Varför denna rädsla för att bli vuxen?
Moderator: Moderatorgruppen
Avantgardet:
Nu kommer jag med en av mina miljoner frågor igen. Måste man automatiskt bli en förtryckare för att man gör en klassresa? Vad är då "lösningen på problemet"? Det känns ju lite hopplöst att inte kunna försöka hjälpa de som har det sämre ställt och jobba för förändring om man ändå alltid kommer anses vara en nedlåtande förtryckare?
Det kan ju också göra att det blir svårt för den som av olika skäl till exempel studerar och plötsligt betraktas som en slags klassförrädare... Finns det inte en risk att samhällsklasserna blir mer statiska då?
Nu kommer jag med en av mina miljoner frågor igen. Måste man automatiskt bli en förtryckare för att man gör en klassresa? Vad är då "lösningen på problemet"? Det känns ju lite hopplöst att inte kunna försöka hjälpa de som har det sämre ställt och jobba för förändring om man ändå alltid kommer anses vara en nedlåtande förtryckare?
Det kan ju också göra att det blir svårt för den som av olika skäl till exempel studerar och plötsligt betraktas som en slags klassförrädare... Finns det inte en risk att samhällsklasserna blir mer statiska då?
Aliquando et insanire iucundum est
- Avantgardet
- Inlägg: 8884
- Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
- Ort: Socialklass III
Fråga på du, men jag törs nästan garantera att du bara blir mindre klok av mina svar än vad du var innan. Vilket kanske, trots allt, inte är så hemskt, utan kanske rent av något eftersträvansvärt.
Ja, man blir förtryckare om man kliver in i den av systemet för förtryckaren tillskurna rollen. Lösningen är att kritiskt granska de situationer vi befinner oss i, och i dem känna igen alla de sätt på vilka produktionsordningen bestämmer och betingar oss. Det här är förövrigt klassisk mark för Hegels herre-slav-dialektik. Vad som är viktigt att komma ihåg är att även om slaven befinner sig i en mer utsatt position, så är herren precis lika ofri i sitt agerande, eftersom de ömsesidigt bestämmer varandra. De är alltså båda två helt beroende av varandra. Därför måste hela systemet omstöpas från grunden. Nu är ju min linje ingalunda den enda.
Vad gäller klassförräderi så känner jag mig till och från som en sådan. Men, det finns sätt att kringgå problematiken, givetvis. Man måste ju också studera fienden, och för detta måste man ju över på hans planhalva. Jag tror dock inte att det är möjligt att föra någon annans talan, utan jag tror man måste tala direkt med marginalerna direkt. Eller så älskar jag bara träsket för mycket för att kravla mig upp på torra land, beror på vilket teoretiskt humör jag är på och hur mycket jag har lust att psykologisera mig själv.
I linje med vad jag sagt tidigare i det här inlägget så tror jag på en helomvandling av samhället, inte små försök att putsa upp glansen på ytan. Poängen är inte att göra samhällsklasserna mer "flytande", utan att avskaffa dem helt och hållet! Jag menar, inte fan blir den lägsta kasten i Indien ett endaste dyft bättre av att också andra från andra kaster kan degraderas, och att man också kan röra sig i motsatt riktning. Det är klassen/kasten som sådan som måste avskaffas.
Och nu måste jag göra dig besviken, jag måste gå och lägga mig. Sov inget i natt, utan satt uppe och spelade gitarr och lallade på, varit ute och jagat runt en massa grejer i dag, och är totalkokt i huvudet. Du ska vara glad att du får ut något begripligt ur mig överhuvudtaget.
Ja, man blir förtryckare om man kliver in i den av systemet för förtryckaren tillskurna rollen. Lösningen är att kritiskt granska de situationer vi befinner oss i, och i dem känna igen alla de sätt på vilka produktionsordningen bestämmer och betingar oss. Det här är förövrigt klassisk mark för Hegels herre-slav-dialektik. Vad som är viktigt att komma ihåg är att även om slaven befinner sig i en mer utsatt position, så är herren precis lika ofri i sitt agerande, eftersom de ömsesidigt bestämmer varandra. De är alltså båda två helt beroende av varandra. Därför måste hela systemet omstöpas från grunden. Nu är ju min linje ingalunda den enda.
Vad gäller klassförräderi så känner jag mig till och från som en sådan. Men, det finns sätt att kringgå problematiken, givetvis. Man måste ju också studera fienden, och för detta måste man ju över på hans planhalva. Jag tror dock inte att det är möjligt att föra någon annans talan, utan jag tror man måste tala direkt med marginalerna direkt. Eller så älskar jag bara träsket för mycket för att kravla mig upp på torra land, beror på vilket teoretiskt humör jag är på och hur mycket jag har lust att psykologisera mig själv.
I linje med vad jag sagt tidigare i det här inlägget så tror jag på en helomvandling av samhället, inte små försök att putsa upp glansen på ytan. Poängen är inte att göra samhällsklasserna mer "flytande", utan att avskaffa dem helt och hållet! Jag menar, inte fan blir den lägsta kasten i Indien ett endaste dyft bättre av att också andra från andra kaster kan degraderas, och att man också kan röra sig i motsatt riktning. Det är klassen/kasten som sådan som måste avskaffas.
Och nu måste jag göra dig besviken, jag måste gå och lägga mig. Sov inget i natt, utan satt uppe och spelade gitarr och lallade på, varit ute och jagat runt en massa grejer i dag, och är totalkokt i huvudet. Du ska vara glad att du får ut något begripligt ur mig överhuvudtaget.
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"
Avantgardet skrev:Varför bör jag inte svara honom så? Är det nåt felaktigt i mitt påstående? Och ja, jag är väl medveten om att det var en specifik del av psykoanalysn som var på tal, och jag säger ju också att det är just denna del som förtjänar kritik, och som just Adorno bl.a. gjort sig ett namn på att kritisera. Vill du ha citat, bara ur det verk jag läser just nu med honom, som styrker mitt påstående? Kan rakt upp och ner ge dig flera stycken:Theodor W. Adorno skrev:Genom att bli fast avgränsad beljuger varje enskild instans inom personen dennas egen princip: personen blir summan av sina funktioner.
Och:Theodor W. Adorno skrev:… lika väl som institutionernas ’vara i sig’ är en skenbild, en reflex av stelnade mänskliga relationer, lika verklig är skenbildens makt över människorna.
Och:Theodor W. Adorno skrev:Samhällsordningen dresserar människorna framförallt till att reproducera just denna ordning, och om det yttre tvånget till det försvagas verkar det vidare i deras psykologi. När självbevarelsen växer till totalitet blir vad man redan är på nytt ändamålet. Kanske försvunne tillsammans med denna absurditet också skenet av meningslöshet, den subjektets ivrigt bedyrade intighet som är reflexen av en situation där var och en bokstavligt är sig själv närmast.
Och:Theodor W. Adorno skrev:Välanständighet är detsamma som förutfattad mening, och det affirmativa, välsignelserika gör ont dubbelt värre. Jargongen uppammar en livsinställning lika positiv som spetsborgarens i äktenskapsannonserna och bli en anspråksfullare förlängning av de otaliga mekanismer som ska ge människor smak för ett liv de annars funnit vedervärdigt...
Räcker det? Ser du själv den röda tråden i detta, eller skall jag explikera? Så varför bör jag inte svara Jimmy på det sättet? Wikipedia-artikeln stämmer, så vitt jag ser (åtminstone det Jimmy citerat av den i denna tråd), men det var ju inte alls det som kritiken gällde, det var i själva verket helt irrelevant för det som var på tal. Det är väl ingen som nånsin försökt sticka under stol med att Adorno är just en vänster-freudian?
Vad gäller min kritik av Wilber. Hävdar du, Auk, att den är felaktig? Bemöt den först. För det väsentliga måste väl ändå vara huruvida kritiken är träffande eller inte, helt oavsett hur mycket Wilber jag läst eller inte? Jag erkänner beredvilligt att jag endast läst en rad artiklar med Wilber som framförallt Jimmy länkat till i diverse trådar, och inget originalverk överhuvudtaget. Men om nu min uppfattning utav honom är så fel, så tycker jag det är besynnerligt att ni inte tillrättavisar mig i min kritik istället för att, som du, bara ta till ett sån där löjlig retorik. Har du kritik av min kritik eller inte?
Nej jag vill att du skall läsa det som citerades från Wiki, och det var därför jag påpekar att det är där du skall ändra. Det är väl inte konstigt om man antar något som står på wikipedia, kanske att man inte skall sätta sitt liv på det, men för att kolla upp en tänkare man inte har koll på fungerar det väl bra som en första översikt.
Jag skiter fullständigt i vad han egentligen säger.
Ok kanske ska utveckla!
Även om det står att Freud är den som använder förtränga så står det i en artikel om Adorno, och efter att det anges att han influerats av Freud.
Men men tänkte bara peka på din attityd...
Vad det gäller Wilber så frågade jag bara, stridspitt där
Jag har själv inte läst så mycket av honom, blott en bok, och tycker mest att jag uppfattade som att han har en normativ idé om hur vi skall samsas över och mellan vetenskapliga traditioner, samt införliva etiken i dem.
Jag har alltså inte nog med fog för att kritisera eller försvara hans metod, men jag gissar att du inte heller har det utan slår lite i en generell riktning av var du kan hitta en kind.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
Kunde ju för övrigt tagit till dig "Btw" för att distansera dig från det tidigare anspråket jag väckte, men men, mina anmärkningar av mina skrifter av det slaget verkar passera förbi för det mesta, för de flesta.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
-
JimmyAberg
- Inlägg: 932
- Blev medlem: 05 aug 2008 01:56
Alltså, låt mig förtydliga vad jag menar. Du själv var väldigt otydlig i din kritik, det enda du sa att jag accepterat Freuds "borgerliga tankar" vilket jag antigen tolkade som 1. min läsning av Freud är helt fel, eller 2. vissa element hos Freud är "borgerliga" (vad det nu skulle vara?)Avantgardet skrev:Den kritik jag riktade mot dig kommer just från dessa författare, så ditt argument faller olyckligtvis platt till marken. Ibland är det nyttigt att ha lite mer djupgående kunskaper om författarskapen, och inte bara slänga sig med wikipedia-klyschor.
För säkerhetens skull, så tolkade jag det som 1. för att lyfta fram att min läsning Freud inte var fel.
Varför då? Jo, för att "borgerlig" tycks för mig vara en begrepp som du gång på gång använder, men aldrig riktigt orkar definiera.
Jag tolkar det som att detta inte är någon seriös kritisk, utan tvärt om, att detta ord flyger fram när din sakliga & detaljerade kritik har tagit slut, eller du inte alls vill/kan relatera till det jag försöker förmedla.
"Borgerlig" har säkert en specifik innebörd hos dig, men på det sättet du använder begreppet, så motsvarar det hur jag upplever då en religiös person skulle kalla någon för "kättare".
http://sv.wikipedia.org/wiki/K%C3%A4tteriWiki skrev:Kätteri eller heresi är en tidigare använd beteckning för villolära, det vill säga en åskådning som strider mot en etablerad trosuppfattning eller ett förhärskande samfunds tro.
Jag menar att du likheten med dig och den religiösa, är att ni, rent emotionellt, finner dessa former av villolära, som "moraliskt förkastliga".
Som om du i fortsättning ska använda ordet borgerlig, så kräver jag att du kommer med en definition.
Det jag stör mig på är alltså att du, 1. tillskriver mig titeln "borgare" (något jag själv absolut inte kan/vill känna mig vid) 2. undgår att definiera vad du menar.
...
Här kommer du med mer detaljerad kritik, vilket var det jag tidigare frågade efter. Bra om vi försöker hålla oss till sak.Avantgardet skrev:För att förtydliga, vad såväl Adorno, som Marcuse och Reich, argumenterar för är något utav "fri uppfostran" (i olika grad förstås; Reich är den mest rebelliska tänkaren utav dem, och går också längst i denna riktning). De beskyller Freud för att upprätthålla en viss borgerlig moralistisk struktur, som de allihop söker rasera. Det du gör med fetstil i ditt eget inlägg vet jag inte att jag skall ha kritiserat. Vad jag kritiserade var snarast den förförståelse av begreppen "barn" och "vuxen" som din konception av "regressionen" förutsatte, samt i ditt tidigare inlägg där du också analyserar film tillskrev människan vissa egenskaper som jag skulle hävda var socialt och kulturellt betingade. Båda dessa kritiker finner man förövrigt, precis hos en författare som Theodor Adorno (och vänsterfreudianerna i allmänhet). Freud hymlade aldrig med sina borgerliga böjelser, vilket har krävt en del revision av hans teorier för att arbeta ihop honom med ett marxistiskt perspektiv. Lustigt nog verkar det som att de mer "ortodoxa" freudianerna, under ledning av Anna Freud, likväl reviderade Freuds tänkande i långt större utsträckning och att vänsterflygeln därmed måste betraktas som mer renlärig, vilket är något ironiskt.
..
Du skriver: "och att vänsterflygeln därmed måste betraktas som mer renlärig", du använder begreppet "renlärig" vilket igen styrker intrycket att det är kättare du har att göra med. Att Marxism är den rätta läran, som allt annat tydligen ska underkasta sig, en jargong du själv du helt okritiskt verkar driva.
..
Du får gärna utveckla vad du menar med "en viss borgerlig moralistisk struktur", det ligger säkert något i det, jag är alltså nyfiken.
..
Sen skrev du: "Freud hymlade aldrig med sina borgerliga böjelser". Det är som att du menar att jag "köpt" hans borgerliga böjelser, det är som du menar att jag har ett okritiskt förhållningsätt till honom vilket inte alls stämmer. Jag har t.ex. vid flertalet tillfällen påpekat att jag, etiskt eller moraliskt, sympatiserar med Jung mer än med Freud. Varför jag tidigare i tråden bland annat skrev:
Jag tror att felet du gör är att blanda ihop Freuds teorier om det mänskliga psykets försvarsmekanismer med hans människosyn (och med människosyn inkluderar jag etiska och moraliska ställningstaganden som man eventuellt kan dra av att försöka sätta hans teori i ett större politiskt eller socialt sammanhang). Du tycks förneka att psykologisk regression kan uppstå eftersom den inte verkar går ihop med din politska värdegrund.JimmyAberg skrev:Ang Freud:
Själv så upplever jag att det ligger ganska mycket i det Freud säger. Men jag tycker Freud var för negativ & cynsik, jag gillar själv Jung mycket mer än Freud, men samtidigt betyder inte detta att hans idéer är värdelösa - tvärtom. Dock är hans teorier väldigt svåra att tillämpa, eftersom det kräver vissa väldigt intrikata förhållanden, dvs. att patienten känner väldigt förtroende för psykologen, men att inte ens detta är en garanti för att psykoterapin fungerar. Men detta betyder inte att han hade "fel" i sina teorier (även fast han kanske drog saker lite väl långt ibland, och som sagt hade en väldigt negativ människosyn som jag inte alls delar).
Jag har naturligtvis kritik mot Freud men den får inte ens komma fram eftersom du tror jag gör ett poltitiskt ställningstagande då jag accepterat vissa av hans försvarsmekanismer, när det i själva verket är du som gjort det politiska ställningstagandet då du förkastat vissa av hans försvarsmekanismer.
..
