Är all konst likvärdig?
Moderator: Moderatorgruppen
För övrigt så är brist på en konsensus definition förekommande mer än bara hos "konst".
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
J R Auk skrev:Nej Makterna än en gång säger du att saker som du gillar är "bra" och andra saker som du inte gillar är "dåliga". Och sen gör du dina slutledningar att det ena har en funktion medan det andra inte har det.
Som sagt, i det aktuella fallet så sa jag att konst var dåligt, samt att jag ogillar konst. Rent logiskt bevisar dock detta inte att det finns ett orsakssamband. För att motbevisa detta tog jag ett exempel på en annan sak som jag ogillade, fotboll, och påpekade att denna syssla inte var dålig. För att du ska förstå vad ett orsakssamband är kan jag ta ett annat exempel. Ponera att statistiker finner att under den månad när glassförsäljningen är som störst, är också drunkningsolyckorna som flest. Sambandet återupprepar sig varje år i decennie efter decennie. Skulle du även då resonera som du gör nu, och påstå att det finns ett orsakssamband som säger att man drunknar om man äter glass? Eller skulle du som jag tänka logiskt, och inse att orsaken är sommarvärmen, som gör att folk både badar mer, och äter mer glass?
Alltså, det du säger är. Konst finns inte, det finns bara aktivitet.
Aktiviteter med en funktion är bra.
Allt som menas vara konst är inte bra eftersom det inte kan ha en funktion eftersom det egentligen inte finns.
Ja just det. Eller närmare bestämt "inte bättre än placebo". För jag säger ju att även nonsenssysslor kan utgöra ett tidsfördriv, och därmed ha en positiv effekt jämfört med nåt som är ännu mer meningslöst, typ att sitta och vänta på kollektivtrafik och glo rakt fram.
Din utilitet är bara förtäckta maktanspråk.
Ojdå, nu kommer amatörpsykologin fram...
Det är inte så att alla som går och tittar på konst är lurade av hypen. Det är rent skitsnack.
Berätta då för mig varför man tittar på konst, hellre än att titta på t.ex. planscher på Gallerix? Tja att man känner konstnären och av den anledningen har ett personligt engagemang kan ju vara en orsak, fast då kan man väl lika gärna titta förbi hemma hos honom på kaffe, det skulle väl vara mer givande än att bara glo lite på hans målningar som nån himla stalker.
Staten skulle inte behöva göra kollektiva utsmyckningar om det vore så att det fanns kapital hos de som hade ett sådant intresse, eller åtminstone en rätt till att utsmycka det offentliga rummet. Men eftersom våran ekonomi och annat ser ut som det gör så är det antingen statens kulturbidrag som gör vår miljö skön och vacker att vistas i eller ingen.
Jag håller med om att det är bra om det "offentliga rummet" är behagligt att vistas i.
Vad jag inte håller med om är att det måste vara kultur som gör det.
Kommersiella intressen har visat sig kunna tillgodose detta behov betydligt bättre. Eller tror du det är tack vare kulturbidrag som Las Vegas blivit så givande utsmyckat? Eller ta vilken galleria i USA som helst, det är ju som att komma till himlen med fontäner och marmor överallt. Eller varför inte ge sig ut i naturen, den är betydligt vackrare än en massa statyer. Hela den här staty-grejen är en kvarleva från Sovjet-tiden, när nån dogmatiker skrek att folket skulle ha balett och statyer, mer behövde de inte för att roa sig. Vakna upp, det är 2000-talet nu, folk vill ha kul! Staty-eran är ute för länge sen! Mats Hintze fattade detta redan för typ 10 år sen.
Klart att konst som alla andra sociala aktiveteter kommer befläckas av folks statusjakt och konformitet. Men att konst uppskattas och ger ett värde för många är inget du kan argumentera emot.
Jag håller ju med om att konst har ett värde i egenskap av tidsfördriv. Typ som garntavlor eller paint-by-numbers från Panduro, som senila gamlingar kan ha lika stort nöje av varenda dag, eftersom de glömt att de gjorde en likadan dagen innan. Men påstår inte konstfolket att konsten har nån sorts värde utöver att vara tidsfördriv? Har garntavlorna isåfall också det?
Städer som livnär sig på turism kommer investera i utsmyckningar, men enligt samma logik kommer fabrikstäder absolut inte utsmyckas.
Och jag anser inte att resurserna som naturen ger är så fördelade att ansvaret för utsmyckningen faller lika på alla.
Än en gång kan jag hålla med dig om vi slopar alla lagar och inte tvingar folk att betala för ett väsen likt polisen som hindrar folk att personligen skapa uttryck i sin miljö så att den blir, åtminstone för dem, trivsam.
Matz Hinze lite av en idol? Han försökte bränna upp hus i närområdet där jag bodde så jag delar inte den synen, det verkar inte vara så produktivt. Tycker faktiskt inte heller att statysprängningar på Millesgården är positivt.
Om inte medborgarna äger tillgångar för att utsmycka det offentliga rummet, och inte staten ser till det, då kommer enbart kommersiella intressen smycka rummet. Och alltså så skapas inte rummet efter människans behov, och vi skjuter oss själva i foten.
Och jag anser inte att resurserna som naturen ger är så fördelade att ansvaret för utsmyckningen faller lika på alla.
Än en gång kan jag hålla med dig om vi slopar alla lagar och inte tvingar folk att betala för ett väsen likt polisen som hindrar folk att personligen skapa uttryck i sin miljö så att den blir, åtminstone för dem, trivsam.
Matz Hinze lite av en idol? Han försökte bränna upp hus i närområdet där jag bodde så jag delar inte den synen, det verkar inte vara så produktivt. Tycker faktiskt inte heller att statysprängningar på Millesgården är positivt.
Om inte medborgarna äger tillgångar för att utsmycka det offentliga rummet, och inte staten ser till det, då kommer enbart kommersiella intressen smycka rummet. Och alltså så skapas inte rummet efter människans behov, och vi skjuter oss själva i foten.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
Makterna skrev:Vad jag säger angående kultur är inte att den är trist, för att jag tycker det, utan att den inte finns - det är en hype!
