Favorisering av närstående - lika fel som kortsiktighet?

Moderator: Moderatorgruppen

J R Auk
Inlägg: 8233
Blev medlem: 19 apr 2004 00:44
Ort: En borgerlig miljö

Inläggav J R Auk » 03 aug 2007 10:48

>När du talar om lycka i kvantitativa mått av år så gör du tankefelet att
>du omtolkar den underförstådda kvalitativa spännvidden av flera år,
>längre tid, till att bäras upp av just tiden och inte potentialen till.

Ju mer tid, desto mer potential att få ut mer av sitt liv, eller hur?
Vem skulle du rädda, skulle du rädda den som har kort tid kvar att leva eller den som har lång tid kvar att leva?


För övrigt syna vad jag säger här och ditt svar. Tycker du inte att du håller med mig? Tillsynes så sätter du dig i polemik med ditt medgivande. Vilket kan vara värt att tänka på för diskussionens form.

Om du känner dig träffat av mina uttalande om platta utilitaristers teori så bör du väl fråga mig vad det innebär. Jag gör tillexempel en stor skillnad på preferensutilitarister och dom som vill hävda en mer genrell lycka, just på grund utav att hävda en generell lycka eller liknande. Det blir som i emperin något givet, och som sådant utan värde annat än vi tillskriver det. Den givande kan inte ge OSS värden. Dom flesta utilitarister är medvetna om detta men svarar ju att det bara är variablar inför teorin. Och visst då måste jag hålla med utilitarismen, teoretiskt, men utan att kunna se realisationen av det praktiskt.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno

Justin Case
Inlägg: 3552
Blev medlem: 31 mar 2007 17:46

Inläggav Justin Case » 10 aug 2007 03:29

J R Auk skrev:
>När du talar om lycka i kvantitativa mått av år så gör du tankefelet att
>du omtolkar den underförstådda kvalitativa spännvidden av flera år,
>längre tid, till att bäras upp av just tiden och inte potentialen till.

Ju mer tid, desto mer potential att få ut mer av sitt liv, eller hur?
Vem skulle du rädda, skulle du rädda den som har kort tid kvar att leva eller den som har lång tid kvar att leva?


För övrigt syna vad jag säger här och ditt svar. Tycker du inte att du håller med mig? Tillsynes så sätter du dig i polemik med ditt medgivande. Vilket kan vara värt att tänka på för diskussionens form.


För diskussionens form föreslår jag att den som ställer en fråga får den besvarad innan han börjar besvara motfrågor.

J R Auk skrev:>Om du känner dig träffat av mina uttalande om platta utilitaristers teori så bör du väl fråga mig vad det innebär. Jag gör tillexempel en stor skillnad på preferensutilitarister och dom som vill hävda en mer genrell lycka, just på grund utav att hävda en generell lycka eller liknande. Det blir som i emperin något givet, och som sådant utan värde annat än vi tillskriver det. Den givande kan inte ge OSS värden. Dom flesta utilitarister är medvetna om detta men svarar ju att det bara är variablar inför teorin. Och visst då måste jag hålla med utilitarismen, teoretiskt, men utan att kunna se realisationen av det praktiskt.


Vilket av preferensutilitarism och hedonistisk utilitarism som är rimligast avgörs väl av huruvida preferenser eller lycka/lidande är det mest grundläggande. Om man har preferens för X snarare än Y, vad beror det på? Jo, det beror på att X gör en lyckligare att tänka på än vad Y gör. Det är hjärnans belöningscentra som avgör våra preferenser. Med andra ord är det lycka som ligger till grund för våra preferenser. Lycka är alltså mer grundläggande än preferenser. Därmed är hedonistisk utilitarism rimligare än preferensutilitarism.

J R Auk
Inlägg: 8233
Blev medlem: 19 apr 2004 00:44
Ort: En borgerlig miljö

Inläggav J R Auk » 10 aug 2007 03:45

Men om hedonistisk utilitarism tar hänsyn till folks preferenser för lycka så tror jag att dom kallar sig preferens utilitarister. Men jag kan ju ha fel.

