Att tänka är att värdera

Moderator: Moderatorgruppen

Användarvisningsbild
archaxe
Inlägg: 1353
Blev medlem: 15 nov 2003 01:35

Inläggav archaxe » 28 feb 2006 22:05

Däremot kan man vara "nihilist"; man kan tycka att alla tankar är lika bra, precis som kan tycka att alla människor är lika vackra (fula). Men då tycker man inte att alla tankar har ett så att säga negativt värde, utan att alla tankar har ett neutralt värde; de är varken bra eller dåliga.

Är det verkligen nihilism? Är inte nihilism förnekandet av värden ö.h.t?

meanman
Inlägg: 497
Blev medlem: 06 jun 2005 17:37

Inläggav meanman » 28 feb 2006 23:07

Stefan skrev: ....Man kan inte värdera endast en sak; utan man måste värdera saker genom att jämföra dem med andra saker.


Jag skall inte blanda mig i det här tror jag. Men hur är det med antikhandlare? Kan man inte säga att de bl.a värderar en sak utifrån hur unik den är?
Och i förlängningen ställer det frågan: Är ett unikt tankebygge mer värt än tankar som ryms i en tradition?
Skall man kalla det en jämförelse, att man konstaterar att något är unikt i sitt slag?
Och om man värderar sitt liv högt, vad jämför man då med?
"We are up against trouble caused by our way of expression."
Wittgenstein i "The Blue Book"

Användarvisningsbild
Kyano
Inlägg: 310
Blev medlem: 11 maj 2005 21:15
Ort: Stockholm

Inläggav Kyano » 28 feb 2006 23:37

Stefan skrev:Nja, det är inte riktigt det jag är ute efter. Sartre har en klar poäng, men jag är inte intresserad av vilka INTRYCK, för att ta PopJimmys term, vi får. Det är Sartres problem. Istället är jag intresserad av, givet dessa intryck, vad gör vi med dem. Och min tes är att vi VÄRDERAR dem. Det är vad vi gör när vi TÄNKER.


Jag har svårt att klart se gränsen mellan hur intrycket uppstår och hur det upprätthålls. Men om vi förutsätter att intrycket redan har manifisterat sin existens i medvetandet, då förlorar väl resonemanget sin udd? Om vi nu redan har ett intryck, säg: bollen är röd. Vad finns kvar att göra, som också måste ske?

Vi skulle naturligtvis kunna uppfinna nya påståenden som kan härledas från det ursprungliga "bollen är röd" - exempelvis att jag tycker "bollen är vacker". Men detta ses ju normalt som ett steg i sig - det värderande steget. Vad är det som likställer intrycket med värderingen? Blir inte detta någon slags internalism mellan upplevelser och åsikter. Det verkar svårmotiverat tycker jag.

Hur avses "tänkande"? Är det i form av resonerande eller bara vilken medveten process som helst?
Kan det inte vara så att vad som i själva verket är värderingen i det här resonemanget inte är själva "tänkandet" utan känslan som ofta återfinns i samband med det? Det är i själva verket känslan inför bollen, teet eller vad det nu är som är det värderande - inte tänkandet i sig.

Stefan
Inlägg: 1926
Blev medlem: 01 jun 2004 01:17
Ort: Stockholm

Inläggav Stefan » 01 mar 2006 00:21

archaxe/ Du har nog rätt.

meanman/ En sak är unik endast i relation till andra saker som inte är unika.

Kyano/

Jag har svårt att klart se gränsen mellan hur intrycket uppstår och hur det upprätthålls. Men om vi förutsätter att intrycket redan har manifisterat sin existens i medvetandet, då förlorar väl resonemanget sin udd? Om vi nu redan har ett intryck, säg: bollen är röd. Vad finns kvar att göra, som också måste ske?

