Den intetsägande andliga diskussionen
Moderator: Moderatorgruppen
- Avantgardet
- Inlägg: 8884
- Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
- Ort: Socialklass III
Ja jag delar Vattimos syn att Gud endast fås genom "nåd", vidare så håller jag med om att vi inte kan tillskriva Gud attribut som inte direkt ges i upplevelsen. Dock så måste jag ju påpeka här och nu att man måste de facto förneka Guds existens apriori för att kunna säga att man inte upplever Gud. Fast helt vissa kan vi ju aldrig vara.
- Avantgardet
- Inlägg: 8884
- Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
- Ort: Socialklass III
Vattimos känner jag inte till. "Nåd" känns som ytterligare en oförklarande term. Men du får gärna utvidga den om du vill.
Jag förstår inte riktigt vad du menar med att förneka något apriori. Alla gudar är inte rent logiskt förnuftsvidriga. Dessa kan inte heller förkastas apriori. Rent vetenskapligt kan man konstatera att antaganden om Gud inte tillför förklaringskraft och är en onödig entitet att postulera (precis som ett kärleks-väsen), lite ala Occam. Vidare kan man tänka sig ett resonemang om sannolikheter. Antingen är begreppet sannolikhet inte applicerbart angående Guds existens och i sådant fall är man agnostiker. Eller så försöker man utvärdera denna sannolikhet. Det verkar rimligt att den empiriska verkligheten erhåller en högre sannoliksstatus av sina upplevda kvaliteter eftersom det i större grad går att samråda med andra om dessa, något som tidigare anförts inte gäller för gud. Där är man ensam om sina upplevleser. Därigenom kan man argumentera att verkligheten är en säkrare källa för kunskap än endast upplevelser. Då Gud inte uppträder i den empiriska verkligheten, kan man därmed tillskriva dess existens som väsen en liten sannolikhet - motsvarande tillskriva hans icke-existens en stor sannolikhet.
Detta är egentligen en annan diskussion än den jag har fört hittills. Jag har bara tänkt mig att andlighet i den mån den baseras på personliga upplevelser, inte går att diskutera. Eftersom andlighet ställer krav om direkta upplevelser om något utom en själv - en utomsinnlig varseblivning - är det meningslöst att försöka beskriva detta för andra. Oförmågan, oviljan eller omöjligheten i att kunna precisera denna varseblivning vittnar om att andlighet är något rent personligt och alltså inget som rör andra. Man kan alltså inte både hålla för sant att man inte kan tala om sina upplevelser, och samtidigt tro sig kunna förmedla dem till andra. Andlighetsdiskussionen annulerar sig själv.
Vad jag menar med andlighet... Ett ställningstagande om ett allmängiltigt förhållande som inte alls, eller inte helt och hållet, anknyter till den empiriska verkligheten, och som motiveras utifrån en känsla eller direkt upplevelse. Kanske.
Jag förstår inte riktigt vad du menar med att förneka något apriori. Alla gudar är inte rent logiskt förnuftsvidriga. Dessa kan inte heller förkastas apriori. Rent vetenskapligt kan man konstatera att antaganden om Gud inte tillför förklaringskraft och är en onödig entitet att postulera (precis som ett kärleks-väsen), lite ala Occam. Vidare kan man tänka sig ett resonemang om sannolikheter. Antingen är begreppet sannolikhet inte applicerbart angående Guds existens och i sådant fall är man agnostiker. Eller så försöker man utvärdera denna sannolikhet. Det verkar rimligt att den empiriska verkligheten erhåller en högre sannoliksstatus av sina upplevda kvaliteter eftersom det i större grad går att samråda med andra om dessa, något som tidigare anförts inte gäller för gud. Där är man ensam om sina upplevleser. Därigenom kan man argumentera att verkligheten är en säkrare källa för kunskap än endast upplevelser. Då Gud inte uppträder i den empiriska verkligheten, kan man därmed tillskriva dess existens som väsen en liten sannolikhet - motsvarande tillskriva hans icke-existens en stor sannolikhet.