;)
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno

Justin Case
Inlägg: 3552
Blev medlem: 31 mar 2007 17:46

Inläggav Justin Case » 10 aug 2007 04:12

Zartax skrev:
Justin Case skrev:Det svaret utgår från att det redan är fastslaget att en av partikelansamlingarna, snarare än den andra, är du. Det förstår jag inte hur det kan vara. Vi har två ansamlingar partiklar efter kopieringen, båda bestående av helt andra partiklar än vad originalet hade före kopieringen, och dessa två helt nya partikelansamlingar befinner sig dessutom på två helt andra platser i universum, än vad orginalet gjorde före kopieringen. Det enda som dessa två nya partikelansamlingar har gemensamt med den partikelansamling vi kallade originalet före kopieringen, är mönstret partiklarna är ordnade i. Och detta mönster är exakt likadant hos båda de nya partikelansamlingarna. Så hur skulle det alls kunna gå att slå fast att den ena partikelansamlingen, snarare än den andra, skulle vara du?


Nu blir jag lite förvirrad. Pratar du om två NYA kopior eller hävdar du bara att ALLA partiklar i det som en gång var orginalet har bytts ut på oerhört kort tid?


Det senare. Vilket är detsamma som det förra.

Zartax skrev:Om det sista så kan man följa dess historia bakåt i tiden och se att det en gång hade samma position som orginalet, och måste alltså vara orginalet.


Problemet med den definitionen är att vad som uppfattas som "samma position" inte är samma position, bara samma position i förhållande till ett antal himlakroppar. Är det inte godtyckligt att låta ett antal himlakroppars position avgöra vad som är personkontinuitet och vad som inte är det? (Vore inte det detsamma som astrologi?)

Vintergatan rör sig så ruskigt snabbt, att det du kallar kopian i ett ögonblick kan råka vara på t.ex. samma plats som originalet var på ett ögonblick tidigare, medan det du kallar originalet plötsligt är på en helt annan plats. När du säger att man kan följa orginalets historia bakåt i tiden, förutsätter det dels att partiklarna inte byts ut, men det gör de ju - och man kan bara följa något som är kvar från ögonblick till ögonblick, och det är inte dina partiklar - dels förutsätter det en omänskligt snabb iakttagelseförmåga som kan följa något som färdas snabbare än Vintergatan. Varför definiera personkontinuitet utifrån en fiktiv omänskligt snabb iaktagelseförmåga i detta sammanhang, när vi inte gör det i fråga om partiklarnas existenskontinuitet; materian din kropp består av existerar ju bara en ytterst kort tidsrymd, men det är människohjärnan inte kapabel att uppfatta; den uppfattar det som att materian din kropp består av fortsätter existera. Varför låta definitionen av materiekontinuitet utgå från en illusion som beror på människohjärnans _begränsade_ iakttagelseförmåga, men låta definitionen av var i rummet en viss kropp befinner sig från tidpunkt till tidpunkt utgå från en fiktiv _obegränsad_ iakttagelseförmåga?

Justin Case
Inlägg: 3552
Blev medlem: 31 mar 2007 17:46

Inläggav Justin Case » 10 aug 2007 04:38

J R Auk skrev:Men om hedonistisk utilitarism tar hänsyn till folks preferenser för lycka så tror jag att dom kallar sig preferens utilitarister. Men jag kan ju ha fel.

;)


Att ta hänsyn till folks preferenser för lycka är inte automatiskt hedonistisk utilitarism. Hedonistisk utilitarism innebär att även sådan lycka som kommer som en överraskning är bra. Den lyckan missar preferensutilitarism lätt att skapa.