Vi skulle naturligtvis kunna uppfinna nya påståenden som kan härledas från det ursprungliga "bollen är röd" - exempelvis att jag tycker "bollen är vacker". Men detta ses ju normalt som ett steg i sig - det värderande steget. Vad är det som likställer intrycket med värderingen? Blir inte detta någon slags internalism mellan upplevelser och åsikter. Det verkar svårmotiverat tycker jag.

Hur avses "tänkande"? Är det i form av resonerande eller bara vilken medveten process som helst?
Kan det inte vara så att vad som i själva verket är värderingen i det här resonemanget inte är själva "tänkandet" utan känslan som ofta återfinns i samband med det? Det är i själva verket känslan inför bollen, teet eller vad det nu är som är det värderande - inte tänkandet i sig.


Nu är "bollen är röd" inte ett så bra exempel eftersom vi så gott som alltid accepterar trosföreställningar som "bollen är röd" som sanna. Men anta att vi är färgblinda och osäkra på rött och grönt; då kanske vi skulle vara tvungna att resonera om det är rimligt att tro att bollen verkligen är röd. Vi kan t ex tänka efter om den kommer från affären som bara säljer röda bollar, etc. På det sättet utsätter vi vårt intryck för tänkande, dvs. värderande.

meanman
Inlägg: 497
Blev medlem: 06 jun 2005 17:37

Inläggav meanman » 01 mar 2006 01:41

Stefan skrev:meanman/ En sak är unik endast i relation till andra saker som inte är unika.


Kan ju sägas. Och det här då:

En boll är röd endast i relation till andra bollar som inte är röda?
Och om man såg allting i samma färg. Skulle vi inte kunna kalla det vad vi ville, och utan relation till färger vi inte kan föreställa oss?

Blir man behagligt berörd av ett musikstycke endast i relation till att andra musikstycken misshagar en? Men om det första man hör, verkan av detta, säger vi då något orelaterat, eller kan vi inte säga något före det vi hört något att jämföra med?
Om vi bara hade en upplevelse av varje slag av upplevelser. Skulle vi då inte kunna beskriva hur de påverkar oss? Skulle vi vara tvungna att gradera, mäta våra upplevelser, för att kunna avgöra om vi gillar dom eller inte?

Bortsett från kontraster, komplement o.dyl. Är verkligen adjektivens funktion beroende på funktionen av andra adjektiv?
"We are up against trouble caused by our way of expression."

Wittgenstein i "The Blue Book"

Lars
Inlägg: 239
Blev medlem: 16 mar 2005 18:00
Ort: Malmö

Inläggav Lars » 02 mar 2006 13:18

Brolin: Det menar du. Får man fråga varför du anser det?

hovnarr,

Angående brainstorming så kan man väl säga att man ställer in sin organism för att värdera just vissa tankar högre än andra. Det är bättre att komma på en slogan än att medvetet reflektera över vad man ska göra i helgen. Alltså skulle jag nog säga att värderingen styr tanken ändå, eftersom man värderar vissa tankar högre.

På ämnet:

När vi talar om tänkande, menar vi då nåt i stil med "medvetet reflekterande"? Alltså att man riktar sin medvetenhet till tanken och fokuserar på de inre bilder och känslor som lagrats i hjärnan?

Om så är fallet så vet jag inte om man kan räkna in tänkandet när man till exempel dricker te, som hovnarr föreslog. Det är klart att elektriska impulser går igenom hjärnan vi tillfället, men det är mer en simuli-respons process som jag inte skulle placera under rubriken "tänkande".

Jag tror att jag håller med till stor del att man värderingen hela tiden är en grundläggande del i tänkandet. Det ÄR den grundläggande delen, tror jag. Den är mer grundläggande än koherenstänkandet just eftersom värderingen/måtstocken är oberoende av kontext och kan appliceras i alla kontexter.

