Teleporting problem
Moderator: Moderatorgruppen
En tanke som for igenom mig nu när ja läste om hjärndöd och medvetande i inlägget ovanför.
För några år sedan läste jag att man kunde frysa ner liv och få individen att bli död. Men man kunde senare tina upp livet igen. Jag vet inte om man har lyckats med mindre djur, som insekter eller kanske även primater.
Skulle det ha skett, och medvetandet finns kvar och man lever, så blir ju teleportring inget andligt problem,
mer fysiskt hur vi paketerar in materia för att senare packa upp den igen. Medvetandet här följer med individens fysiska kropp. (men det motsäger inte att själen/medvetandet kan befinna sig i ett annat plan och den djupfrysta människan har sitt medvetande i en annan dimension. Det fick mig att tänka på vilken film jag ska se i helgen, gissa vilken : ) hint: sandra bullock.
För några år sedan läste jag att man kunde frysa ner liv och få individen att bli död. Men man kunde senare tina upp livet igen. Jag vet inte om man har lyckats med mindre djur, som insekter eller kanske även primater.
Skulle det ha skett, och medvetandet finns kvar och man lever, så blir ju teleportring inget andligt problem,
mer fysiskt hur vi paketerar in materia för att senare packa upp den igen. Medvetandet här följer med individens fysiska kropp. (men det motsäger inte att själen/medvetandet kan befinna sig i ett annat plan och den djupfrysta människan har sitt medvetande i en annan dimension. Det fick mig att tänka på vilken film jag ska se i helgen, gissa vilken : ) hint: sandra bullock.
Marko skrev:En tanke som for igenom mig nu när ja läste om hjärndöd och medvetande i inlägget ovanför.
För några år sedan läste jag att man kunde frysa ner liv och få individen att bli död. Men man kunde senare tina upp livet igen. Jag vet inte om man har lyckats med mindre djur, som insekter eller kanske även primater.
Skulle det ha skett, och medvetandet finns kvar och man lever, så blir ju teleportring inget andligt problem,
mer fysiskt hur vi paketerar in materia för att senare packa upp den igen. Medvetandet här följer med individens fysiska kropp. (men det motsäger inte att själen/medvetandet kan befinna sig i ett annat plan och den djupfrysta människan har sitt medvetande i en annan dimension. Det fick mig att tänka på vilken film jag ska se i helgen, gissa vilken : ) hint: sandra bullock.
Du kanske tänker på "Björndjur"? Det är väldigt små djur som kan överleva de mest extrema situationer så som långvariga vistelser i vakuum, stark radioaktiv strålning och temperaturer nära den absoluta nollpunkten. Dessa egenskaper gör björndjuret till ett extremt intressant djur som har sporrat många vetenskapsmän och även filosofer till att seriöst begrunda ifall livet kan ha färdas genom rymden utan teknologi, ifrån en annan planet till jorden, och vara vårt ursprung. Kanske vi alla är resultatet av minimala förfäder
http://sv.wikipedia.org/wiki/Tr%C3%B6gkrypare
Dock är jag övertygad om att deras tillstånd i dvala inte är ett totalt stopp av metabolism eller övriga interna biologiska funktioner. Om så vore, skulle det naturligtvis inte kallas för "dvala" utan kallas "död" och "återupplivning". Så jag är övertygad om att inga djur kan frysas ned tills de klassas som "död" och sedan återuppliva dem vid högre temperaturer. Jag tror istället att det handlar om en extremt försänkt metabolism med mera, som är mer som att ligga i djupt ide, än att vara död. Men om du finner motbevis är jag väldigt intresserad av dem!
Okunnig skrev:Marko skrev:http://sv.wikipedia.org/wiki/Tr%C3%B6gkrypare
Dock är jag övertygad om att deras tillstånd i dvala inte är ett totalt stopp av metabolism eller övriga interna biologiska funktioner. Om så vore, skulle det naturligtvis inte kallas för "dvala" utan kallas "död" och "återupplivning". Så jag är övertygad om att inga djur kan frysas ned tills de klassas som "död" och sedan återuppliva dem vid högre temperaturer. Jag tror istället att det handlar om en extremt försänkt metabolism med mera, som är mer som att ligga i djupt ide, än att vara död. Men om du finner motbevis är jag väldigt intresserad av dem!
Mycket intressant och värt att undersöka och smaka på : )
Såg att detta lilla djur klarar av att vistas en grad över absoluta nollpunkten i några minuters tid.
vid -200C var tiden dagar eller veckor.. Jag skulle vilja se hur dom kommit fram till mätresultatet,
Svenska wikin påstod helt eller delvis avstannad metabolism, medan den engelska versionen benämnde 0.01% av dess normala metabolism. Det jag vill vete mer om är hur stor metabolism vid −272,15°C. Jag föreställer mig att denär helt avstannad och att under denna temperatur så förstörs djurets kropp rent fysiskt så att liv inte kan fortgå.
Men jag köper även din förklaring då ämnesomsättningen sjunker med fallande temperatur.
Här drar jag tanken till människors medvetande,
vad händer med medvetandet om omständigheterna runtomkring förändras.
Tankar jag haft i hela mitt liv. (åldrandet och hur man mentalt upplever tid)
(eftersom jag höll på att drunkna i en isvak om liten, så har jag tänkt mycket runt kyla och om medvetandet blir långsammare, jag upplevde hur jag tonade bort, men det kan vara skydds mekanismer som slår på)
Det vi vet är ju iallafall att under en viss temperatur så dör djuret. (och viss tid)
frystes livets tråd ner till is och sprack? ; )
parentes.