Om man i preferensutilitarism innefattar att det är bra att skapa överraskningslycka för att den som får överraskningslyckan _får_ en preferens för den lyckan så fort den är skapad, utgår man från att preferensen dyker upp exakt samtidigt som lyckan. Det tror jag inte att den gör. Hedonistiska utilitarister tycker att det ögonblick då någon blir överraskad av att plötsligt bli lycklig utan att dessförinnan ha önskat det, är värdefullt trots att det inte fanns någon preferens för det innan det uppstod. Det är tydligt att lyckan kommer först, och först (om än mycket kort) därefter preferensen för lycka. Man kan inte ha preferens för något som man inte har den minsta aning om vad det är.

Det första ögonblicket i ditt liv då du upplevde någon sorts positiv känsla (lycka, välbefinnande) kom förmodligen innan du för första gången önskade känna den känslan. Du blev varse att du tyckte om känslan först genom att känna den, och först därigenom uppstod din preferens för den känslan.

Lyckan kommer först. Därefter preferenserna. Därför är hedonistisk utilitarism rimligare än preferensutilitarism.

Justin Case
Inlägg: 3552
Blev medlem: 31 mar 2007 17:46

Inläggav Justin Case » 10 aug 2007 04:53

J R Auk skrev:Tänk dig kvantitativ lyckomaximering med en pogressiv befolkningsökning. Och tänk dig att lyckomaximeringen kommer på den individuella lyckonivåns bekostnad.

Dvs 1 människa har 10 hedoner, en kvantitativ term för lycka, och att om denna människa gav upp 1 hedon skulle 2 andra få 1 hedon mer i sitt liv.

Tänk dig sedan att detta fördubblande av antalet hedoner sker när hedonen tas från dom kvantitativt individuellt starka parterna. Dom som har mer än andra. Likt en hedonskatt.

Då följer att så länge befolkningen är progressivt ökande kommer den totala lyckan öka medans mediannivån sjunker. Och detta tills det är ett oändligt antal människor som känner ett minimum av lycka. Dvs nära olycklighet.

Det är ursprungligen ett argument av Derek Parfit, orkar inte leta upp det, som jag lite taffligt här översatt till ett förenklat uttryck.
Hoppas poängen går fram. Och hoppas du ser att det inte har något som helst med vår diskussion att göra utöver att visa på hur man kan lägga in till synes relevanta argument, men som egentligen bara slår mot ett generellt system som sådant.

Du använde dig av min kritik mot den kvalitativa beslutsteorin retoriskt och satte mig i en position av att förneka flertalet framför den enskilde.
Jag har aldrig sagt att jag skulle välja 1 framför 2, jag har bara sagt att jag inte skulle kunna ta beslutet utifrån en kvantitativt normativ beslutsteori.



Det du beskriver kallas Den Motbjudande Slutsatsen av hedonistisk utilitarism, och jag anser inte att den är något problem. Se på följande.

1.
A har 100 i lycka
Inga andra individer finns.

Du skapar B, med följden att A får ännu mer lycka. Följande situation uppstår:
2.
A har 110 i lycka.
B har 10 i lycka.

Du skapar nu C, med följden att A och B får ännu mer lycka:
3.
A har 120 i lycka.
B har 20 i lycka.
C har 10 i lycka.

Nu fördelar du lyckan mer rättvist, på ett sådant sätt att lyckosumman i universum samtidigt ökar:
4.
A har 90 i lycka.
B har 90 i lycka.
C har 90 i lycka.

Du kan upprepa en liknande procedur och skapa nya individer gång på gång, tills A-Ö har bara lite mer än 10 i lycka vardera. Detta kan tyckas icke önskvärt. Men om du tittar på varje steg för sig, ser du att varje steg för sig är önskvärt. Steget från situation 1 till 2 är önskvärt, steget från situation 2 till 3 är önskvärt, steget från situation 3 till 4 är önskvärt osv.