Anledningen till att tänkandet hela tiden börjar i ett slags värderande tror jag handlar om hur vi upplever vår omvärld. Hela tiden värderar vi saker i vår omvärld. Subjekts-objektsrelationen medför väl att en värderande relation är den enda möjliga relationen mellan oss och vår omvärld. Vi är väl(ju) känslostyrda varelser. Det ligger i vår natur att värdera saker för att överleva.

Sen kan man ju värdera självaste värderandet och ifrågasätta detta.

Tomas Brolins målgest
Inlägg: 290
Blev medlem: 18 sep 2005 13:24

Inläggav Tomas Brolins målgest » 02 mar 2006 17:17

Lars, i och med att du inte kan stå utanför de kontexter som utgör din värld, så är du alltså givetvis alltid en del av dem - oavsett vad du gör (nu talar vi inte dig som individ kontra resten - individen är ett kasst påhitt - utan det vi pratar om är istället du som variabel; en ständigt föränderlig företeelse).

Makterna
Inlägg: 1274
Blev medlem: 27 apr 2005 23:10

Re: Att tänka är att värdera

Inläggav Makterna » 03 mar 2006 11:03

Stefan skrev:En idé som jag har är denna: "Att tänka är att värdera". Säg att vi har trosföreställningarna att A) "bollen är helt grön" och B) "bollen är helt röd". Vi börjar nu att TÄNKA. Tänkandet kan formuleras som en FRÅGA:

"Är bollen helt grön och helt röd?"

Vi börjar nu att VÄRDERA våra trosföreställningar; vilken av A och B är rimligast att tro på? Det är det vi gör när vi tänker.

Likadant när vi har önskningar. Säg att vi både önskar att äta mat och inte önskar att äta mat. Vi tvingas då att TÄNKA, dvs. VÄRDERA, våra önskningar.

Några idéer?


Det känns som orginalfrågan genom sin oturliga formulering är bäddad för semantiska missförstånd.
Jag kommenterar därför genom att uttrycka mina egna tankar i frågorna om värderingar samt tankar:

1. ORSAKEN till att tänka kan vara antingen att man själv vill det, eller att det är tvångsmässigt (exempelvis ofrivilligt grubblande över något man ändå inte kan ändra)

2. Det viljemässiga tankearbetet kan ha olika SYFTEN. Det vanligaste syftet är att hitta sanningen. Ett syfte där sanningen däremot är oviktig, är det "tomgångs-tänkande" som bara görs för att motionera/stimulera hjärnan, t.ex. att lösa korsord på en långflygning.

3. Sådant tänkande som utgör sanningssökande, kan använda olika strategier: logik eller det mindre kraftfulla önsketänkandet.

4. Slutligen är METATÄNKANDET viktigt. Att t.ex. vara bra på logiska problem är inte allt. Det gäller också att schemalägga sitt tänkande rätt, tänka i rätt situationer, ifrågasätta de faktamässiga utgångspunkterna som tänkandet baseras på, och så vidare. En kines som löser korsord i Kina är kanske lika intelligent som en kines som flytt Kina och löser korsord i Los Angeles, men den kines som flytt har kanske ifrågasatt livets mening och varför han ska bo kvar i den diktatur han fötts i snarare än att fly till ett friare land. De två kineserna har alltså samma IQ men kanske olika fritänkargrad. En form av metatänkande är det jag kallar "fritänkande" (man kan givetvis använda vilket annat ord man vill), och en annan är normativt tänkande (att flyta med och låta sig styras av tillvaron utan att pröva huruvida populära normer är rätt).

Ditt användande av ordet "värdera" förstår jag inte. Kan man kanske uttrycka din tanke som så att när två vägval båda har sina fördelar (t.ex. om man ska stanna på McDrive och äta eller köra en bit till och vara hungrig) och alltså ska vikta de båda vägvalens för- och nackdelar mot varandra, då måste man tänka logiskt. Man kan t.ex. poängsätta för- och nackdelarna i poäng eller kronor eller vad man nu vill.