Det jag lärde mig i fysiken var att man kan manipulera med tiden som faktor.
Tex kan en radiopuls vara effektiv som miljon watt, men om tiden är miljoner gånger kortare så är effekten den samma.
man skulle i princip kunna få en så hög effekt i rumstemperatur. Här tänker jag mig hur man överför information när temperaturen är nästintill noll och tiden nästintill till 0. (planck tid)
Då skulle eventuellt mönstret kunna bevaras i ett skick, föras över med en tredimensionell scanner (alla bitar samtidigt och inte seriellt med en bit i taget)... och varelsen kan då fysiskt överleva färden...
slut på parentes tanken.
-
Justin Case
- Inlägg: 3552
- Blev medlem: 31 mar 2007 17:46
Okunnig skrev:Ursäkta att jag lägger mig i din debatt med Freddemalte, men jag kände att det var nödvändigt att ifrågasätta om du verkligen talar om medvetande här. En person som är i koma kanske inte har en medveten upplevelse under tiden, men dess hjärna blir inte hjärndöd bara för det. Annars skulle orden "koma" och "hjärndöd" vara synonymer.
Anta att en patient enligt vår tids läkarkonsts etablerade regler just klassats som hjärndöd. Och att du sedan, med någon splitt ny och revolutionerande medicinsk teknik, lyckas flytta om molekylerna i hjärnan samma väg tillbaka (samma väg som de tog från friskt till sjukt mönster, men baklänges), så att kroppen på britsen börjar röra på sig och tala och gå igen, och säga "tack för att du räddade mitt liv, när får jag träffa min fru igen?". Måste du då omdefiniera begreppet "hjärndöd", så att människor med den sortens struktur i hjärnan som den patienten hamnade i inte längre kallas för hjärndöda? Liksom man gjort ett flertal gånger tidigare, när medicinskt kunnande gått steg för steg framåt. Om vi ska hålla på så, kommer vi att få omdefiniera dödsbegreppet gång på gång hur många gånger som helst, vartefter som medicinsk-teknisk utveckling gör att gradvis allt mer fullständig förstörelse av människohjärnor kan återkallas, botas, "göras ogjord". Varför vi idag accepterar en ren mental fabrikation som "skillnaden mellan koma och hjärndöd" är bara för att vi måste beskriva skillnaden mellan hur sådana fall ser ut där vi tycker att det är värt att hålla igång respiratorn och hur sådana fall ser ut där vi inte tycker det, givet hur långt medicinsk-teknisk vetenskap kommit just i vår tid. Vår nuvarande definition av "hjärndöd" är ingen tidlös definition, den kan komma att ändras vid fortsatt medicinsk-teknisk utveckling, och därmed kan den knappast antas säga oss något om hur personkontinuitet fungerar, tycks det mig. Detsamma borde logiskt sett gälla även alla framtida definitioner av "hjärndöd" - och även "död" eftersom det knappast finns något som väsentligen skiljer "död" från "hjärndöd" (exempelvis hopplöst döda hjärtan kan ju rentav ersättas, med lyckat resultat). Hur "död" någon bör anses vara bör på sin höjd vara en gradfråga, en gradfråga som förslagsvis kan avgöras av hur långt in i framtiden tekniken för ett återställande av personen i fråga till livet antas ligga.
Den undermedvetna delen av hjärnan har troligtvis upplevelser,
Jag definierar inga undermedvetna skeenden som upplevelser så länge de förblir uteslutande undermedvetna. Om jag inte är medveten om stenen i min sko, upplever jag den inte. Min fots nerver blir visserligen stimulerade på ett omilt sätt av stenen, och dessa nerver skickar kanske signaler till min hjärna där undermedvetna skeenden sätts igång som reaktion på de signalerna, och dessa undermedvetna skeenden i min hjärna kanske i sin tur skickar undermedvetna order till min fot att trampa på mer skonsamma sätt, men så länge jag förblir omedveten om stenens existens i min sko, är den inget jag upplever, så som jag definierar "upplever". Exempel på när jag skulle använda ordet "upplever" vore om jag sa: "jag upplever irritation av stenen i min sko, därför tar jag nu av mig skon". Om jag säger något sådant, är det för att jag upplevt, d.v.s. blivit medveten om, stenen i min sko.
Om det enda som fanns i mitt liv vore de rent undermedvetna processer som sker i min hjärna och som kanske får mig att göra sådant som att trampa på ett annat sätt när jag har en sten i skon, men som inte får mig att uppleva något, ja då skulle mitt liv sakna värde för mig, för då vore jag som en robot utan känslor. Då skulle jag lika gärna själv kunna vara en sten. Eller för den delen ett träd. Jag ser därför ur värdesynpunkt ingen principiell skillnad mellan att vara en människa i koma och att vara ett träd, annat än att en människa i koma troligare mer snart än ett träd kan komma att (genom att tillfriskna från koman) börja ha upplevelser, d.v.s. leva som medveten människa (igen).
även om de inte är grundade i verkligheten, utan bara i undermedvetna drömmar som personen inte minns senare.
Jag utgick från att man i koma inte ens har några som helst drömmar (i betydelsen drömmar som ger en känslor, upplevelser), utan bara undermedvetna skeenden i hjärnan, skeenden på lika primitiv och omedveten nivå som t.ex. när de röda blodkropparna i ens blod bekämpar gifter utan att man känner något av det. Eller som när ett träd växer.