Du skrev "samt i ditt tidigare inlägg där du också analyserar film tillskrev människan vissa egenskaper som jag skulle hävda var socialt och kulturellt betingade.", jag förstår inte riktigt exakt vilket inlägg du syftar på, du får gärna komma med en länk, och så förstår jag inte varför du envisas med att tro att jag pratar om vissa egenskaper som att det inte var socialt och kulturellt betingade. Syftar du på något annat än "barn" och "vuxen"? Om det är så att du anklagar mig för att tro att vissa egenskaper inte är socialt och kulturellt betingade, så vill jag att du är mer specifik.
...
Nu har vi äntligen kommit till något konkret.Avantgardet skrev:Vad jag kritiserade var snarast den förförståelse av begreppen "barn" och "vuxen" som din konception av "regressionen" förutsatte,
Det Adorno pratar om är repression (på svenska: förtryck, förträngning, borttrtäning, osv) och detta var det försvarsmekanismen jag "anklagade" Knyttet för. Detta verkar du inte ha något problem med.
Det andra försvarsmekanismen jag pratade om vad regression, det var dock detta element du tyckte var borgerligt. Av ett "rent sammanträffande" så råkade det även vara detta jag "anklagade" dig för.
Att jag lyfter fram denna problematik, dvs. problemet med regression, tycker jag att du kan vara tacksam över istället för att försöka avfärda. Du pratar ju ofta om hur viktigt kritik är, men när jag väl kommer med kritik mot dig så kallar du det för borgerliga idéer istället för kritik. Och det är inte första gången detta händer. Jag tycker det är väldigt synd att du inte tar min kritik på allvar när du själv utan någon som helst skam eller återhållsamhet kritiserar andra. Resultatet blir att jag upplever att du har en hycklande dubbelmoral - denna hycklande dubbelmoral är inget jag direkt anklagar dig för, eller stör mig på, eftersom jag inser att alla människor har ett visst mått av dubbelmoral, det jag dock blir ledsen över är att du helt slår bort det jag säger, trots det arbete jag faktiskt lägger ner. Det är många personer som jag inte orkar diskutera med, eftersom jag upplever dem vara "hopplösa fall" och ibland så blir jag frustrerad/ledsen av att diskutera med dig, men jag inser då samtidigt att denna frustration bottnar i mina förväntingar på dig, och att lärarens eller terapeftens roll kräver tålamod. Jag menar inte att jag är din lärare eller terapeft i alla situationer, men i just detta fall så tycker jag att jag har relevant kritik och blir därför ledsen när du reducerar dett till att kalla mig borgerlig.
I Wilbers pre/trans fallacy så tar han upp att det förkonventionella blandas ihop med det postkonventionella. Och Wilber menar att det är ganska många som gör sig skyldiga till detta, några exempel är primitivister, här kommer ett utdrag om vad primitivisk skulle kunna vara :
Källa: http://sv.wikipedia.org/wiki/Primitivis ... h_patologiWiki skrev:Primitivism inom psykologi, pedagogik och patologi
Idéer om hur civilisationen förstör människor utvecklades inom psykologin av Freud, Jung och Lacan. Det tillstånd människan försätts i av att leva i ett samhällssystem kallas alienation. Det nyfödda barnet, då det ännu inte hunnit betingas av civilisationen, är i det naturliga tillståndet. Uppfostran och de flesta former av pedagogik, samt den alienation som präglar kontakten med vuxna i barnets närmiljö bryter ner de instinkter som barnet har för att leva i en naturlig miljö. Med det menas den miljö människan evolutionärt anpassats till att leva i. Ursprungligt föräldraskap är en ansats att inte överföra alienation till barn genom osynliggörande och andra typer av subtilt våld/härskartekniker. Inspiration hämtas från samma källor som primitivism i allmänhet, d v s antropologi med dess studier av ursprungsfolk, psykologi och civilisationskritik. Antropologer, patologer, samt paleopatologer har kunnat visa på att de flesta sjukdomar inte förekommer bland nomadiska ursprungsfolk, t.ex. Amazonas nomadfolk, före kontakt med civilisationen, och i inte heller förekom i paleolitisk tid. Inom kostläran represtenterar den s k stenålderskosten en primitiv ansats, som i korthet går ut på att minimera tillagning av mat, samt undvika att äta domesticerade djur och växter.
Läs även stycket Primitivism_i_litteraturen_och_filosofin, här är ett litet utdrag
Källa: http://sv.wikipedia.org/wiki/Primitivis ... _filosofinPrimitivistiska ansatser i filosofin finns exempelvis hos Rousseau, bl a i hans essä Ojämlikheten ursprung, och hos Heidegger bl a i hans Varat och tiden. ...
Och visst liger det något i: "Ursprungligt föräldraskap är en ansats att inte överföra alienation till barn genom osynliggörande och andra typer av subtilt våld/härskartekniker.", här lyfts alltså problemet med repression fram.
Men primitivism är ingen "mirakelmedicin", eftersom den lutar sig tillbaka på en slags "nostalgisk tanke" kring förhållanden som inte längre är aktuella i vårat moderna samhälle.
Jag menar inte att vårat moderna samhälle är vare sig ont eller gott, det jag menar är att vi inte kommer ifrån det, det går inte att "backa tiden". Att backa tiden är i sig självt önsketänkande. Detta betyder dock inte att vi kan inspireras av primitivism, etc.
Wilber menar att detta är att denna "regression" är något som uppstår då vi befinner i ett kaotiskt tillstånd då vi är osäkra hur vi ska "gå frammåt" och istället för att hitta nya lösningar faller tillbaka på gamla lösningar, saker vi tidigare kännt oss trygga i. Därför många konservativa strömningar till förmodern religion, primitivism, nationalism, konservatism, osv.
Wilber har även nämnt att tyskarna är ett folk som har gjort sig skyldiga till "massiva pre/trans fallacy", kommer inte ihåg vilka exempel han nämner, men bl.a. nazism och Heidegger.
Habermas är dock en tänkare står närmare Wilber, i det att han menar att upplysningen är något "ofullbordat", detta får vi dock ta i en annan tråd.
Detta var endast retoriskt menat, för att spegla din egen retorik. Hur som helst så verkar det här igen vara så att du drar in politiska slutsatser i Freud.Avantgardet skrev:Jimmy skrev:Jag har ju skrivit i princip, precis samma sak, som vad halva wikipediaartikeln om Adorno handlar om. Betyder inte detta att även Adorno köpt grisen i säcken gällande Freud, och att du köpt grisen i säcken gällande Adorno?
Nej, det du citerade hade alls inget med det att göra. Även vänsterfreudianer behåller givetvis delar av Freuds teoribygge, annars skulle de väl knappast kalla sig för vänster-freudianer? Vad de gör däremot, är att de riktar kritik mot vissa delar utav Freuds tänkande, och omarbetar dessa delar för att göra dem kvitt det borgerligt ideologiska inslaget i dem. Så, kort och gott, som sagt, din kritik faller platt till marken.
Jag säger inte att det inte går att dra politiska slutatser ur Freud, eller någon annan psykolog, men jag pekar på att man ska vara medveten om att det är det man gör. Freuds teorier kring psykoanalys är svåra att tillämpa, och om olika "vänster-freudianer" lyckats eller inte kan jag inte svara på.
...
Alltså, du får hålla isär saker. Wilbers teori var inget om "föll ner från himlen", han har ju utvecklat den genom komperativa studier. Det är klart det går att abstrahera innehållet ur teorierna på ett annat sätt och genom detta bygga en helt annant teori än Wilbers, men det låter fortfarande som du anklagar Wilber för att ha teorin klar från början, vilket inte alls stämmer.Avantgardet skrev:Vidare, hur kan man abstrahera formen ur innehållet om man redan på förhand väljer att betrakta något genom en viss typologi? Typexemplet är förstås Wilber. För mig går det där inte ihop. Tvärtom vad du hävdar skulle jag säga att Wilber är det absolut mest vulgära exemplet på någon som tvingar in allt innehåll i en viss form, och ger avkall på precis alla viktiga och relevanta nyanser, enbart för att kunna upprätta sig själv som nåt slags metadiskurs. Det skulle jag säga är Wilbers största problem. Han kan aldrig möta andra tänkare på samma nivå som dem, utan måste alltid distansera dem och kräva företräde i att definiera dem, vilket innebär att hans diskurs alltid är en helt annan än den som dessa andra tänkare för. Det är en "helt" extern diskurs. Den är också just en form, genom vilken du läser allt innehåll, det är inte alls så att du bygger en teori när du stöter på ett fenomen, utan du springer och hämtar begreppen direkt från Wilber för att förklara det. Så jag tror här att du alls inte förstått min poäng.
Dock har du viss relevant kritik: det är en "helt" extern diskurs, i dessa betydelser:
1. det är en ny typ av diskurs: integral teori. Det har dock diskuterats hurvida Wilber är den första som myntat tillvägagångsättet, en av hans inspirationer är nämligen Aurobindos integrala yoga, samt Jean Gebsers tankar om den integrala strukturen.
2. den är "helt" extern, eftersom den inte försöker ersätta kritisiera innehållet i teoriern. Det är bara en ny typ av karta, som är på en högre och mer abstrakt nivå.
3. hurvida integrala teorier är "legitima" är något som debatteras inom och utanför det integrala communityt. Jag tycker dock att det verkar rimligast att försöka sätta sig in i teorierna innan man avfärdar dem. Men rent generellt så verkar det som att det är vissa typer av tänkare som "dras" till integral teori, som ofta har ett syntetiskt snarare än negativa/kritiska tänkare.
Sen skriver du: "Den är också just en form, genom vilken du läser allt innehåll, det är inte alls så att du bygger en teori när du stöter på ett fenomen, utan du springer och hämtar begreppen direkt från Wilber för att förklara det" vilket inte är helt sant. Dock är det ju sant i den utsträckning som följande är sant: "Den är också just en form, genom vilken du läser allt innehåll, det är inte alls så att du bygger en teori när du stöter på ett fenomen, utan du springer och hämtar begreppen direkt från Marx/Hegel för att förklara det"
Du skriver även: "Tvärtom vad du hävdar skulle jag säga att Wilber är det absolut mest vulgära exemplet på någon som tvingar in allt innehåll i en viss form, och ger avkall på precis alla viktiga och relevanta nyanser, enbart för att kunna upprätta sig själv som nåt slags metadiskurs.. Han gör inte alls avkall på alla viktiga och relevanta nyanser. Syftet med teorin, är ju att få en buddhist att inse värdet i marxism, en marxist inse värdet i liberalism, en liberalst att inse värdet i psykoanalys, en psykoanalytiker att inse värdet i ekonomi, en ekonom att inse värdet i hermeneutik, en hermeneutiker att inse värdet i systemteori, en systemteoretiker att inse värdet i poststrukturalism, osv. osv. osv.
Inte att ersätta dessa teoribildningar med en "superteori" som gör att vi kan slänga alla andra teorier i papperskorgen.
Du får det att låta som att Wilber tog fram teorin genom att sitta och meditera i en grotta i 20 år, för att sedan läsa massa böcker för att få teorin bekräfta.Avantgardet skrev:Visst är alla teorier abstraherande, i den mening du tänker, men det finns en viss sensibilitet i förhållande till innehållet som går förlorad om man allt för enkelt sätter på sig de teoretiska glasögonen. Poängen är att låta teorin utvecklas för att förklara innehållet, inte låta innehållet ta form för att bekräfta teorin.
Wilber har någon gång berättat att han har ett bibliotek på
runt 10000 böcker, och med det menade han inte att samlade på böcker utan att han i genomsnitt läste 2-3 böcker om dagen. Wilber har sagt:
"I don't believe that any human mind is capable of 100 percent error... Nobody is smart enough to be wrong all the time. "
samt
"I have one major rule: everybody is right. More specifically, everybody — including me — has some important pieces of the truth, and all of those pieces need to be honored, cherished, and included in a more gracious, spacious, and compassionate embrace."
Så det finns alltså någonting i hans teori som är sanning, försök förstå vad detta är först, innan du börjar att kritisera allting som är fel med den.
Här verkar du igen tro att Wilbers teori helt gripits ur luften.Avantgardet skrev:Ett lysande exempel på någon som utvecklar teorin ur innehållet är Marx och då tänker jag på "Kapitalet". Det är allt annat än en färdig teori som påtvingas ett innehåll, utan en teori som växer fram ur innehållet självt. Därför är den organisk på ett helt annat sätt än den stelbente Wilber.
Alltså, jag måste erkänna att jag inte alls förstår din poäng.Avantgardet skrev:Titta själv på hur du går tillväga med Wilber. Du slänger fram ett fixt och färdigt ramverk. Du arbetar alls inte fram det i det material som finns förhanden (det vill säga den här diskussionen). Med andra ord, du betraktar världen genom teorin, du bygger inte teorin utifrån världen. Är du med? Det finns förstås inga vattentäta skott mellan dessa två, och det är inga "rena" poler vi talar om, likväl menar jag att man i de två olika attityderna kan se vad som kännetecknar en bra respektive dålig vetenskapsman/teoretiker.
Det Wilber har utgått ifrån är inte alla teorier som någonsin funnits i världshistorien, utan han valt ut en uppsättning teorier som han ansett vara viktiga - eftersom de av historiska skäl, ansetts vara viktiga. Hans första teori (Spectrum of consciousness 1977) var en syntes mellan buddhism och psykoanalys. Är det orimligt att försöka inta en medvetandefilosofisk/psykologisk hållning för att göra en syntes mellan två av historiens mest ansedda fenomenolger/psykologer? Antagligen inte, eftersom denna syntes var något som många uppskattade. Detta blev naturligtvis hans utgångspunkt, dvs. att i första hand, skapa en heltäckande medvetandefilosofi. Förstår inte vad problemet med detta skulle vara. Efter detta släppte han "The Atman Project: A Transpersonal View of Human Development" (1980) som intog ett transpersonnelt perspektiv på människors ("individers") utveckling, åren efter detta, så skrev han "A Sociable God: A Brief Introduction to a Transcendental Sociology" (1983), vad boken handlar om säger sig självt. Och med tiden så har det rullat på. I en bemärkelse så "har han betraktat världen ur teorin", men samidigt har han gjort 5 st revideringar på teorin. Dock har han sagt att innehållet i hans gamla böcker, fortfarande "står sig" eftersom hans teorier vilar på de kontemplativa traditionerna som har flera tusen år på nacken.
Hans teori bygger inte på ren skrivbordsspekulation, utan han har ju meditationen som praktik som han faller tilbaka på. Han har ju tagit del av flera olika traditioner och mediterat regelbundet i 20-25-30 år, och har alltså "empririska" erfarenheter av effekten av meditation, jag har ju skickat länken där han stänger av sin hjärna: http://www.youtube.com/watch?v=LFFMtq5g8N4
Han jämför det han gör med sin hjärna med förmågan medvetet kunna stoppa sitt eget hjärta, så det är ju uppenbart att han är "the real deal" och även talar utifrån egen erfarenhet kring upplevelser av altered states, peak experinces, cosmic consiousness, (för att använda wilbers begreppsapparat) gross/subtle/causal/nondual mystical state experiences.
Vilket är något helt annat än någon godtycklig skrivbordsfilosof som postulerar godtyckla metafysiska antaganden om andra dimensioner.
De tillstånd Wilber refererar till bygger på erfarenhet.
Jag är inte säker om jag fortfarande förstår, men jag tror jag kan förstå om du svarar på vilka "på förhand definierade kategorier" du syftar på.Avantgardet skrev:Alltså är du med? Om du tar och synar ditt eget inlägg så ser du att Wilber definierar innehållet utifrån några på förhand definierade kategorier, och inte så att han bygger dess kategorier på basis av innehållet. Alltså precis den omvända (dåliga) ordningen att göra vetenskap/teori på, enligt mig.