Ett exempel:

Vägval 1: Stanna på McDrive och köpa smaklösa hamburgare för 70 kr

Vägval 2: Vänta i 20 minuter och äta på Subway för 50 kr som är godare, men ta en omväg som kostar 40 kr i restid och arbetstid (dvs totalt 90 kr)

Här vägs god mat för 90 kr mot smaklös mat för 70 kr. Mättandet för båda kanske blir lika bra men smakupplevelsen för den förstnämnda är kanske dubbelt så bra. Ponera att han som ska äta uppskattar god mat vid det aktuella tillfället. Antagligen kommer då god mat för 90 kr vara ett mer prisvärt alternativ (trots det högre priset) än den smaklösa maten för 70 kr.

Stefan
Inlägg: 1926
Blev medlem: 01 jun 2004 01:17
Ort: Stockholm

Re: Att tänka är att värdera

Inläggav Stefan » 06 mar 2006 18:09

Makterna skrev:
Stefan skrev:En idé som jag har är denna: "Att tänka är att värdera". Säg att vi har trosföreställningarna att A) "bollen är helt grön" och B) "bollen är helt röd". Vi börjar nu att TÄNKA. Tänkandet kan formuleras som en FRÅGA:

"Är bollen helt grön och helt röd?"

Vi börjar nu att VÄRDERA våra trosföreställningar; vilken av A och B är rimligast att tro på? Det är det vi gör när vi tänker.

Likadant när vi har önskningar. Säg att vi både önskar att äta mat och inte önskar att äta mat. Vi tvingas då att TÄNKA, dvs. VÄRDERA, våra önskningar.

Några idéer?


Det känns som orginalfrågan genom sin oturliga formulering är bäddad för semantiska missförstånd.
Jag kommenterar därför genom att uttrycka mina egna tankar i frågorna om värderingar samt tankar:

1. ORSAKEN till att tänka kan vara antingen att man själv vill det, eller att det är tvångsmässigt (exempelvis ofrivilligt grubblande över något man ändå inte kan ändra)



Jag är inte intresserad av någon slags naturvetenskaplig förklaring till vad tänkande är; en förklaring i kausala termer (typ, vi tänker för att vi får yttre stimuli). Givetvis finns det en sådan förklaring också. Jag är snarare intresserad av om man kan förklara vilken typ av MEDVETEN aktivitet det är vi utför när vi tänker. Det torde komma under din 2), syften.

2. Det viljemässiga tankearbetet kan ha olika SYFTEN. Det vanligaste syftet är att hitta sanningen. Ett syfte där sanningen däremot är oviktig, är det "tomgångs-tänkande" som bara görs för att motionera/stimulera hjärnan, t.ex. att lösa korsord på en långflygning.


Vad gäller syften, eller mål, kan vi skilja mellan OMEDELBARA mål och SLUTGILTIGA mål. Exvis har jag två syften med att försöka sparka bollen mot krysset. Det omedelbara syftet är att göra mål. Om jag gör mål kommer det emellertid att leda till att jag tjänar mer pengar, vilket jag vet. Mitt slutgilitiga syfte är således att tjäna mer pengar. (Egentligen är inte det heller mitt "slutgiltiga" mål, men det är ett mål "längre bort", så att säga. Har du en bättre terminologi, så använd den istället).

Det vanligaste slutgiltiga syftet med tänkandet är att hitta sanningen för dess egen skull. I andra fall är det slutgiltiga syftet att motionera hjärnan. Men det omedelbara syftet är alltid att VÄRDERA de olika tankar vi får. T ex, när vi löser korsord: "Svensk författare med stora underarmar": , sju bokstäver, vi får två tankar "Guillou" och "Enqvist". Vi måste nu värdera dessa tankar: vilken är rimligast att tro på. Gör vi inte det får vi knappast ut av vårt korsordslösande. Det är just detta värderande som är "motionerandet".