Kan du härleda detta för mig? För jag tycker det är konstigt, du nämner nämligen en massa olika saker som du finner estetiskt tilltalande; såsom naturen, The Strip i Las Vegas, köpcentrum med marmor och fontäner, osv. Jag förstår inte var skillnaden skulle ligga mellan att njuta av ett casino på The Strip och att njuta framför Mona Lisa. Jag har inte läst hela tråden, men om du inte redan förklarat detta närmare så skulle jag vara tacksam om du kunde redogöra för var skillnaden egentligen ligger.
Jag misstänker nämligen att du bara pratar om din smak.
Eller varför inte ge sig ut i naturen, den är betydligt vackrare än en massa statyer. Hela den här staty-grejen är en kvarleva från Sovjet-tiden
Det står dig naturligtvis fritt att föredra det ena framför det andra, men det är fånigt att påstå att vurmandet för statyer skulle vara en kvarleva från Sovjet-tiden, eftersom statyer funnits långt tidigare i vår historia än så. Varför känner du en så stor aversion mot att det finns de som har en annan smak än du själv?
Vakna upp, det är 2000-talet nu, folk vill ha kul! Staty-eran är ute för länge sen!
Natur-eran är i sådana fall ännu mer ute. Varför dessa slappa, verklighetsfrånvända argument? Det är ju mycket enklare att bara konstatera det uppenbara:
Du föredrar naturen och casinon framför statyer.
Det finns andra människor som gör det motsatta.
Varför försöka sätta det ena framför det andra? Du verkar mena att konstälskare gör just detta, fast åt andra hållet, eftersom du skriver:
Men påstår inte konstfolket att konsten har nån sorts värde utöver att vara tidsfördriv? Har garntavlorna isåfall också det?
Först och främst kan även garntavlor och paint-by-numbers ha ett estetiskt värde. Om man menar annorlunda så ägnar man sig åt snobbism. Men de högre värden du talar om tror jag är andra saker; såsom vad konsten kan säga oss, vilka tankar den kan väcka och vad den kan kommentera.
Eftersom konstvärlden intresserar sig för vissa frågor, så är det lätt att anklaga dem för snobberi och elitism om man inte känner att man kan förstå vad som behandlas, och om man har mindervärdeskomplex. Jag resonerar dock annorlunda:
Kom nämligen ihåg att samma typ av diskussioner hålls av nördar inom alla olika områden. Fantasynördar kan diskutera om rundsköldar passar till alver på exakt samma sätt som konstnördar pratar om sina grejer, och jag lovar att det finns casinonördar som kan prata på samma lyriska sätt om blinkande lampor.
Det är inte snobbism. Det är bara helt naturligt att när man intresserar sig tillräckligt mycket för en viss sak, och omger sig av det jämt och ständigt, så börjar man också se detaljer och mönster i detta som vanliga betraktare undgår. Det medför att nördar - oavsett ämnesområde - börjar tycka att vissa saker blir "viktiga" och "intressanta" som vanliga betraktare inte alls kan förstå. Du och jag kan tycka att konstnördar verkar "snobbiga" när de pratar nonsensspråk framför obegripliga statyer, men då glömmer vi att konstnörden förmodligen tycker att vi är lika obegripliga åt andra hållet när vi pratar om det vi gillar.
Science Fiction-fantaster brukar känna detta särskilt tydligt. Då och då händer det att en författare från den "fina" litteraturen skriver ett S/F-verk, och S/F-nördarna brukar alltid bemöta det med en axelryckning eftersom dessa verk alltid staplar klyschor på varandra, såsom att framtidssamhället är en fascistisk kontrollstat, osv. Konstnördarna kan säga "ooh, vad spännande med science fiction!" medan S/F-nördarna har sett allt tusen gånger förut. Och när S/F-nördarna visar sina favoriter för konstnördarna så förstår de i sin tur ingenting.
Det är inte snobbism. Det är bara vad som händer, helt naturligt, när olika sorters nörderi möts.
Så: Ja, det är möjligt att garntavlor har liknande högre värden. Så fort det uppkommer några garntavlenördar så kan vi fråga dem.
J R Auk skrev:Städer som livnär sig på turism kommer investera i utsmyckningar, men enligt samma logik kommer fabrikstäder absolut inte utsmyckas.
Utsmyckningar på en fri marknad, uppstår om det finns efterfrågan på dem. I USA är det inte bara Las Vegas som har utsmyckningar utan även andra städer. I industriområden finns såklart inga utsmyckningar, men det lokala shoppingcentrat, där folk träffas och umgås, har såklart utsmyckningar. Utan att det fördenskull måste till nån Mamma Staten som sätter upp dem.
Matz Hinze lite av en idol? Han försökte bränna upp hus i närområdet där jag bodde så jag delar inte den synen, det verkar inte vara så produktivt. Tycker faktiskt inte heller att statysprängningar på Millesgården är positivt.