Så länge ingen som vaknat upp ur långvarig koma minns sig ha haft upplevelser under hela eller ens någon avsevärd andel av den tid han/hon legat i koma, ser jag ingen anledning att anta att upplevelser äger rum under hela tiden i koma hos alla komapatienter. Annat än om man känner att man måste ta till ett sådant ad-hoc-antagande för att rädda tesen att en kontinuerlig upplevelseström är nödvändig för varje människas överlevnad och att man dör så fort man tillfälligt upphör att ha upplevelser. Det känns väldigt ad hoc. När jag vaknar efter en natts sömn och frågar mig om jag haft en obruten ström av upplevelser hela natten igenom, säger mig mitt minne snarare "nej" än "ja". Jag ser inte varför man ska misstänkliggöra det svaret snarare än att utgå från att det återspeglar verkligheten ganska väl.
Men ett träd kan inte ha några som helst undermedvetna upplevelser då den inte har en hjärna.
Jag ser ingen större skillnad mellan ett träds växande och en människohjärnas uteslutet undermedvetna arbete. Ingen av dessa två sorters processer får någon ut någon lycka av. Endast i kraft av att i högre grad än ett träd kunna innehålla och/eller främja och/eller möjliggöra känslor, upplevelser, medvetna processer, har en människohjärna större värde än ett träd.
Den påverkas visserligen av sin miljö, och i vissa fall kan den även reagera på vissa externa situationer, men den kan ändå inte räknas som att ha undermedvetna upplevelser då den inte har någon hjärna, eller ens centralt nervsystem.
Vad har sådana teknikaliteter för praktisk betydelse jämfört med det faktum att en medvetslös människa har lika lite lycka, välbehag, konstruktiva tankar etc som ett träd har?
Om en person då skulle förvandlas till ett träd, skulle personens upplevelser upphöra,
Tills vidare, ja. Och det skulle dröja länge innan han skulle förvandlas tillbaka till medveten och sentient människa, men det är bara en tidsfråga innan han (kanske via att tidvis förvandlas till en massa andra saker också emellanåt) gör det.
-
Justin Case
- Inlägg: 3552
- Blev medlem: 31 mar 2007 17:46
Okunnig skrev:Justin Case skrev:Hur vet du att det är så? Kanske utgörs din överlevnad bara av att det finns "någon som du" någonstans, snarare än att utgöras av att en viss specifik materia på en viss plats (materia som dessutom inte förflyttas alltför snabbt (vad nu "alltför" snabbt vore)) fortsätter att kontinuerligt (hur kontinuerligt förresten?) vara organiserad i det mönster som får dig att identifiera [materien i detta mönster] som dig?
Om detta vore sant skulle det inte finnas någon skillnad mellan ett original och en kopia.
Så länge kopiorna är helt identiska, finns i rent identitetshänseende ingen skillnad mellan dem - det är väl typ själva betydelsen av ordet "identisk": att den enes identitet är densamma som den andres.
Om du leker med tanken att du blir kopierad till en exakt kopia, skulle du anse att kopian är lika mycket ett original som du är?
Ja.
Alla kopians minnen är ju konstruktioner,
Även ett originals minnen är konstruktioner (konstruerade av originalets undermedvetna).
inte upplevda av honom själv.
Jo, de minnena är upplevda av honom själv, givet att den person orden "honom själv" står för utgörs av att åtminstone någonstans finns manifesterat det mönster av partiklar som karaktäriserar honom, enbart mönstret, inte av partiklarna som materiella föremål i sig. Att man så att säga ser personer som enbart sättsadverb (frågor om "hur") och inte som substantiv (frågor om "vad") eller rumsadverb (frågor om "var"). Så som man ser på exempelvis upphovsrätt till konstnärliga och litterära verk: en författare äger inte i fysisk form någon av de böcker han sålt, och det han har upphovsrätt till har han inte upphovsrätt till på grund av var det befinner sig, utan han äger (enligt förespråkare för upphovsrätt) de abstrakta mönster i vilka han med böckerna eller någon annan form av dokumentation som exempel visat att bokstäver med fördel kan organiseras (och då inte bara bokstäver av just det typsnitt han använde, eller den storleken etc, utan vilka bokstäver som helst av dessa generella sorter, så länge de i stora drag organiseras i sagda abstrakta mönster). En viktig skillnad mellan människor och upphovsrättsskyddade verk är dock graden av existensberättigande.
Hur kan han då räknas som ett original?
Exempelvis i relation till tänkta kopior som kan komma att göras av honom i framtiden.
Varje människa är ett original i den meningen att varje människa är unik, men med "varje människa" kan jag mena "varje komplett uppsättning identiska exemplar av en given människa".
Dessutom, även om det strikt filosofiskt är möjligt, så är det inte samma sak som att det vore troligt att man överlever en sådan hypotetisk händelse. Ditt exempel kan mycket väl vara möjligt, men då jag inte ser något stöd för det, anser jag inte det som troligt. Vad grundar du denna ide på?
Jag ser inte varför det skulle vara mindre troligt än att jag existerade igår, till exempel.