Om varje steg är önskvärt, måste alla steg sammantaget vara önskvärt, d.v.s. slutresultatet måste också vara önskvärt. Det är förmodligen vår oförmåga att uppleva många individers lycka samtidigt, som gör att vi spontant tenderar ta avstånd från tanken att ett större antal mindre lyckliga individer skulle kunna vara bättre än ett mindre antal mer lyckliga individer. Vi har att göra med en illusion som bör motarbetas medelst rationellt tänkande, liksom t.ex. den alltför vanliga illusionen, att andra inte kan lida lika svårt som man själv, bör motarbetas medelst rationellt tänkande.

Det går inte att komma ifrån att det faktiskt är önskvärt att maximera lyckan i universum, även om det innebär en förändring från några få väldigt lyckliga individer till ytterst lite lycka för var och en av extremt många individer.

Justin Case
Inlägg: 3552
Blev medlem: 31 mar 2007 17:46

Inläggav Justin Case » 10 aug 2007 05:02

Här en replik till Avantgardet jag upptäckte att jag inte postat (bättre sent än aldrig):

Avantgardet skrev:Kort inflikande - så här på lunchen. Det borde stå bortom tvivel att "personkontinuitet" inget annat är än en abstraktion.


En abstraktion? Det är vår personkontinuitet vi bryr oss om mest av allt, eller hur? Det mesta vi gör, gör vi för att överleva, d.v.s. befrämja vår personkontinuitet. Att säga att personkontinuitet är en abstraktion är väl därmed att säga att livet är en abstraktion. Är det så du ser på livet? Det låter som att du inte värdesätter livet?

Avantgardet skrev:Vidare skapas inte karakteristiken av gångna handlingar, eller potentiella/kommande, utan genom vårt förhållande till dessa - i detta nuet. Här är klyvningen mellan subjekt och objekt.

Vad syftar du på med ordet "karakteristiken"?

J R Auk
Inlägg: 8233
Blev medlem: 19 apr 2004 00:44
Ort: En borgerlig miljö

Inläggav J R Auk » 10 aug 2007 10:21

Prisoner dilemma? Miljöförstöring?

Fö har du knappast gjort resonemanget rättvisa när du låter lyckan öka med varje födsel.
Det det handlade om var att se lyckan som en enhet, en resurs, och sedan låta fördelningen ske från den med mest till den med minst.

Det leder i en oändlig population att ingen får mer än en oändligt liten upphöjd hedon över noll.

Sen visst om man snackar om att lyckan växer med blotta existensen av andra. Då är det bara att knulla på. Ut med dom små bastarderna. Det är hela meningen med existensen då. Vi behöver inte ens känna lyckan, allt vi skall göra är att maximera lyckan. Skit ut fler ungar. Någon lycka för dom ju med sig och således tillför dom till vårat aldrig uppnåeliga mål.

:roll:
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno

Användarvisningsbild
Avantgardet
Inlägg: 8884
Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
Ort: Socialklass III

Inläggav Avantgardet » 10 aug 2007 12:29

Justin Case skrev:Här en replik till Avantgardet jag upptäckte att jag inte postat (bättre sent än aldrig):

Avantgardet skrev:Kort inflikande - så här på lunchen. Det borde stå bortom tvivel att "personkontinuitet" inget annat är än en abstraktion.


En abstraktion? Det är vår personkontinuitet vi bryr oss om mest av allt, eller hur? Det mesta vi gör, gör vi för att överleva, d.v.s. befrämja vår personkontinuitet. Att säga att personkontinuitet är en abstraktion är väl därmed att säga att livet är en abstraktion. Är det så du ser på livet? Det låter som att du inte värdesätter livet?


Person och liv är inte synonymer. Person är en abstraktion ur upplevelsen av liv.

Justin Case skrev:
Avantgardet skrev:Vidare skapas inte karakteristiken av gångna handlingar, eller potentiella/kommande, utan genom vårt förhållande till dessa - i detta nuet. Här är klyvningen mellan subjekt och objekt.

Vad syftar du på med ordet "karakteristiken"?