Nä han var ju knarkskadad så hans projekt blev ju inte så bra i slutändan, hade han kollat upp saken bättre hade han märkt att Millesgården inte är statlig utan tydligen privatägd. Inte ens att spränga statliga statyer vore direkt konstruktivt, eftersom det inte löser grundproblemet - att staten rånar folk för att kunna bekosta onödigheter. Men det skulle vara en sympatisk motreaktion mot problemet. Och pga att den s.k. samhällsdebatten sker genom dagstidningar, som finanseras av statligt presstöd och journalister som är utbildade på journalisthögskolan (kommunismens högborg) och är med i facket, så kan man inte i Sverige få gehör för en debatt kring huruvida beskattning verkligen är lämpligt när den går till såna icke-basbehov som kulturfjanteri! Observera att kulturfjanteri bara är ett exempel, det är inte primärt kulturstödet jag vänder mig mot, det är bara ett tydligt exempel på statens synsätt på individen. Det finns såklart många andra onödigheter som staten sysslar med också. Som jag sagt tidigare: Skatt är såklart stöld, men stöld kan vara legitim, förutsatt att den krävs för att bekosta något nödvändigt. Så sker dock inte i Sverige, och därför sysslar den svenska staten med "stöld", dvs "brott". (Observera citattecknen, eftersom ju brotten de begår inte är mot lagen, som de ju skriver själva)
Om inte medborgarna äger tillgångar för att utsmycka det offentliga rummet, och inte staten ser till det, då kommer enbart kommersiella intressen smycka rummet. Och alltså så skapas inte rummet efter människans behov,
Om inte staten ser till att ge folk mat, så kommer enbart kommersiella intressen att sälja mat, och då skapas inte maten efter människans behov. Då kommer vi få onyttig mat, och den kommer vara väldigt dyr, och all mat kommer vara äcklig. Nä, livsmedelsbutikerna måste vara statliga, sånt viktigt kan inte överlåtas på privata entreprenörer! På det där naiva sättet trodde man förr, i Sovjet...
Då återstår bara att argumentera för varför industriarbetare inte skall få ha konst i sina kvarter .... .... .... .
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
Han var nog inte knarkskadad, han uppvisade skumt beteende vid ung ålder, förmodligen innan "knarket" satt tänderna i honom.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
Om inte staten ser till att ge folk mat, så kommer enbart kommersiella intressen att sälja mat, och då skapas inte maten efter människans behov. Då kommer vi få onyttig mat, och den kommer vara väldigt dyr, och all mat kommer vara äcklig. Nä, livsmedelsbutikerna måste vara statliga, sånt viktigt kan inte överlåtas på privata entreprenörer! På det där naiva sättet trodde man förr, i Sovjet...
Ja tacka vet jag familjen Dafgård eller konglomeratet (?) Findus, som vill oss väl och ger oss nyttig mat. Servera det till en hund och se på reaktionen......
Men det är klart, vårt fina pensionssystem klarar inte alla gamlingar, så det är väl fan inget allmänt intresse med högre medelålder.
Och dessutom, konkurrensen ser ju till att vi får billig mat på bordet, det märker vi väl alla. Det är fullt rimligt att en dvd som brutits metaller från marken och svetsats och löts, tagit olja till plasttillverkning, kostar lika mycket som 10 kg parika. Fullt rimligt och inget alls som någon slags kontrollerar marknad skulle avhjälpa. För det är så dyrt att tillverka, man måste ha mark, och man måste sätta ner saker i marken.
Sjukt att priserna inte är dyrare rent utav.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
Rising skrev:Makterna skrev:Vad jag säger angående kultur är inte att den är trist, för att jag tycker det, utan att den inte finns - det är en hype!
Kan du härleda detta för mig?
Ja. Ingen här eller nån annanstans har lyckats definiera kultur på ett radionellt sätt. Därför måste det vara en hype. T.ex. så har en del sagt att det är snyggt, fast allt som är snyggt är ju inte konst! Och en del har sagt att allt man gör är kultur, men det stämmer inte heller - jag gav exempel på saker man gör men som inte i dagligt tal skulle kallas kulturella!
För jag tycker det är konstigt, du nämner nämligen en massa olika saker som du finner estetiskt tilltalande; såsom naturen, The Strip i Las Vegas, köpcentrum med marmor och fontäner, osv.
Poängen som var, när jag sa dessa exempel, var att det inte behövs statliga subventioner för "offentliga utsmyckningar". Personen som sa detta verkade tänka att offentliga utsmyckningar bara kan komma i form av konst, som är statsfinansierad. Jag hävdar snarare att offentliga utsmyckningar kan vara snygga, intressanta, roliga, och inte alls konstiga!
Jag förstår inte var skillnaden skulle ligga mellan att njuta av ett casino på The Strip och att njuta framför Mona Lisa.
Nä sålänge man njuter så är det ju njutning. Skillnaden är att det finns ett fenomen som man skulle kunna kalla pseudonjutning, som alla säkert känner igen. Föreställ dig att du går i en guidad grupp och guiden trummar upp en spänning, "nu bakom nästa dörr kommer ni se något alldeles otroligt", och sedan efter en konstpaus öppnar han sakta dörren. Oavsett vad som då gömmer sig bakom dörren, kommer säkert gruppen att på given signal flämta av hänförelse, och tro sig tycka att det de ser verkligen är alldeles otroligt. DET är den hype som "kultur" och "konst" bygger på. (Anm: Alla hypes har inte med konst att göra). Om man hör att nån som är "stor på scenen", t.ex. Thorsten Flinck, har gjort en utställning, och ställt ut nånting, så kommer såklart ingen att tycka annat än det han ställer ut är bra. Alldeles oavsett vad han ställer ut. Om en gammal mystisk indian med fårigt ansikte som gjort sig känd för kritik mot Irak-kriget ställer ut någonting, då är det också konst. Men om en vanlig person som ingen känner och som ingen har empati med, ställer ut något, först då vågar folk se att kejsaren är naken. Den här gruppsykologin, scenpsykologin, bygger alltså på det som humanisterna eufemistiskt kallar "empati", dvs hatet och intoleransen mot de som man inte sett i ögonen och skakat hand med, som man inte delar några referensramar med. För som bekant har ju humanister trots sin mjuka image inte alls empati med allt och alla, till skillnad mot vad de gärna vill påskina, de falska asen - deras empati är villkorad, även om den är lätt vunnen (räcker med att säga att man tillhör nån av socialismens sympatiska grupper; kvinnor, bögar, arbetare, muslimer, ja det finns många fler).
Varför känner du en så stor aversion mot att det finns de som har en annan smak än du själv?
Det var fulretorik, eftersom jag ju bestrider att det skulle vara en
smaksak.
Du föredrar naturen och casinon framför statyer.
