Efterlivet, efter B-livet, efterblivet

[hovnarr]

Man skulle kunna vänja sig delvis, men inte helt.

T.ex. skulle man (i fallet med lavan) ha svårt att vänja sig vid smärtan. Men tack och lov har man ingen kropp som kan känna smärta. De exakta upplevelserna borde vara svåra att jämföra mellan de olika existenserna. Kanske känner sig en själ ensam?

Självklart vet jag att det finns ett liv efter döden.

Det vet jag också. Det vill säga, jag vet att du vet det. Själv har jag ingen övertygelse i frågan om liv efter döden.

§

[Angelina]

Tja, hur ska man lägga fram bevis för en övertygelse som är väldigt personlig..?
Det hjälper såklart inte om jag säger att jag personligen talat med personer som gått över till andra sidan heller, vilket jag har, för då tror ni väl att jag är stollig...men jag har en krypande känsla av att ni redan anammat den (van)föreställningen angående min person för länge sedan..
Tråkigt tycker jag då, med så lågt i tak.
Vissa saker går inte att bevisa varken med ord eller matematik, utan måste självupplevas för att förstås.
Så för min del handlar det inte om ett psykologsikt behov av tröst, av rädsla för utplåning. Den rädslan finns kvar ändå, trots min övertygelse, för kroppen lämnar man oundvikligen, för att aldrig återvända till densamma. Man lämnar det gamla invanda, för att träda in i det okända, som sedan visar sig vara mer bekant än det man lämnade bakom sig.
Själen är väl den mest sanna formen av ens existens när allt kommer omkring. Den är oberoende av kroppen och är inte något som växer fram hos spädbarnet, som någon undrade...
Den väljer liv,kropp, föräldrar, syskon etc...gör överenskommelser med andra själar innan födseln.
Den väljer ofta att glömma ( fast vissa har väldigt tydliga minnen) för att kunna fokusera på de utvalda aspekterna av just denna livstid. Ungefär som att man måste glömma verkligheten för en stund för att kunna engagera sig i handlingen i en film.

Jag önskar att ni inte vore så hätska och agrresiva härinne ibland, utan istället respekterade varandras åsikter och förde diskussioner i all vänlighet istället. Sarkasm är så passé...

[hovnarr]

Jag önskar att ni inte vore så hätska och agrresiva härinne ibland

Jag upplever väldigt lite hätskthet och aggression på detta forum. Fick jag mycket av den varan skulle jag inte vara här.

Tråkigt tycker jag då, med så lågt i tak.

Och jag tycker det är tråkigt att folk tillskriver mig uppfattningar och sedan drar slutsatser om forumets takhöjd utifrån egna hypoteser.

Här diskuterar vi alla tänkbara religioner på jordens yta (inklusive de som nyttjar växtlärare), själar, liv i universum, sadomasochism, hallucinogener, politik, filosofi, psykologi och - naturligtvis - den högt skattade vetenskapen som här tävlar på samma arena som alla de övriga. Mycket kan sägas om filosofiforum.com, men lågt i tak tycker jag inte att det är. Snarare säger jag som cXVIg - ett öppnare land än man kan tänka sig.

Vissa saker går inte att bevisa varken med ord eller matematik, utan måste självupplevas för att förstås.

Jag tror få betvivlar det. Däremot undrar jag vilken tilltro man bör sätta till sina egna upplevelser. Här sitter jag på mitt alldeles vanliga kontor i en grå värld. Låt säga att jag en dag får påhälsning (inte här, utan i mitt hem) av andliga väsen. Jag blir medveten om deras existens, de visar sig för mig (dvs. jag kan uppfatta dem med mina sinnen). Jag kanske till och med får för mig att det finns andeväsen runt omkring mig hela tiden. Vilken av sinnesupplevelserna skall jag då fästa tilltro till? När jag upplever ett grått kontor eller när jag upplever en värld full av andar? Hur jag än gör måste jag tvivla på den ena uppsättningen av mina upplevelser - på mina sinnesintryck. Vad gör de "mystiska" sinnesintrycken (i brist på bättre ord) mer legitima än de vardagliga? För mig skulle de bådas existens snarare antyda att våra sinnen säger oss mycket lite om verkligheten, eftersom vi i ena stunden kan uppfatta den på ett sätt och den andra på ett annat. Vad tycker du?

