att misslyckas.
Men jag håller likväl med det du senare skriver om vilken väg man bör ta till definitionen av ett objekt. Problemet här är att det du nu framför av Popper, faktiskt på inga sätt stödjer ditt eget undvikande att besvara den direkta frågan: Vad är lycka? Lycka är ingen vetenskaplig definition, utan något som lånats från "vardagsspråket", och som härstammar ur någon dunkel förhistorisk tid, vad vet jag, du fattar poängen. Och att bara föra över ett begrepp från den ovetenskapliga diskursen till den vetenskapliga är ju ett nästan helsäkert sätt att smyga in ett specifikt falskt moment i den "vetenskap" man då bedriver. Att låna över "Gud" och sitta och kalkylera på honom är en direkt motsvarighet till vad utilitarismen gör i detta avseende. Det är identiska diskurser sånär som på att uttalet är olika av "Gud" eller "lycka", som båda nyanserar och betingar varandra.
Det är en beteckning som vi alla förstår (ungefär) vad vi avser när vi nämner ordet. Även harcore vetenskapliga definitioner som elektron sitter i samma sits.
Vi har goda skäl att skapa teorier kring icke-observerbar verklighet eftersom det leder till teorier som kan förklara observerbara fenomen. Teorin som innefattar elektroner gör detta, precis som lycka och lidande kan förklara observerbara fenomen. Vi vet givetvis inte att detta är en slutgiltig sanning, att elektroner och lycka faktiskt existerar och kan beskrivas på ett meningsfullt sätt, men idag utgör dessa de bästa teorierna.
Vadå fel angående vetenskapen? Jag var inte medveten om att jag gjort ett tvivelaktigt påstående, och inte heller ringer det nån klocka när jag läser ditt bemötande av detta mystiskt undanglidande påstående från min sida. Att vetenskapen skall vara deskriptiv verkar det som att du försöker säga, och där håller jag givetvis med, men sen blandar du samman empirism och pragmatism och slänger faktiskt in ett ordentligt stänk av idealism i soppan också. Det sista behöver förklaras närmre, och det är i relation till kvantmekaniken som "empirisk" vetenskap. Empirin var något som uppstod långt innan vi hade den moderna tekniken tillgänglig, och talar därför om sinnesförnimmelser som vi människor gör, inte som datorer gör. I själva verket bygger den förlängning av "empirin" som du här talar om på ett extra moment av tro, vilket för den bra mycket längre bort från empirin och bra mycket längre in på idealismens område med hjälp av en pragmatisk gest.
Att vetenskapen ämnar att beskriva grunden/sanningen är felaktigt, det stämmer inte med vetenskapens historia. Den dominerande inriktningen stödjer inte det synsättet. Hur du kopplar detta till idealism är en fråga utan svar just nu.
Det betyder att vi hade en analogi att använda oss av för att tydliggöra det problem som utilitarismen står inför, och det här var ett försök att påvisa vikten i att inte kasta ut babyn med badvattnet, vilket var vad du gjorde när du bad om en definition av något som inte stod i samma symmetriska förhållande till det problem som kritiken av lyckobegreppet innebär för utilitarismen som sådan. Sedan gav jag dig en definition, på stående fot, som jag ansåg förtjänstfull, men som givetvis också den innehåller ett visst mått metafysik. Vet inte vad Aristoteles har med saken att göra, kanske du vill dela med dig av ditt godis?
Det var bara oväntat att höra dig prata om objekts kvalitet, vilket verkar luta åt det du brukar kritisera andra för. Aristoteles talar om objekts kvalitet som en inneboende natur hos objekt. Det är ju precis sådana saker som du brukar stoltsera med att du inte överhuvudtaget har med att göra.
Att kunna mäta lycka approximativt är likaså det avhängigt definitionen man brukar som centrum för diskursen, annars finns det inget för verksamheten att kretsa kring, det blir en verksamhet utan vare sig mening eller mål och i bästa, absolut bästa, fall så finns det då något ljushuvud i byggnaden som åtminstone inser att det är en möjlighet att studera verksamheten i sig men då har man också infört ett centrum just genom att definiera problemet eller studieobjektet eller vad än det vara månde. Utan definition inget föremål att studera. Punkt. Du ger absolut inget skäl för din ståndpunkt, inget argument, ingen förklaring, nada, bara blind övertygelse. Sen hävdar du att om inte filosofin kan hjälpa er i era vilda spekulationer så har den ingen annan funktion än som underhållning, vilket är precis raka motsatsen till vad fallet är, det är inte filosofins svar det är fel på, det är de frågor som ni ställer henne. Och avslutar stycket gör du med det retoriska "filosofin behöver vetenskapen mer än vetenskapen behöver filosofin", vilket taget ur luften på detta sätt helt saknar täckning och därför bara faller platt till marken.