Jag pratar om självet och självuppfattningen. Karakteristiken är manifestationen av vad vi varandes är. Min poäng är att vi inte är vad vi gjort utan vad vi gör. Och detta aktiva förhållande till det gångna sker i nuet, i våra föreställningar, som sätts i kontrast mot vad vi genomlevt.
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"

Justin Case
Inlägg: 3552
Blev medlem: 31 mar 2007 17:46

Inläggav Justin Case » 10 aug 2007 17:57

J R Auk skrev:Prisoner dilemma? Miljöförstöring?


Vad menar du?

J R Auk skrev:Fö har du knappast gjort resonemanget rättvisa när du låter lyckan öka med varje födsel.


Varför inte? Lyckan brukar väl öka hos föräldrarna när de får barn.
Om varje barnefödsel ökar lyckan för de redan existerande individerna i universum, och skapar ett barn som har pyttelite mer lycka än lidande, är väl varje barnafödsel av godo, eller hur? Om man varvar sådant barnafödande med ett både lycko- och jämlikhetsökande fördelande av den befintliga lyckan i universum, skulle resultatet teoretiskt sett till slut kunna bli uteslutande en himla massa endast nätt och jämnt lyckliga individer. Om du inte kan finna något steg på vägen dit som är oönskvärt, måste väl även detta slutmål vara önskvärt, eller hur? Om handling A+B+C...+Ö var och en för sig är goda, måste väl handling A+B+C...+Ö även sammantaget vara av godo, eller hur?

Det enda man möligen kan åberopa som skäl mot att skapa ett sådant universum är att ett mer jämlikt fördelande av lyckan (t.ex. från [A:90 och B:20] till [A:80 och B:80]) är fel. Är det det du tycker? Anser du t.ex. att det är fel att driva in skatt även om det är det enda sättet att få pengar till att vårda alla sjuka och obemedlade?

J R Auk skrev:Det det handlade om var att se lyckan som en enhet, en resurs, och sedan låta fördelningen ske från den med mest till den med minst.

Det leder i en oändlig population att ingen får mer än en oändligt liten upphöjd hedon över noll.

Sen visst om man snackar om att lyckan växer med blotta existensen av andra. Då är det bara att knulla på. Ut med dom små bastarderna. Det är hela meningen med existensen då. Vi behöver inte ens känna lyckan, allt vi skall göra är att maximera lyckan. Skit ut fler ungar. Någon lycka för dom ju med sig och således tillför dom till vårat aldrig uppnåeliga mål.

:roll:


Nu kommer det i och för sig inte att bli så, utan antingen blir mänskligheten utplånad eller så uppfinner man sätt att göra folk superlyckliga _och_ fler och fler. Att man någonsin skulle bli tvungen att låta alla eller ens de flesta individer i universum vara endast nätt och jämnt lyckliga för att kunna maximera lyckan i universum håller jag för ytterst osannolikt. Det sannolika är att både lyckan per individ och antalet individer generellt fortsätter öka med tiden, i evighet - såvida ingen katastrof sker som raderar ut allihop för alltid.

Men _om_ det mot förmodan någon gång skulle bli nödvändigt att begränsa var och ens lycka till ett minimum för att kunna maximera lyckosumman i universum, ska man göra det. Av ovan nämnda skäl.

Justin Case
Inlägg: 3552
Blev medlem: 31 mar 2007 17:46

Inläggav Justin Case » 10 aug 2007 18:15

Avantgardet skrev:
Justin Case skrev:Här en replik till Avantgardet jag upptäckte att jag inte postat (bättre sent än aldrig):

Avantgardet skrev:Kort inflikande - så här på lunchen. Det borde stå bortom tvivel att "personkontinuitet" inget annat är än en abstraktion.


En abstraktion? Det är vår personkontinuitet vi bryr oss om mest av allt, eller hur? Det mesta vi gör, gör vi för att överleva, d.v.s. befrämja vår personkontinuitet. Att säga att personkontinuitet är en abstraktion är väl därmed att säga att livet är en abstraktion. Är det så du ser på livet? Det låter som att du inte värdesätter livet?


Person och liv är inte synonymer. Person är en abstraktion ur upplevelsen av liv.


