Kan inte välja mellan liv och död.

[Pyrrhon]

J R Auk
Intressant att du ser det som ett vuxet sätt att ta itu med sina problem. Har inte alls haft det synsättet, snarare helt tvärtom. Men jag är beredd att ändra uppfattning och hålla med dig, för det får mig att må bättre.

Zokrates
Jag har försökt att tänka som du, att jag mår dåligt för att jag är en tänkande varelse och andra är bekymmerlösa för att dom inte tänker. Men jag kan tyvärr inte övertyga mig själv. Det är ju knappast så att man är överdrivet begåvad intelektuellt, någon extremt vis tänkare.

Alla tankar man har i huvudet har någon annan redan tänkt, och bättre. Det finns ju till och med namn på mitt tankesätt. Nihilism, existentiell ångest. Om någon annan redan funderat på dessa tankar och gjort intelligenta filosofiska analyser så är ju mina tankar ganska meningslösa, ointelligenta upprepningar.

Jag skulle heller inte säga att jag lever. Mina dagar är minst lika slentrianmässiga som alla andras. Jag tar exakt lika stora risker i livet som alla andra svenssons, alltså inga. Mitt liv är standardmallen för medelklassen.

Som jag skrev tidigare så är mitt teoretiska jag och mitt praktiska jag i ständig kamp. Rebell i teorin, svensson i praktiken.

Men jag har dock märkt att jag får svårare och svårare att umgås med människor. Jag kan inte sätta mig in i deras tankesätt, jag kan inte identifiera mig med mina vänner längre. När man hör dom disskutera vissa ämnen så märker man att allt dom säger är sådant dom hört innan. Dom upprepar bara något utan att egentligen fatta vad dom säger.

En mening i deras värld är extremt ytlig och har ingen substans. Ett exempel är "Men det är ju olagligt, därför är det fel". I deras huvuden så är det samma sak som 1+1=2. Så enkelt är det!

I mitt huvud så är det enormt komplicerat. Jag börjar fundera över etik och moral. Jag kommer fram till att etik och moral är subjektivt, en lag måste bygga på ett subjektivt etiskt ställningstagande. Isåfall så behöver det inte alls vara självklart att något som är olagligt är fel. Att något är olagligt betyder bara att någon annan gjort ett subjektivt etiskt ställningstagande, varför ska jag tvingas lyda det? Sen fortsätter hjärnan att spinna vidare på tankar om människans värdegrunder, på samhällets värdegrunder. Hur uppstod dessa? Är lagen en spegelbild av vad folket tycker? Hur kommer det sig att offerlösa brott straffas? O.s.v tills jag inser att det är helt för komplicerat för att någon människa någonsin ska kunna komma fram till ett svar.


Hur som helst. Jag hoppas att all min irritation och ångest ska driva mig längre och längre från det liv jag lever idag. Jag hoppas att all min irritation och ångest ska få mig att byta ut mitt praktiska jag mot mitt teoretiska jag. Jag vill se ångesten som en drivkraft, som en anledning till förändring. Men det är fan jävligt mycket svårare att leva som man själv vill istället för att leva så som andra gör. Men när situationen blir ohållbar så måste en förändring till, då jävlar ska jag ta chansen och bli allt jag vill.

Edit: Borde fan ändra trådrubriken, "Kan inte välja mellan liv och död" låter ju inte lite pretentiöst och överdramatiskt. Klart som fan att jag kan välja! Jag väljer livet här och nu!

[tomtefader]

Jag väljer livet här och nu!

Ni är för mig obekant, men må jag detta till trots vara den första att er gratulera för beslutet. Helt korrekt handlat!

[Benjie]

Jag väljer livet här och nu!

Ni är för mig obekant, men må jag detta till trots vara den första att er gratulera för beslutet. Helt korrekt handlat!

Visst  har Zokrates  rätt i det att inte bara han utan även vi andra i släktet efterkommande är blott på VÅR höjd epigoner, medan ett fåtal av oss  är särpräglade märkesmän/-kvinnor!

Men vad gör väl det om hundra år!

VI har våra  små liv att leva och gör  förhoppningsvis ngn nytta för ngn annan  än oss själva under  denna  tid -ngt  jag  menar även om det låter lite halvpatetiskt.