Justin Case skrev:Det mönster som dina partiklar är organiserade i, och som gör att du identifierar dina partiklar som dig, förändras hela tiden, genom att du får nya erfarenheter och upplevelser, utvecklas, lär dig saker och ting, tänker nya tankar, känner nya känslor etc. Finns det någon gräns för hur kraftigt det mönstret får förändras från en sekund till nästa, om du ska överleva? Om du inom loppet av en sekund skulle förvandlas från den du är nu till den du kommer att vara om ett år - men utan att fler partiklar än nödvändigt i dig byts ut mot andra partiklar (anta att dina befintliga partiklar i största möjliga utsträckning bara omorganiseras, inom loppet av en sekund) - skulle du dö då, och en helt annan person (som bara tror sig ha varit du) ta din plats? Skulle det hänga på om allt som skulle ha skett under det "överhoppade" året sker i uppsnabbad hastighet under den där sekunden eller om varje partikel istället tar den snabbaste vägen till den plats där den ska vara för att dina partiklar ska komma att efter en sekund utgöra den du skulle vara om ett år?
Som sagt anser jag att det är högst rimligt att säga att när en person inte längre kan uppleva ett tidsflöde, händelseflöde osv, så ska man räknas som död.
I så fall skulle jag dö varje gång jag sov. Det tvivlar jag starkt på att jag gör, eftersom det inte alls känns så.
Justin Case skrev:1) Tror du verkligen att om även de där relativt få molekylerna, som nu kanske aldrig byts ut, skulle bytas ut inom loppet av ett människoliv, så skulle den människa som molekylerna är en del av dö? När skulle i så fall en sådan människa dö? När den första av dessa molekyler byts ut? När den andra av dem byts ut? Den tredje? Osv... Eller kanske först när den sista av dem byts ut? Hur som helst skulle den människans död, i sådant fall, bero på utbytandet av en enda molekyl. Är det verkligen rimligt att anta det?
2) Även om vissa molekyler i oss aldrig byts ut under vår livstid, byts alla elementarpartiklar som alla dessa molekyler består av ut under vår livstid. Jag ser inte varför molekylerna skulle vara det relevanta, varför inte snarare elementarpartiklarna, som ju molekylerna kan reduceras till?
1) Detta är snarlikt vad en annan person frågade, huruvida man dör om en viss procent av ens hjärna byts ut mot något annat. Hur stor procent måste bytas ut innan man anses ha förlorat sin identitet och blivit en kopia?
Att man skulle ha "förlorat sin identitet" bara för att man "blivit en kopia" bestrider jag som sagt.
Jag svarar på din fråga samma sak som jag svarade på hans fråga: Jag vet naturligtvis inte vilken exakt gräns som ska räknas som gräns mellan levande eller död, om delar av dig byts ut. Men jag anser att om så pass mycket av dig byts ut att din uppfattning av tid- och händelseflöde avbryts ( med andra ord hjärndödhet ) så är du du död, och även om den modifierade kroppen kan återupplivas senare, så är det enbart en kopia av dig, inte dig själv. Men om din uppfattning av tid- och händelseflöde inte avbryts, så är du fortfarande samma person, även om din fysiska struktur må vara annorlunda. Tänk Robocop.
Om någon "ersätts av en identisk kopia", borde det väl egentligen medföra lika mycket en överlevnad för personen i fråga som när - vilket är helt normalt redan idag - tankeverksamhet sker i ömsom en del av hjärnan, ömsom i en annan del av samma hjärna, på en människa som kontinuerligt är vid medvetande och som hoppar mellan olika tankar. Medvetandeströmmen kan väl knappast veta om den byter plats från ett område till ett annat område inom en och samma hjärna eller om den byter plats från en hjärna till en annan? I båda fallen byter den plats. Då den tydligen överlever att byta plats, varför skulle det finnas någon gräns för hur snabba och långväga platsbyten den överlever?
2) Mig veterligen är det extremt sällsynt att elementarpartiklar byts ut i atomer, med möjligt undantag för när starka elektriska strömmar eller kraftig elektromagnetisk strålning rycker loss elektroner från atomer, och någon annan elektron tar dess plats. Visserligen kan fusion och fission göra det också, men det pågår inte i vår kropp mer än den väldigt långsamma sönderfallet av vissa isotoper som tex kol14. Men den processen är ändå alldeles för långsam för att kunna byta ut någon nämnvärd mängd elementarpartiklar i din kropp.
Jag tänker på bland annat ämnesomsättningen. Hjärnan består mest av fett, eller hur? Vi rekommenderas för hjärnans skull äta x antal gram omega 3- och 6-fettsyror per dag. Under en livstid torde alltså en stor del av hjärnans fett bytas ut. Varför skulle fettet annars behöva tillföras hjärnan, om inte för att ersätta fett i hjärnan som behöver bytas ut?
Vidare har jag förstått det som att det på kvantnivån inte är meningsfullt att säga att exempelvis två kvarkar med samma spinn är två kvarkar, snarare än samma kvark på två platser samtidigt. Kvantfysiken innehåller ju bland annat den egenheten att en partikel samtidigt kan befinna sig på två platser, och på endast den ena, endast den andra, och ingen av platserna - alltihop samtidigt.
Om en matematiker skulle räkna genom att flytta omkring plastfigurer föreställande siffror istället för att skriva siffror i form av pennstreck på papper, och man skulle ropa "nu tror jag du förväxlade den där sjuan mot den där i och för sig exakt likadana sjuan", skulle han inte se något som helst problem med den förväxlingen. Jag har förstått det som att fysiker betraktar elementarpartiklar på samma sätt. Det tycks mig innebära att det inte ens är nödvändigt att diskutera huruvida människohjärnans elementarpartiklar verkligen byts ut ofta eller inte; det räcker med att notera att om de skulle bytas ut, rentav hur ofta som helst, så skulle det inte innebära någon skillnad för någonting (och därmed bland annat inte för människors personkontinuitet), jämfört med om de aldrig någonsin byts ut. Därför kan man lika gärna betrakta händelsen, att en partikel byts ut mot en annan likadan partikel, som om den händelsen inte ens hade ägt rum. Därför kan en människokopia som är identisk med ett original lika gärna betraktas som originalet (förutom att naturligtvis skillnaden i lokalitet som sagt kommer att skapa skillnader i identitet med tiden).
