Lägg ner, lägg om, tänk nytt!

Moderator: Moderatorgruppen

Användarvisningsbild
maxexhact
Inlägg: 134
Blev medlem: 05 maj 2010 09:50
Ort: Max Kern
Kontakt:

Re: Bra!

Inläggav maxexhact » 09 aug 2010 21:59

Pho-ku skrev:Hur högt ska denna "egenskap" höjas, tycker maxexhact?

Jag tror snarare - att det gäller att finna harmoni. Och att folk är djävligt rädda, räddast av de alla är dessa rabiata skeptiker!


Ja! Personligen tycker jag nog att "skeptikerandan" gott kan höjas en bra bitl. Hur högt? Ja, jag vet inte riktigt... tillräckligt kanske är ett lämpligt mått? För övrigt har jag inga kommentarer, varken vad gäller påståenden om "harmoni" eller "rabiata skeptiker" –
Si vis pacem, para bellum

Användarvisningsbild
Pho-ku
Inlägg: 300
Blev medlem: 04 maj 2008 16:08
Ort: Mayorna

Re: Bra!

Inläggav Pho-ku » 09 aug 2010 23:45

Skogsälvan skrev:
Pho-ku skrev: Och att folk är djävligt rädda, räddast av de alla är dessa rabiata skeptiker!


Hur tänker du då? Jag uppfattar de ordningssträvande är räddast. Skepticism är inte alltför bekvämt om man verkligen bär det inom sig.


Jag tänker utifrån mig själv. Jag ser ingen motsättning mellan rabiat skepticism och kontrollbehov ad absurdum. Dessutom var det mest en känsla i som dök upp i skrivande stund, inget jag direkt "intellektualiserat" mig fram till, kan vara rätt skönt.
Flows are necessary—and indeed this is a thought in terms of flows—the feminine flow, following very determined trajectories, rises up following the lines of masculine flow, along the spinal column, to go to the brain, and that’s desire in its immanence as a process.
– Deleuze

Användarvisningsbild
Skogsälvan
Avslutat konto
Inlägg: 5803
Blev medlem: 28 jun 2005 18:54

Inläggav Skogsälvan » 10 aug 2010 00:49

För mig är kontrollbehovet för de riktigt rädda... men jag kanske har fel.

J R Auk
Inlägg: 8233
Blev medlem: 19 apr 2004 00:44
Ort: En borgerlig miljö

Inläggav J R Auk » 10 aug 2010 16:41

Pho-ku skrev:
J R Auk skrev:Pho-Ku: Tja alltså jag insåg att jag bemästrat det jävligt bra. Tyckte jag... Så spårade jag lite. Tog mig en djupdykning så att säga. Ett par dygns navelskådande med knapp sömn eller mat. Fick syn på hur jag mest antagit stoicism genom tradition, småborgerlig familjeuppväxt, och hur det för mig varit ett sätt att resa skydd mot världen, har parallellt alltid utmanat det auktoritära. Så att säga stålsätta mig inför stryket man tvunget får då. Och dessutom så fick jag syn på hur jag blivit vad stoikerna iofs varnar för, självgod i stolthet.

För övrigt så såg jag också hur det återhållsamma tog sig uttryck i en massa undermedvetna, eller tvångsmässigt, utslag av måttlöshet.

Så jag försökte slå av på takten, bildligt och bokstavligt, den forcerade gången var även det ett "motdrag" mot det annars återhållsamma. Plus att det distanserade mig i mina relationer och skapade situationer där folk ansträngde sig för att vara elaka vilket ju så klart fick relationerna och lida, samt byggde distans. De ville så att säga plocka ner mig från piedestalen.

Plus varför skulle världen vara "klarare" när vi ser på den apatiskt? Det har i och för sig inte varit mitt ideal. Men vafan det följer ju mer eller mindre på den psykologiska sublimeringen man sysselsätter sig med.

Men avgörande var nog att jag fick syn på att jag själv snart skulle kunna börja med rena elakheter utan något mått av omtanke.


Tack för att du delade med dig. Känner igen mig i det mesta, utom den småborgerliga uppväxten. Därav min fråga.


Det finns ju såklart också en mer filosofisk sida till detta. Hade jag bara sätt detta ovan så hade jag nog ansträngt mig mer för att söka rätsida inom den levnadsfilosofin.

Men vad är stoicism? För mig är det att temperera sina känslor så att man i jämnmod aldrig blir "förryckt" av stämningen eller liknande. Det finns flera problem med det. Det första och mest basala är att känslor är kommunikativa, så att jag när jag söker sublimera känslorna så talar jag mindre om mig själv. Jag förnekar andra mitt uttryck. Känslor är ju empatiska för varandra, vilket säkert alla som sett någon gråta och lockats till gråt kan hålla med om. Vi skapar alltså strukturer av stämning vilka förankrar grupperingar genom känslor. Man isolerar sig bokstavligt talat från samvaron genom den stoiska hållningen.

En annan är denna fråga om varför man gör detta. Det synes som att de stoiska idealen, och den enda raison som jag kan se, är att man förbereder sig för att se världen "klart". Men det är som en eskatologisk föreberedelse. Livet är ju redan närvarande och redan meningsfullt. Man lägger ett temporalt värde på framtiden framför att söka skatta detta "nu". Man går mot att idealisera en föreställd idealbild av en korrekt värld som man betänkt genom fullständigt lugn hos passionerna.

Jag har funnit det mer och mer nihilistiskt. Det är inte mycket skillnad mellan att leva för att sen leva i himmelriket och att leva för att temperera känslorna för att sen kunna leva.

Känslor synes mig mycket väl fångas i den naiva beskrivningen att vi rörs av känslor. Som man sa förut, stark känslorörelse. Det är som att vi finner oss själva i världen i det att vi finner känslorna. Så jag tror inte längre på att söka sublimera och sätta tankar över känslor, och det kräver ju också att göra en distinktion dem emellan, utan jag går mer mot att känslor är det rätta sättet att avtäcka en redan förestående tillvaro, dvs vår närvaro mot världen.

Det är inte så att jag har kastat bort allt vad stoiska principer heter, men jag skall försöka hitta ett sätt att söka så starka känslor som möjligt men under en princip av att vårda dem i deras uttryck genom att finna deras ontologi. Reflexionen som ges genom känslan skall vara harmonierad med vad jag finner ut i känslan, om det blir meningsfullt som påstående.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno

J R Auk
Inlägg: 8233
Blev medlem: 19 apr 2004 00:44
Ort: En borgerlig miljö

Inläggav J R Auk » 10 aug 2010 16:48

Skogsälvan skrev:För mig är kontrollbehovet för de riktigt rädda... men jag kanske har fel.


Det är för alla. Men kontroll och makt löser upp sig självt. Bäst kontroll har du när du inte behöver det. Mest makt när du inte behöver utverka den osv. Alla uttryck för dessa två är den begynnande svagheten.

Tror att det har att göra med vårt ego att vi så lätt låter oss luras. Organismen som behöver, egot som måste utverka dess behov, och därmed söker undfly sitt ansvar. En dualism som ger oss livet illusoriskt.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno


Återgå till "Filosofi"

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: 25 och 0 gäster