Däremot är inte "Valet till liv" givet menar  jag, utan som en Heidegger eller Sartre att  vår existens är att bli oskyldigt ( eller skyldigt) "UTKASTADE" i ett  tvingande liv att välja  sida i! ...vilket kan dröja  ett antal år innan vi förstår ..och som somliga aldrig  begriper.

BENJIE

[Kerozene]

har inte läst hela nu. kände igen mig redan i början och jag tror jag har ett bra svar... visst känns det ibland som livet är tråkigt? man är för säker. ibland vill man bara slåss med någon för att känna kicken av att riskera sitt liv samtidigt som man visar att man är starkare än någon annan. det är adrenalin man är ute efter.

kort sagt: börja sporta. om du redan gör det, sporta mer. kanske nåt extremare.

[Skyline]

...visst känns det ibland som livet är tråkigt? man är för säker. ibland vill man bara slåss med någon för att känna kicken av att riskera sitt liv samtidigt som man visar att man är starkare än någon annan. det är adrenalin man är ute efter..

Det är kanske så gängbråk och misshandel kommer till..?  

..kort sagt: börja sporta. om du redan gör det, sporta mer. kanske nåt extremare..

Det var så fallskärmhoppningen kom till..  

/Skyline

[Pyrrhon]

Kerozene. Det du skriver är intressant. Det saknas helt klart spänning i tillvaron, det är för mycket trygghet! Sport är förmodligen inte svaret eftersom att jag inte finner det spännande, men grundtanken är helt klart applicerbar på mitt liv.

Jag är fascinerad av människors mörka sidor, av det som anses vara fel och tabu. Jag pratar om saker som droger, självmord, sinnesjukdomar, kriminella, perverst sex, total dekadens. Men i praktiken så är jag långt ifrån allt detta.

Jag hade aldrig kunnat stoppa i mig droger utan att ha läst på enormt mycket innan, utan att veta exakt vad jag stoppar i kroppen och vilken effekt det ger. Jag planerar och analyserar tills det inte finns något oväntat kvar. Jag minimerar risker och maximerar tråkigheten.

Jag har för mycket sunt förnuft! I min hjärna så kan allt analyseras, reduceras och förklaras, det finns inget övernaturligt. Dom döda snackar inte och du ruttnar bort under jorden. Livet är inte mer än det jag ser, och det jag ser är fan inget att hänga i julgranen.

Jag är beroende av tryggheten lika mycket som jag hatar den.

Hur släpper man allt man har och gör något nytt? Är det någon som har erfarenhet av att totalt bryta mot sin trygga tillvaro och bara fly rakt ut i kaoset?

[Avantgardet]

Det enkla svaret: Ta en ordentlig tripp (syra, svamp, whatever)

Ju fetare tripp desto mindre risk att skeva. Dock! Se till att ha Benso i närheten! Risken finns att du blir psykotisk, men det är bara lärorikt - tro mig jag VET.

[Benjie]

Det enkla svaret: Ta en ordentlig tripp (syra, svamp, whatever)

Ju fetare tripp desto mindre risk att skeva. Dock! Se till att ha Benso i närheten! Risken finns att du blir psykotisk, men det är bara lärorikt - tro mig jag VET.

Ja"Herre Gud".. vad  kan man säga utöver detta "kategoriska" imperativ?

BENJIE

[tomtefader]

Det enkla svaret: Ta en ordentlig tripp (syra, svamp, whatever)

Ju fetare tripp desto mindre risk att skeva. Dock! Se till att ha Benso i närheten! Risken finns att du blir psykotisk, men det är bara lärorikt - tro mig jag VET.

Ja"Herre Gud".. vad  kan man säga utöver detta "kategoriska" imperativ?

BENJIE

Snarare katastrofisk imperfekt. (Nej, herrefolk, detta skall inte utvecklas vidare.)

[Benjie]

Det enkla svaret: Ta en ordentlig tripp (syra, svamp, whatever)

Ju fetare tripp desto mindre risk att skeva. Dock! Se till att ha Benso i närheten! Risken finns att du blir psykotisk, men det är bara lärorikt - tro mig jag VET.

Ja"Herre Gud".. vad  kan man säga utöver detta "kategoriska" imperativ?