Okej, men vem har gjort detta och när?Avantgardet skrev:Ett konkret exempel som kan vara relevant för tråden. Endera så väljer man att sortera alla människor utifrån ett visst karaktärsdrag, säg hudfärg (eller ålder för den delen). Så sorterar man upp hela jordens befolkning, och menar sig ha träffat något väsentligt/kännetecknande för dessa grupper, och på samma sätt fortskrider man och delar in allting (vilket mest liknar en ren taxonomi, men på godtycklig basis).
Jag håller dock med några fall: Jean Piaget, vars forskning på barns utveckling som är allmänt accepterad inom utvecklingspsykologi, och somm Wilber lutar sig tillbaka på, har utgått ifrån barns ålder när han gjort sina laborationer, som gick ut på att "exprimentledaren" ställde frågor till barn kring hur de själva uppfattade världen (kan gå in på detta mer i detaljer senare). Här så kategoriserar Piaget in barn i olika utvecklingsstadier, beroende på hur "komplex förmåga av kognition" de var kapabla att lösa vissa problem. Slutsatsen han drog var naturligtvis inte att "8 åringar" tänker på ett visst sätt, utan ett visst typ av tänkande (oftast) inte utvecklar sig förrens en viss ålder. Detta säger inget om att barnet kommer utvecklas (eftersom det kan dö eller drabbas av hjärnskador, etc), men det han samtidigt såg, var att yngre barn (rent generellt) inte hade samma förmågor som äldre barn.
Eller Lawrence Kohlbergs studier om barns moraliska utveckling:
Läs t.ex. här om hans metod, här är ett litet stycke:
5. Universal sequence. Kohlberg, like all stage theorists, maintains that his stage sequence is universal; it is the same in all cultures. At first glance, this proposal might be surprising. Don't different cultures socialize their children differently, teaching them very different moral beliefs?
Kohlberg's response is that different cultures do teach different beliefs, but that his stages refer not to specific beliefs but to underlying modes of reasoning (Kohlberg and Gilligan, 197 1). For example, one culture might discourage physical fighting, while another encourages it more. As a result, children will have different beliefs about fighting, but they will still reason about it in the same way at the same stage.
http://faculty.plts.edu/gpence/html/kohlberg.htm
Att sortera något på grund av hudfärg förstår jag inte alls poängen i, inte för en seriös forskare iaf, dock har jag hört någon gång, att asiater t.ex. inte har samma genuppsättning som vissa typer av europeer, osv, så i perspektivet av att man, utifrån ett biologiskt perspektiv, forskar på olika typer av sjukdomar kanske dessa typer av grupperingar är meningsfulla att göra. Har annars svårt att förstå vad som skulle vara meningsfullt med att utgå ifrån hudfärg, möjligtvis om man som forskare, redan innan man börjat forska, blivit influerad av någon typ av "raslära" som man försöker bevisa, men detta antagande vilar på en etnocentrisk tanke att man redan förutsätter att visa grupper redan har vissa egenskaper. Men detta ser jag väldigt långt ifrån vad t.ex. Jean Piaget eller Kohlberg försökt göra. Att utgå ifrån ålder är inte alls diskriminerande på samma sätt, eftersom det här förutsätts att alla människor går genom detta, och att åldern och egenskapen är något som är tillfälligt, osv.
Dessutom är det inte själva åldern man i dessa studier vill åt, utan vilka t.ex. kognitiva förutsättningar eller moraliska förutsättningar man någon har i denna ålder, åldern är alltså av sekundär betydelse.
Det är alltså inte så att 7 åringar är dummare än 9 åringar, utan att den kognitiva förmågan är något som utvecklas med åldern.
Som sagt, Piagets, Kohlbergs, etc, studier utgår ifrån ett antal frågor som ställs till barnet, och det är naturligtvis barnet som svarar genom att använda sina kognitiva och moraliska resurser för att resonera vad som är det rimligaste svaret i frågan. Man utgår alltså ifrån mötet med den man intervjuer, men naturligtvis måste något intervjuuunderlag finnas innan, eftersom annars vet man inte vad man letar efter.Avantgardet skrev:Eller så umgås man med var och en först, för att först i efterhand sluta sig till vad som är kännetecknande för varje enskild individ, och slutligen så undersöker man sitt material på en övergripande nivå, jämför, och kollar vad det finns för likheter och skillnader som man kan generalisera utifrån.
Det är precis samma sak som varför Freuds teorier inte är godtyckligt skräp - hans metod bygger på dialog snarare än monolog, dvs. att han interagerar med klienten genom fri association.
...
Lite om tidigare integrala tänkare Wilber tog avstamp ifrån:
Aurobindos integrala yoga
Källa: http://en.wikipedia.org/wiki/Integral_YogaIntegral yoga på wikipedia skrev:He describes the nature and practice of integral yoga in his opus The Synthesis of Yoga. As the title of that work indicates, his integral yoga is a yoga of synthesis, intended to harmonize the paths of karma, jnana, and bhakti yoga as described in the Bhagavad Gita. It can also be considered a synthesis between Vedanta and Tantra, and even between Eastern and Western approaches to spirituality.
Samt Jean Gebsers tankar om den integrala strukturen:
Källa http://en.wikipedia.org/wiki/Jean_Gebse ... _structureThe integral structure
The integral consciousness structure was made evident by a new relationship to space and time. In the second part of his work, Gebser set out to document the evidence that he saw throughout various human endeavors. Of note here were the incorporation of time in physics, the attempts to "paint" time in the visual arts and the like. Gebser noticed that the integral structure of consciousness was largely witnessed as the eruption of time into the "fixed-reality" of the mental structure. For Gebser, dualistically opposed and "static" categories of Being gave way to transparency.
Transparency points to how it is that the one is "given-through" and always "along-with" the other. For centuries, time was viewed as having distinct categories of past, present and future. These categories were said to be wholly distinct one from the other. Of course, this created all kinds of difficulties regarding how beings moved from one category to the other — from present to past, for example. What integral awareness notices is that though we may utilize categorical thinking for various purposes, we also have the realization that time is an indivisible whole. That various beings in the present are crystallized from the past, and which also extend into the future. In fact, without already having an integral awareness, one could have no notion of time as "past" or "present", etc. Without the awareness of the whole, one would be stuck in a kind of "not-knowing" of an always only "now" not connected to any sense of past or future. Even the mental awareness which divides this whole into distinct categories could not have become aware of those categories without an awareness which was already integral.
Awareness is already integral. Gebser introduced the notion of presentiation which means to make something present through transparency. An aspect of integral awareness is the presentiation, or "making present", of the various structures of awareness. Rather than allowing only one (rational) structure to be valid, all structures are recognized, presented, one through the other. This awareness of and acceptance of the various structures enables one to live through the various structures rather than to be subjected to them ("lived by" them in German).
forgiveness to guilt, acceptance to rejection, love to hate, listening to talking, allowance to resistance, peace to disharmony
-
JimmyAberg
- Inlägg: 932
- Blev medlem: 05 aug 2008 01:56
Jo, jag förstår vad du menar, det är därför jag aldrig känt mig hemma i någon subkultur, eller rörelse. Undantaget är den "integrala rörelse" jag ganska ofta propagerar för.Knyttet skrev:Vi säger att jag var en person som tycker om s/m men inte vill ha på mig lack och läder, eller att jag älskade gothmusik men inte tyckte om klädstilen, då skulle jag kanske ha svårt att bli accepterad av gruppen. Sånt tycker jag är synd. Ibland känns det som människor är väldigt beroende av att kunna sätta tydliga etiketter på andra och placera dem i fack.
Hihi, kul att du också har börjat lägga märke till dettaKnyttet skrev:Avantgardet:
Detta är inte menat som kritik så läs inte in något mer i frågan för det är bara en fråga av nyfikenhet och inget annat. Du talar ofta om saker som du tycker är borgerligt och undrar vad du lägger in i det begreppet?
forgiveness to guilt, acceptance to rejection, love to hate, listening to talking, allowance to resistance, peace to disharmony
-
JimmyAberg
- Inlägg: 932
- Blev medlem: 05 aug 2008 01:56
Detta är något jag tycker är väldigt viktigt att vi reder ut ordernligt, i denna tråd: http://www.filosofiforum.com/forum/viewtopic.php?t=6728J R Auk skrev:Problemet är att psykologin försöker sluta sig till sitt antropologiska objekt, alltså vad är människa, och som sådant kunna leverera vad människan bör vara. De har smugit sig in en etik där det väl var tänkt att det skulle finnas beskrivande, ett undersökande. Så istället för det värdeneutrala "sådan är hon" ser vi allt mer "sådan bör hon vara".
Finns ju en rolig anekdot om när de upprättade kategorier för sjukdomar i USA som ledde till att majoriteten av befolkningen inte längre var frisk
Ett är ger inte ett bör.
forgiveness to guilt, acceptance to rejection, love to hate, listening to talking, allowance to resistance, peace to disharmony
-
JimmyAberg
- Inlägg: 932
- Blev medlem: 05 aug 2008 01:56
Okej, nu ska vi göra något du gillar, nämligen att bedriva lite kritik:Avantgardet skrev:Knyttet, med borgare avses den kapitalägande klassen. Med borgerlig avses det som hör denna till. Det har vissa väsentliga beröringspunkter med det marxistiska ideologibegreppet. T.ex. är det den borgerliga (hegemoniska) ideologin som vi idag känner som "individualismen", med ett idékomplex som består av "fri vilja", och följaktligen moraliserande och önskan att "straffa" kriminella, "självförverkligande", och en rad annat, som innebär att borgaren utan dåligt samvete kan klappa sig själv på ryggen och känna sig duktig genom att se ner på de mindre lyckligt lottade, som i hans ögon enbart har sig själva att skylla, då de är "lata" eller nåt i paritet med det. Det är den borgerliga ideologin. Det finns drag av den i alla "borgerliga" partier i riksdagen, men också hos miljöpartiet och socialdemokraterna, varför det marxistiska ideologibegreppet blir nödvändigt för att rättvisande kunna analysera fenomenet.
1: Nu när vi ändå reder ut detta med kategorier. Är inte "klass" en kategori? Om nej: varför inte? Om jag: varför är detta den enda kategorin som är "politiskt korrekt" att utgå ifrån?
2: Du skriver:
T.ex. är det den borgerliga (hegemoniska) ideologin som vi idag känner som "individualismen", med ett idékomplex som består av "fri vilja", och följaktligen moraliserande och önskan att "straffa" kriminella
Så du menar att straff av kriminella endast beror på att vi befinner oss inom ramarna för den borgerliga (hegemoniska) ideologin? Tycker jag låter konstigt efterom jag upplever att man i andra samhällen med andra ideologier även där straffar kriminella. Det handlar inte om att den kriminelle är en "individ" som har begått ett brott på mot en annan "individ", utan att en människa brytit mot en allmännt accepterad regel vilket förekommer i alla samhällen.
3: "Självförverkligande":
Vad är problemet med detta? Jag ser inte självförverkligande, i sig, som ett problem. Sker det på bekostnad av andra är det en helt annan sak. Att släppa en bok och t.ex. bli en erkännd författare ser inte jag som något problem.
Att påstå att självförverkligande bara existerar "inom ramarna för borgerliga (hegemoniska) ideologin" (vilket jag inte vet om du gör) tycker jag hur som helst är lite felaktigt, det går lika gärna att vända på kausaliteten. Självförverkligande ser jag ett behov som alltid har funnits i den mån de reella förustättningarna tillåtit detta, samtidigt som definitionen av självet har varierat. Jag ser det snarare som att den "borgerliga ideologin" "innehar hegemoni" är just för att den vilar på behovet av självförverkligande. Det är alltså behovet av självförverkligande, som ö.h.t. gör att den borgerliga ideologin kommit att växa, eftersom den tilltalar människor. Sedan är det naturligtvis så att viljan till självförverkligande, propageras vidare i denna ideologi, men att påstå att behovet av självförverkligande endast beror på ideologin tycker jag är helt fel (dock vet jag inte om det är det du gör). Varför flyttade annars Ayn Rand från Ryssland till USA och skrev kritiska böcker om kommunism? Hon kanske var borgare utifrån din definition, men hon var ju inte det utifrån den hegemoniska ideologin i Ryssland.
forgiveness to guilt, acceptance to rejection, love to hate, listening to talking, allowance to resistance, peace to disharmony
-
JimmyAberg
- Inlägg: 932
- Blev medlem: 05 aug 2008 01:56
Eller så kan man vända på det: du är alltså redan inne i den marxistiska diskursen och formulerar problematiken utifrån dess kategorier.Avantgardet skrev:Det är inte frågan om borgerliga "påfund", utan om ideologi - vilket innebär att det emanerar ur de materiella förhållandena och tjänar att beslöja dessa. Det är alltså mer frågan om hur det kommer sig att idén har så stort fäste och inflytande som den har, än varifrån den "ursprungligen" skulle ha kommit.
På vilket sätt når klassen emancipation genom att någon enstaka gör en klassresa och blir en utav förtryckarna istället för de förtryckta? Tvärtom så befästs ju bara strukturen därigenom. Sen är det intressant detta med "självuppfyllande profetia", men här har vi typexemplet på borgerlig utpressning. Den "självuppfyllande profetian" förutsätter just det som här står på spel, och är under granskning. Det är frågan om vad som är "rätt" och "riktigt", inte om en teleologi vars ändstation är "självförverkligande" eller att bli "framgångsrik" (vilket alltid underförstås som "rik", och att ha gjort "karriär", att ha barn och vara gift, en dyr bil, och en rad statussymboler). Du är alltså redan inne i den (hegemoniska) borgerliga diskursen, och formulerar problematiken utifrån dess kategorier. Vad du bör göra istället (säger jag) är rikta kritik mot själva fundamentet du står på, och se om det håller. Syna allt som ditt eget resonemang förutsätter, och om detta i sig är rättfärdigat.
Det är ingen univsersiell lag att "klass" och "materiella förhållanden" är de kategorier vi bör utgå ifrån. Så hur motiverar du detta?
Det är kul att du:Avantgardet skrev:Theodor W. Adorno skrev:Den borgerliga typen av rationalitet har alltid behövt en tillsats av irrationalitet för att kunna bestå som vad den är, rättsligt vidmakthållen orättvisa. Denna irrationalitet mitt i det rationella är egentlighetens affärsklimat.
Med "egentligheten" syftar Adorno på den här trenden att vara (eller finna) sitt "riktiga jag". Detta är en historisk företeelse, och det var vad Adorno syftade på i ett citat jag lyfte in i ett tidigare inlägg:Theodor W. Adorno skrev:När självbevarelsen växer till totalitet blir vad man redan är på nytt ändamålet. Kanske försvunne tillsammans med denna absurditet också skenet av meningslöshet, den subjektets ivrigt bedyrade intighet som är reflexen av en situation där var och en bokstavligt är sig själv närmast.
1. förknippar: trenden att vara (eller finna) sitt "riktiga jag"
med 2. "När självbevarelsen växer till totalitet"
och 3. kallar detta borgerlighet
samtidigt som du:
tidigare 4. anklagar buddhism för att vara borgerlig
när buddhism i själva verket: 5: syftar till att utrota självbevarelsedriften
Buddhismen borde då istället, givet denna definition, vara motsatsen till borgerlighet - konstigt nog är buddhism plötsligt borgerlig.