Justin Case skrev:Nej. En person som blir teleporterad omvandlas inte till ren (i betydelsen enbart) information. Informationen om mig är inte allt som behöver existera för att jag ska existera. Om man skulle försöka teleportera mig, men teleporteringsapparaten på avsändarplatsen (varifrån jag ska teleporteras) skulle skicka informationen om mig rakt in i ett svart hål istället för till någon apparat som kan återskapa min kropp, och om originalet skulle förstöras, skulle det inte ske någon fullbordad teleportering av mig, utan jag skulle dö (om vi för resonemangets skull antar att det i övrigt aldrig någonsin någonstans därefter kommer att finnas någon kopia av mig eller på något annat sätt någon fortsättning på mitt liv). I ett svart hål finns nämligen ingen apparat som tar emot den skickade informationen, utan det svarta hålet skulle bara sluka de vågor som informationen färdas i form av, och informationen skulle gå förlorad för alltid. Samma sak om informationen bara fortsätter färdas genom yttre rymden i evighet utan att någon apparat någonsin fångar upp den och gör något av den. Misstaget du gör är att du tänker att man "omvandlas till ren information" när man teleporteras. Man omvandlas inte överhuvudtaget. Man beskrivs med ren information vid teleporteringen, för att sedan kunna fortsätta existera i form av annan materia än man före teleporteringen existerade i form av. Det enda som förflyttas vid teleporteringen är en beskrivning av en. Som med alla beskrivningar, måste beskrivningen tolkas på rätt sätt för att komma till sin rätt. Endast en korrekt byggd apparat på den mottagande platsen kan tolka beskrivningen på rätt sätt och utifrån beskrivningen skapa en materiekonstellation i form av vilken man fortsätter leva.
Fine, man omvandlas inte, man beskrivs. Det gör dock ingen skillnad i denna problematik, för din uppfattning av tid- och händelseflöde blir ändå avbruten, vare sig det är genom omvandling eller beskrivning.
Min uppfattning av tid- och händelseflöde blir avbruten när jag sover också, utan att jag dör av det. Alltså dör jag inte av att min uppfattning av tid- och händelseflöde blir avbruten - förutsatt att denna "sätts igång" igen någon gång. Detsamma torde gälla alla människor.
Matrix fenomenet är alltid en given möjlighet, men som jag skrev ovan är det skillnad mellan möjligt och troligt. Det är möjligt att vi är datorprogram som förflyttas likt teleportering hela tiden, men jag ser inget som säger att det är troligt.
Att vi lever i en datorsimulation är troligt av detta skäl:
http://www.simulation-argument.com/simulation.html
Justin Case skrev:Jag ser inte varför den skulle vara en permanent död. I en "fryst ögonblicksbild" sker ingen förändring, och där ingen förändring sker går ingen tid, och därför upptar en fryst ögonblicksbild ingen tid och kan alltså inte "hugga av" en persons existens, eftersom en persons existens är något som sker i kraft av att tid förflyter.
Jag tror inte jag förstår riktigt vad du menar, då tex ett fotografi är en fryst ögonblicksbild, men den stannar inte tiden, eller förändringar som påverkar annat än vad bilden illustrerar. En fryst ögonblicks*bild* är ju inte samma sak som fryst tid.
Det kanske var en mindre lyckad liknelse jag valde där. Naturligtvis vibrerar varje fotografi och varje dataskärmsbild etc en aning, hur stilla de än kan tyckas vara. Men om en människas hela kropp skulle frysas till blickstilla läge och lyckas vara helt orörlig under fem pikosekunder, och sedan fortsätta sina rörelser som om inget hade hänt och bete sig exakt som hon skulle ha betett sig om de fem pikosekunderna inte hade ägt rum, tycker jag att det är svårt att tänka sig att de fem pikosekunderna av icke-händelse på något sätt dödat henne "egentligen", trots att ingen observatör, ja inte ens hon själv, skulle uppfatta något annat än att hon fortsatte leva som om inget hade hänt.
Justin Case skrev:Jämför: Skulle kontinuumet mellan talet 0 och talet 1 bli "avhugget" om man tog bort ett av de reella tal det kontinuumet består av? Anta att man skulle ta bort det reella talet X, som är större än 0 och mindre än 1. Skulle då det då uppstå ett "glapp" mellan de två reella tal som utgjorde talet X:s närmaste två "grannar" i kontinuumet? Nej, för dessa två tal ligger oändligt nära varandra även när X är borttaget.
Faktiskt så skulle det inte längre vara ett enda kontinuum om du tog bort ett reelt tal, även om dess grannar är oändligt nära. Om det ska räknas som ett enda kontinuum måste alla reela tal finnas där, utan avbrott. Det är liksom den matematiska definitionen på ordet.
Men om du skulle ta bort ett reellt tal X från kontinuumet av reella tal mellan 0 och 1, hur mycket skiljer sig då talet X storleksmässigt från sina två närmaste grannar? Ingenting, väl? Alltså skiljer sig dessa två grannar inte heller storleksmässigt från varandra. Alltså kan luckan efter talet X väl lika gärna sägas inte vara någon lucka, som att vara en lucka? (Kanske lite som att en elektron kan sägas både vara på en given plats vid en given tidpunkt och samtidigt inte vara det.)