BENJIE

Snarare katastrofisk imperfekt. (Nej, herrefolk, detta skall inte utvecklas vidare.)

Jag har ingen lystnad  att bli vare sig psykotisk eller ngt annat., men  väl träffa en verklighet som inte är förljuGen  på ngt sätt.

BENJIE

[Avantgardet]

Det enkla svaret: Ta en ordentlig tripp (syra, svamp, whatever)

Ju fetare tripp desto mindre risk att skeva. Dock! Se till att ha Benso i närheten! Risken finns att du blir psykotisk, men det är bara lärorikt - tro mig jag VET.

Ja"Herre Gud".. vad  kan man säga utöver detta "kategoriska" imperativ?

BENJIE

Snarare katastrofisk imperfekt. (Nej, herrefolk, detta skall inte utvecklas vidare.)

Jag har ingen lystnad  att bli vare sig psykotisk eller ngt annat., men  väl träffa en verklighet som inte är förljuGen  på ngt sätt.

BENJIE

Vad är en verklighet som inte är förljugen på något sätt? Ser vi inte verkligheten - alltid - genom kognitionen?

[Soilwork]

Nu vart det här en jävel till bump, men jag har inte kunnat svara innan och är tvungen att skriva nu, så ni får ursäkta.

Just de där ångestattackerna känner jag igen alltför väl, känner att en är på väg just nu och jag har haft dem till och från i flera år nu. Inget har nån mening längre och sen jag började filosofera har jag humörsvängningarna blivit mer extrema.
Skulle vilja söka hjälp för det men jag kan bara inte. Dels för att jag inte ville oroa familjen/polarna mer än nödvändigt och dels för att jag inte vill bli stämplad som ett psykfall och bli medicinerad resten av livet.
Får hoppas på att det löser sig av sig självt...

[german.timofejev]

Pyrrhon

Du har två alternativ. Antingen låter du allting förbli som det är  och kanske begå självmord eller så gör du något åt saken.
Jag skulle föreslå att du söker hjälp. Du kan självklart försöka att lösa det på egen hand genom att ruta i dit inre men det är ingen bra alternativ. Du mår skit här och nu!!!! Gör nåt åt saken om du vill lösa ditt problem. Du kan vända dig till sjukhuset eller vårdcentralen där du bo och be få prata med nån psykoterapeut eller nåt i denna stilen.

[PopJimmy]

Då sitter man vid datorn igen och behöver ventilera sig. Situationen har inte förbättras, men ångesten har bytt skepnad. Den har övergått från hopplöshet till irritation. En riktigt äcklig, vidrig och djup irritation. Längst inne i kroppen har den sin fästning, inuti mitt skelett.

Varför då? Stör du dig på andra människor?

Den rinner som en seg massa genom alla kroppsdelar, ibland exploderar den och omvandlas nästan till aggressivitet. Det behöver inte vara något obehagligt som utlöser explosionerna, detonatorn kan vara min flickväns smekning.

Du kanske har svårt att erkänna dina egentliga behov för dig själv (eftersom du fördömmer dem?) och även kommunicera dessa för andra?

Hennes närhet, allas närhet, får min hjärna att koka! Låt mig vara ifred! Hennes tröstande ord, "Men naaaw, var inte så ledsen..." tänder stubinen.

Hon tar dig inte på allvar och matchar "ditt sinnestillstånd"?

Allt som var mysigt och underbart är påträngande och irriterande. Antingen stirrar jag med tom blick ut i luften i total apati eller så känner jag den här äckliga, sega, ångestblandade irritationen. Inga andra känslor får plats!

Har du provat att observera känslan utan att gå in i den för mycket? Undersöka den? Lära känna den bättre? Acceptera att den finns där och behöver utrymme? Att den har något viktigt att säga dig?

När jag ska sova så vrider och vänder jag mig flera timmar, hjärnan kan inte sluta surra! Håll käften korkade jävla hjärnhelvete! Hur jävla svårt är det att blunda och sen somna? Håll käften sa jag!

Du kanske borde prova att börja meditera, det gör att "tankebruset" avtar och du får "mer kontroll över oberäkeneliga tankar".

Plötsligt så är det morgon. Jag försöker förgäves att hitta en anleding att ta mig upp ur sängen, men det finns ingen. Jag vet att även den här dagen kommer att vara meningslös, tråkig och som alla andra dagar.