Vi vet i princip vad som avses med lycka, definitionen är som sagt bara ett sätt att förkorta vår beskrivning av det vi ämnar studera. Den behöver varken vara exakt eller fullständig, alla sådana projekt är hopplösa. Om våra teorier som använder sig av begreppet lycka ger empiriskt adekvata teorier som slår ut eventuella konkurrenter, då har det passerat de test som vi kan begära av det. Vi exempelvis idag undersöka hjärnan med maskiner och få stor samstämmighet med mätvärdena och subjektens självrapportering av sina upplevelser.
Det är riktigt i en mening, men inte hela sanningen, men det är fullkomligt irrelevant i denna mening som det talades om här och nu och stödjer på inga sätt dina antaganden heller. Språket är inte fullt lika okomplicerat som du tycks tro, och det går inte avfärda allt som berör det med extrema antingen-eller-resonemang. Du måste ha en definition på ditt studieobjekt, annars så är din vetenskap helt och hållet rotlös och på samma nivå i förhållande till verkligheten som Kalle Anka.
Det finns ingen brist på definitioner av lycka, det finns däremot inga fullständiga definitioner av lycka, och det bör vara extremt uppenbart att alla sådana projekt är dömda att misslyckas just av de skäl jag här demonstrerat.
Det är givetvis en fråga om tro, även om man söker maskera det med hjälp av sannolikheten.
Sannolikhet är en kvantifiering av vår tro gällande olika propositioner. "Subjective degrees och belief". Med andra sker det ingen maskering överhuvudtaget, istället angriper man problemet och ger FUNGERANDE metoder för hur vi skall resonera kring dessa saker. Eftersom vi nästan alltid måste använda oss av osäker information är det av yttersta vikt att vi har ett logiskt konsistent sätt att hantera sådan information på. Att dölja vikten av sannolikheten leder enbart in på en översimplifiering av problemen och fungerar som ett sätt att skydda sig själv från kritik. Om du bara resonerar kring perfekt information så kommer dina resonemang enbart beröra rena tautologier och således sakna reelt innehåll.
Att jag i praktiken dagligen "litar på", "tror" och en massa andra vagare saker är väl knappast något konstigt. Det är vad vi måste göra när vi inte kan veta säkert.
Vild spekulation utan restriktioner är med andra ord det du förordar? Evolutionsteorin kan omöjligt sägas vara bättre än kreationismen osv?
Sedan kan du gärna ge dig på roulette problemet i sannolikhetstråden om du vill visa i ett mycket konkret fall, hur du går tillväga i sådana situationer.
Frågor som är på trons område (vilken också tangeras av sannolikheten) är inte frågor som jag låter dominera min värld, tvärtom menar jag dem vara för andra att grubbla i då det bara är ofruktbara hårklyverier. Genom att undvika dem så undviker jag också att, i samma utsträckning som den som tar tron för något mer än tro, låta mitt agerande styras av fördomar. Det är avsikten och det är också en logisk följd därav. Med andra ord så beslöjar jag inte verkligheten bakom en massa ord som jag själv inte begriper, utan ser nyktert på saken och anpassar mig därefter.
Det låtsas göra det, men du gör fortfarande en enorm mängd sådana antaganden varje dag. Du handikappar dessutom dig till att enbart resonera kring det absolut säkra, vilket är i princip ingenting.
Kan du ge oss några absoluta sanningar som du kommit fram till?