Användarvisningsbild
Kyano
Inlägg: 310
Blev medlem: 11 maj 2005 21:15
Ort: Stockholm

Inläggav Kyano » 06 mar 2006 19:24

Stefan skrev:Nu är "bollen är röd" inte ett så bra exempel eftersom vi så gott som alltid accepterar trosföreställningar som "bollen är röd" som sanna. Men anta att vi är färgblinda och osäkra på rött och grönt; då kanske vi skulle vara tvungna att resonera om det är rimligt att tro att bollen verkligen är röd. Vi kan t ex tänka efter om den kommer från affären som bara säljer röda bollar, etc. På det sättet utsätter vi vårt intryck för tänkande, dvs. värderande.


Men det är ju skillnad på värderande i betydelsen att värdesätta, och det du verkar prata om som mer är att utvärdera sannolikhet. Är det inte bara begreppsförvirring detta?

Så som jag upplever det, är användandet (i filosofin) av "att värdera" (to value) mer vanligt än som "att utvärdera/bedömma" (to assess/to evaluate).
Och visst utvärderar (rimlig, trolig, välgrundad, rationell osv) man sina tankar i allt resonerande, däremot brukar ju värdesättande (vacker, ful, god, ond osv) eftersträvas att avskiljas från rationell* aktivitet - dvs det som jag antar att du avser med "tänkande".

Tänkande i mer vid medveten mening innefattar även känslor som ju är värdeladdade. Men jag tror ändå att det är poäng att, iaf teoretiskt, särskilja dem från den rationella aktiviteten.

Kort och gott, menar du inte "allt tänkande är vägande"?

(*rationell avses här inte som någon motsats till emprism, tex "bollen är röd", utan mer som godtagbart resonerande)

Stefan
Inlägg: 1926
Blev medlem: 01 jun 2004 01:17
Ort: Stockholm

Inläggav Stefan » 06 mar 2006 23:07

Men det är ju skillnad på värderande i betydelsen att värdesätta, och det du verkar prata om som mer är att utvärdera sannolikhet. Är det inte bara begreppsförvirring detta?

Så som jag upplever det, är användandet (i filosofin) av "att värdera" (to value) mer vanligt än som "att utvärdera/bedömma" (to assess/to evaluate).
Och visst utvärderar (rimlig, trolig, välgrundad, rationell osv) man sina tankar i allt resonerande, däremot brukar ju värdesättande (vacker, ful, god, ond osv) eftersträvas att avskiljas från rationell* aktivitet - dvs det som jag antar att du avser med "tänkande".


Tack för denna distinktion, jag ska komma ihåg den. Kanske är det vilseledande att säga att man "värderar" sina tankar; och istället bättre att säga att man "utvärderar" dem. Vad som är viktigt är att vad man än kallar detta, så är det något NORMATIVT, och det var det jag ville få fram genom att säga att man "värderar". Alla de ord du använt för att beskriva vad man strävar efter att uppnå är också normativa: "(rimlig, trolig, välgrundad, rationell osv)".

Så, om jag får omformulera mig lite så skulle jag vilja säga att tänkande är en essentiellt NORMATIV verksamhet: att tänka är att bedöma/utvärdera om en tanke är rimlig/rationell/välgrundad, etc.

Användarvisningsbild
Kyano
Inlägg: 310
Blev medlem: 11 maj 2005 21:15
Ort: Stockholm

Inläggav Kyano » 07 mar 2006 00:23

Stefan skrev:Tack för denna distinktion, jag ska komma ihåg den. Kanske är det vilseledande att säga att man "värderar" sina tankar; och istället bättre att säga att man "utvärderar" dem. Vad som är viktigt är att vad man än kallar detta, så är det något NORMATIVT, och det var det jag ville få fram genom att säga att man "värderar". Alla de ord du använt för att beskriva vad man strävar efter att uppnå är också normativa: "(rimlig, trolig, välgrundad, rationell osv)".

