Deuce Deceptor, här är mina perspektiv på det hela...
Går det att låta sina handlingar motiveras av lust och begär(vilja) utan att fastna i att försöka forma det formlösa.
Nej, för lust och begär är samma sak som att försöka forma det formlösa.
Går det att försöka uppnå något utan att bry sig om om du når målet?
Vad vill du uppnå? Du lever ju redan, du andas hela tiden. Att uppnå något att att forma (begära) något efter en form (begär). Sen om du har detta perspektiv så kommer förr eller senare kanske uppleva en hel del intressanta saker här i livet, men det är ju det livet
är!
När är saker egentligen som mest intressanta? Är inte de bästa händelserna alltid sånna som överträffar våra förväntningar? Och har vi då inte förväntningar (som vi vill forma det formlösa efter)... så vipps! det händer något intressant!
Går det att totalt acceptera livets gång och sörja klart en gång för alla...totalt acceptera förgängligheten.
Du försöker här närma dig formlösheten med ett antagande, en form. Pröva att ställa frågan igen, utan att ta med dig en form (ett antagande om att det går eller inte går). Möt formlösheten med formlöshet - så kommer svaret helt spontant av sig själv.
Ser vi antingen mysteriet eller manifestationen? Går det inte att kompromissa? Mysteriet verkar inte så himmla trevligt om man skall lyssna på Lao Tzu.
Kompromissa? Jag vet inte, jag har ingen form som jag trycker in formlösheten i. Så jag kan omöjligt veta. När jag vet - är upplevelsen avslutad. Så varför säga att vi vet? Livet fortsätter ju!
Men vad vet du om mysteriet egentligen? Du har ju fortfarande formen så längre du
vet något om mysteriet. Mysteriet kan kallas "den spontana kreativteten som skapar allt", fast det är ju inte mysteriet, eftersom mysteriet är allt annat också.