Så du menar att upplevelsen av liv inte är en abstraktion, utan finns på riktigt, men att upplevaren, personen som upplever sitt liv, inte finns på riktigt utan bara är en abstraktion? Hur kan något upplevas utan att det finns någon som upplever? Om det finns någon som upplever, vad är då denna någon om inte en person?

Avantgardet skrev:Jag pratar om självet och självuppfattningen. Karakteristiken är manifestationen av vad vi varandes är. Min poäng är att vi inte är vad vi gjort utan vad vi gör. Och detta aktiva förhållande till det gångna sker i nuet, i våra föreställningar, som sätts i kontrast mot vad vi genomlevt.


Vi kanske är varken vad vi gjort eller vad vi gör - vi kanske bara är "upplevaren", den som _upplever_ att den gör, _upplever_ att den känner, _upplever_ att den tänker, _upplever_ att den har gjort, _upplever_ att den har känt, _upplever_ att den har tänkt, etc.

Användarvisningsbild
Avantgardet
Inlägg: 8884
Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
Ort: Socialklass III

Inläggav Avantgardet » 10 aug 2007 18:40

Justin Case skrev:Så du menar att upplevelsen av liv inte är en abstraktion, utan finns på riktigt, men att upplevaren, personen som upplever sitt liv, inte finns på riktigt utan bara är en abstraktion? Hur kan något upplevas utan att det finns någon som upplever? Om det finns någon som upplever, vad är då denna någon om inte en person?


Upplevelse och person är heller inte synonyma. Person stammar ur grekiskan och betyder ursprungligen "mask". Ofta förtingligar vi denna föreställning (kanske tack vare platonism och kristendom - onödiga begrepp som "själ" och liknande) och menar att vi ÄR en person - behöver knappast inflika att detta är ett felslut.

Justin Case skrev:Vi kanske är varken vad vi gjort eller vad vi gör - vi kanske bara är "upplevaren", den som _upplever_ att den gör, _upplever_ att den känner, _upplever_ att den tänker, _upplever_ att den har gjort, _upplever_ att den har känt, _upplever_ att den har tänkt, etc.


En onödig abstraktion om du frågar mig. Upplevelsen är ju det jag gör. Jag är ju själv den som uträttar alla mina handlingar. Det transcendenta jaget är inget mer eller annat än det psykologiska jaget. Självet ger sig genom reflexionen. Du kan lika gärna stryka "_upplever_" ur alla dina satser ovan, eftersom det är underförstått och en del utav vad varat innebär. Att säga något är också att uppleva sig säga något, att uppleva sig höra sig själv, och att uppleva att förstå sig själv. Finns ingen egentlig anledning att stycka upp detta i olika Jag, eftersom det vore befängt att tänka sig att jag vore ett jag (mer autentiskt jag än jag för närvarande är) som inte är jag (sådan jag nu framstår för mig själv).

Med detta följer emellertid att vi också är allt som innefattas i upplevelsen. Detta eftersom alla tillgängliga objekt/subjekt för mitt medvetande i en given stund är variablar som måste tas i beaktandet i planerandet av den rörelse som är jag. Jag internaliserar med andra ord min omgivning och de föreställningar jag hyser om (tillskriver) min omgivning. Således måste din naturvetenskapligt färgade duplicering av personen innefatta inte bara de atomer som konstituerar dennes fysiska kropp utan också de intryck som konstituerar dennes medvetande i varje givet ögonblick; eller med andra ord: ett identiskt parallellt universum.
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"

Justin Case
Inlägg: 3552
Blev medlem: 31 mar 2007 17:46

Inläggav Justin Case » 10 aug 2007 19:24

Avantgardet skrev:Att säga något är också att uppleva sig säga något


Man kan säga saker utan att uppleva sig säga dem. Man kan under hypnos/trance låta munnen gå utan att vara närvarande med medvetandet i vad man säger. Att göra är inte detsamma som att uppleva.

