hovnarr skrev:Håhå, vilken bra bild! Den ska jag lägga till min skattkista av världsförklarande liknelser. Man skulle kunna säga att våra trädkronor har rört vi varandra i detta, Fann
Haha. Du vet ju inte vad jag fortsätter med eller hur? Nå det är synd att jag inte kommer ihåg vem o var eftersom det var fler poänger med det där resonemanget än dem jag kan återge…
hovnarr skrev:Förresten, vad gäller att tala om svåra saker och tillkrångling - har ni någon gång haft förmånen att iakta forskare eller akademiker som ska berätta vad de håller på med för något? Min upplevelse är i alla fall att så fort man frågar någon som är i början av sina studier så får de ett uttryck i ansiktet ungefär som "Hur ska jag kunna förklara detta komplexa för denna intellektuellt begränsade människa?". Men frågar man något i slutet av studierna låter det hela oftast mycket enkelt. Med kunskap om området kommer (ofta) en förmåga till generalisering och att ta ut det väsentliga. Komplicerade tankegångar, floskler och "pretto-formuleringar" är ofta ett uttryck för författarens egen okunskap eller oförmåga att uttrycka sig begripligt.
Jo jag lever med det på nära håll kan man säga, eftersom jag arbetar inom högskolan. Det finns flera sorters tillkrånglare tror jag. En vanlig typ är den du nämner, dvs den som är så upptagen av att skaffa sig auktoritet och att verka "vetenskaplig" att man vräker på med paradigmer och kontexter så fort man kommer åt. Sen finns det de som inte KAN. Dvs inte kan uttrycka sig på annat sätt än på det som en kompis till mig kallade "byråkratiska". Inte ens om de inser att de gör det. Det är sannolikt personer som skolats in i det akademiska och aldrig skrivit i andra sammanhang. De kan ibland PRATA som folk däremot men när de SKRIVER… men en del kan inte prata begripligt heller. En del kan prata mycket akademiskt men är ändå begripliga och inger inte osäkerhet. Det är (enligt min egen hemsnickrade analys) den gamla trygga professorssorten med en grundmurad auktoritet som de inte behöver hävda och med en självklar tro att andra kan förstå vad de säger ÄVEN om de talar om komplicerade ting och använder ett sofistikerat språk (men de brukar inte gödsla med "kontext" och OM de gör de så uttalar de det inte på engelsla som de "halvbildade broilerakademikerna" gör, dvs de har betoningen på "text" och inte på "kon".) Man kan roa sig med att placera folk enligt "kulturkapital"-teorin på det här sättet när man känner sig upplagd för cynism… Men det handlar inte om elakhet för elakhetens egen skull eller snobberi (även om sånt finns med också). Språk är makt och benägenheten att göra intryck med hjälp av språk som inte fungerar och som inte säger nåt utan mest är ett uppblåst imponeringsverk är något jag tycker man måste slåss mot. Vad STÅR det egentligen? Kejsaren är inte sällan naken eller är i vart fall sällan så kejserlig som det pompösa språket vill göra gällande. (Där har ju Narren sin viktigaste upppgift?)