Själen är väl den mest sanna formen av ens existens när allt kommer omkring.

Har den ett syfte? Om nej, då är jag nöjd. Om ja, då vill jag gärna se vad syftet bottnar i (om du vet det). T.ex: Vi ska lära oss, bli upplysta, gå in i en ny dimension och några dimensioner senare bli ett med universum och sedan vara det tills tidens ände. Det är naturligtvis möjligt att du inte har nån uppfattning i denna fråga, men du verkar ha en ganska homogen spirituell världsbild så jag tänkte passa på att fråga.

Lugn och frid

§

[Angelina]

Äsch, jag var nog bara lite extra känslig häromdagen...ni är säkert inte alls särskilt agressiva och trångsynta när allt kommer omkring.

Har själen en mening? Ja, att finnas, att vara en reflektion av "Gud", att visa på de unika möjligheterna, och säkert mycket mer... lärandet är en form av kreativ rörelse, dans om du så vill.

Jag ser det inte som att en verklighet, typ det gråa kontoret, måste ställas mot förnimmelser av andevärlden och att de tu aldrig kan mötas, tvärtom.
Jag ser inga hinder för en lyckad sammanstrålning där...helt plötsligt kanske det gråa inte längre ter sig så grått och andevärlden inte längre verkar lika mystisk.

[cogito]

Angelina:

Så för min del handlar det inte om ett psykologsikt behov av tröst, av rädsla för utplåning. Den rädslan finns kvar ändå, trots min övertygelse, för kroppen lämnar man oundvikligen, för att aldrig återvända till densamma.

Snyggt formulerat, Angelina. Har inga "erfarenheter" i saken, utan för mig är reinkarnation helt enkelt den tankemässigt mest tillfredsställande ståndpunkten.

mvh/cogito

[hovnarr]

Har själen en mening? Ja, att finnas, att vara en reflektion av "Gud", att visa på de unika möjligheterna, och säkert mycket mer... lärandet är en form av kreativ rörelse, dans om du så vill.

Vad är det för mening med att dansa? Det är en idiotisk fråga. Vad är det för mening med ett berg? Lika idiotiskt. Dansen är sig själv nog. På det sättet har själen, i sin tur, ingen mening - för jag skulle då kunna fortsätta: vad är meningen med att finnas, vad är meningen med att vara en reflektion av "Gud" osv. Jag skulle vara nöjd med det syfteslösa. Håller du med?

Jag ser inga hinder för en lyckad sammanstrålning där...helt plötsligt kanske det gråa inte längre ter sig så grått och andevärlden inte längre verkar lika mystisk.

När du betraktar världen till vardags antar jag då i varje fall att du tror att du inte ser allt som finns. Då har ett tvivel på dina sinnesförnimmelser fötts. När du sedan betraktar andevärlden, då skulle i alla fall jag tänka "ej heller detta är allt som finns" - eftersom jag inte mera litar på mina sinnen. Jag skulle snarare betrakta mina sinnesförnimmelser på ett annat sätt än betrakta världen på ett annat sätt. Förstår du?

Har inga "erfarenheter" i saken, utan för mig är reinkarnation helt enkelt den tankemässigt mest tillfredsställande ståndpunkten.

Antingen fortsätter livet när jag dör och då kan jag aldrig välja att få upphöra, eller så upphör jag och då kan jag aldrig välja att få fortsätta. Tur att jag inte behöver fatta det beslutet själv.

Mycket av det som händer i världen är periodiskt, går i cirklar. Vatten dunstar, regnar, blir till hav som dunstar. Jorden snurrar runt runt solen. Kanske till och med universum andas. När jag dör kommer min materia att omsättas och återgå till elementens kretslopp. Kanske händer samma sak med resten av mig (om det blir något över), det vet jag inte.

§

[Justin Case]

Jag har dock svårt att tänka mig en evig upplevelse av lidande. Om ett flygplan störtar och man vet att man har 2 minuter kvar att leva - då orkar man vara förtvivlad livet ut. Men tänk om det tar 30 minuter: "AAAARGHH VI KOMMER DÖÖÖÖÖÖÖÖ... AAAAAA..... AAAARGHHH... DÖöööö... aaaaa... ..aa.. ehhh, e vi framme snart? Euh, orkaah skrika hela tiden... AAAAA...aaa..". I skärselden är det bara de nya som skriker.