Justin Case skrev:Man brukar väl tvärtom anse att det är samma program som körs efter att datorn varit avstängd, om körandet av programmet tar vid där programmet slutade köras innan datorn stängdes av senast.
Jag tror det beror mest på slarv eller okunnighet om hur datorer fungerar.
Så om jag börjar köra programmet RearPrayer, avbryter det, stänger av datorn, slår på datorn, och datorn därefter återupptar körandet av RearPrayer där det tog paus, och fortsätter utföra exakt likadana beräkningar, ned till minsta tecken, som den skulle ha utfört om jag aldrig hade avbrutit RearPrayer, då skulle du alltså säga att det är ett annat RearPrayer som körs efter avstängningen av datorn än vad som kördes före? Vad är vitsen med att prata så? Blir inte risken för missförstånd snarare mindre om man säger att det är samma RearPrayer som körs efter som före avstängningen av datorn? Jag vill här inte diskutera språklig kutym, bara visa att vår språkliga kutym nog säger något om vad vi inser vara relevant i den verklighet vi försöker beskriva. Det leder till bättre resultat att betrakta programmet som ett och samma program före och efter avstängningen, än att betrakta de saker som händer som om ett annat program kördes efter avstängningen än före. På samma sätt menar jag att det är när det är identiska människor som "körs".
För när du exekverar en fil så uppfyller den digitala bilden av filen i datorns ram-minne alla kriterier som associeras med kopiering. Försök tex finna något som inte överensstämmer med ordet kopia, så får du nog se att det inte går. Därmed bör en fils image i ram-minnet anses vara en kopia.
Ja, i sådana fall finns mycket riktigt fler än ett exemplar av samma fil, i det hänseende du pratar om. Ändå kallar vi det fenomenet för filen, inte filerna. Och det av goda skäl. Av liknande goda skäl menar jag att vi bör tänka på identiska människor på samma sätt, eftersom människor är så lika dataprogram (i grunden alltså, något som kommer att visa sig när dataprogram kommit ikapp oss människor intelligensmässigt och på andra sätt).
Justin Case skrev:Jag ser inget som talar för att så skulle vara fallet. Kopian kommer att uppleva sig ha varit jag. Det talar, om något, för att kopian faktiskt har varit jag. Det vill säga att personskap fungerar på det sättet att det, för att jag ska finnas, räcker med att "någon sådan som jag" finns någonstans.
Här begår du ett logiskt fel att hävda att upplevelsen är i sig ett bevis för att verkligheten överenstämmer med upplevelsen.
Nej, jag påstår inte att den är ett bevis, bara att den talar för att det jag hävdar är fallet.
Bara för att du tror att du har existerat ända sedan dina äldsta minnen, är det i sig inget bevis för att det verkligen är sant. Du kan likväl ha blivit skapad för en halvtimme sedan, och alla dina minnen kan vara mycket välgjorda konstruktioner. Detta kan låta lite flummigt, men vi kan vara mer konkreta istället och tänka på det att många människor, någon gång i livet, ifrågasätter vem de själva är. En slags existentiell kris om du så vill. Att de har haft en uppfattning om deras egen identitet, som plötsligt börjar spricka i fogarna, och de börjar inse att deras uppfattning om sig själva har alltid varit lite "off". Detta fenomen är extremt vanligt, och visar att du är inte nödvändigtvis den du tror du är, enbart för att du tror det.
Inte nödvändigtvis, men om jag exempelvis tycker mig ha ett mycket, mycket klart minne av att jag åt pizza igår, bör jag tro att jag åt pizza igår snarare än tro att jag inte åt pizza igår. Inte sant?
Justin Case skrev:Din medvetandeström avbryts vid drömlös sömn varje gång du sover, och av nedsövning inför operation, men du skulle nog inte säga att man dör av dessa händelser. Detta trots att det som sker där kan liknas vid vad som sker när man stänger av en dator: ett program lagras för att man ska kunna fortsätta köra det vid ett senare tillfälle. Som sagt brukar man väl anse att det är samma program som körs efter att datorn varit avstängd, om körandet av programmet tar vid där programmet slutade köras innan datorn stängdes av senast.
Ditt medvetande kanske, men ditt undermedvetande
Jag pratade om min medvetandeström, inte mitt undermedvetande.
har fortfarande en uppfattning av händelser och tid.
Så länge detta som du kallar "uppfattning" inte är någon medveten uppfattning, skulle jag se den som en sorts rent mekanisk händelse snarare än en uppfattning, och ser inte varför man ska dra en skarp gräns mellan vissa mekaniska händelser (som dessa "omedvetna uppfattningar") och andra mekaniska händelser, som t.ex. leverns arbete, snarare än att dra den enda relevanta gränsen mellan samtliga omedvetna fenomen och endast de medvetna fenomenen. Vår känsla av att vi kan och vill överleva som personer över tid är ju något som finns medvetet i oss, då känslor per definition är medvetna (är man inte medveten, känner man inget). Det talar för att det är detta medvetnas kontinuitet som det skyddsvärda, det vi ska bevara. Om vi då tycks - vilket är fallet - kunna bevara detta medvetna skyddsvärda fenomens kontinuitet och överlevnad över tid trots tillfälliga avbrott i form av att vi t.ex. tillfälligt är medvetslösa / sover drömlöst, kan obrutenhet i detta (alltså i att vara vid medvetande) från varje tidpunkt till nästa inte vara ett kriterium för överlevnaden av detta skyddsvärda.