Så, om jag får omformulera mig lite så skulle jag vilja säga att tänkande är en essentiellt NORMATIV verksamhet: att tänka är att bedöma/utvärdera om en tanke är rimlig/rationell/välgrundad, etc.


Jag tror iofs att jag förstår vad du menar. Men jag tycker fortfarande mig ana att det som är provokativt i resonemanget - dvs nydanande - egentligen bara är semantiskt. Något är normativt (i filosofin) om det innebär ett handlnigspåbud. Man bör göra så, tycka så, tänka så osv.

Det mest troliga normativa exemplet i detta sammanhang borde alltså vara att tänka att "bollen är röd" är samma sak som att tänka att "man bör tänka att bollen är röd". Men då är ju det i sin tur att tänka att "man bör tänka att man bör tänka att bollen är röd" ... osv. Det blir en oändlig regress, vilket kanske inte riktigt är så man upplever tanken om bollens rödhet i själva verket.

Det känns som ett extra steg att göra "bollen är röd" normativt.

Välgrundad, rimlig, trolig, rationell osv är ju relativa termer, det är svårt att argumentera något annat. Emedan man helt klart kan argumentera absoluta värdens existens - så som god, ont, vacker, ful osv. Det är det ju många som har gjort.
Utsagorna "gud är god" och "gud är trolig" är tillexempel av helt olika karaktär.

Om vi ser tesen som att allt tänkande är utvärderande / bedömmande / vägande så tycker jag det verkar lättare att argumentera den.

Stefan
Inlägg: 1926
Blev medlem: 01 jun 2004 01:17
Ort: Stockholm

Inläggav Stefan » 07 mar 2006 02:53

Intressant diskussion, det här.

Jag vet inte om resonemanget är så nydanande eller provokativt. Inom epistemologin talar man ibland om att epistemologi är en normativ verksamhet. Detta gör i synnerhet de som försöker motarbeta Quines försök att reducera epistemologin till naturvetenskapliga studier av hjärnprocesser. Man menar att epistemologin är normativ: det räcker inte med att se HUR tankar kommer till. Epistemologins uppgift är att se vilka tankar som är rimliga.

Själv tror jag således inte att mitt användande av ordet "normativt" är felaktigt eller konstigt. Men du pekar ändå på nånting viktigt när du säger att "värderingar" och "normativt" är ord som man oftast hör i samband med handlingar och moral. Jag skulle vilja säga att "normativ" är ett tvetydigt ord; det kan referera till två saker.

För att klargöra vilka dessa två saker är, måste jag klargöra några saker. Jag tror att de intentionala tillstånden; de mentala tillstånd som riktar sig mot andra föremål (antingen föremål i världen eller mot andra mentala tillstånd) kan delas upp i två kategorier: önskningar och trosföreställningar. Andra intentionala tillstånd som hopp, ångest, förakt, osv. tror jag kan analyseras i termer av önskningar och trosföreställningar. Detta är en vanlig tro bland filosofer. De mentala tillstånd som inte är intentionala skulle kunna vara tillståndet (om det nu är ett tillstånd) att "vara Stefan", känslan av att dricka kaffe, etc; en ren subjektiv upplevelse. Dessa brukar ibland kallas kvalia. Givetvis har vi kvalia samtidigt som vi har intentionala tillstånd.

Hursomhelst, som jag skrev: när vi tänker frågar vi oss: hur rimliga är våra trosföreställningar och önskingar. Detta kallas ibland en "normativ" verksamhet. Men det är också så att våra önskningar ibland kallas "normativa". Man pratar om att vetenskapen är "deskriptiv", eftersom den beskriver hur världen är, medan moralfilosofin är "normativ" eftersom den säger vilka önskningar vi bör ha. Men i en (den förra) meningen kunde man ju säga att båda aktiviteterna är normativa: vetenskapen sysslar med att säga vilka trosföreställningar vi bör ha, moralfilosofin vilka önskningar vi bör ha (vilket sedan leder handlandet). Ingen av dem beskriver endast vilka trosföreställningar eller önskningar vi faktiskt har (förutom psykologin).