Kände så väldigt mycket förut. Men tog mig ur detta. Mitt svar är detta: Allt som existerar följer "rytmer". Dvs om jag ligger i sängen och struntar i att äta så förfaller min kropp, oavsett hur jag än "försöker argumentera med den". Dvs de fysiska behoven föregår "det mentala resoenrandet". Det finns "ingen anledning" att stiga upp, men ändå har kroppen en "inbyggd rytm". Om du anpassar dig efter denna rytm, så kommer du må bättre (just nu upplever du antagligen att "må bättre" inte är ett viktigt mål i sig självt eftersom du är apatiskt (om så är fallet). men det gäller att inte "fastna" i ett sinnestillstånd).

Jag känner mig patetisk, enormt löjlig! Hur svårt kan det vara att ta sig i kragen? Jag har inga problem egentligen! Tonårskris när man är 20 år? Väx upp någon gång! Inse att livet redan har börjat, gör det bästa av det! Gör det som gör dig lycklig och strunta i allt annat... hur jävla svårt kan det vara?

Svårt och svårt.. Det beror ju helt och håller vilka uppväxtvillkor du ställts inför....

[PopJimmy]

Alla tankar man har i huvudet har någon annan redan tänkt, och bättre. Det finns ju till och med namn på mitt tankesätt. Nihilism, existentiell ångest. Om någon annan redan funderat på dessa tankar och gjort intelligenta filosofiska analyser så är ju mina tankar ganska meningslösa, ointelligenta upprepningar.

Problemet med nihilism är enligt mig att man utgår ifrån en felaktig utgångspunkt: nämligen "att 'livet' är meningslöst", jag ser det snarare som "att människan är meningskapande". Dvs människan skapar sina egna värden. I början kan detta upplevas som problematiskt, men när man väl börjat vänja sig vid tanken så inser man att detta är väldigt bra eftersom man då är fri att välja sin "egna kultur" efter eget behag och behov...

Som jag skrev tidigare så är mitt teoretiska jag och mitt praktiska jag i ständig kamp. Rebell i teorin, svensson i praktiken.

Inget fel att vara svensson. Det finns något grundläggande som tillfredställs i svenssonlivet.

Men jag har dock märkt att jag får svårare och svårare att umgås med människor. Jag kan inte sätta mig in i deras tankesätt, jag kan inte identifiera mig med mina vänner längre. När man hör dom disskutera vissa ämnen så märker man att allt dom säger är sådant dom hört innan. Dom upprepar bara något utan att egentligen fatta vad dom säger.

Det är lätt att fastna i "cynism", dvs att man antar att man bekräftar de uppfattningar man redan dragit sedan tidigare. Cyniska förhållnignsätt är väldigt trygga/bekväma i en bemärkelse - man upplever att man "förstår" världen och människor. Men saker är aldrig så enkla....

En mening i deras värld är extremt ytlig och har ingen substans. Ett exempel är "Men det är ju olagligt, därför är det fel". I deras huvuden så är det samma sak som 1+1=2. Så enkelt är det!

Så sant. Men nästa steg är att acceptera att vissa människor verkligen känner såhär. Dock finns det gott om människor som ser djupare dimensioner i tillvaron, du är långt ifrån ensam med att uppleva detta.

I mitt huvud så är det enormt komplicerat. Jag börjar fundera över etik och moral. Jag kommer fram till att etik och moral är subjektivt, en lag måste bygga på ett subjektivt etiskt ställningstagande. Isåfall så behöver det inte alls vara självklart att något som är olagligt är fel. Att något är olagligt betyder bara att någon annan gjort ett subjektivt etiskt ställningstagande, varför ska jag tvingas lyda det? Sen fortsätter hjärnan att spinna vidare på tankar om människans värdegrunder, på samhällets värdegrunder. Hur uppstod dessa? Är lagen en spegelbild av vad folket tycker? Hur kommer det sig att offerlösa brott straffas? O.s.v tills jag inser att det är helt för komplicerat för att någon människa någonsin ska kunna komma fram till ett svar.

Det går egentligen inte att komma fram till en "ultimat svar". Svar uppstår, i förlängningen alltid i sammanhang.