Annars hade du inte vaknat vid höga ljud, eller när kroppen har fått tillräckligt mycket sömn. Och det är ju rätt självklart att din hjärna har en kontinuerlig uppfattning, medveten eller ej, för annars skulle du klassas som hjärndöd varje gång du somnade.
Vad människor klassas som säger inte nödvändigtvis något annat än hur någon eller några valt att klassa människor. Det behöver inte ha någon försvarlig grund.
-
Justin Case
- Inlägg: 3552
- Blev medlem: 31 mar 2007 17:46
Re: Teleporting problem
Okunnig skrev: För något som inte kan interagera/anpassas/förändras med sin omgivning kan knappast anses vara levande, eller hur?
Nej, men det beror inte alls på att brist på interaktion/anpassning/förändring med omgivningen skulle, i sig, orsaka att man nödvändigtvis blev mindre levande, utan på att det är rent tekniskt omöjligt att undvika att interagera med omgivningen. Tyngdkraften från universums himlakroppar skulle man väl till exempel aldrig komma ifrån helt, hur långt ifrån dem man än reste. För att inte tala om den allestädes närvarande bakgrundsstrålningen i universum.
Men om man mot förmodan (eller ska vi säga kontrafaktiskt) kan undvika att interagera/anpassas/förändras med sin omgivning, kan man nog även vara lycklig och uppleva livet som meningsfullt, ja, i alla betydelser leva, trots sin totala isolation. Det finns mycket roligt man kan göra ensam! (Ingen aktivitet nämnd, ingen glömd
-
Justin Case
- Inlägg: 3552
- Blev medlem: 31 mar 2007 17:46
Marksa skrev:Alltså den dag du avstår från förändring kan du lika gärna rulla över och dö.
Nej, inte så länge det förändringsfria tillståndet inte varar för evigt. Vilket det aldrig gör.
den ultimata ångestskapande kontrollförlusten torde då upplevas vid en tänkt teleportering.
Nja, för att drabbas av den ultimata ångestskapande kontrollförlusten krävs det nog värre omständigheter än så. Du skulle nog inte uppleva den största kontrollförlusten av att teleportera dig, även om det kanske vore läskigt. Långt starkare känsla av kontrollförlust, och i synnerhet en långt starkare äkta kontrollförlust, är nog möjlig att uppnå med vissa droger till exempel. Inte för att jag skulle tro att de vore värda att prova, men de finns.
Man kanske också kan spekulera lite kring detta med teleportering och resande. Att promenera från punkt A till B och se och insupa den förändring som sker i omgivning upplevs ofta som rofullt och livsbejakande. Men ju fortare förflyttningen går desto svårare är det att behålla lungnet.
Jag tycker inte att hastigheten jag färdas i påverkar min förmåga att behålla vare sig något lungnet eller lugnet.
Människan kliver ut ur det som är människans mått så att säga.
Den som tror på "människans mått" får det nog måttligt roligt, men vi andra kan få det omåttligt roligt! Alternativt skulle man kunna säga att människans mått är att ständigt spränga sina tidigare mått. Bättre än nu har vi aldrig mått!
Jag är måttfull med allt - i synnerhet med min måttfullhet!
Marko skrev:Här drar jag tanken till människors medvetande,
vad händer med medvetandet om omständigheterna runtomkring förändras.
Tankar jag haft i hela mitt liv. (åldrandet och hur man mentalt upplever tid)
(eftersom jag höll på att drunkna i en isvak om liten, så har jag tänkt mycket runt kyla och om medvetandet blir långsammare, jag upplevde hur jag tonade bort, men det kan vara skydds mekanismer som slår på)
Det vi vet är ju iallafall att under en viss temperatur så dör djuret. (och viss tid)
frystes livets tråd ner till is och sprack? ; )
Väldigt intressant att läsa om dina erfarenheter från att bli nedkyld, jag hade ingen aning om att ens medvetande blev långsammare då, det är extremt fascinerande och inspirerar till många filosofiska tankar, tackar
Istället tror jag det handlar om att temperatur i grund och botten helt enkelt är genomsnitts-hastigheten hos atomerna/molekylerna. Och att celler inte har mekanismer som "söker upp" de molekyler den behöver, utan rätt molekyl kommer förr eller senare förbi av ren så kallad slumpmässig "Brownian motion". Om en neuron kyls ner, kan därför de biokemiska reaktionerna inte ske lika snabbt, pga att proteiner, hormoner, signalsubstanser med mera rör sig långsammare ifrån punkt A till punkt B. Om då alla neuroner i ens hjärna kyls ner borde det bromsa in hjärnans reaktionsförmåga, och därmed även tidsuppfattning med mera. Men det är bara min egen teori.
Marko skrev:Det jag lärde mig i fysiken var att man kan manipulera med tiden som faktor.
Tex kan en radiopuls vara effektiv som miljon watt, men om tiden är miljoner gånger kortare så är effekten den samma.
man skulle i princip kunna få en så hög effekt i rumstemperatur. Här tänker jag mig hur man överför information när temperaturen är nästintill noll och tiden nästintill till 0. (planck tid)
Då skulle eventuellt mönstret kunna bevaras i ett skick, föras över med en tredimensionell scanner (alla bitar samtidigt och inte seriellt med en bit i taget)... och varelsen kan då fysiskt överleva färden...
slut på parentes tanken.