Och omvänt: du kan uppleva saker utan att göra. Du kan t.ex. få en kram av någon, och därmed "drabbas av upplevelsen av att få en kram" utan att denna upplevelse förutsätter någon handling, något görande, från din sida.

Avantgardet skrev:Således måste din naturvetenskapligt färgade duplicering av personen innefatta inte bara de atomer som konstituerar dennes fysiska kropp utan också de intryck som konstituerar dennes medvetande i varje givet ögonblick; eller med andra ord: ett identiskt parallellt universum.


Ett identiskt parallellt universum låter så stort. Det behövs inte nödvändigtvis en särskilt stor identisk rymd. Det kan räcka med att innehållet i några kubikmeter rymd runt kopian är identiskt med innehållet i några kubikmeter rymd runt omkring originalet, om de befinner sig i varsitt lilla hermetiskt slutna rum - så kan kopian och originalet uppleva exakt samma känslor och tänka samma tankar. (I och för sig kanske kvantfluktuationer gör att de oftast ändå inte gör det, men om universum är oändligt måste det väl finnas två identiska exemplar som råkar ha exakt samma kvantfluktuationer också. och dessa kan råka befinna sig i varsitt av två identiska rum om några kubikmeter, och utanför den enes rum kan det få finnas helt andra saker än utanför den andres, och de kommer ändå att uppleva sin tillvaro likadant, och, så länge de gör det, vara samma person.)

Användarvisningsbild
Avantgardet
Inlägg: 8884
Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
Ort: Socialklass III

Inläggav Avantgardet » 10 aug 2007 19:37

Justin Case skrev:Man kan säga saker utan att uppleva sig säga dem. Man kan under hypnos/trance låta munnen gå utan att vara närvarande med medvetandet i vad man säger. Att göra är inte detsamma som att uppleva.


Det är väl ett undantag som bekräftar regeln? Vad menar den hypnotiserade att den gör under hypnosen?

Justin Case skrev:Och omvänt: du kan uppleva saker utan att göra. Du kan t.ex. få en kram av någon, och därmed "drabbas av upplevelsen av att få en kram" utan att denna upplevelse förutsätter någon handling, något görande, från din sida.


Att befinna sig på en plats är också att göra något. Att stå och hänga är att stå och hänga. Då kan man emellertid tycka att "den etiska vetenskapen" skall syssla med faktiska förhållanden och inte med innebörder (egentligen en liten pass till PopJimmy, men han är så sällan in och läser nu tycks det som...). Nåväl, en sidnot var det. Handlingarna som lett fram till en situation är i nuet delar av situationens betingelser. Därför skrev jag tidigare att vi inglalunda är vad vi gjort utan vad vi gör (och med det avser jag även hur vi aktivt förhåller oss - något vi faktiskt gör - till det som sker).

Justin Case skrev:Ett identiskt parallellt universum låter så stort. Det behövs inte nödvändigtvis en särskilt stor identisk rymd. Det kan räcka med att innehållet i några kubikmeter rymd runt kopian är identiskt med innehållet i några kubikmeter rymd runt omkring originalet, om de befinner sig i varsitt lilla hermetiskt slutna rum - så kan kopian och originalet uppleva exakt samma känslor och tänka samma tankar. (I och för sig kanske kvantfluktuationer gör att de oftast ändå inte gör det, men om universum är oändligt måste det väl finnas två identiska exemplar som råkar ha exakt samma kvantfluktuationer också. och dessa kan råka befinna sig i varsitt av två identiska rum om några kubikmeter, och utanför den enes rum kan det få finnas helt andra saker än utanför den andres, och de kommer ändå att uppleva sin tillvaro likadant, och, så länge de gör det, vara samma person.)