Fel, jag gillar inte alls casinon per se. Casinot i Göteborg är ingenting alls att hänga i julgranen, exempelvis. Naturen per se är heller inte intressant, däremot gillar jag natur som på något sätt är vacker, t.ex. genom att vara vild, omväxlande, storslagen eller något annat som jag eller någon annan tycker utgör en skönhetsfaktor. Men enligt själva det som borde vara definitionen av kultur (enligt härledning längst upp) så kan inte kultur ha någon skönhetsfaktor (iallafall ingen primär) och följdaktligen kan människan inte direkt njuta av kultur. Visst, man kan smaka på en filmjölkstavla om man gillar filmjölk och tycka det är gott. Eller man kan tycka att en Zorn-kulla är sexig. Eller att en John Bauer-målning är romantisk. Men detta är ju indirekta njutningar, man njuter isåfall inte av själva det som är konst, för man hade ju lika gärna kunnat njuta av en vanlig tallrik filmjölk, eller av en naken dam på nåt nakenbad, eller tittar på en illustration i nån Sagan om Ringen-bok.
Jag förstår hur du menar med snobbism, och att all kultur inte är snobbism. Då är vi kanske överens så långt som att när jag t.ex. hellre bowlar än demonstrerar på första maj, eller om jag går på striptease hellre än på konstgalleri, då är jag fördenskull inte "okulturell". Men jag håller ändå inte med, för vad är då kultur? Är det allt? Om det är allt, varför behövs då ordet?
J R Auk skrev:Om inte staten ser till att ge folk mat, så kommer enbart kommersiella intressen att sälja mat, och då skapas inte maten efter människans behov. Då kommer vi få onyttig mat, och den kommer vara väldigt dyr, och all mat kommer vara äcklig. Nä, livsmedelsbutikerna måste vara statliga, sånt viktigt kan inte överlåtas på privata entreprenörer! På det där naiva sättet trodde man förr, i Sovjet...
Ja tacka vet jag familjen Dafgård eller konglomeratet (?) Findus, som vill oss väl och ger oss nyttig mat. Servera det till en hund och se på reaktionen......
Visst, ingen tycker väl att Dafgård/Findus är den godaste maten som finns, däremot tycker många att det är den smidigaste maten som finns. Och många tycker ofta att smidighet är det viktigaste när man väljer mat. Marknaden fungerar bra som ger oss såväl snabbmat, som andra sorters mat. En statlig matmarknad hade aldrig kunnat ge oss lika brett urval. Är det något du saknar på den fria matmarknaden, som de skulle ha på en förstatligad matmarknad?
J R Auk skrev:Då återstår bara att argumentera för varför industriarbetare inte skall få ha konst i sina kvarter .... .... .... .
Va? Man bor väl inte i industriområdena? Och på arbetstid är man ju inomhus i fabriken, och kan inte se eventuell konst utanför. Industriområden är ju dessutom till för att ha billiga markpriser. Hela idén förstörs ju om man ska göra dem attraktiva, då drar man bara till sig ännu mer pundare (pundare gillar ju att smyga runt i industriområden, där de kan vara lite avskilda). Men vissa större arbetsplatser har faktiskt konst inomhus. Alldeles utan att staten har gjort den. Och de har även andra former av utsmyckningar, t.ex. läckra entréer med stora glaspartier, marmorgolv, etc. Betydligt mer lättsmält än statyer.
Makterna skrev:Ingen här eller nån annanstans har lyckats definiera kultur på ett radionellt sätt. Därför måste det vara en hype.
Så brukar inte ordet "hype" definieras.
Betyder det att begreppet "hype" är en hype?
Den här förklaringen låter inte helt genomtänkt. Det vimlar ju av ord som vi inte har någon allmän definition på. På samma sätt som somliga säger "allt är kultur" så säger många "allt är politik", men betyder det att även politik är en hype?
Det känns som om du jäktat fram en förklaring. På vilket sätt tycker du att jag missförstått dig?
Poängen som var, när jag sa dessa exempel, var att det inte behövs statliga subventioner för "offentliga utsmyckningar". Personen som sa detta verkade tänka att offentliga utsmyckningar bara kan komma i form av konst, som är statsfinansierad.
*nickar* Ja, jag håller med dig om att det är skitsnack. Jag tycker det var så dumt att jag helt enkelt ignorerade det.
det finns ett fenomen som man skulle kunna kalla pseudonjutning, som alla säkert känner igen. Föreställ dig att du går i en guidad grupp och guiden trummar upp en spänning, "nu bakom nästa dörr kommer ni se något alldeles otroligt", och sedan efter en konstpaus öppnar han sakta dörren. Oavsett vad som då gömmer sig bakom dörren, kommer säkert gruppen att på given signal flämta av hänförelse, och tro sig tycka att det de ser verkligen är alldeles otroligt. DET är den hype som "kultur" och "konst" bygger på. [...] Den här gruppsykologin, scenpsykologin, bygger alltså på det som humanisterna eufemistiskt kallar "empati", dvs hatet och intoleransen mot de som man inte sett i ögonen och skakat hand med, som man inte delar några referensramar med. För som bekant har ju humanister trots sin mjuka image inte alls empati med allt och alla, till skillnad mot vad de gärna vill påskina, de falska asen - deras empati är villkorad, även om den är lätt vunnen (räcker med att säga att man tillhör nån av socialismens sympatiska grupper; kvinnor, bögar, arbetare, muslimer, ja det finns många fler).
Du ger uttryck för en stor bitterhet mot konstetablissemanget och mot humanister, men jag hoppas du inser att din kritik är på väldigt låg nivå här. Du målar upp stereotypa karikatyrer, men din kritik missar målet. Jag förklarade tidigare att detta som vi oinsatta tolkar som hype inte blott är en fråga om tomma luftslott, utan tvärtom är ett fenomen som kan skönjas inom alla intresseområden som handlar om smak. Splatterfilmsälskare, fantasydiggare, sportfiskare, extremsportare, m.m. uppvisar alla samma sorts fenomen.
jag ju bestrider att det skulle vara en smaksak.