Detta är egentligen en annan diskussion än den jag har fört hittills. Jag har bara tänkt mig att andlighet i den mån den baseras på personliga upplevelser, inte går att diskutera. Eftersom andlighet ställer krav om direkta upplevelser om något utom en själv - en utomsinnlig varseblivning - är det meningslöst att försöka beskriva detta för andra. Oförmågan, oviljan eller omöjligheten i att kunna precisera denna varseblivning vittnar om att andlighet är något rent personligt och alltså inget som rör andra. Man kan alltså inte både hålla för sant att man inte kan tala om sina upplevelser, och samtidigt tro sig kunna förmedla dem till andra. Andlighetsdiskussionen annulerar sig själv.
Vad jag menar med andlighet... Ett ställningstagande om ett allmängiltigt förhållande som inte alls, eller inte helt och hållet, anknyter till den empiriska verkligheten, och som motiveras utifrån en känsla eller direkt upplevelse. Kanske.
- Avantgardet
- Inlägg: 8884
- Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
- Ort: Socialklass III
kyano skrev:Då Gud inte uppträder i den empiriska verkligheten, kan man därmed tillskriva dess existens som väsen en liten sannolikhet - motsvarande tillskriva hans icke-existens en stor sannolikhet.
Här ovan har du, som sagt, apriori definierat vad upplevelsen av Gud inte är.
Jag förstår dock inte vad "utomsinnlig varseblivning" skulle vara för något, det förefaller inte helt orimligt att det är jag som, helt enkelt, inte är andlig. Men om du säger att vi inte kan förmedla upplevelser så är jag benägen hålla med, där har du helt rätt, men rent tekniskt så har jag då fortfarande svårt att se hur det skulle vara "meningsfullt" att prata om något alls (då allt, ytterst sett, är benämnda upplevelser). DU kan givetvis göra ett postulat av typen "objektiv verklighet", men är Gud inom, låt oss säga, kyrkan ett liknande postulat?
Avantgardet skrev:kyano skrev:Då Gud inte uppträder i den empiriska verkligheten, kan man därmed tillskriva dess existens som väsen en liten sannolikhet - motsvarande tillskriva hans icke-existens en stor sannolikhet.
Här ovan har du, som sagt, apriori definierat vad upplevelsen av Gud inte är.![]()
Jag förstår inte hur du resonerar här. Om gud uppträder i en empirisk verklighet eller inte är ju av en synnerligen aposteriorisk natur. Jag är förövrigt osäker på vad apriori-definitioner av upplevelser egentligen innebär. Kan du exemplifiera?
Men om du säger att vi inte kan förmedla upplevelser så är jag benägen hålla med, där har du helt rätt, men rent tekniskt så har jag då fortfarande svårt att se hur det skulle vara "meningsfullt" att prata om något alls (då allt, ytterst sett, är benämnda upplevelser). DU kan givetvis göra ett postulat av typen "objektiv verklighet", men är Gud inom, låt oss säga, kyrkan ett liknande postulat?
Entiteter postuleras för att förklara iaktagelser. Detta utvärderas sedan av förnuftet genom logiskt ordnande och visad fruktsamhet, exempelvis genom tillämpbarhet eller förutsägelser. Objektivitet kommer av ett lyckat ordnande av iaktagelser. Gud är onekligen en postulerad entitet, men eftersom iaktagelserna därom inte tillåter sig att preciseras kan de varken ordnas eller utvärderas.
- Avantgardet
- Inlägg: 8884
- Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
- Ort: Socialklass III
Kyano skrev:Jag förstår inte hur du resonerar här. Om gud uppträder i en empirisk verklighet eller inte är ju av en synnerligen aposteriorisk natur. Jag är förövrigt osäker på vad apriori-definitioner av upplevelser egentligen innebär. Kan du exemplifiera?
Kanske är det jag som anväder begreppet klumpigt. Enkelt uttryckt: hur vet du att du inte redan här och nu erfar Gud?
Kyano skrev:Gud är onekligen en postulerad entitet, men eftersom iaktagelserna därom inte tillåter sig att preciseras kan de varken ordnas eller utvärderas.
Nu är jag förvisso ganska säker på att det finns ganska preciserade definitioner, som uppstått i samförstånd mellan allehanda erfarande subjekt ("överenskommelse" tycks vara en passande term) - på precis samma sätt som vår "vetskap" om den "empiriska verkligheten" (någon egentlig åtskillnad är väl svår att erhålla) - och som reviderats under tidens lopp (precis som våra föreställningar om den "empiriska verkligheten").
Återgå till "Religion och andlighet"
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 14 och 0 gäster