Eller så är bara "den borgerliga ideologin" något som uppstått i ditt paranoida sinne?Avantgardet skrev:Självfallet menar jag inte att vi alls inte kan göra något åt våra liv, vi gör ju ständigt något åt våra liv, eller, rättare, det är fullkomligt omöjligt att inte göra något åt sitt liv! Det är här frågan om en falsk dikotomi som den borgerliga ideologin upprest, bara för att kunna moralisera och trycka ned dem som inte kan handla på samma sätt som de mer bemedlade.
Jag håller med om att det behövs fler perspektiv på saker och ting.Avantgardet skrev:Jag tar alls inte din fråga som dum. Däremot är jag allmänt småsned över det faktum att klassperspektivet är mer eller mindre "tabu" i dagens Sverige. Och varför? Jo, för att ideologin håller oss i ett järngrepp. Sen är det oerhört synd att den marxistiska diskursen är så försummad utan för det akademiska. Det behövs, minst sagt, fler perspektiv på saker och ting, än den där smörjan som sätter tonen i det "offentliga rummet".
En annan fråga: har inte vänstern haft ganska lång tid på sig? Vad tror du fattas för att människor idag ska relatera till den marxistiska diskursen du talar om?
Mitt allmänna intryck: Jag får intrycket av att du tillskriver och anklagar den borgerliga ideologin för väldigt mycket saker.
Jag tror inte att ideologin, i sig självt, har det inflytande du upplever, utan att det handlar om många, många fler komplexa faktorer, inte minst, alla "inbyggda problem" med människa i kombination med det samhällsklimat som råder nu (och som fått oss att hamna i denna röra). Vilket inte innebär att jag inte håller med i kritik mot det kapitalitiska samhället. Men som jag ser det, så ligger inte lösningen i materiella villkor, utan i andliga. Å andra sidan så nämnde Wilber något om att det var snabbt efter ångmaskinen inträdande som slaveriet började lagstiftas som olagligt.
Tror att mänsklighetens problem funnits långt innan "borgerligheten" och kommer finnas kvar efter det att "borgerligheten" är ute ur tiden.
forgiveness to guilt, acceptance to rejection, love to hate, listening to talking, allowance to resistance, peace to disharmony
- Avantgardet
- Inlägg: 8884
- Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
- Ort: Socialklass III
Auk: Jag erkänner att jag inte har en susning om vad du säger nu:
Men vad i det citatet är det du anser bör ändras? Jag såg, som sagt, inget fel i det, utan det jag och Jimmy hade på tal (innan han drog in det där citatet och annat ovidkommande) var något helt annat. Det där citatet är varken fel eller relevant för diskussionen. Vad jag kan se är det heller inget problem att Jimmy har lite allmänbildning, och vet att Adorno var påverkad av Freud, och inget fel alls av Wikipedia (eller något uppslagsverk överhuvudtaget) att presentera sådana ytliga fakta kring en författare; problemet låg i att Jimmy drog slutsatser av den informationen som gick långt över vad den informationen i sig medgav, och långt utanför vad som i verkligheten är fallet (gällande Adornos tänkande). Så, än en gång, vad är det du anser bör ändras i det? Eller, om du nu är med i matchen igen, gjorde jag inte snarare precis det som skulle göras i det läget?
Ja, och? Jag är inte med på vad det här "förtydligandet" ens vill säga. Förträngning var överhuvudtaget inte ens på tal, det jag kritiserade var "regressionen" inte "repressionen", vilket är helt skilda mekanismer. Det var inget fel i Wikipedia-artikeln vad jag kan se, utan problemet var, som sagt, att man utifrån en tämligen spartansk upplysning drog långt gående slutsatser som inte var riktiga. Så vad med detta:
Jag begriper inte. Hur skulle jag ha gjort annorlunda då? Har jag taskig attityd för att jag rättar till ett sakfel? Skulle jag bara knipa käft istället för att dela med mig av mitt sakkunnande? Och detta uteslutande för att inte trampa överdimensionerade egon på fötterna, eller varför? Med detta menar jag inget illa om dig Jimmy (sorry Auk, känner att jag måste lägga in en disclaimer här på utrymmet som egentligen var till för dig), säger inte ens att du har ett överdimensionerat ego, utan vad jag menar är att det är strängt taget omöjligt att se vad anledningen till att inte rätta sakfel skulle kunna vara förutom just den anledningen (att undvika att trampa på överdimensionerade egon), vilket jag förvisso tycker är ett fruktansvärt uselt skäl men dock tänkbart att någon använder sig av.
Tycker nog inte det så mycket är så att jag slänger i vägen en näve i hopp om att träffa något som att en nuna tränger sig och rent av trycker sig mot insidan av min skärm och bara tigger om att bli örfilad. Jag anser inte att jag behöver ha något jättestort kunnande i Wilber för att uppmärksamma det här draget hos honom som jag kritiserat, tvärtom är det ju uppenbart i allt som han skrivit vad det verkar (åtminstone i allt jag läst, framförallt genom att Jimmy klippt in det här, eller länkat till det). Det verkar snarast vara fundamentet för hans hela tänkande. Givetvis hade jag kunnat precisera min kritik mycket mer i detalj om jag hade större kännedom vad gäller Wilbers tänkande, men som min kritik var utformad så krävs absolut ingen sådan. Och nog anser jag alltid att du kan ta ställning till frågan jag ställde ("är min kritik felaktig?"). Vi kan ju allihopa se att Wilber sorterar de andra tänkarna utifrån några grundläggande kategorier som han uppställt, och inte att han söker finna vad som är unikt och eget hos tänkarna och skapa sina kategorier utifrån det. Det är ju också tydligt i att han överhuvudtaget menar sig kunna placera en tänkare i en specifik kategori överhuvudtaget - som att ett författarskap vore något enhetligt, och på förhand bestämt, och inte något som kan skilja sig radikalt från ett verk till ett annat, som i själva verket är fallet med oerhört många författarskap, ja faktiskt nästan alla. Att slänga etiketter på saker och ting tycker jag man ska vara betydligt mer försiktig med, då det kortsluter diskurser och täcker över så många nyanser som kanske är långt viktigare än vad etiketten tar fasta på och lyfter fram.
Jimmy: När jag skrev att vänsterfreudianerna var mer "renläriga" så syftade det på deras freudianism, varför din kritik där, än en gång, faller platt till marken. Du är ju duktig på att kolla wikipedia: http://en.wikipedia.org/wiki/Bourgeoisie
Sen har jag aldrig kallat dig borgare, däremot har jag hävdat att du förfäktar borgerliga idéer. Det är skillnad på sak och person. Du har förövrigt en tenden att svara på specifika delar av inläggen innan du läst hela och alltså fått sammanhanget, varför mycket av det du tar upp kan vara besvarat redan längre fram i samma inlägg som du bemöter. Kan vara värt att tänka på att läsa genom hela inlägget först, det blir liksom mindre jobb i onödan då, för alla inblandade.
Nu hjälper det förstås inte att sätta sin tillit till Jung, om det är det borgerliga man vill bort från hos Freud, Jung är borgerlig i lika stor utsträckning (då han har en ego-psykologi, i snäv mening). Det "borgerliga" elementet i psykoanalysen märks i synnerhet om man betänker dess praktik, som går ut på att "bota" människor och återföra dem till status quo, det vill säga att det är en samhällsbevarande (borgerlig) aktivitet. Individen skall alltså anpassas till strukturen, och inte omvänt. Detta synsätt genomsyrar vissa delar av Freuds teori, och i den mån det gör det så är psykoanalysen borgerlig. Inte svårare än så. "Regressionen" inser du själv att den går under denna kategori hos Freud.
Allt är politiskt. Vad jag gjort är emellertid inte så mycket ett politiskt ställningstagande som en kritisk granskning av valet som sådant, och en analys av hur det hänger ihop med produktionsordningen och det bestående /förtryckande).
Det är viktigt att understryka att detta, hos Adorno, hänger samman just med ideologibegreppet. Precis samma kritik (som utgår från psykoanalysen och kopplar samman den med marxismen - Althusser någon? - riktar Zizek mot Habermas diskursteori, fast det är en annan femma).
Något mystiskt sammanträffande är det förstås inte, utan ett fullt medvete beslut och agerande från min sida. Att jag är noga med att påvisa den borgerliga utpressning som ligger bakom ditt beskyllande är alltså fullt naturligt.
Det är, som sagt, ingen kritik som jag är omedveten om. Har diskuterat just detta med en beteendeterapeut jag fick gå hos häromåret. Att kritiken drabbar mig betyder likväl inte att jag inte har rätt, vilket är det viktiga att fokusera på, och som kritiken i detta fall söker sopa under mattan genom att "avfärda" en rakt av med en enkel gest. Det var också vad jag sade till terapeuten, att det var hon som satt och profiterade på andras misär, att hon bedrev en borgerlig parasitnäring, och det faktum att jag konstant slänger käppar i hjulen för mig själv i fråga om just borgerlig "framgång" (vilket var anledningen till att man skickat mig till henne) ändrar inte på det faktum att jag har rätt, och att hon borde skämmas.
Jag slår bort kritiken eftersom den på inga sätt är ny, utan faktiskt gammal skåpmat och något jag de facto tagit hänsyn till vid utformandet av min ståndpunkt. Kritik har jag fortfarande inget emot, och allra bäst tycker jag om den som jag inte redan tagit hänsyn till.
Det är ju just i "lärarens" och "terapeutens" roll som det här borgerliga elementet framkommer. Sen så är det direkt vidrigt att du intar ett sånt förhållande till mig, du dömer mig, och sätter dig över mig, och sen undrar du på varför jag inte lyssnar på dig? Det är oerhört enkelt om man ser vilken linje jag driver, det vill säga om man lyssnat till mig, då kan man lägga ihop två och två själv. Acceptera att du är en jämlik, inte någon som står över andra. Lyssna på Krishnamurti som du själv citerade innan, eller (marxisten) Paulo Freire som säger samma sak, vi är alla lärare-elever eller elever-lärarare, men aldrig endast det ena, och det gäller att inse detta och därmed helt jämna hierarkin med marken. Alla är likar - även barnen. Du kräver inte att man ska möta dig på ett jämlikt plan i en diskussion, du kräver att man ska förnedra sig och underkasta sig dig, det kräver du som utgångspunkt i en diskussion, inte som resultat (vilket inte ens är rätt där, men åtminstone motiverat). Ett fascist-svin är vad du är, med andra ord. Frågan är varför du envisas med att vara det, och varför du inte istället söker det jämlika? (som Krishnamurti t.ex.) En maktkåt djävel som tror om sig själv att vara förmer än andra - idioti!'
Men om du nu ska vidhålla det där, förklara för oss varför du är "bättre" än oss andra, varför du är "bättre" än vad jag är och så vidare. Det räcker, som sagt, inte bara med att påstå och kräva saker, man måste kunna motivera dem också. Det räcker med andra ord inte med att komma körandes i en BMW för att jag ska bli imponerad. Logos imponerar på mig, för han är en lärare (utbildad sådan till och med) som ifrågasätter sin egen position, och sin rätt att vara auktoritet. Det är starkt, och det är precis såna vi behöver. Även Algotezza går långt i den här riktningen, men har en bestämd åsikt ifrågan, som också är lätt att sympatisera med. Jag tar det som en självklarhet att ungar i sällskap med endera utav dem (Logos eller Algotezza) kommer lära sig bra mycket viktigare saker än i de flesta andra situationer och samtal, och det är utifrån just det som deras auktoritet utgår, inte utifrån någon axlad roll i sig. Auktoritet kan inte krävas, den måste förtjänas.
Det vilber kallar primitivsm, kallas i "folkmun" arkaism, men att hävda det vara ett felslut är något kontroversiellt, och i själva verket bara en enkel gest för att avfärda flera ståndpunkter utan att behöva möta dem på deras planhalva. Det är förövrigt märkligt att ingenstans i det citerade nämns den största "primitivisten" utav dem allihop - Lévi-Strauss.
Jag håller helt med om det, och jag har också skrivit ett svar på en tråd om Heideggers nazistiska böjelser, som just bottnar i denna arkaism och nostalgi. Det gäller att hänga med i sin samtid, och se till vad som är möjligt att göra utifrån dessa förutsättningar, inte drömma romantiskt om någon svunnen tid.
Exactly.
Här blir jag dock oerhört skeptisk. FÖr det första går det inte bara rakt av applicera Freuds lära om försvarsmekanismer (hos subjektet) på ett helt samhälle eller en hel diskurs (!), och för det andra så förutsätter Wilber här att vi kan transcendera våra historiska villkor (vilket vi inte kan). Självfallet måste vi se till historien för att finna våra svar på dagens problem, historien är det enda vi har, det är vår tradition, och den inhyser allt vårt kollektiva kunnande och vetande. Men det gäller att inte okritiskt bara köpa en "primitivistisk" idé rakt av, utan anpassa allt till de rådande förutsättningarna.
I sak nämner han absolut inget nytt, det enda "nya" han gör här är att han kallar en viss gest för ett "felslut", och avfärdar den därmed rakt av. Detta menar jag vara en feg retorisk gest. Han kritik blir helt extern, och därför ganska osaklig. Bättre är i alla lägen att möta tankarna på deras egen planhalva, och visa däri var problematiken består. Inte sitta på läktaren och kalla bortalaget för "fula". Eller hur?
Här borde du kolla in Zizeks kritik av Habermas, som garanterat också träffar Wilber, men vi tar det i en annan tråd, och jag ska precisera den där åt dig. Du får förresten hemskt gärna haka på studiecirkeln.
Men det är väl djävligt onödigt? Sen är det ju inte retorik från min sida, utan, som jag tycker mig ha visat, som du ser så har jag fog för mina påståenden i den riktningen, det är inget jag bara griper ur luften. Sen skulle jag säga att det inte så mycket handlar om politiska slutsatser av Freud som politiska förutsättningar hos Freud. En viss nyansskillnad i det.
I varje enskilt fall av tillämpning (från din sida) har det varit frågan om just det. Visst måsta all deduktion föregås av ett visst mått av induktion, det ifrågasätter jag inte, jag sade ju i själva verket att det inte finns några vattentäta skott mellan dessa två "poler" men att man likväl kan göra skillnaden för att skönja tendenser i teorierna.
Problemet för mig att sätta mig in i den integrala teorin är att den kräver att man accepterar möjligheten av ett metaspråk. Det är dock något som vi "postmodernister" utvecklar något av en allergi emot. Vad gäller att ge avkall på nyanser så har jag ju alldeles nyss visat på hur Wilber gör det här i sin praktik, till exempel avfärdar något a priori genom att kalla det för ett "felslut". Här invänder du garanterat att marxismen gör detsamma med begreppet "borgare" men det är inte sant, för vad marxismen menar att den borgerliga ideologin täcker över söker den bara lyfta fram igen och visa, den avfärdar inte, utan tar det istället som en ursäkt att analysera och avslöja. Alltså något helt annat än att klassa som ett "felslut".
Jag tror ju syftet med teorin är att tjäna pengar, men men. Om det där är syftet med teorin, kan man säga att han lyckas, eller predikar han bara för en skara som redan är frälst?