Men var är dina argument? Du lyfter fram skrönor om gamla indianer, men de saknar ju förankring i verkligheten. Det vimlar av exempel från verkligheten som inte följer den mall du påstått skulle vara rådande.
Visst, man kan smaka på en filmjölkstavla om man gillar filmjölk och tycka det är gott. Eller man kan tycka att en Zorn-kulla är sexig. Eller att en John Bauer-målning är romantisk. Men detta är ju indirekta njutningar, man njuter isåfall inte av själva det som är konst, för man hade ju lika gärna kunnat njuta av en vanlig tallrik filmjölk, eller av en naken dam på nåt nakenbad, eller tittar på en illustration i nån Sagan om Ringen-bok.
Okej, men jag då? Jag njuter av Van Gogh's självporträtt, men jag tycker inte att karln är snygg och skulle inte njuta av ett fotografi av hans nuna. Det finns stilleben jag älskar att se på, men jag får ingen njutning av att titta på fruktskålar i sig. Jag gillar både många John Bauer-målningar och John Howe's Sagan om Ringen-illustrationer, men jag tycker inte automatiskt om alla bilder som föreställer troll (Paul Bonner tycker jag exempelvis inte om). Jag älskar Glengarry Glen Ross och Apocalypse Now, men jag finner varken säljarbranschen eller militären vara ett dugg lockande. Jag njuter enormt av språket i boken Blonde, men jag skiter fullständigt fan i Marilyn Monroe, som boken handlar om. Osv, osv.
Vad jag gillar är helt enkelt hur dessa olika verk är framförda, inte vad de föreställer, vad de handlar om eller vilket medie de är skapade genom. Jag älskar berättarkonsten i Carl Barks Kalle Anka-serier, penseldragen och kompositionerna i Muchas affischer, leken med former och ytor i mången Art Deco-arkitektur.
Hur förklarar du det, eftersom det inte ryms i din teori?
Men jag håller ändå inte med, för vad är då kultur? Är det allt? Om det är allt, varför behövs då ordet?
Först: Nej, det kan inte vara "allt". Det argumenterar du mycket övertygande emot, och jag är helt på din sida där.
Vad är det då? Tja, precis som med många andra begrepp (såsom "politik" och "kärlek") så är de allra flesta av oss överrens om vad för något som vi enklast skulle kunna applicera begreppen på: Det finns ju saker vi kan peka på, som typ alla människor skulle erkänna som konst, politik eller kärlek. I den bemärkelsen är begreppen ostensiva, utpekande. Vi har som barn lärt oss dem genom att få typfall av dem utpekade för oss, inte genom att få dess gränser tydligt definierade. Mycket riktigt så är vi också sällan helt överrens om var gränserna egentligen går för var och en av dessa begrepp. De är svåra att definiera gränserna på.
Själv tvivlar jag faktiskt lite mellan två olika definitioner:
1. Konst är det som är menat att bli varseblivit för dess egna kvaliteter, utan att fylla någon funktion utöver detta. Alltså inte trafikskyltar, varmvattenberedare, nyhetssändningar eller stegar. Inte polissirener - utan ljud som bara är till för att lyssnas på för sin egen skull. Inte instruktionsmanualer - men väl bilder som är till för att betraktas för sin egen skull. Inte stolar - men väl skulpturer som är till för att... bla bla, du fattar.
2. Konst är det som är skapat för sin egen skull. Alltså; om jag håller tal på en företagsmiddag (till exempel) så kan jag göra det av massor av olika anledningar: För att impa på någon tjej, för att försöka klättra uppåt i karriären, för att leverera någon syrlig kommentar mot en konkurrent, för att distrahera gästerna medan min kumpan rånar dem, osv. Men om jag gör vad jag gör för blotta utövandet i sig, för att jag älskar tal och att hålla tal, då är det konst.
(Den förstnämnda har jag hittat på själv, den andra kommer från serietecknaren Scott McCloud. Jag gillar dem båda, och tror att jag egentligen ligger någonstans i mitten. Men som sagt, gränsdragningen hos ostensiva termer är svårt. (Jag har ingen aning om hur man ska definiera Kärlek!))
Nå, det var min åsikt. Som du ser tycker jag inte att kultur är "allt" och jag har absolut användning av begreppet trots att jag inte kan definiera det helt tydligt. Detsamma gäller för massor av andra begrepp (kärlek och politik, exempelvis), men det betyder inte att man kan avfärda dem såsom varandes "hype".
- Skogsälvan
- Avslutat konto
- Inlägg: 5803
- Blev medlem: 28 jun 2005 18:54
Rising skrev:Makterna skrev:Ingen här eller nån annanstans har lyckats definiera kultur på ett radionellt sätt. Därför måste det vara en hype.
Så brukar inte ordet "hype" definieras.
Nä jag sa inte att det är så som hype definieras, men i fallet kultur så definieras det tydligen som nåt som folk gör utan att det har något direkt värde i form av att vara snyggt, sexigt, informativt, eller bra på annat sätt. Om nån har en annan uppfattning så säg gärna ifrån.
Betyder det att begreppet "hype" är en hype?
Va? Ordet "hype" är väl inte en hype i sig? Det är ett ord, med en betydelse. Hade det däremot varit ett tomt ord, som ingen riktigt vet vad det betyder (typ "humanism" eller "demokrati") men som folk använder ändå (eller just därför), så hade det varit en hype.
Den här förklaringen låter inte helt genomtänkt. Det vimlar ju av ord som vi inte har någon allmän definition på. På samma sätt som somliga säger "allt är kultur" så säger många "allt är politik", men betyder det att även politik är en hype?
Nu är du inne på ett semantiskt sidospår. Om du inte gillar ordet hype så stryk det och ersätt med något annat som påpekar att fenomenet ifråga görs trots att det inte finns någon logisk anledning. Exempelvis vanemässigt, eller genom övertalning/glorifiering (det jag kallar hype).
