Självförverkligad - klang?
Moderator: Moderatorgruppen
men vad är verkligt då? hur vet vi att det vi kallar verkligt verkligen är verkligt och inte tvärtom? och i jämförelse med något vi potentiellt inte ännu känner till kan det kanske vara så att det vi nu kallar verkligt är rent utav overkligt i jämförelse
Om det är det du oroar dig för, då är det bättre att tala om verklighetsuppfattning.
Alltså, det må så vara att det finns något du ännu inte vet, som ställer allt på ända. Nåväl.
Men tillsvidare har du den verklighetsuppfattning eller världsbild du har.
Här får man alltså försöka hålla balansen: fästa blicken på en fast punkt, men inte ta på skygglapparna. Vara öppen för nya världsbilder, men ändå kunna verka i vardagen.
Tror,

- Avantgardet
- Inlägg: 8884
- Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
- Ort: Socialklass III
magicadehex skrev:Försök inte ställa dig in!
Fjäsk har aldrig funkat bra på mig
Det är fredag idag. Ingen tid för ärter med fjäsk. Men varm punsch på verandan går bra. Och en fet cigarr, en get, ett kålhuvud och en liten arabpojke. (Hasse Alfredsons recept)
Fjäsk funkar om man döljer det väl.
MVH
Algotezza
Algotezza aka Algotezza
hovnarr skrev:Här får man alltså försöka hålla balansen: fästa blicken på en fast punkt, men inte ta på skygglapparna. Vara öppen för nya världsbilder, men ändå kunna verka i vardagen.
Tror,
Det kan vara svårt när mycket av ens tidigare bild av omvärlden och sig själv, plötsligt ställs på ända, att försöka fästa blicken på det kända och inte tappa fotfästet. Det blir omvälvande, förvirrande men trots allt hoppas man på att komma vidare så att det okända blir känt. 8-[
Tack för återvälkomnandet, kära forumiter.
Ja, Avantgardet, det har slagit mig i dagarna att min jag-identifikation sitter lite för mycket i mitt förnuft. Men jag jobbar på det! Vill hellre vara läskande än läskig.
Algotezza - har Hasse Alfredsson verkligen sagt det? :wink:
Jodå, det har du så rätt i att det kan vara svårt. Man stirrar djupt ner i avgrunden, men bestämmer sig ändå för att våga språnget till andra sidan! Man hoppar, men mitt i hoppet inser man att motstående klippan var en hägring, och man faller och faller och känner sig så jävla lurad! Tills det faller en in att det var hoppet som var grejen, och att man aldrig vågat om man inte trodde på klippan. Man börjar leva på hoppet och då ser man, att Klippan, den fasta punkten, finns inom en, där stenen som husbyggarna förkastade har blivit till hörnstenen.
Cykeln: Konfirmation-Information-Reformation.
Men hur håller man balansen då? Jag skrev ett inläggom det på min blogg. Texten är skriven ur ett vetenskapligt perspektiv, men kan generaliseras till allt mentalt balanserande.

Ja, Avantgardet, det har slagit mig i dagarna att min jag-identifikation sitter lite för mycket i mitt förnuft. Men jag jobbar på det! Vill hellre vara läskande än läskig.
Algotezza - har Hasse Alfredsson verkligen sagt det? :wink:
Ling skrev:Det kan vara svårt när mycket av ens tidigare bild av omvärlden och sig själv, plötsligt ställs på ända, att försöka fästa blicken på det kända och inte tappa fotfästet. Det blir omvälvande, förvirrande men trots allt hoppas man på att komma vidare så att det okända blir känt.
Jodå, det har du så rätt i att det kan vara svårt. Man stirrar djupt ner i avgrunden, men bestämmer sig ändå för att våga språnget till andra sidan! Man hoppar, men mitt i hoppet inser man att motstående klippan var en hägring, och man faller och faller och känner sig så jävla lurad! Tills det faller en in att det var hoppet som var grejen, och att man aldrig vågat om man inte trodde på klippan. Man börjar leva på hoppet och då ser man, att Klippan, den fasta punkten, finns inom en, där stenen som husbyggarna förkastade har blivit till hörnstenen.
Cykeln: Konfirmation-Information-Reformation.
Men hur håller man balansen då? Jag skrev ett inläggom det på min blogg. Texten är skriven ur ett vetenskapligt perspektiv, men kan generaliseras till allt mentalt balanserande.