I såna fall måste han läsa förbannat slarvigt. Jag skulle aldrig hinna läsa så mycket, fast då är jag en långsam läsare, det är helt enkelt omöjligt (i mitt fall), jag har svårt att se hur någon överhuvudtaget är förmögen att läsa så snabbt och mycket. Eller så läser han bara bilderböcker. Jag läser i snitt inte ens en halv bok om dagen, och då menar jag när jag läser från morgon till kväll, eller dygnet runt. I regel läser jag, på en bra dag, ca 150 sidor text (om det är teori/facklitteratur), om det är skönlitteratur så blir det något mer, och på en dålig dag så blir det betydligt mindre. I snitt läser jag nog, om man slår ut det, runt femtio sidor om dagen, och inte mer, men då skulle det vara ett snitt för varje dag, året runt.
Att förutsätta att alla har en "del av sanningen", som Wilber gör, förutsätter att man själv sitter på Hela sanningen och därför kan urskilja vad som är sant/falskt hos andra. Det är ett anspråk man inte får blunda för.
Här ska erkännas att jag inte fattar din poäng. Så han är arm-chair-filosof och han mediterar, so? "Real deal" för att han kan stanna av sin hjärna? Grattis! Han kan låta bli att tänka, so? Ska man bli imponerad av det, eller? För mig framstår det som det mest meningslösa och idiotiska man kan tänka sig. Värre navelskådande får man leta efter.
Min kritik av Wilber ligger till stor del i hans ansats som sådan.
Vari bestod skillnaden? I att han kunde "stänga av" sin hjärna? Är det då ens det han skriver om, eller skriver han om något annat? Alltså talar han om det område han är "expert" på eller talar han om något annat?
Att säga att Piaget är allmänt erkänd inom utvecklingspsykologi är i mina öron detsamma som att säga att Helena Petrovna Blavatsky är erkänd inom ockultismen. Det säger inget om området som sådant, och det är just det som är avgörande.
Och med den moderna tekniken, har inte Michel Jackson visat att hudfärg är blott tillfällig? Det är klart att det går att göra vilka indelningar som helst, och garanterat luska fram en massa fynd därigenom. T.ex. så hade man kunnat sortera djur, människor, och växter utifrån smak eller lukt, och systematiserat världen så, och garanterat skulle man komma fram till nåt av vikt därigenom. Huruvida man ska acceptera att vi förtingligas fullt ut av den moderna vetenskapen och tekniken, under förevändningen att bota sjukdomar eller what not, eller inte är just en politisk fråga. Och det går inte säga att någon enskild forskning är "bra" eller "dålig" utan att återföra den på en underliggande politisk princip/teleologi.
Klass är givetvis en kategori, men ingalunda en "politiskt korrekt" kategori att utgå ifrån, tvärtom (uppenbarligen), måste vi väl säga när det blir sånt djävla ramaskri varje gång det förs på tal. Om du hade läst mig lite noggrannare skulle du se att klass är något jag betraktar som ett vidare fenomen, och inte begränsat till blott vissa individer. Det är snarare "rörelser" i kulturen, där vissa undertrycks och andra förtrycker. Givetvis har detta ett konkret materiellt korrelat också.
Nej, något sådant påstod jag inte, och du är en baddare på att jumpa to conclusions, så att säga. Vad jag sade var att det var något som kännetecknade den borgerliga ideologin. Givetvis kan fenomenet förekomma helt utan den borgerliga ideologins inblandande, finns ingen motsättning där, vilket på inget sätt ändrar på det faktum att det likväl kännetecknar just den borgerliga ideologin (eller måste den ha exklusiv ensamrätt på sina karaktärsdrag? Så om borgaren är "människa" så kan inte proletariatet vara det också?).
Vad hjälper det att ge definitioner när du inte läser dem? Buddhismen blir just plötslig borgerlig när den fyller en ideologisk funktion, det vill säga att den inte i-sig är borgerlig, utan en viss bestämd användning av den fyller en ideologisk funktion. Inom new-age har buddhismen väl aldrig "syftat" till att utrota någon självbevarelsedrift, och att buddhismen överhuvudtaget skulle ha detta till syfte anser jag inte hålla (not: finns det buddhister eller ej, om de finns så kan vi sluta oss till att buddhismen inte har detta som syfte - i och med att de då inte hade envisats med att fortsätta leva -, eller så finns det ingen buddhist men väl "buddhister"). Inom new-age har buddhismen, tillsammans med meditation och en massa andra saker, fyllt funktionen att avlasta vissa populationer ifråga om stress och lindra stressymptom, och detta just så att systemet som sådant skall bestå precis som det är, och kapitalismen flyat på friktionsfritt. Den borgerliga logiken är helt skev. Miljontals människor upplever ett problem (stress) men istället för att ändra systemet som ger upphov till fenomenet, så börjar var och en vända sig inåt och tukta sig själv, försöker anpassa sig till de objektiva villkoren (istället för att ändra på dem alltså). Det är borgerlig ideologi i ett nötskal.
Vad gäller din relation till buddhismen så ser jag det bara som den värsta formen av etnocentrism. För du studerar ingalunda de texter som alla kinesiska marxister skriver, nej ingalunda. Trots att de flesta österlänningar själva gått vidare, och lämnat sina äldre skrifter bakom sig, och menar dem tillhöra historien enbart. Som en japan skulle sitta och läsa Platon och mena att vi i väst, på grund av Platon, var så oerhört "andliga" och "visa". Det där är en form av "primitivism" (som du kallade det) som hänger kvar hos dig (och Wilber också som jag förstått det) själv, men som du (ni) blundar för, eller kanske rent av inte förmår att själv (själva) se. Så du faller på eget grepp där.
Inte heller läser du något från afrika, eller mellanöstern. Afrikaner framställs som omkringspringandes i bastkjolar och indier/japaner som mediterande munkar, och det faktum att den stora, stora, majoriteten av dem är precis lika moderna som vi, och jobbar med lika triviala jobb som vi, och lever i stort sett precis som vi (men i många fall i bra mycket större ekonomisk utsatthet), utan att nånsin meditera eller ens ha sett en bastkjol, det existerar överhuvudtaget inte i dess tankevärld. Det är romantiserande så det sjunger om det. Fråga dig själv varför Krishnamurti går hem så bra i väst, men inte någon afrikansk filosof. Jo, just emedan de här föreställningarna är rotade här. Vad gäller det här med att (för Wilbers teori väsentliga) vissa tänkare/filosofer och deras verk varit viktiga för "historien" så handlar det ju om en specifik förståelse av historien. Som indiern Homi K. Bhabha påpekar så har man på olika platser olika syn på vad historien är, och var man historiskt befinner sig i denna historia. Vems historia talar (Wilber) man om? Med andra ord. Men Bhabha intresserar väl knappast dig. Han är ju inte en "äkta" indier, emedan han inte är hinduist och närstuderar enbart Gitan 24/7, utan faktiskt är förhållandevis modern och studerar en massa olika författarskap, inte minst Derrida. Inte intresserar du dig för marxisten och derridianen (Gayatri Chakravorty) Spivak heller. Och ännu mindre intresserar dig filipinskt tänkande, som man till exempel kan åtnjuta genom att läsa onlinetidskriften Kritike. Kritike har förövrigt en etymologisk utläggning av just kritikbegreppret, och som är den mening jag själv läser in i begreppet, som torde intressera dig åtminstone:
Bland annat intresserar sig skribenterna där, som genom en ödets ironi, för just precis de problem som vi tagit upp här, vilket exemplifieras av Jeffry V. Ocays artikel "Eroticizing Marx, Revolutionizing Freud: Marcuse’s Psychoanalytic Turn", i senaste numret av tidningen. Men världen blir väl enklare om man ersätter den med enkla stereotyper (typologier alltså).
Med det faktum att man alltid-redan tagit politisk ställning vad än man valt att börja med. Därför bör frågan adresseras direkt, och inte bara in-direkt.
Och nej, den borgerliga ideologin är inget som bara uppstått i mitt parnoida sinne. Säkert skulle du ha lättare att ta till dig detta om du fick det presenterat genom en kanal du inte redan på förhand avfärdar (marxismen) på grund av dess ställningstagande. Jag föreslår därför att du läser kunskapssociologins instiftare Karl Mannheim, och hans bok "Ideology and Utopia". Den kritik man kan rikta mot Mannheim är förstås att han bara upprättar kunskapssociologin som ett metaspråk, och inte underkastar sin egen position kritik, vilket är just vad han beskyller marxismen för. Så man kan säga att han faller på eget grepp. Och i och med att kunskapssociologin, precis som allt akademiskt, är en borgerlig parasitnäring så ger han därigenom också Marx rätt. Men läs den först, även om det enligt mig är mer angeläget att läsa "Kapitalet" av Marx.
Ja, det gör jag, vilket alls inte är konstigt i och med att det är det förhärskande. Vad som dock är viktigt är att du noterar de skiljelinjer jag drar upp mellan det borgerliga och det icke-borgerliga, vad som med andra ord är revolutionärt eller reaktionärt.
Anledningen till att den marxistiska diskursen inte får vare sig utrymme eller fäste beror, som jag sagt, på ideologin. Marxisten tvingar borgaren att konfrontera sitt eget samvete, det är ingen trevlig upplevelse, och folk skyr, naturligt nog, det som inte är trevliga upplevelser. Men det går inte bara blunda för verkligheten, inte hur länge som helst åtminstone.
På vilket sätt hjälps en svältande eller förtryckt människa av din förebannade "andlighet"? Vad är det för idioti att de "ska lära sig leva med det"? Jag kan förstå att man i en specifik situation kanske försöker hjälpa någon som befinner sig i misär genom att uppmuntra denne att tänka "positiva tankar", eller liknande, men att man står, som du, här och uttalar sig generellt om dessa problem som att de som drabbas helt enkelt skall acceptera det, att de har sig själva att skylla emedan de inte läser Wilber och mediterar osv. - fy fan för det alltså, så fruktansvärt djälva vidrigt. Det är som att säga att det är fritt fram för våldtäkter, att man inte ska försöka hindra dem på nåt sätt alls, och att de som drabbas helt enkelt ska lé istället för att vara ledsna. Hur fan har man mage att argumentera för nåt sånt? Och här är läge att upprepa frågan jag ställt dig förr men aldrig fick något svar på: hur skiljer sig den där (din) linjen från laissez-faire-liberalism?
Jag har svårt att se vad som överhuvudtaget skulle vara problem med mänskligheten som sådan, och har svårt att få upp hakan från golvet efter att ha förstått att nån djävel fräck nog att mena sig kunna stå som domare över människan som art. Vem tror denne att han är? Gud? Tala om höga hästar, ja tala om det! Nej, vad som finns är orättfärdiga orättvisor, vilka enkelt kan och bör åtgärdas, vad sen människor går omkring och tänker eller gör, som inte är att förtrycka andra eller utsätta dem för en orättfärdig orättvisa, det är absolut inget problem, utan det kallas helt enkelt att leva ett liv. Det här har jag påpekat förr, vad gäller dig och "Anna Sara"/"Åkes granne", ni diktar ihop nån önskebild om hur ni skulle vilja att människor var, och som är så verklighetsfrånvänt det kan bli, och sen jämför ni verklighetens människa med ert fantasifoster, den könlösa ängeln/helgonet, och finner att världen inte svarar mot era krav, när den slutsats ni skulle dragit är precis den motsatta - att ni har vansinniga krav på mänskligheten! Sen försöker ni fascistiskt påtvinga oss andra dessa era ideal. Ni vill rensa ut allt som inte är helt platonskt och "rent", allt empiriskt är för er "smutsigt" och "falskt", men vad ni då gör är att ni rensar ut det empiriska ur själva subjektiviteten, varför det där "egentliga jaget" som ni talar om inte bara reduceras till ett minimum utan försvinner helt och hållet. Det här draget hos dig kan jag dock tycka är oförenligt med din laissez-faire-liberalism, eller i själva verket går de stick i stäv, de är helt motsatta varandra. Det de har gemensamt är att de båda är extremer, och att konflikten i psykoanalytiska termer är anal. Du pendlar mellan (för att uttrycka sig metaforiskt i härtill passande termer) en förstoppning som är så långt driven att den förnekar att människan överhuvudtaget har någon öppning för exkrementer, och en veritabel fontän utav rännskita. Det sunda skulle förstås vara att inse och erkänna att människan inte kan vara varesig det där helgonet eller den där demonen enbart, utan alltid har drag av båda (om man väljer att se henne i ett moraliserande och värderande perspektiv alltså), att livet som sådant är just gråskalan, inte de svart-vita extremerna. Det är inte antingen-eller, utan både-ock (för att tala med borgarens älsklingsvokabulär).
Jag tycker alltså att det snarare verkar som att du talar om mänskligheten (i människan) själv som ett problem än att du talar om nåt problem som mänskligheten har. Det där är ett problem som jag anser att alla romantiker har. Men det är ingen ursäkt att vara bortskämd och ha förläst sig på sagor. Att sätta sig över andra och döma dem, och rent av fascistiskt försöka tvinga dem till underkastelse under ens egna perversa böjelser, är lika fel ändå. Och ta bilden på kvinnan. Jag menar bara för att nån har gott omkring och inbillat sig att han ska få en prinsessa (eller madonna), och upptäcker att verkligheten inte kan leverera hans dröm, så är det ingen ursäkt för att vända och betrakta kvinnan som en hora. Vi är först och främst människor, och det är det perspektiv vi bör anlägga här, inte utgå från något ideal vi projicerat på himlen, och som vi aldrig kan leva upp till (och därför alltid går och mår dåligt över, vilket är precis det sätt på vilket den borgerliga utpressningen funkar - det handlar om att i sitt överjag få införlivat just en massa övermänskliga ideal, som inte är ens egna, utan bara är idiotiska normer; ta alla kroppsideal t.ex.). Men nu har jag raljerat nog på denna punkt, hoppas att du har ett bra svar på detta.
Jag säger ingenstans att ideologin utövar något inflytande per se, jag säger att tvärtom är det de materiella villkoren som utgör grogrunden för ideologin, ideologin är mer som en termometer vi kan avläsa för att se hur långt skriden kapitalismen är. Ingen idé får något fäste om inte jordmånen är bördig, eller om man sår den vid fel tillfälle (när säsongen för just den växten inte är inne), och liknande. Ideologi är inte några medvetna idéer, tydligt formulerade och artikulerade, utan det är snarare en praxis som vi bara tar för given. Eller som Marx säger nånstans i "Kapitalet" (typ): "De vet det inte, men de gör det." För att ta ett exempel, är det i något speciellt syfte du skakar hand med folk? Eller är det bara någon ritual som du övertagit utan att ifrågasätta. Eller när du hälsar på nån du känner lite halvbra bar, med ett "hur är det då?", och denne svarar "jodå", och så inget mer, menade du då verkligen att du var intresserad av hur det var med denne? Är det inte bara liksom en tom språklig gest som inte alls syftar till att ta reda på hur det är med den Andre utan snarare att bara etablera ett slags "bekantskapens distans" mellan de ingående? Tvärtemot vad man kan tro så är det alltså en fråga om distans, inte om närhet, det är ett sätt att stänga den Andre ute ur ens privata känsloliv, inte att öppna upp och släppa in den. Man vill inte ha ett svar i detalj när man ställer den frågan, utan man vill ha ett svar på en helt annan nivå, en typ av sammanfattning av ett allmäntillstånd, och minst av allt vill vi bli indragna i nåt. Är då detta något du gör medvetet? Nej, det är ramar som ideologin sätter. Alla "outtalade" lagar och regler hör till ideologin.
