Algotezza skrev:amy skrev:Ling skrev:Den kan upplevas som verklig, men är den verkligen äkta? Stannar en påhittad sexualitet kvar som en verkligt upplevd känsla?
vad jag menar är att alla sexuella läggningar är påhittade (för att de är känslor, och känslor är tankar, dvs. påhitt)
Påhittade = sociala konstruktioner ("socialt verkliga" för dem som lever i en viss social verklighet)
eller
påhittade = ren inbillning (som med lätthet kan "tänkas bort")?
Undrar
Algotezza
Ack ack och åter ack, vad ni tror att ni vet allt, kan allt, bla bla bla...
Nu till något intressantare, nämligen mina små studieobjekt, inget mindre än mina akvariefiskar. Jag har i en annan tråd nämnt att de är betydligt mer intressanta samt besitter kvaliteter bortom vad många andra förståsigpåare gör gällande, exempelvis forskare som på fullaste allvar menar att en fisk inte upplever smärta, rent bullshit och en skam för var och en som kan tänka själv. Den som har ögon den ser och den som har öron den lyssnar, så lär man sig själv de mest grundläggande insikterna om allt mellan himmel och jord.
Jag har i ett akvarium 4 hannar och en hona av en sort. Honan har börjat bli lite till året och lever inte länge till. Därmed kan hon inte längre lägga rom och hannarna kan inte befrukta henne.
Trots detta fortsätter de att uppvakta henne, ovetandes om hennes sterila tillstånd. Hon kan inte längre försvara sig och kan inget annat göra än att stilla åse hannarnas gunst. En dag gömde hon sig, lade sig i en vrå där de andra inte längre kunde se henne. De 4 hannarna letade men gav snabbt upp, istället började de nu rikta sitt sexuella fokus på den minsta hannen, stackaren fick finna sig i rollen att bli uppvaktad som om han vore en hona. De buffade på hans undersida i upprepade attacker, för att väcka den impulsen som normalt får en hona att lägga sina ägg så att hannarna därefter kan befrukta dessa med sin säd.
Men tji var resultatet, mödan förgäves, då plötsligt upptäckte de honan igen som nu kommit fram för att äta. Hannen glömdes snabbt bort och åter började alla uppvakakta honan.
Deras beteende är inget som de själva har hittat på, de följer inget inbillat tankemönster om att så här skall det vara, de gör istället endast det de är programerade genetiskt att göra, ett beteende som skall säkra artens överlevnad oavsett om det är möjligt eller inte. Detta är det som i en krissituation med endast ett fåtal överlevande individer har inneburit skillnaden mellan utrotning och fortsatt överlevnad.
Oavsett om det handlar om en fisk eller ett annat djur, en människa, så följer vi alla denna biologiskt styrda ordning. Därmed är vi alla kapabla till att vara än det ena eller det andra endast beroende på hur vår situation ser ut. Vi är inte mer än djuret i oss, när det handlar om sex.
Men eftersom allt inom sexuella relationer alltid och till slut är situationsbetingat, ( visst, det finns de som föds som fel kön, dvs. de har mer av det andra könet inom sig än det som syns, det är en sak), men finner jag det mest troliga vara att de flesta homo och bisexuella är lite mer översexuella än heterosexuella.
Därmed förklarar det de homosexuellas och de bisexuellas, förverkligande av djupt rotade instinkter, vilket en med mindre sexuell lust endast realiserar med en av motsatt kön, därför att det då per automatik leder till färre sexuella tillfällen.
De homo-bi-sexuella är, självupptagna, allt kretsar kring penetration och egen upphetsning. De är samtidigt mer exhibitionistiska och vill ses och höras, för vem kan tänka sig en motsvarighet till pridefestivalen, anordnad av och bara för, heterosexuella?