Kan du inte föreställa dig evigt lidande! Det kan jag! Föreställ dig att du blir utsatt för tortyr som varieras hela tiden. Så fort du har vant dig vid att få dina naglar lossdragna, får du elstötar i pungkulorna istället, och så fort du har vant dig vid det, får du se din älskade bli torterad, och så fort du vant dig vid det, får du pinnar instuckna i ögonen, osv. (Vi utgår från att din kropp läker blixtsnabbt från alla skador hela tiden, men att det inte tar bort smärtan). När du vant dig vid allt som går att utsätta dig för, raderas alla dina minnen utom det som hänt den senaste veckan (något måste kanske vara kvar i ditt minne för att personkontinuitet ska äga rum), och så börjar det om igen, med samma överraskningseffekt som förra gången för varje gång en ny tortyrmetod tar över. Detta kan upprepas om och om i evighet.

[Justin Case]

Ett liv efter detta är fullt tänkbart även utifrån strikt vetenskaplig synvinkel. Se:

www.singularity.nu

och läs Arthur C Clarke och Stephen Baxter: "The light of other days".

Mänskligheten kan komma att skapa en civilisation som blir kapabel att se tillbaka i tiden, plocka åt sig till sin tid all information om hur världen är beskaffad nu, och i sin tid återskapa oss som vi är nu, så att vi slipper dö när vår kropp dör. Eller rättare sagt, vi kommer inte att uppleva vår kropps död, för den kommer att äga rum i en annan förgrening i ett universum med flera tidsförgreningar (many-worlds) än vad den förgrening äger rum i som vi kommer att uppleva. Så svaret är kanske snarare att vi kanske aldrig kommer att dö.

Möjligheten finns förstås också att vi kommer att dö. Varken det ena eller det andra går att utesluta. Men om det stämmer att det mesta tyder på att universum är oändligt, måste det någonstans finnas en värld där vi blir kopierade till framtiden gång på gång och får våra liv förlängda i evighet. I så fall kommer det bara att vara den förgreningen vi kommer att uppleva, eftersom det inte finns något att uppleva i de andra förgreningarna eftersom vi förr eller senare är döda i dem. Det mesta talar alltså för att vi kommer att få ett evigt liv!

[Akryon]

Hej på er,

Tror du på ett liv efter döden?
Igår deltog 140 302 personer i LunarStorms WZUP-fråga där frågan "Tror du på ett liv efter döden?" ställdes.
HÖGSKOLEÅLDER 19-24 ÅR

Och vad tror ni de svarade? Trumvirvel, tack;

*19% av både pojkar och flickor är förvirrade - de vet inte vad de tror på
*69% av flickorna och 53% av pojkarna tror kanske eller absolut att det finns ett liv efter detta
*27% av pojkarna och 11% av flickorna (se skillnaden!) tror inte på ett liv efter detta

Hur som helst är det anmärkningsvärt att i genomsnitt (69+53)/2=61% av Sveriges unga är mer eller mindre övertygade om ett liv efter detta.

Nu undrar jag naturligtvis: Vad tror ni själva?

Själv känns det intuitivt som om Jag skulle vara något utöver den materia som jag vet att kommer att bli till aska när jag dör. Det känns också som om detta "överskott" kommer att gå vidare i någon form, trots att materian ändrat form. Å andra sidan talar många rationella resonemang, exempelvis inom psykologin och fysiken, emot att så skulle vara fallet. I varje fall tycks det mig att jag inte kommer att bli besviken om jag förmodar att det finns ett efterliv.

§

nej inte 61 procent av sveriges ungdomar, alla har inte lunarstorm, jag har inte så du kan inte säga 61% av sveriges ungdomarXD
ville bara säga det, lolXD
ja, jag tror på paradiset och helvetet, känns som om bara fegisar väljer att inte tro, bara för att någon inte tror så undkommer man inte straffet, bara min åsikt, bry er inte om det, bara en liten tanke som for runt i skallen på mig, he he XD