-
magicadehex
hovnarr skrev:men vad är verkligt då? hur vet vi att det vi kallar verkligt verkligen är verkligt och inte tvärtom? och i jämförelse med något vi potentiellt inte ännu känner till kan det kanske vara så att det vi nu kallar verkligt är rent utav overkligt i jämförelse
Om det är det du oroar dig för, då är det bättre att tala om verklighetsuppfattning.
Alltså, det må så vara att det finns något du ännu inte vet, som ställer allt på ända. Nåväl.
Men tillsvidare har du den verklighetsuppfattning eller världsbild du har.
Här får man alltså försöka hålla balansen: fästa blicken på en fast punkt, men inte ta på skygglapparna. Vara öppen för nya världsbilder, men ändå kunna verka i vardagen.
Tror,
Förvisso, men om man ska hård-dra det hela en smula..
-
magicadehex
- Avantgardet
- Inlägg: 8884
- Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
- Ort: Socialklass III
hovnarr skrev:Ling skrev:Det kan vara svårt när mycket av ens tidigare bild av omvärlden och sig själv, plötsligt ställs på ända, att försöka fästa blicken på det kända och inte tappa fotfästet. Det blir omvälvande, förvirrande men trots allt hoppas man på att komma vidare så att det okända blir känt.
Jodå, det har du så rätt i att det kan vara svårt. Man stirrar djupt ner i avgrunden, men bestämmer sig ändå för att våga språnget till andra sidan! Man hoppar, men mitt i hoppet inser man att motstående klippan var en hägring, och man faller och faller och känner sig så jävla lurad! Tills det faller en in att det var hoppet som var grejen, och att man aldrig vågat om man inte trodde på klippan. Man börjar leva på hoppet och då ser man, att Klippan, den fasta punkten, finns inom en, där stenen som husbyggarna förkastade har blivit till hörnstenen.
Cykeln: Konfirmation-Information-Reformation.
Som sagt - snusförnuftig! :lol:
Lite som en syntes av Kierkegaard och Bob Marley, mysigt. Vad är det han säger den där Kierkegaard? "Att våga, är att tappa fotfästet en smula. Att inte våga, är att tappa sig själv." Nåt sånt.
Vilka strategier! Själv kastar jag mig huvudstupa i avgrunden, för när det nu en gång visat sig att klippan var en bluff - varför inte också avgrunden?
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"
Avantgardet skrev:Vilka strategier! Själv kastar jag mig huvudstupa i avgrunden, för när det nu en gång visat sig att klippan var en bluff - varför inte också avgrunden?
Kan avgrunden alltid visa sig vara en bluff? Eller faller man så djupt en dag att man inte tar sig upp igen?
De som väljer döden, kanske upplever avgrunden som det slutgiltiga, men varför då?
Vad skiljer mig ( i nuläget) från den som väljer att inte se framtiden som en möjlighet?
Många frågor, jag vet, men ingen annan kan svara mig.
- Avantgardet
- Inlägg: 8884
- Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
- Ort: Socialklass III
Ling skrev:Avantgardet skrev:Vilka strategier! Själv kastar jag mig huvudstupa i avgrunden, för när det nu en gång visat sig att klippan var en bluff - varför inte också avgrunden?
Kan avgrunden alltid visa sig vara en bluff? Eller faller man så djupt en dag att man inte tar sig upp igen?
De som väljer döden, kanske upplever avgrunden som det slutgiltiga, men varför då?
Vad skiljer mig ( i nuläget) från den som väljer att inte se framtiden som en möjlighet?
Många frågor, jag vet, men ingen annan kan svara mig.
Kan omöjligt tänka mig en avgrund som är så djup att den saknar en botten från vilken man kan börja sin klättring igen. Döden vill jag inte se avgrund, för det skulle vara lika rimligt då att tänka sig den som något diametralt motsatt - alltså något positivt laddat. För mig är döden inget att bekymra sig över. Kanske aktar jag mig att dra upp planer för vilka döden kan komma att innebära ett hinder, men eftersom jag inte drar upp några såna planer så får jag istället uppleva fullbordan kontinuerligt.
Att vara vinnare - finn vinsten i ditt nederlag och triumfen i din seger!
Avgrunden finns nog, som klippan också gör och som hovnarr så finurligt visade på, inom oss...
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"
Återgå till "Religion och andlighet"
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 11 och 0 gäster