Du ger uttryck för en stor bitterhet mot konstetablissemanget och mot humanister, men jag hoppas du inser att din kritik är på väldigt låg nivå här. Du målar upp stereotypa karikatyrer, men din kritik missar målet.
Vad har du för sakliga stöd till dina påståenden att jag skulle vara bitter eller att kritiken skulle befinna sig på "låg nivå"? Ja enligt kulturens egna spelregler får man såklart inte såga kulturen, det vore ju som att säga i kyrkan att Gud inte finns. Det skulle anses att vara "låg nivå". Men fördenskull inte osant. Jag är inte mer "bitter" mot kulturen än mot något annat som är bluffaktigt, t.ex. konspirationsteorier om månlandningen. Att jag säger att kejsaren är naken beror inte på att jag är "bitter" utan för att han helt enkelt ÄR naken. Jag är rak och säger sanningar när jag ser dem, sån är jag. Och speciellt viktigt är det väl att säga sanningar som folk inte redan har genomskådat. Att säga att blommor luktar gott eller att fred är bra, är självklarheter, men inget man behöver påpeka eftersom alla redan vet det. Så här på FF ägnar jag istället tiden åt att påpeka sånt som är sant men ändå inte sagts, eftersom det är "politiskt inkorrekt". Och att säga att en kejsare är naken är ju tyvärr väldigt inkorrekt, man svär ju i kejsarens kyrka. Så därför kan man förstå att vanliga fega människor inte vågar göra det.
Jag förklarade tidigare att detta som vi oinsatta tolkar som hype inte blott är en fråga om tomma luftslott, utan tvärtom är ett fenomen som kan skönjas inom alla intresseområden som handlar om smak. Splatterfilmsälskare, fantasydiggare, sportfiskare, extremsportare, m.m. uppvisar alla samma sorts fenomen.
Det du beskriver kallar jag livsstilism, men visst, vi kan kalla det kultur också. Ponera att jag som gillar Simpsons startar en Simpsonsförening där jag katalogiserar alla avsnitt på olika kriterier. På olika communities heter jag namn som har med Simpsons att göra, och i presentationerna skriver jag att Simpsons betyder allt för mig, och den som säger emot kan jag inte vara vän med. Köper alla Simpsons-tshirts och muggar etc. Isåfall är jag en nörd på mitt område, en livsstilist. Men om jag bara håller mig till att kolla på Simpsons när det kommer nya avsnitt, och kolla igen på de gamla, och njuta av satiren, utan att fördenskull nörda mig med kringaktiviteter, då är jag inte livsstilist. Utan bara en glad konsument som njuter av en produkt. Även om jag spenderar 5 timmar varje dag åt mitt Simpsons-tittande.
Hävdar du alltså att kultur är nörderi inom området för statssubventionerade verksamheter (oljemålningar och skulpturbyggande)?
Visst, man kan smaka på en filmjölkstavla om man gillar filmjölk och tycka det är gott. Eller man kan tycka att en Zorn-kulla är sexig. Eller att en John Bauer-målning är romantisk. Men detta är ju indirekta njutningar, man njuter isåfall inte av själva det som är konst, för man hade ju lika gärna kunnat njuta av en vanlig tallrik filmjölk, eller av en naken dam på nåt nakenbad, eller tittar på en illustration i nån Sagan om Ringen-bok.
Okej, men jag då? Jag njuter av Van Gogh's självporträtt, men jag tycker inte att karln är snygg och skulle inte njuta av ett fotografi av hans nuna. Det finns stilleben jag älskar att se på, men jag får ingen njutning av att titta på fruktskålar i sig. Jag gillar både många John Bauer-målningar och John Howe's Sagan om Ringen-illustrationer, men jag tycker inte automatiskt om alla bilder som föreställer troll (Paul Bonner tycker jag exempelvis inte om). Jag älskar Glengarry Glen Ross och Apocalypse Now, men jag finner varken säljarbranschen eller militären vara ett dugg lockande. Jag njuter enormt av språket i boken Blonde, men jag skiter fullständigt fan i Marilyn Monroe, som boken handlar om. Osv, osv.
Vad jag gillar är helt enkelt hur dessa olika verk är framförda, inte vad de föreställer, vad de handlar om eller vilket medie de är skapade genom. Jag älskar berättarkonsten i Carl Barks Kalle Anka-serier, penseldragen och kompositionerna i Muchas affischer, leken med former och ytor i mången Art Deco-arkitektur.
Hur förklarar du det, eftersom det inte ryms i din teori?
Nu vill jag helst inte trampa folk på tårna genom att diskutera några personliga fall, men eftersom du nu tog dig själv som exempel på saken vi diskuterar får jag väl svara ändå.
Kulturrörelsen har ju byggt upp egna regler och en egen historia, och de som då följer och refererar till dessa regler anses inom kulturrörelsen skickliga, och får credits på kulturscenen. Det är inte konstigare än så. Det handlar om simpla referensramar. Det är inte konstigare än att en blåvittsupporter kommer in på en pub och ser andra blåvittsupportrar, och då skriker "IFK!!!". Då har han ju refererat till de gemensamma referensramarna, och har automatiskt fått cred på den scenen. "Det verkar vara en schysst kille, han är en av oss", tänker supportrarnas reptilhjärnor. På samma sätt kan nån som vill bli en känd konstnär, göra ett "konstverk" som ser ut som skit, men som har någon lagom subtil referens till något annat begrepp som är specifikt för konstscenen, som är inne. Pga samvariansen mellan konst och socialism (som förklaras av att konst ju är flum) funkar politiska referenser också. Kritik mot irakkriget skulle t.ex. vara ett säkert kort. Men som sagt, lagom subtilt (det är ju konstnären som står i centrum, inte konstkonsumenten), och man måste ju vara först, man får inte härma sånt som redan gjorts.
I den bemärkelsen är begreppen ostensiva, utpekande.