Du kan förövrigt gärna försöka korta ner dina inlägg, alltså inte nödvändigtvis vad gäller längden utan genom att avhandla saker mer konkret i punkter, och genom att läsa hela inlägg innan du börjar besvara enskilda delar av det, alltså så att man slipper ägna timmar åt att reda ut och förklara missförstånd, och istället kan diskutera sakfrågan, vilket i detta fall (och som vi helt kommit bort ifrån på grund av alla dessa feltolkningar och missförstånd) var att jag beskyllde dig för att använda dig av begrepp som inte så mycket hade med psykoanalys som med politik att göra (alltså som syftar till att anpassa individen till det förhärskande systemet, och som med andra ord tjänar ett ideologiskt syfte). Vad jag säger är alltså att talet om "skyddsmekanismer" måste man vara försiktig med, eftersom de förutsätter en viss förförståelse av subjektet, vad som är denne själv och vad som hör kulturen till, och att man riskerar att försumma mycket av kulturens inflytande på personen, ja i själva verket helt täcka över det, genom att alltför slapphänt göra bruk av den begreppsapparaten. Detta kan du knappast i sak hävda att jag har fel i, vad du kan göra är att rättfärdiga ditt användande av begreppsapparaten. Sorry om jag missat svara på nåt som du anser viktigt, påminn mig i såna fall, orkar inte mer just nu.
J R Auk skrev:Nej jag vill att du skall läsa det som citerades från Wiki, och det var därför jag påpekar att det är där du skall ändra. Det är väl inte konstigt om man antar något som står på wikipedia, kanske att man inte skall sätta sitt liv på det, men för att kolla upp en tänkare man inte har koll på fungerar det väl bra som en första översikt.
Men vad i det citatet är det du anser bör ändras? Jag såg, som sagt, inget fel i det, utan det jag och Jimmy hade på tal (innan han drog in det där citatet och annat ovidkommande) var något helt annat. Det där citatet är varken fel eller relevant för diskussionen. Vad jag kan se är det heller inget problem att Jimmy har lite allmänbildning, och vet att Adorno var påverkad av Freud, och inget fel alls av Wikipedia (eller något uppslagsverk överhuvudtaget) att presentera sådana ytliga fakta kring en författare; problemet låg i att Jimmy drog slutsatser av den informationen som gick långt över vad den informationen i sig medgav, och långt utanför vad som i verkligheten är fallet (gällande Adornos tänkande). Så, än en gång, vad är det du anser bör ändras i det? Eller, om du nu är med i matchen igen, gjorde jag inte snarare precis det som skulle göras i det läget?
J R Auk skrev:Även om det står att Freud är den som använder förtränga så står det i en artikel om Adorno, och efter att det anges att han influerats av Freud.
Ja, och? Jag är inte med på vad det här "förtydligandet" ens vill säga. Förträngning var överhuvudtaget inte ens på tal, det jag kritiserade var "regressionen" inte "repressionen", vilket är helt skilda mekanismer. Det var inget fel i Wikipedia-artikeln vad jag kan se, utan problemet var, som sagt, att man utifrån en tämligen spartansk upplysning drog långt gående slutsatser som inte var riktiga. Så vad med detta:
J R Auk skrev:Men men tänkte bara peka på din attityd...
Jag begriper inte. Hur skulle jag ha gjort annorlunda då? Har jag taskig attityd för att jag rättar till ett sakfel? Skulle jag bara knipa käft istället för att dela med mig av mitt sakkunnande? Och detta uteslutande för att inte trampa överdimensionerade egon på fötterna, eller varför? Med detta menar jag inget illa om dig Jimmy (sorry Auk, känner att jag måste lägga in en disclaimer här på utrymmet som egentligen var till för dig), säger inte ens att du har ett överdimensionerat ego, utan vad jag menar är att det är strängt taget omöjligt att se vad anledningen till att inte rätta sakfel skulle kunna vara förutom just den anledningen (att undvika att trampa på överdimensionerade egon), vilket jag förvisso tycker är ett fruktansvärt uselt skäl men dock tänkbart att någon använder sig av.
J R Auk skrev:Jag har själv inte läst så mycket av honom, blott en bok, och tycker mest att jag uppfattade som att han har en normativ idé om hur vi skall samsas över och mellan vetenskapliga traditioner, samt införliva etiken i dem.
Jag har alltså inte nog med fog för att kritisera eller försvara hans metod, men jag gissar att du inte heller har det utan slår lite i en generell riktning av var du kan hitta en kind.
Tycker nog inte det så mycket är så att jag slänger i vägen en näve i hopp om att träffa något som att en nuna tränger sig och rent av trycker sig mot insidan av min skärm och bara tigger om att bli örfilad. Jag anser inte att jag behöver ha något jättestort kunnande i Wilber för att uppmärksamma det här draget hos honom som jag kritiserat, tvärtom är det ju uppenbart i allt som han skrivit vad det verkar (åtminstone i allt jag läst, framförallt genom att Jimmy klippt in det här, eller länkat till det). Det verkar snarast vara fundamentet för hans hela tänkande. Givetvis hade jag kunnat precisera min kritik mycket mer i detalj om jag hade större kännedom vad gäller Wilbers tänkande, men som min kritik var utformad så krävs absolut ingen sådan. Och nog anser jag alltid att du kan ta ställning till frågan jag ställde ("är min kritik felaktig?"). Vi kan ju allihopa se att Wilber sorterar de andra tänkarna utifrån några grundläggande kategorier som han uppställt, och inte att han söker finna vad som är unikt och eget hos tänkarna och skapa sina kategorier utifrån det. Det är ju också tydligt i att han överhuvudtaget menar sig kunna placera en tänkare i en specifik kategori överhuvudtaget - som att ett författarskap vore något enhetligt, och på förhand bestämt, och inte något som kan skilja sig radikalt från ett verk till ett annat, som i själva verket är fallet med oerhört många författarskap, ja faktiskt nästan alla. Att slänga etiketter på saker och ting tycker jag man ska vara betydligt mer försiktig med, då det kortsluter diskurser och täcker över så många nyanser som kanske är långt viktigare än vad etiketten tar fasta på och lyfter fram.
Jimmy: När jag skrev att vänsterfreudianerna var mer "renläriga" så syftade det på deras freudianism, varför din kritik där, än en gång, faller platt till marken. Du är ju duktig på att kolla wikipedia: http://en.wikipedia.org/wiki/Bourgeoisie
Sen har jag aldrig kallat dig borgare, däremot har jag hävdat att du förfäktar borgerliga idéer. Det är skillnad på sak och person. Du har förövrigt en tenden att svara på specifika delar av inläggen innan du läst hela och alltså fått sammanhanget, varför mycket av det du tar upp kan vara besvarat redan längre fram i samma inlägg som du bemöter. Kan vara värt att tänka på att läsa genom hela inlägget först, det blir liksom mindre jobb i onödan då, för alla inblandade.
Nu hjälper det förstås inte att sätta sin tillit till Jung, om det är det borgerliga man vill bort från hos Freud, Jung är borgerlig i lika stor utsträckning (då han har en ego-psykologi, i snäv mening). Det "borgerliga" elementet i psykoanalysen märks i synnerhet om man betänker dess praktik, som går ut på att "bota" människor och återföra dem till status quo, det vill säga att det är en samhällsbevarande (borgerlig) aktivitet. Individen skall alltså anpassas till strukturen, och inte omvänt. Detta synsätt genomsyrar vissa delar av Freuds teori, och i den mån det gör det så är psykoanalysen borgerlig. Inte svårare än så. "Regressionen" inser du själv att den går under denna kategori hos Freud.
Jimmy skrev:Jag har naturligtvis kritik mot Freud men den får inte ens komma fram eftersom du tror jag gör ett poltitiskt ställningstagande då jag accepterat vissa av hans försvarsmekanismer, när det i själva verket är du som gjort det politiska ställningstagandet då du förkastat vissa av hans försvarsmekanismer.
Allt är politiskt. Vad jag gjort är emellertid inte så mycket ett politiskt ställningstagande som en kritisk granskning av valet som sådant, och en analys av hur det hänger ihop med produktionsordningen och det bestående /förtryckande).
Jimmy skrev:Det Adorno pratar om är repression (på svenska: förtryck, förträngning, borttrtäning, osv) och detta var det försvarsmekanismen jag "anklagade" Knyttet för. Detta verkar du inte ha något problem med.
Det är viktigt att understryka att detta, hos Adorno, hänger samman just med ideologibegreppet. Precis samma kritik (som utgår från psykoanalysen och kopplar samman den med marxismen - Althusser någon? - riktar Zizek mot Habermas diskursteori, fast det är en annan femma).
Jimmy skrev:Det andra försvarsmekanismen jag pratade om vad regression, det var dock detta element du tyckte var borgerligt. Av ett "rent sammanträffande" så råkade det även vara detta jag "anklagade" dig för.
Något mystiskt sammanträffande är det förstås inte, utan ett fullt medvete beslut och agerande från min sida. Att jag är noga med att påvisa den borgerliga utpressning som ligger bakom ditt beskyllande är alltså fullt naturligt.
Jimmy skrev:Att jag lyfter fram denna problematik, dvs. problemet med regression, tycker jag att du kan vara tacksam över istället för att försöka avfärda. Du pratar ju ofta om hur viktigt kritik är, men när jag väl kommer med kritik mot dig så kallar du det för borgerliga idéer istället för kritik.
Det är, som sagt, ingen kritik som jag är omedveten om. Har diskuterat just detta med en beteendeterapeut jag fick gå hos häromåret. Att kritiken drabbar mig betyder likväl inte att jag inte har rätt, vilket är det viktiga att fokusera på, och som kritiken i detta fall söker sopa under mattan genom att "avfärda" en rakt av med en enkel gest. Det var också vad jag sade till terapeuten, att det var hon som satt och profiterade på andras misär, att hon bedrev en borgerlig parasitnäring, och det faktum att jag konstant slänger käppar i hjulen för mig själv i fråga om just borgerlig "framgång" (vilket var anledningen till att man skickat mig till henne) ändrar inte på det faktum att jag har rätt, och att hon borde skämmas.
Jimmy skrev:Och det är inte första gången detta händer. Jag tycker det är väldigt synd att du inte tar min kritik på allvar när du själv utan någon som helst skam eller återhållsamhet kritiserar andra. Resultatet blir att jag upplever att du har en hycklande dubbelmoral - denna hycklande dubbelmoral är inget jag direkt anklagar dig för, eller stör mig på, eftersom jag inser att alla människor har ett visst mått av dubbelmoral, det jag dock blir ledsen över är att du helt slår bort det jag säger, trots det arbete jag faktiskt lägger ner.
Jag slår bort kritiken eftersom den på inga sätt är ny, utan faktiskt gammal skåpmat och något jag de facto tagit hänsyn till vid utformandet av min ståndpunkt. Kritik har jag fortfarande inget emot, och allra bäst tycker jag om den som jag inte redan tagit hänsyn till.
Jimmy skrev:Det är många personer som jag inte orkar diskutera med, eftersom jag upplever dem vara "hopplösa fall" och ibland så blir jag frustrerad/ledsen av att diskutera med dig, men jag inser då samtidigt att denna frustration bottnar i mina förväntingar på dig, och att lärarens eller terapeftens roll kräver tålamod. Jag menar inte att jag är din lärare eller terapeft i alla situationer, men i just detta fall så tycker jag att jag har relevant kritik och blir därför ledsen när du reducerar dett till att kalla mig borgerlig.
Det är ju just i "lärarens" och "terapeutens" roll som det här borgerliga elementet framkommer. Sen så är det direkt vidrigt att du intar ett sånt förhållande till mig, du dömer mig, och sätter dig över mig, och sen undrar du på varför jag inte lyssnar på dig? Det är oerhört enkelt om man ser vilken linje jag driver, det vill säga om man lyssnat till mig, då kan man lägga ihop två och två själv. Acceptera att du är en jämlik, inte någon som står över andra. Lyssna på Krishnamurti som du själv citerade innan, eller (marxisten) Paulo Freire som säger samma sak, vi är alla lärare-elever eller elever-lärarare, men aldrig endast det ena, och det gäller att inse detta och därmed helt jämna hierarkin med marken. Alla är likar - även barnen. Du kräver inte att man ska möta dig på ett jämlikt plan i en diskussion, du kräver att man ska förnedra sig och underkasta sig dig, det kräver du som utgångspunkt i en diskussion, inte som resultat (vilket inte ens är rätt där, men åtminstone motiverat). Ett fascist-svin är vad du är, med andra ord. Frågan är varför du envisas med att vara det, och varför du inte istället söker det jämlika? (som Krishnamurti t.ex.) En maktkåt djävel som tror om sig själv att vara förmer än andra - idioti!'
Men om du nu ska vidhålla det där, förklara för oss varför du är "bättre" än oss andra, varför du är "bättre" än vad jag är och så vidare. Det räcker, som sagt, inte bara med att påstå och kräva saker, man måste kunna motivera dem också. Det räcker med andra ord inte med att komma körandes i en BMW för att jag ska bli imponerad. Logos imponerar på mig, för han är en lärare (utbildad sådan till och med) som ifrågasätter sin egen position, och sin rätt att vara auktoritet. Det är starkt, och det är precis såna vi behöver. Även Algotezza går långt i den här riktningen, men har en bestämd åsikt ifrågan, som också är lätt att sympatisera med. Jag tar det som en självklarhet att ungar i sällskap med endera utav dem (Logos eller Algotezza) kommer lära sig bra mycket viktigare saker än i de flesta andra situationer och samtal, och det är utifrån just det som deras auktoritet utgår, inte utifrån någon axlad roll i sig. Auktoritet kan inte krävas, den måste förtjänas.
Det vilber kallar primitivsm, kallas i "folkmun" arkaism, men att hävda det vara ett felslut är något kontroversiellt, och i själva verket bara en enkel gest för att avfärda flera ståndpunkter utan att behöva möta dem på deras planhalva. Det är förövrigt märkligt att ingenstans i det citerade nämns den största "primitivisten" utav dem allihop - Lévi-Strauss.
Jimmy skrev:Men primitivism är ingen "mirakelmedicin", eftersom den lutar sig tillbaka på en slags "nostalgisk tanke" kring förhållanden som inte längre är aktuella i vårat moderna samhälle.
Jag håller helt med om det, och jag har också skrivit ett svar på en tråd om Heideggers nazistiska böjelser, som just bottnar i denna arkaism och nostalgi. Det gäller att hänga med i sin samtid, och se till vad som är möjligt att göra utifrån dessa förutsättningar, inte drömma romantiskt om någon svunnen tid.
Jimmy skrev:Jag menar inte att vårat moderna samhälle är vare sig ont eller gott, det jag menar är att vi inte kommer ifrån det, det går inte att "backa tiden". Att backa tiden är i sig självt önsketänkande. Detta betyder dock inte att vi kan inspireras av primitivism, etc.
Exactly.
Jimmy skrev:Wilber menar att detta är att denna "regression" är något som uppstår då vi befinner i ett kaotiskt tillstånd då vi är osäkra hur vi ska "gå frammåt" och istället för att hitta nya lösningar faller tillbaka på gamla lösningar, saker vi tidigare kännt oss trygga i. Därför många konservativa strömningar till förmodern religion, primitivism, nationalism, konservatism, osv.
Här blir jag dock oerhört skeptisk. FÖr det första går det inte bara rakt av applicera Freuds lära om försvarsmekanismer (hos subjektet) på ett helt samhälle eller en hel diskurs (!), och för det andra så förutsätter Wilber här att vi kan transcendera våra historiska villkor (vilket vi inte kan). Självfallet måste vi se till historien för att finna våra svar på dagens problem, historien är det enda vi har, det är vår tradition, och den inhyser allt vårt kollektiva kunnande och vetande. Men det gäller att inte okritiskt bara köpa en "primitivistisk" idé rakt av, utan anpassa allt till de rådande förutsättningarna.