Nej, det föreligger ingen analogi mellan dessa, tvärtemot vad du hävdar, och går du tillbaka så ser du att jag tog fasta på detta redan vid ett tidigare skede. Det är stor skillnad på en "känsla" och ett "objekt" - och på denna nivå är det inte överhuvudtaget relevant att blanda in tron på mekanikens detaljer utan det räcker att vi håller oss till den mest elementära fysik, och härför är det inte alls "lika fullkomligt subjektivt" (lite försiktigare får du vara när du skall töja på sanningen). Återigen gör du dig en björntjänst genom att fuska med konturerna på det som vi har framme för granskning. Hade det varit en lika subjektiv fråga i fråga om trafikljusen så hade trafiken varit ett veritabelt kaos, och det är ofrånkomligt. Visst är jag skeptiker, om du menar med det att jag förhåller mig agnostisk till trosfrågor, men att jag fortfarande ser det som möjligt att extrapolera sanna utsagor ur verkligheten. I övrigt så är det fullt möjligt att betrakta mig som en empiriker med bara bra mycket mer strikta krav än vad du har. Jag ser inte alls hur empirin förmår studera lycka, då det, precis som jag sade, är en relation och inte ett ting. Det är inte något som finns i den empiriska världen utan i vårat förhållande till den och därför inte möjligt att nå på den farleden. Det är precis lika omöjligt - och nu återställer jag analogin här - som att studera vilken färg någon ser på det som de själva refererar till som "röd". Gör inte vulgärtolkningar av det jag skriver, och res halmgubbar, se till det finstilta, till nyanserna, istället, det ligger närmare det menande som aldrig kan bäras av språket fram till mottagaren av ett yttrande.
Du använder dig alltså av fysikens plasusibla resonerande och sannolikhetskalkyler (jepp, dessa kommer du inte ifrån om du hänvisar till fysiken) för att påstå att mekaniken bakom en lyktstolpe kan bedömas objektivt. Med andra ord, om vi skrapar på ytan så är din objektivitet i själva verket bara något som bygger på sannolikhetskalkyler.
Induktionsantaganden är subjektiva, de hänger på individen. Men om alla är uppbyggda på ungefär samma sätt (vilket vi är) kommer väldigt snarliga antaganden ske och vi undviker kaos i trafiken. Lycka bygger också på vår faktiska struktur, vi är uppbyggda på snarlika sätt och vi kan även här anta att vi fungerar på ungefär samma sätt människor emellan. Som sagt innan korrelerar detta väl med beteende och självrapportering, vilket även gäller trafikljusen. Vi resonerar kring plausibilitet, vi väljer de mest sannolika teorierna. Evolutionsteorin är kung idag, och den ger oss stor anledning att tro att människors känslor i mångt och mycket är snarlika varandra.
Jag kör inte på ett allt-eller-inget-sätt, det är du som hävdar det som en följd av din ovilja att se till nyanserna i det jag skriver. Har du läst Hegel, eller är det nonsens du kommer med om hans påstådda nonsens? Filosofins existens är bara hotad om man överger dess enda strävan, som är sanning, och på så sätt suddar ut den gräns som upprätthåller den och avskiljer den från de meningslösa hårklyverier som till exempel skolastiken och sofistiken sysselsatt sig med (det vill säga de som ägnar sig åt sannolikheten och absurda antaganden). Det är inte filosofins svar det är fel på, jag upprepar, det är de frågor du riktar till henne.
Jag kan citera Hegel om du vill se nonsens.
Du bygger själv många av dina antaganden på sannolikheter, även om du kanske inte var medveten om det. Det är trots allt den observerbara verkligheten som är av yttersta vikt, och kan vi inte resonera kring den så finns det inte mycket kvar att göra.
För att överhuvudtaget kunna vetenskapligt granska något så behöver detta något avgränsas från allting annat, det är a och o. Man behöver en tydlig definition på vad det är man studerar. Där måste man alltid börja, för förutan en sådan början så kan det heller inte komma till stånd någon fortsättning. Visst förstår jag ditt refererande till Popper i detta sammanhang, helt klart, men det är inte det som det är frågan om här utan vi rör oss på en nivå under, och som i sig är exakt det som möjliggör en vetenskaplig diskurs. Man måste utgå från något, och inte vad som helst helt godtyckligt, det påbjuder logiken, inte sant?
Vi behöver ha ett samförstånd kring vad de är som skall studeras, så mycket är givet. Men just behovet av tydliga definitioner motsätter sig Popper starkt, just för att det är ett hopplöst projekt. Eftersom vetenskapen framgångsrikt har undvikit dessa frågor och trots (eller tack vare...) detta lyckats skapa de teorier som du själv tror på idag, är det svårt att motivera en övergång till ändlösa frågor kring definitioner. Om lycka var den enda definitioner som hade det problemet vore det en sak, men du finner samma "problem" inom all vetenskap.
Thou shalt not sit with statisticians nor commit a social science.
