Algotezza skrev:Aspekten av tillvaron som vi kallar naturen är ju empiriskt möjlig att studera och det är fullt möjligt att definiera naturen som det biologiska jordelivets skapare, men i regel tillskrivs ju Gud/gud fler egenskaper än att vara det biologiska livets skapare, allvetande, allkärleksfull, allestädesnärvarande. På vilket sätt kan naturen äga dessa egenskaper? Är aspekten Gud/gud med nämnda egenskaper empiriskt möjlig att studera?
Det finns problem med att definiera existensen som identisk med naturen just eftersom vi inte kan förklara saker som naturens, livets och medvetandets uppkomst. Vi kan heller inte förklara syfte, värde och mening i termer av naturliga egenskaper/händelser.
Detta betyder inte att det inte går eller att naturen som koncept inte är tillräckligt, men det är än så länge svårförklarat.
En modell är den panteistiska som kan beskriva existensen som ett spektrum av olika typer av existens. Vi kan ta en som delar kakan som så att existensens natur är "pure spirit", inuti den har vi Gud och inuti Gud har vi naturen med livet och medvetandet som lager av existens som ligger där naturen/Gud överlappar. Detta är väl den hinduistiskt delade kakan.
På så sätt kan vi förklara varför vi inte empiriskt kan hitta de andliga/Gudomliga aspekterna, dem tillhör ju inte naturen men existerar bortom den och där Gud överskrider naturen men inkluderar den. Naturen är då en del av Gud.
Liv och medvetandet uppstår då eftersom Gud kreativt skapar dem över tid, genom evolution och kanske + annat vi inte kan förstå.
Har man en fysikalistisk lins så skulle jag säga att Gud upplevs som nonsens och att då är inga av dem gudomliga sakerna kompatibla med något verkligt. Å andra sidan, det är inte heller syfte, värde, mening eller medvetandet då dessa inte är helt fysiska.
Algotezza skrev:Martinus har en egen definition av Gud, som vår omvärld och naturen samt det nav av stillhet, i vårt inre, X1, livet rör sig. Så livet kan då beskrivas som den ständigt skiftande relationen mellan gud/Gud som vårt "inre jag, X1" och Gud/gud i form av naturen och omvärlden. Detta är ju knappast möjligt att bevisa empiriskt, alltså existensen av "den inre alltid närvarande stillheten, X1, men att vi har något vi brukar kalla omvärld går att bevisa empiriskt eftersom det är den vi hämtar empirin från, men man kan förstå bilden Martinus ger teoretiskt. Jag kan också uppleva vid kontemplation, när jan "sjunker inåt", att det finns en inre gräns för mitt medvetande, en inre upplevelsehorisont eller mentalt blind fläck.
På så vis finns det ett slags bevis eftersom jag upplever att det finns "något" i mitt inre, en närvaro, som jag bara kan uppleva finns där, men jag kan bara säga att det finns där, egenskapslöst, ty existens som sådan är ju knappast en egenskap.
Marinus beskriver det fint. Spinoza talar om evighetens synvinkel och hinduismen talar om Sakshi/vittnet.
Meditativa och mystika erfarenheter ser jag som grundläggande för att ha något att gå på när man reflekterar kring verklighetens natur.
Erfarenheten kan inte "veta allt om sig själv" eller "naturen/Gud", den kan har sina arbetsområden.
Kunskapen vi kan få genom att rikta oss utåt empiriskt är en helt annan än den du har när du upplever en "närvaro i ditt inre".
Det blir lätt att verkligheten/naturen inte får innehålla bägge sidor