Jimmy skrev:Wilber har även nämnt att tyskarna är ett folk som har gjort sig skyldiga till "massiva pre/trans fallacy", kommer inte ihåg vilka exempel han nämner, men bl.a. nazism och Heidegger.
I sak nämner han absolut inget nytt, det enda "nya" han gör här är att han kallar en viss gest för ett "felslut", och avfärdar den därmed rakt av. Detta menar jag vara en feg retorisk gest. Han kritik blir helt extern, och därför ganska osaklig. Bättre är i alla lägen att möta tankarna på deras egen planhalva, och visa däri var problematiken består. Inte sitta på läktaren och kalla bortalaget för "fula". Eller hur?
Jimmy skrev:Habermas är dock en tänkare står närmare Wilber, i det att han menar att upplysningen är något "ofullbordat", detta får vi dock ta i en annan tråd.
Här borde du kolla in Zizeks kritik av Habermas, som garanterat också träffar Wilber, men vi tar det i en annan tråd, och jag ska precisera den där åt dig. Du får förresten hemskt gärna haka på studiecirkeln.
Jimmy skrev:Detta var endast retoriskt menat, för att spegla din egen retorik. Hur som helst så verkar det här igen vara så att du drar in politiska slutsatser i Freud.
Men det är väl djävligt onödigt? Sen är det ju inte retorik från min sida, utan, som jag tycker mig ha visat, som du ser så har jag fog för mina påståenden i den riktningen, det är inget jag bara griper ur luften. Sen skulle jag säga att det inte så mycket handlar om politiska slutsatser av Freud som politiska förutsättningar hos Freud. En viss nyansskillnad i det.
Jimmy skrev:Alltså, du får hålla isär saker. Wilbers teori var inget om "föll ner från himlen", han har ju utvecklat den genom komperativa studier. Det är klart det går att abstrahera innehållet ur teorierna på ett annat sätt och genom detta bygga en helt annant teori än Wilbers, men det låter fortfarande som du anklagar Wilber för att ha teorin klar från början, vilket inte alls stämmer.
I varje enskilt fall av tillämpning (från din sida) har det varit frågan om just det. Visst måsta all deduktion föregås av ett visst mått av induktion, det ifrågasätter jag inte, jag sade ju i själva verket att det inte finns några vattentäta skott mellan dessa två "poler" men att man likväl kan göra skillnaden för att skönja tendenser i teorierna.
Problemet för mig att sätta mig in i den integrala teorin är att den kräver att man accepterar möjligheten av ett metaspråk. Det är dock något som vi "postmodernister" utvecklar något av en allergi emot. Vad gäller att ge avkall på nyanser så har jag ju alldeles nyss visat på hur Wilber gör det här i sin praktik, till exempel avfärdar något a priori genom att kalla det för ett "felslut". Här invänder du garanterat att marxismen gör detsamma med begreppet "borgare" men det är inte sant, för vad marxismen menar att den borgerliga ideologin täcker över söker den bara lyfta fram igen och visa, den avfärdar inte, utan tar det istället som en ursäkt att analysera och avslöja. Alltså något helt annat än att klassa som ett "felslut".
Jimmy skrev:Syftet med teorin, är ju att få en buddhist att inse värdet i marxism, en marxist inse värdet i liberalism, en liberalst att inse värdet i psykoanalys, en psykoanalytiker att inse värdet i ekonomi, en ekonom att inse värdet i hermeneutik, en hermeneutiker att inse värdet i systemteori, en systemteoretiker att inse värdet i poststrukturalism, osv. osv. osv.
Jag tror ju syftet med teorin är att tjäna pengar, men men. Om det där är syftet med teorin, kan man säga att han lyckas, eller predikar han bara för en skara som redan är frälst?
Jimmy skrev:runt 10000 böcker, och med det menade han inte att samlade på böcker utan att han i genomsnitt läste 2-3 böcker om dagen.
I såna fall måste han läsa förbannat slarvigt. Jag skulle aldrig hinna läsa så mycket, fast då är jag en långsam läsare, det är helt enkelt omöjligt (i mitt fall), jag har svårt att se hur någon överhuvudtaget är förmögen att läsa så snabbt och mycket. Eller så läser han bara bilderböcker. Jag läser i snitt inte ens en halv bok om dagen, och då menar jag när jag läser från morgon till kväll, eller dygnet runt. I regel läser jag, på en bra dag, ca 150 sidor text (om det är teori/facklitteratur), om det är skönlitteratur så blir det något mer, och på en dålig dag så blir det betydligt mindre. I snitt läser jag nog, om man slår ut det, runt femtio sidor om dagen, och inte mer, men då skulle det vara ett snitt för varje dag, året runt.
Att förutsätta att alla har en "del av sanningen", som Wilber gör, förutsätter att man själv sitter på Hela sanningen och därför kan urskilja vad som är sant/falskt hos andra. Det är ett anspråk man inte får blunda för.
Jimmy skrev:Det Wilber har utgått ifrån är inte alla teorier som någonsin funnits i världshistorien, utan han valt ut en uppsättning teorier som han ansett vara viktiga - eftersom de av historiska skäl, ansetts vara viktiga. Hans första teori (Spectrum of consciousness 1977) var en syntes mellan buddhism och psykoanalys. Är det orimligt att försöka inta en medvetandefilosofisk/psykologisk hållning för att göra en syntes mellan två av historiens mest ansedda fenomenolger/psykologer? Antagligen inte, eftersom denna syntes var något som många uppskattade. Detta blev naturligtvis hans utgångspunkt, dvs. att i första hand, skapa en heltäckande medvetandefilosofi. Förstår inte vad problemet med detta skulle vara. Efter detta släppte han "The Atman Project: A Transpersonal View of Human Development" (1980) som intog ett transpersonnelt perspektiv på människors ("individers") utveckling, åren efter detta, så skrev han "A Sociable God: A Brief Introduction to a Transcendental Sociology" (1983), vad boken handlar om säger sig självt. Och med tiden så har det rullat på. I en bemärkelse så "har han betraktat världen ur teorin", men samidigt har han gjort 5 st revideringar på teorin. Dock har han sagt att innehållet i hans gamla böcker, fortfarande "står sig" eftersom hans teorier vilar på de kontemplativa traditionerna som har flera tusen år på nacken.
Hans teori bygger inte på ren skrivbordsspekulation, utan han har ju meditationen som praktik som han faller tilbaka på. Han har ju tagit del av flera olika traditioner och mediterat regelbundet i 20-25-30 år, och har alltså "empririska" erfarenheter av effekten av meditation, jag har ju skickat länken där han stänger av sin hjärna: http://www.youtube.com/watch?v=LFFMtq5g8N4
Han jämför det han gör med sin hjärna med förmågan medvetet kunna stoppa sitt eget hjärta, så det är ju uppenbart att han är "the real deal" och även talar utifrån egen erfarenhet kring upplevelser av altered states, peak experinces, cosmic consiousness, (för att använda wilbers begreppsapparat) gross/subtle/causal/nondual mystical state experiences.
Här ska erkännas att jag inte fattar din poäng. Så han är arm-chair-filosof och han mediterar, so? "Real deal" för att han kan stanna av sin hjärna? Grattis! Han kan låta bli att tänka, so? Ska man bli imponerad av det, eller? För mig framstår det som det mest meningslösa och idiotiska man kan tänka sig. Värre navelskådande får man leta efter.
Min kritik av Wilber ligger till stor del i hans ansats som sådan.
Jimmy skrev:Vilket är något helt annat än någon godtycklig skrivbordsfilosof som postulerar godtyckla metafysiska antaganden om andra dimensioner.
Vari bestod skillnaden? I att han kunde "stänga av" sin hjärna? Är det då ens det han skriver om, eller skriver han om något annat? Alltså talar han om det område han är "expert" på eller talar han om något annat?
Att säga att Piaget är allmänt erkänd inom utvecklingspsykologi är i mina öron detsamma som att säga att Helena Petrovna Blavatsky är erkänd inom ockultismen. Det säger inget om området som sådant, och det är just det som är avgörande.
Jimmy skrev:Att sortera något på grund av hudfärg förstår jag inte alls poängen i, inte för en seriös forskare iaf, dock har jag hört någon gång, att asiater t.ex. inte har samma genuppsättning som vissa typer av europeer, osv, så i perspektivet av att man, utifrån ett biologiskt perspektiv, forskar på olika typer av sjukdomar kanske dessa typer av grupperingar är meningsfulla att göra. Har annars svårt att förstå vad som skulle vara meningsfullt med att utgå ifrån hudfärg, möjligtvis om man som forskare, redan innan man börjat forska, blivit influerad av någon typ av "raslära" som man försöker bevisa, men detta antagande vilar på en etnocentrisk tanke att man redan förutsätter att visa grupper redan har vissa egenskaper. Men detta ser jag väldigt långt ifrån vad t.ex. Jean Piaget eller Kohlberg försökt göra. Att utgå ifrån ålder är inte alls diskriminerande på samma sätt, eftersom det här förutsätts att alla människor går genom detta, och att åldern och egenskapen är något som är tillfälligt, osv.
Och med den moderna tekniken, har inte Michel Jackson visat att hudfärg är blott tillfällig? Det är klart att det går att göra vilka indelningar som helst, och garanterat luska fram en massa fynd därigenom. T.ex. så hade man kunnat sortera djur, människor, och växter utifrån smak eller lukt, och systematiserat världen så, och garanterat skulle man komma fram till nåt av vikt därigenom. Huruvida man ska acceptera att vi förtingligas fullt ut av den moderna vetenskapen och tekniken, under förevändningen att bota sjukdomar eller what not, eller inte är just en politisk fråga. Och det går inte säga att någon enskild forskning är "bra" eller "dålig" utan att återföra den på en underliggande politisk princip/teleologi.
Jimmy skrev:1: Nu när vi ändå reder ut detta med kategorier. Är inte "klass" en kategori? Om nej: varför inte? Om jag: varför är detta den enda kategorin som är "politiskt korrekt" att utgå ifrån?
Klass är givetvis en kategori, men ingalunda en "politiskt korrekt" kategori att utgå ifrån, tvärtom (uppenbarligen), måste vi väl säga när det blir sånt djävla ramaskri varje gång det förs på tal. Om du hade läst mig lite noggrannare skulle du se att klass är något jag betraktar som ett vidare fenomen, och inte begränsat till blott vissa individer. Det är snarare "rörelser" i kulturen, där vissa undertrycks och andra förtrycker. Givetvis har detta ett konkret materiellt korrelat också.
Jimmy skrev:Så du menar att straff av kriminella endast beror på att vi befinner oss inom ramarna för den borgerliga (hegemoniska) ideologin? Tycker jag låter konstigt efterom jag upplever att man i andra samhällen med andra ideologier även där straffar kriminella. Det handlar inte om att den kriminelle är en "individ" som har begått ett brott på mot en annan "individ", utan att en människa brytit mot en allmännt accepterad regel vilket förekommer i alla samhällen.
Nej, något sådant påstod jag inte, och du är en baddare på att jumpa to conclusions, så att säga. Vad jag sade var att det var något som kännetecknade den borgerliga ideologin. Givetvis kan fenomenet förekomma helt utan den borgerliga ideologins inblandande, finns ingen motsättning där, vilket på inget sätt ändrar på det faktum att det likväl kännetecknar just den borgerliga ideologin (eller måste den ha exklusiv ensamrätt på sina karaktärsdrag? Så om borgaren är "människa" så kan inte proletariatet vara det också?).
Jimmy skrev:Det är kul att du:
1. förknippar: trenden att vara (eller finna) sitt "riktiga jag"
med 2. "När självbevarelsen växer till totalitet"
och 3. kallar detta borgerlighet
samtidigt som du:
tidigare 4. anklagar buddhism för att vara borgerlig
när buddhism i själva verket: 5: syftar till att utrota självbevarelsedriften
Buddhismen borde då istället, givet denna definition, vara motsatsen till borgerlighet - konstigt nog är buddhism plötsligt borgerlig.
Vad hjälper det att ge definitioner när du inte läser dem? Buddhismen blir just plötslig borgerlig när den fyller en ideologisk funktion, det vill säga att den inte i-sig är borgerlig, utan en viss bestämd användning av den fyller en ideologisk funktion. Inom new-age har buddhismen väl aldrig "syftat" till att utrota någon självbevarelsedrift, och att buddhismen överhuvudtaget skulle ha detta till syfte anser jag inte hålla (not: finns det buddhister eller ej, om de finns så kan vi sluta oss till att buddhismen inte har detta som syfte - i och med att de då inte hade envisats med att fortsätta leva -, eller så finns det ingen buddhist men väl "buddhister"). Inom new-age har buddhismen, tillsammans med meditation och en massa andra saker, fyllt funktionen att avlasta vissa populationer ifråga om stress och lindra stressymptom, och detta just så att systemet som sådant skall bestå precis som det är, och kapitalismen flyat på friktionsfritt. Den borgerliga logiken är helt skev. Miljontals människor upplever ett problem (stress) men istället för att ändra systemet som ger upphov till fenomenet, så börjar var och en vända sig inåt och tukta sig själv, försöker anpassa sig till de objektiva villkoren (istället för att ändra på dem alltså). Det är borgerlig ideologi i ett nötskal.
Vad gäller din relation till buddhismen så ser jag det bara som den värsta formen av etnocentrism. För du studerar ingalunda de texter som alla kinesiska marxister skriver, nej ingalunda. Trots att de flesta österlänningar själva gått vidare, och lämnat sina äldre skrifter bakom sig, och menar dem tillhöra historien enbart. Som en japan skulle sitta och läsa Platon och mena att vi i väst, på grund av Platon, var så oerhört "andliga" och "visa". Det där är en form av "primitivism" (som du kallade det) som hänger kvar hos dig (och Wilber också som jag förstått det) själv, men som du (ni) blundar för, eller kanske rent av inte förmår att själv (själva) se. Så du faller på eget grepp där.
Inte heller läser du något från afrika, eller mellanöstern. Afrikaner framställs som omkringspringandes i bastkjolar och indier/japaner som mediterande munkar, och det faktum att den stora, stora, majoriteten av dem är precis lika moderna som vi, och jobbar med lika triviala jobb som vi, och lever i stort sett precis som vi (men i många fall i bra mycket större ekonomisk utsatthet), utan att nånsin meditera eller ens ha sett en bastkjol, det existerar överhuvudtaget inte i dess tankevärld. Det är romantiserande så det sjunger om det. Fråga dig själv varför Krishnamurti går hem så bra i väst, men inte någon afrikansk filosof. Jo, just emedan de här föreställningarna är rotade här. Vad gäller det här med att (för Wilbers teori väsentliga) vissa tänkare/filosofer och deras verk varit viktiga för "historien" så handlar det ju om en specifik förståelse av historien. Som indiern Homi K. Bhabha påpekar så har man på olika platser olika syn på vad historien är, och var man historiskt befinner sig i denna historia. Vems historia talar (Wilber) man om? Med andra ord. Men Bhabha intresserar väl knappast dig. Han är ju inte en "äkta" indier, emedan han inte är hinduist och närstuderar enbart Gitan 24/7, utan faktiskt är förhållandevis modern och studerar en massa olika författarskap, inte minst Derrida. Inte intresserar du dig för marxisten och derridianen (Gayatri Chakravorty) Spivak heller. Och ännu mindre intresserar dig filipinskt tänkande, som man till exempel kan åtnjuta genom att läsa onlinetidskriften Kritike. Kritike har förövrigt en etymologisk utläggning av just kritikbegreppret, och som är den mening jag själv läser in i begreppet, som torde intressera dig åtminstone:
Kritike skrev:The word "kritike" is Greek from the verb "krinein," which means to discern. Hence, kritike means the art of discerning or the art of critical analysis. Every form of philosophizing (Continental, Analytic, or Eastern) is, in one way or another, a "critique" of something. Being critical, therefore, is an attitude common to all philosophical traditions. Indeed, the meaning of philosophy is critique and to be philosophical is to be critical.