Om kultur bara kan beskrivas ostensivt, måste det vara nåt som inte stämmer, nåt som är irrationellt?
Själv tvivlar jag faktiskt lite mellan två olika definitioner:
1. Konst är det som är menat att bli varseblivit för dess egna kvaliteter, utan att fylla någon funktion utöver detta. Alltså inte trafikskyltar, varmvattenberedare, nyhetssändningar eller stegar. Inte polissirener - utan ljud som bara är till för att lyssnas på för sin egen skull. Inte instruktionsmanualer - men väl bilder som är till för att betraktas för sin egen skull. Inte stolar - men väl skulpturer som är till för att... bla bla, du fattar.
Ja, det sammanfaller ju med min definition. Så då är frågan - är det inte irrationellt att anse att konst ska ha "en egen skull"? Individer är ju de enda som kan känna lycka, och lycka anser jag vara den enda meningen här i världen. Allt materiellt saknar därmed syfte, utom om det gynnar någon individs (eller några individers) lycka. Ett konstföremål saknar värde, förutom om det är sexigt, informativt, prydligt eller har någon annan egenskap som förmår göra någon individ glad. (Och som jag redan sagt så visst kan konst ha ett värde, men inget konstvärde! En konstsamlare som kompletterar sin samling blir förstås väldigt glad, fast detsamma gäller nån snorkråkesamlare som kommer upp i 1000 stycken, så konsten har alltså inget konstvärde, utan här ett samlarvärde)
2. Konst är det som är skapat för sin egen skull. Alltså; om jag håller tal på en företagsmiddag (till exempel) så kan jag göra det av massor av olika anledningar: För att impa på någon tjej, för att försöka klättra uppåt i karriären, för att leverera någon syrlig kommentar mot en konkurrent, för att distrahera gästerna medan min kumpan rånar dem, osv. Men om jag gör vad jag gör för blotta utövandet i sig, för att jag älskar tal och att hålla tal, då är det konst.
Men allt som man älskar att göra är väl inte konst, och all konst älskar man kanske inte att göra heller, många konstnärer har väl gjort kända verk under inflytande av andra starka känslor såsom sorg.
(Jag har ingen aning om hur man ska definiera Kärlek!))
Det kan jag. För det första bör man skilja mellan kärlekskänslor och kärleksprocessen. Kärlek börjar med kärlekskänslor, vilket är vanligt gillande av något. Kärlekskänslorna i sin tur påverkar varseblivningen på ett sånt sätt att nya upplevelser av kärleksobjektet ses genom "rosa solglasögon", dvs blir extra starka. Detta blir en självförstärkande spiral.
Kärlek har också en motsats - hat. Det fungerar precis likadant, fast där är det en negativ spiral istället.
Ibland kan man älska och hata samma objekt. Då kan man kalla det besatthet. Kärlek är också en sorts besatthet, fast dominerad av positiva känslor, medan hat är en besatthet dominerad av negativa känslor.
Nå, det var min åsikt. Som du ser tycker jag inte att kultur är "allt" och jag har absolut användning av begreppet trots att jag inte kan definiera det helt tydligt. Detsamma gäller för massor av andra begrepp (kärlek och politik, exempelvis), men det betyder inte att man kan avfärda dem såsom varandes "hype".
Politik kan man också definiera. Det kan antingen syfta på maktutövande, eller på åtgärdskonstruktioner.
Makterna skrev:Va? Ordet "hype" är väl inte en hype i sig? Det är ett ord, med en betydelse. Hade det däremot varit ett tomt ord, som ingen riktigt vet vad det betyder (typ "humanism" eller "demokrati") men som folk använder ändå (eller just därför), så hade det varit en hype.
Det ovanstående är inte den vedertagna definitionen på "hype". Så om tomma ord kvalificerar som "hype" så faller även ordet "hype" in i definitionen. Vi har en paradox här.
Nå; jag skriver inte det här för att jag vill diskutera ordet "hype". Jag skriver det för att visa att ditt argument - kultur är hype eftersom det saknar en enskild rationell förklaring - leder till orimliga konsekvenser. Därför verkar resonemanget halta.
Om kultur bara kan beskrivas ostensivt, måste det vara nåt som inte stämmer, nåt som är irrationellt?
Nej, varför då? Jag gissar att du menar irrationellt i något särskilt, specificerat sammanhang, och då kan du däremot ha en poäng i vad du skriver. Om du lyckas peka på vad du menar här så tror jag att du kan lösa en stor del av de missförstånd som präglat tråden.
Typ att ordet inte används konsekvent. Om det är vad du menar med "irrationellt" så kan jag se hur du kan ha en poäng.
Vad har du för sakliga stöd till dina påståenden att jag skulle vara bitter eller att kritiken skulle befinna sig på "låg nivå"?
Tillmälen som "de falska asen" är helt onödiga för kritik med höga anspråk. Av de möjliga anledningarna till ett sådant utspel så gjorde jag en kvalificerad gissning på bitterhet. Om jag var fel ute så beklagar jag min bristande intuition. Det var inte min avsikt att lägga ord i din mun.
Ja enligt kulturens egna spelregler får man såklart inte såga kulturen, det vore ju som att säga i kyrkan att Gud inte finns.
Nejdå, men det är som att säga att religion inte finns.
Oavsett om man gör det i kyrkan eller inte så är det ett ganska konstigt uttalande. Hur skulle du reagera om någon sade att hantverk var en hype? Jag menar: Det är inget konstigt att säga att man inte tror på Gud. Det är heller inget konstigt att säga att man tycker att Picasso är en charlatan, eller att skriva att man tycker impressionism är skit. Allt det där är ju bara uttryck för ens personliga övertygelse och smak, och du får ha vilken smak och vilka åsikter du vill. Men det blir konstigt när du säger något som är jämförbart med "politik finns inte!" för då visar du bara att du använder vissa ord på ett annat sätt än alla oss andra.