Ditt tankeexperiment kräver ju det. Dock anser jag att det brister just eftersom du inte tar i beaktande att det som framträder för oss som objekt många gånger är subjekt själva och då blir det problematiskt att säga vart ett intryck börjar och ett annat tar slut. Jag förhåller mig ju inte endast till mig själv och mina känslor/tankar utan också till andras - som i sin tur förhåller sig till andras o.s.v. in absurdum. Sen vet jag inte hur premissen "universum är oändligt" är tänkt.
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"

Justin Case
Inlägg: 3552
Blev medlem: 31 mar 2007 17:46

Inläggav Justin Case » 10 aug 2007 20:31

Avantgardet skrev:Att befinna sig på en plats är också att göra något. Att stå och hänga är att stå och hänga


Visst, det behövs ett kontinuerligt kommando från din ryggmärg till dina ben att fortsätta stå, för att du inte ska falla omkull. Men det behövs ofta ingen medveten inblandning som du upplever som ett ditt jags deltagande i handlingen att stå. Det räcker med att du en gång gett din kropp kommandot att stå, så upprätthålls ståendet därefter av icke-medvetande kroppsfunktioner tills det inträffar en tillräckligt drastisk förändring för att kroppen (den kropp du upplever som din) ska sluta stå - t.ex. att någon knuffar omkull dig. Om någon knuffar omkull dig, anser du då att det är en handling från din sida att falla omkull, även om du inte har något annat val än att falla omkull, t.ex. på grund av att knuffen är för stark för att stå pall mot? Jag anser det inte.

Avantgardet skrev:
Justin Case skrev:Ett identiskt parallellt universum låter så stort. Det behövs inte nödvändigtvis en särskilt stor identisk rymd. Det kan räcka med att innehållet i några kubikmeter rymd runt kopian är identiskt med innehållet i några kubikmeter rymd runt omkring originalet, om de befinner sig i varsitt lilla hermetiskt slutna rum - så kan kopian och originalet uppleva exakt samma känslor och tänka samma tankar. (I och för sig kanske kvantfluktuationer gör att de oftast ändå inte gör det, men om universum är oändligt måste det väl finnas två identiska exemplar som råkar ha exakt samma kvantfluktuationer också. och dessa kan råka befinna sig i varsitt av två identiska rum om några kubikmeter, och utanför den enes rum kan det få finnas helt andra saker än utanför den andres, och de kommer ändå att uppleva sin tillvaro likadant, och, så länge de gör det, vara samma person.)


Ditt tankeexperiment kräver ju det. Dock anser jag att det brister just eftersom du inte tar i beaktande att det som framträder för oss som objekt många gånger är subjekt själva och då blir det problematiskt att säga vart ett intryck börjar och ett annat tar slut. Jag förhåller mig ju inte endast till mig själv och mina känslor/tankar utan också till andras - som i sin tur förhåller sig till andras o.s.v. in absurdum.


Vill du ge någon exempel på när "objekt är subjekt själva" och när detta innebär att det jag säger inte stämmer, samt varför.

Avantgardet skrev:Sen vet jag inte hur premissen "universum är oändligt" är tänkt.


Jag tänker mig att eftersom det finns oändligt många oändliga storlekar som universum kan tänkas ha, men bara ändligt många ändliga storlekar som universum kan tänkas ha, och eftersom det inte finns några övertygande skäl att anta att universum tvunget måste ha en av dessa oändligt många tänkbara storlekar snarare än någon annan av dem - torde den statistiska sannolikheten för att universum har en oändlig storlek vara oändligt mycket större än den statistiska sannolikheten för att det har en ändlig storlek. Detta innebär att universum måste vara oändligt stort. Då tycker jag att det borde finnas oändligt många exakta kopior av var och en av oss, eftersom antalet kombinationer, i vilka partiklar kan vara ordnade, inom den rymd vi människor upptar, är ändligt, och eftersom antalet [möjliga partikelkombinationer inom den rymd som vi upptar] inte är oändligt mycket större än [de av dessa möjliga partikelkombinationer som skulle utgöra oss]. Eftersom universum är oändligt stort, måste detta innebära att exakta kopior av oss existerar på oändligt många platser i universum i varje ögonblick.


Återgå till "Filosofi"

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: 21 och 0 gäster