Användarvisningsbild
Kyano
Inlägg: 310
Blev medlem: 11 maj 2005 21:15
Ort: Stockholm

Inläggav Kyano » 12 mar 2006 13:24

Ursäkta det dröjjande svaret.

Jag var inte medveten om normativitet inom epistemologin, och ja där kan det då säkerligen ha uppstått en tvetydighet.

Vad är det för distinktion du vill göra mellan önskningar och trosföreställningar? Vad innebär det för tänkandet?
Jag tänker mig nog att de ofta har en koppling. Om jag verkligen önskar hitta kantareller, tror jag varje björklöv är en svamp.

Jag tycker i vart fall inte att denna disktinktion är helt självklar i alla lägen, och jag vet inte exakt hur du relaterar det till diskussionen. Om vi tar ultilitarism tillexempel. Är det en trosföreställning eller en önskan att varje handling bör leda till största möjliga lycka för största möjliga antal? Det är ju en tro och en önskan att teorin är korrekt, maximen kanske är en trosföreställning, medan den normativa utsagan är ett påbud - dvs varken tro eller önskan. Den normativa teorin är ju samtidigt inget medvetandetillstånd.

Nu har jag tappat tråden känner jag.

Kanske man kan säga att vi kan i varje ögonblick fråga oss hur rimliga våra trosföreställningar eller önskningar (= tankar?) är, men är det verkligen nödvändigt att så sker i varje ögonblick? Jag tror inte det. Men det blir väl ett krav för att alla tankar ska vara "värderande"?

Stefan
Inlägg: 1926
Blev medlem: 01 jun 2004 01:17
Ort: Stockholm

Inläggav Stefan » 12 mar 2006 14:26

Vad är det för distinktion du vill göra mellan önskningar och trosföreställningar? Vad innebär det för tänkandet?
Jag tänker mig nog att de ofta har en koppling. Om jag verkligen önskar hitta kantareller, tror jag varje björklöv är en svamp.


Visst, men det är irrationellt.

Teorin om trosföreställningar och önskingar är denna: varje handling är per definition medveten. Det är definitionen av en "handling". Alla handlingar orsakas, vidare, av önskningar och trosföreställningar. T ex: om jag satsar 500 kr på att Chelsea ska vinna ligan kan det bero på

a) jag tror att Chelsea vinner ligan och jag önskar att få 500 kr
b) jag tror att Chelsea inte vinner ligan och jag önskar att förlora 500 kr

etc.

En teori är som du säger inget medvetandetillstånd utan en mängd propositioner. Utilitarismen är varken en tro eller en önskan utan en mängd propositioner.

Jag menar att moralteorier säger vilka önskningar vi bör ha; eller rättare sagt; de bestämmer delar av vilka önskningar vi bör ha. De rör inte triviala önskningar som "man bör föredra glass framför tårta".

Är det en trosföreställning eller en önskan att varje handling bör leda till största möjliga lycka för största möjliga antal?


Bra fråga. Jag måste tänka lite mer på det.

Kanske man kan säga att vi kan i varje ögonblick fråga oss hur rimliga våra trosföreställningar eller önskningar (= tankar?) är, men är det verkligen nödvändigt att så sker i varje ögonblick? Jag tror inte det. Men det blir väl ett krav för att alla tankar ska vara "värderande"?


Nja, nu tror jag att du har missförstått mig lite. Jag undrar inte om substantivet "tanke" utan över verbet "tänka". Att aktivt "tänka" är att utvärdera de trorsföreställningar och önskningar vi har.


Återgå till "Filosofi"

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: 22 och 0 gäster