Jag är inte mer "bitter" mot kulturen än mot något annat som är bluffaktigt, t.ex. konspirationsteorier om månlandningen.
Konspirationsteorier om månlandningen är en enskild företeelse. Sådana kan vara bluffaktiga. Kultur är däremot en allmän företeelse. Hur kan en allmän företeelse vara bluffaktig? Det är som att säga att konspirationsteorier som allmänt begrepp skulle vara bluffaktigt, och det är ju helt meningslöst. Alltså använder du ordet på ett annat sätt än resten av mänskligheten. Det är inte riktigt samma sak som att säga att kejsaren är naken...
Det är snarare som att säga att kejsaren är en fisk.
När ens åsikt säger att alla andra människor i hela världen använder ett ord fel, eftersom de inte använder det på samma sätt som man själv gör, då är det nog faktiskt rimligare att anta att det är man själv som missförstått ordet.
Hävdar du alltså att kultur är nörderi inom området för statssubventionerade verksamheter (oljemålningar och skulpturbyggande)?
Nej. Men jag trodde faktiskt det var så du menade; eftersom du bara använde sådana exempel. Om du inte gör det så har vi det avklarat. Skönt.
Nu vill jag helst inte trampa folk på tårna genom att diskutera några personliga fall, men eftersom du nu tog dig själv som exempel på saken vi diskuterar får jag väl svara ändå.
Kulturrörelsen har ju byggt upp egna regler och en egen historia, och de som då följer och refererar till dessa regler anses inom kulturrörelsen skickliga, och får credits på kulturscenen. Det är inte konstigare än så. Det handlar om simpla referensramar.
Ingen risk att trampa mig på tårna. Jag håller nämligen med dig fullt ut här - det här är precis vad jag sökte peka på tidigare, även om du formulerar det bättre. En person som enbart ser en enda biofilm vartannat år kan tycka att även den mest stereotypa och standardiserade slentrianberättelse är hur nydanande och spännande som helst, medan en van cineast kommer få det svårt att bli engagerad i handlingen eftersom han sett samma intriger och berättartekniska knep tusen gånger förut. Deras olika referensramar påverkar alltså deras förväntningar och deras smak. Jag håller helt med dig; det är referensramarna som är nyckeln.
Men det här gäller ju för allt som har med smak att göra; även för naturen, köpcentrum och casinon - som du själv har nämnt. Vidare gäller det för såväl gammal traditionell "finkultur" som för harlequinnoveller, splatterfilmer och könsrock. Så hur kan man påstå att just en enskild del av allt detta skulle vara bluff medan inte det andra är det?
då är frågan - är det inte irrationellt att anse att konst ska ha "en egen skull"? Individer är ju de enda som kan känna lycka, och lycka anser jag vara den enda meningen här i världen. Allt materiellt saknar därmed syfte, utom om det gynnar någon individs (eller några individers) lycka. Ett konstföremål saknar värde, förutom om det är sexigt, informativt, prydligt eller har någon annan egenskap som förmår göra någon individ glad. (Och som jag redan sagt så visst kan konst ha ett värde, men inget konstvärde! En konstsamlare som kompletterar sin samling blir förstås väldigt glad, fast detsamma gäller nån snorkråkesamlare som kommer upp i 1000 stycken, så konsten har alltså inget konstvärde, utan här ett samlarvärde)
Ja! "någon annan egenskap som förmår göra någon individ glad"; det är precis vad jag kallar för konstvärde - för mig. Ibland är det en konstnärs lek med färger, komposition och ytor; ibland är det ett hårdrocksriff som svänger; ibland är det en ljussshow på ett casino; och ibland är det en oväntad twist i ett Kalle Anka-äventyr. De är alla exempel på olika saker som gör mig glad, och som finns hos konsten i sig. (Och - vilket du pekade på ovan - som jag uppskattar pga mina referensramar. Jag uppskattar exempelvis sånt som jag inte kan göra själv, sånt som jag inte sett förut och sånt som med fräscha perspektiv kommenterar sånt som finns omkring mig i min vardag)
Det är väl inget irrationellt med det?
Men allt som man älskar att göra är väl inte konst, och all konst älskar man kanske inte att göra heller
Jag håller helt med dig. Det är just därför jag inte nöjt mig med enbart den definitionen.
Kärlek börjar med kärlekskänslor, vilket är vanligt gillande av något. Kärlekskänslorna i sin tur påverkar varseblivningen på ett sånt sätt att nya upplevelser av kärleksobjektet ses genom "rosa solglasögon", dvs blir extra starka. Detta blir en självförstärkande spiral.
Kärlek har också en motsats - hat. Det fungerar precis likadant, fast där är det en negativ spiral istället.
Ibland kan man älska och hata samma objekt. Då kan man kalla det besatthet. Kärlek är också en sorts besatthet, fast dominerad av positiva känslor, medan hat är en besatthet dominerad av negativa känslor.
[...]
Politik kan man också definiera. Det kan antingen syfta på maktutövande, eller på åtgärdskonstruktioner.
Det är inga dumma beskrivningar. Jag tackar för dem.
Men de är ganska typiska fall av ostensiva utpekanden. Du menar ju exempelvis inte att allt som är maktutövande eller en åtgärdskonstruktion skulle vara politik, och jag tror att du även skulle gå med på att samhällsåskådningar skulle kunna kvalificera som politik, även när de inte konstruerar åtgärder eller utövar makt. Så även om du pekar ut i en riktning som jag helt klart håller med om är "politik", så är det svårt att definiera var gränserna egentligen går. Precis som med konstbegreppet.
Begrepp som inte är ostensiva är exempelvis änka och tjog. De har tydliga och uttryckliga definitioner med glasklara gränser. Vi har inte lärt oss dem genom att få enskilda fall utpekade för oss, utan vi har lärt oss deras definitioner, varpå vi sedan kunnat tillämpa dem överallt.
Återgå till "Kultur - konstarterna"
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 1 och 0 gäst