Bland annat intresserar sig skribenterna där, som genom en ödets ironi, för just precis de problem som vi tagit upp här, vilket exemplifieras av Jeffry V. Ocays artikel "Eroticizing Marx, Revolutionizing Freud: Marcuse’s Psychoanalytic Turn", i senaste numret av tidningen. Men världen blir väl enklare om man ersätter den med enkla stereotyper (typologier alltså).
Jimmy skrev:Eller så kan man vända på det: du är alltså redan inne i den marxistiska diskursen och formulerar problematiken utifrån dess kategorier.
Det är ingen univsersiell lag att "klass" och "materiella förhållanden" är de kategorier vi bör utgå ifrån. Så hur motiverar du detta?
Med det faktum att man alltid-redan tagit politisk ställning vad än man valt att börja med. Därför bör frågan adresseras direkt, och inte bara in-direkt.
Och nej, den borgerliga ideologin är inget som bara uppstått i mitt parnoida sinne. Säkert skulle du ha lättare att ta till dig detta om du fick det presenterat genom en kanal du inte redan på förhand avfärdar (marxismen) på grund av dess ställningstagande. Jag föreslår därför att du läser kunskapssociologins instiftare Karl Mannheim, och hans bok "Ideology and Utopia". Den kritik man kan rikta mot Mannheim är förstås att han bara upprättar kunskapssociologin som ett metaspråk, och inte underkastar sin egen position kritik, vilket är just vad han beskyller marxismen för. Så man kan säga att han faller på eget grepp. Och i och med att kunskapssociologin, precis som allt akademiskt, är en borgerlig parasitnäring så ger han därigenom också Marx rätt. Men läs den först, även om det enligt mig är mer angeläget att läsa "Kapitalet" av Marx.
Jimmy skrev:Jag håller med om att det behövs fler perspektiv på saker och ting.
En annan fråga: har inte vänstern haft ganska lång tid på sig? Vad tror du fattas för att människor idag ska relatera till den marxistiska diskursen du talar om?
Mitt allmänna intryck: Jag får intrycket av att du tillskriver och anklagar den borgerliga ideologin för väldigt mycket saker.
Ja, det gör jag, vilket alls inte är konstigt i och med att det är det förhärskande. Vad som dock är viktigt är att du noterar de skiljelinjer jag drar upp mellan det borgerliga och det icke-borgerliga, vad som med andra ord är revolutionärt eller reaktionärt.
Anledningen till att den marxistiska diskursen inte får vare sig utrymme eller fäste beror, som jag sagt, på ideologin. Marxisten tvingar borgaren att konfrontera sitt eget samvete, det är ingen trevlig upplevelse, och folk skyr, naturligt nog, det som inte är trevliga upplevelser. Men det går inte bara blunda för verkligheten, inte hur länge som helst åtminstone.
Jimmy skrev:som jag ser det, så ligger inte lösningen i materiella villkor, utan i andliga.
På vilket sätt hjälps en svältande eller förtryckt människa av din förebannade "andlighet"? Vad är det för idioti att de "ska lära sig leva med det"? Jag kan förstå att man i en specifik situation kanske försöker hjälpa någon som befinner sig i misär genom att uppmuntra denne att tänka "positiva tankar", eller liknande, men att man står, som du, här och uttalar sig generellt om dessa problem som att de som drabbas helt enkelt skall acceptera det, att de har sig själva att skylla emedan de inte läser Wilber och mediterar osv. - fy fan för det alltså, så fruktansvärt djälva vidrigt. Det är som att säga att det är fritt fram för våldtäkter, att man inte ska försöka hindra dem på nåt sätt alls, och att de som drabbas helt enkelt ska lé istället för att vara ledsna. Hur fan har man mage att argumentera för nåt sånt? Och här är läge att upprepa frågan jag ställt dig förr men aldrig fick något svar på: hur skiljer sig den där (din) linjen från laissez-faire-liberalism?
Jimmy skrev:Tror att mänsklighetens problem funnits långt innan "borgerligheten" och kommer finnas kvar efter det att "borgerligheten" är ute ur tiden.
Jag har svårt att se vad som överhuvudtaget skulle vara problem med mänskligheten som sådan, och har svårt att få upp hakan från golvet efter att ha förstått att nån djävel fräck nog att mena sig kunna stå som domare över människan som art. Vem tror denne att han är? Gud? Tala om höga hästar, ja tala om det! Nej, vad som finns är orättfärdiga orättvisor, vilka enkelt kan och bör åtgärdas, vad sen människor går omkring och tänker eller gör, som inte är att förtrycka andra eller utsätta dem för en orättfärdig orättvisa, det är absolut inget problem, utan det kallas helt enkelt att leva ett liv. Det här har jag påpekat förr, vad gäller dig och "Anna Sara"/"Åkes granne", ni diktar ihop nån önskebild om hur ni skulle vilja att människor var, och som är så verklighetsfrånvänt det kan bli, och sen jämför ni verklighetens människa med ert fantasifoster, den könlösa ängeln/helgonet, och finner att världen inte svarar mot era krav, när den slutsats ni skulle dragit är precis den motsatta - att ni har vansinniga krav på mänskligheten! Sen försöker ni fascistiskt påtvinga oss andra dessa era ideal. Ni vill rensa ut allt som inte är helt platonskt och "rent", allt empiriskt är för er "smutsigt" och "falskt", men vad ni då gör är att ni rensar ut det empiriska ur själva subjektiviteten, varför det där "egentliga jaget" som ni talar om inte bara reduceras till ett minimum utan försvinner helt och hållet. Det här draget hos dig kan jag dock tycka är oförenligt med din laissez-faire-liberalism, eller i själva verket går de stick i stäv, de är helt motsatta varandra. Det de har gemensamt är att de båda är extremer, och att konflikten i psykoanalytiska termer är anal. Du pendlar mellan (för att uttrycka sig metaforiskt i härtill passande termer) en förstoppning som är så långt driven att den förnekar att människan överhuvudtaget har någon öppning för exkrementer, och en veritabel fontän utav rännskita. Det sunda skulle förstås vara att inse och erkänna att människan inte kan vara varesig det där helgonet eller den där demonen enbart, utan alltid har drag av båda (om man väljer att se henne i ett moraliserande och värderande perspektiv alltså), att livet som sådant är just gråskalan, inte de svart-vita extremerna. Det är inte antingen-eller, utan både-ock (för att tala med borgarens älsklingsvokabulär).
Jag tycker alltså att det snarare verkar som att du talar om mänskligheten (i människan) själv som ett problem än att du talar om nåt problem som mänskligheten har. Det där är ett problem som jag anser att alla romantiker har. Men det är ingen ursäkt att vara bortskämd och ha förläst sig på sagor. Att sätta sig över andra och döma dem, och rent av fascistiskt försöka tvinga dem till underkastelse under ens egna perversa böjelser, är lika fel ändå. Och ta bilden på kvinnan. Jag menar bara för att nån har gott omkring och inbillat sig att han ska få en prinsessa (eller madonna), och upptäcker att verkligheten inte kan leverera hans dröm, så är det ingen ursäkt för att vända och betrakta kvinnan som en hora. Vi är först och främst människor, och det är det perspektiv vi bör anlägga här, inte utgå från något ideal vi projicerat på himlen, och som vi aldrig kan leva upp till (och därför alltid går och mår dåligt över, vilket är precis det sätt på vilket den borgerliga utpressningen funkar - det handlar om att i sitt överjag få införlivat just en massa övermänskliga ideal, som inte är ens egna, utan bara är idiotiska normer; ta alla kroppsideal t.ex.). Men nu har jag raljerat nog på denna punkt, hoppas att du har ett bra svar på detta.
Jag säger ingenstans att ideologin utövar något inflytande per se, jag säger att tvärtom är det de materiella villkoren som utgör grogrunden för ideologin, ideologin är mer som en termometer vi kan avläsa för att se hur långt skriden kapitalismen är. Ingen idé får något fäste om inte jordmånen är bördig, eller om man sår den vid fel tillfälle (när säsongen för just den växten inte är inne), och liknande. Ideologi är inte några medvetna idéer, tydligt formulerade och artikulerade, utan det är snarare en praxis som vi bara tar för given. Eller som Marx säger nånstans i "Kapitalet" (typ): "De vet det inte, men de gör det." För att ta ett exempel, är det i något speciellt syfte du skakar hand med folk? Eller är det bara någon ritual som du övertagit utan att ifrågasätta. Eller när du hälsar på nån du känner lite halvbra bar, med ett "hur är det då?", och denne svarar "jodå", och så inget mer, menade du då verkligen att du var intresserad av hur det var med denne? Är det inte bara liksom en tom språklig gest som inte alls syftar till att ta reda på hur det är med den Andre utan snarare att bara etablera ett slags "bekantskapens distans" mellan de ingående? Tvärtemot vad man kan tro så är det alltså en fråga om distans, inte om närhet, det är ett sätt att stänga den Andre ute ur ens privata känsloliv, inte att öppna upp och släppa in den. Man vill inte ha ett svar i detalj när man ställer den frågan, utan man vill ha ett svar på en helt annan nivå, en typ av sammanfattning av ett allmäntillstånd, och minst av allt vill vi bli indragna i nåt. Är då detta något du gör medvetet? Nej, det är ramar som ideologin sätter. Alla "outtalade" lagar och regler hör till ideologin.
Du kan förövrigt gärna försöka korta ner dina inlägg, alltså inte nödvändigtvis vad gäller längden utan genom att avhandla saker mer konkret i punkter, och genom att läsa hela inlägg innan du börjar besvara enskilda delar av det, alltså så att man slipper ägna timmar åt att reda ut och förklara missförstånd, och istället kan diskutera sakfrågan, vilket i detta fall (och som vi helt kommit bort ifrån på grund av alla dessa feltolkningar och missförstånd) var att jag beskyllde dig för att använda dig av begrepp som inte så mycket hade med psykoanalys som med politik att göra (alltså som syftar till att anpassa individen till det förhärskande systemet, och som med andra ord tjänar ett ideologiskt syfte). Vad jag säger är alltså att talet om "skyddsmekanismer" måste man vara försiktig med, eftersom de förutsätter en viss förförståelse av subjektet, vad som är denne själv och vad som hör kulturen till, och att man riskerar att försumma mycket av kulturens inflytande på personen, ja i själva verket helt täcka över det, genom att alltför slapphänt göra bruk av den begreppsapparaten. Detta kan du knappast i sak hävda att jag har fel i, vad du kan göra är att rättfärdiga ditt användande av begreppsapparaten. Sorry om jag missat svara på nåt som du anser viktigt, påminn mig i såna fall, orkar inte mer just nu.
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"
Shit vad ni skriver långa inlägg :) , men i alla fall
Avantgardet:
Ännu en fundering från min sida. Var går gränserna för de olika "klasserna"? Jag får ibland höra att jag skulle ha gjort en så kallad "klassresa" då jag utbildat mig akademiskt, men om de som har makt över ekonomin skulle vara de som förtrycker hur går de ihop med att jag aldrig kommer tjäna lika mycket som de flesta snickare, murare, grovarbetare och även en hel del industriarbetare? De borde ju då ha mer makt än mig (och ofta större möjligheter att påverka på det sättet att det inte är många som skulle bry sig om en kurator strejkade)? Eller är jag väldigt naiv och har missat något i maktstrukturerna?
Avantgardet:
Ännu en fundering från min sida. Var går gränserna för de olika "klasserna"? Jag får ibland höra att jag skulle ha gjort en så kallad "klassresa" då jag utbildat mig akademiskt, men om de som har makt över ekonomin skulle vara de som förtrycker hur går de ihop med att jag aldrig kommer tjäna lika mycket som de flesta snickare, murare, grovarbetare och även en hel del industriarbetare? De borde ju då ha mer makt än mig (och ofta större möjligheter att påverka på det sättet att det inte är många som skulle bry sig om en kurator strejkade)? Eller är jag väldigt naiv och har missat något i maktstrukturerna?
Aliquando et insanire iucundum est
-
JimmyAberg
- Inlägg: 932
- Blev medlem: 05 aug 2008 01:56
Jimmy:
Jo jag tror också att det är viktigt att se att det är väldigt mycket mer komplext än att det skulle finnas en "fiende" eller en perfekt ideologi som har alla svaren. Av denna orsak anser jag sällan att det finns ett absolut rätt eller ett absolut fel. Om man förlitar sig alltför mycket på en ideologi/en utgångspunkt som man anser vara den rätta så är det så lätt att man får tunnelseende och missar viktiga aspekter.
Jag tror inte att ideologin, i sig självt, har det inflytande du upplever, utan att det handlar om många, många fler komplexa faktorer, inte minst, alla "inbyggda problem" med människa i kombination med det samhällsklimat som råder nu (och som fått oss att hamna i denna röra)
Jo jag tror också att det är viktigt att se att det är väldigt mycket mer komplext än att det skulle finnas en "fiende" eller en perfekt ideologi som har alla svaren. Av denna orsak anser jag sällan att det finns ett absolut rätt eller ett absolut fel. Om man förlitar sig alltför mycket på en ideologi/en utgångspunkt som man anser vara den rätta så är det så lätt att man får tunnelseende och missar viktiga aspekter.
Aliquando et insanire iucundum est
Knyttet skrev:Shit vad ni skriver långa inlägg :) , men i alla fall
Avantgardet:
Ännu en fundering från min sida. Var går gränserna för de olika "klasserna"?
Ungefär som i en gråskala från vitt till svart går klassgränserna, tydligast ser man skillnaden mellan det vita längst till vänster mot det svarta längst till höger, vitt mot svart, svårt att inte se skillnaden mellan dem, däremot är skillnaden mellan övergångarna i skalan små och varje steg har endast en mindre skillnad mot steget före och efter.
Om vi byter ut gråskalan mot klasser så kan man ju dela in folket i socialgrupper på liknande sätt och se att det finns en väsentlig skillnad mellan de allra fattigaste till de allra rikaste. Givetvis blir bredden i skalfälten annorlunda, om den vita färgen representerade de fattigaste så skulle den ta upp ungefär 2/3 av ytan och svart skulle ta upp 1/1000 del, däremellan är gränserna lite flytande.
Nu var detta exempel en förenkling, men så svarar jag på frågan även om den inte var riktad till mig.
Förresten så har jag lite fördomar, jag tror att psykologer blev intresserade av psykologi eftersom de lider av psykiska problem och jag tror att sexologer blir intresserade av ämnet på grund av sina egna sexuella vanföreställningar alternativt oförmåga att själva kunna uppskatta sex, varför annars grotta ned sig i ämnet?
Har även funderat på varför en del läkare blir proktologer, har de egna analproblem?
Naturligtvis anser jag även att nekrofiler blir obducenter, vad annat.
Alla är de sjuka jävlar, eller hur Avantgardet
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 14 och 0 gäster