Hmm, jag misstänker att din lärare har fel där, för jag har flera gånger hört exempel om att när man färdas med hastigheter nära ljusets, så blir även radiovågor till extremt högenergisk gammastrålning om de träffar en så att säga "head on" ( på grund av "blue shift" fenomenet ). Och då tiden saktar ner väsentligt vid hastigheter nära ljusets, verkar det inte som att fotoner är oberoende av tidens gång. Men han kanske menade universell tid, och inte lokal tid...aja
Din tanke om att sakta ner en persons hjärna, och därmed även dess uppfattning av händelseflöde och tidsuppfattning genom att kyla ner den, är dock mycket intressant. Dock köper det nog bara lite tid, och löser inte hela problemet i sig självt. Tekniskt sätt kanske det blir lättare att åstadkomma teleportering med nedkylda personer, men allt hänger på två vitala frågor:
1# Sker teleporteringen snabbare än vad den nedkylda neuronen kan hinna uppfatta?
2# Är alla neuroner synkroniserade tidsmässigt?
2.1# Om inte, hur stor del av hjärnan kan bli uppfattningsavbruten, och ändå anses innehålla samma identitet?
2.2# Kan man garantera att tillräcklig mängd neuroners uppfattningsflöde inte blir avbrutet?
Många fallgropar som kan kasta grus i kugghjulen här. Jag börjar ana att denna tankegång nog hamnar mest i kategorin "Möjligt, men inte troligt".
Justin Case skrev:Anta att en patient enligt vår tids läkarkonsts etablerade regler just klassats som hjärndöd. Och att du sedan, med någon splitt ny och revolutionerande medicinsk teknik, lyckas flytta om molekylerna i hjärnan samma väg tillbaka (samma väg som de tog från friskt till sjukt mönster, men baklänges), så att kroppen på britsen börjar röra på sig och tala och gå igen, och säga "tack för att du räddade mitt liv, när får jag träffa min fru igen?". Måste du då omdefiniera begreppet "hjärndöd", så att människor med den sortens struktur i hjärnan som den patienten hamnade i inte längre kallas för hjärndöda? Liksom man gjort ett flertal gånger tidigare, när medicinskt kunnande gått steg för steg framåt. Om vi ska hålla på så, kommer vi att få omdefiniera dödsbegreppet gång på gång hur många gånger som helst, vartefter som medicinsk-teknisk utveckling gör att gradvis allt mer fullständig förstörelse av människohjärnor kan återkallas, botas, "göras ogjord". Varför vi idag accepterar en ren mental fabrikation som "skillnaden mellan koma och hjärndöd" är bara för att vi måste beskriva skillnaden mellan hur sådana fall ser ut där vi tycker att det är värt att hålla igång respiratorn och hur sådana fall ser ut där vi inte tycker det, givet hur långt medicinsk-teknisk vetenskap kommit just i vår tid. Vår nuvarande definition av "hjärndöd" är ingen tidlös definition, den kan komma att ändras vid fortsatt medicinsk-teknisk utveckling, och därmed kan den knappast antas säga oss något om hur personkontinuitet fungerar, tycks det mig. Detsamma borde logiskt sett gälla även alla framtida definitioner av "hjärndöd" - och även "död" eftersom det knappast finns något som väsentligen skiljer "död" från "hjärndöd" (exempelvis hopplöst döda hjärtan kan ju rentav ersättas, med lyckat resultat). Hur "död" någon bör anses vara bör på sin höjd vara en gradfråga, en gradfråga som förslagsvis kan avgöras av hur långt in i framtiden tekniken för ett återställande av personen i fråga till livet antas ligga.
Din protest mot termen "Hjärndöd" kan mycket väl vara valid, jag påstår absolut inte att sjukvårdens nutida definition av ordet är en absolut korrekt definition. Personligen känner jag inte ens till den exakta definitionen av ordet "hjärndöd" och känner inte nått större behov av att memorisera det, då jag är inte lika intresserad av semantik, som jag är av fenomenen bakom orden vi använder. Dock anser jag att det bör finnas en gräns någonstans mellan fysiskt liv och död. En person som har blivit kremerad borde vi alla kunna komma överens om är fysiskt död tillexempel. Så någon gräns bör finnas. Min personliga åsikt är att en persons identitet byggs upp av nervsignalerna, dvs informationsflödet, mellan neuroner. Dokumenterade identitetsförändringar pga hjärnskador ligger som grund till denna åsikt. Då vore det rimligt att anta att om hjärnans nervsignaler upphör totalt, vore identiteten förlorad. Men det blir då mer en abstrakt ide, då man i praktiken inte kan lita på att ens de bästa mätinstrument kan verifiera att inga som helst nervsignaler finns.
Men även om hjärnans nervsignaler inte upphör helt, kan jag tänka mig att personens identitet ändå går förlorad, helt enkelt för att jag inte tror att en enstaka neurons nervsignal utgör en hel identitet. Frågan blir dock hur många informationsutbytande neuroner som behövs för att identiteten, och även personens uppfattning av händelseflöde, ska kunna bibehållas. Var en sådan gräns ska dras, det har jag ingen aning om.
Jag definierar inga undermedvetna skeenden som upplevelser så länge de förblir uteslutande undermedvetna. Om jag inte är medveten om stenen i min sko, upplever jag den inte. Min fots nerver blir visserligen stimulerade på ett omilt sätt av stenen, och dessa nerver skickar kanske signaler till min hjärna där undermedvetna skeenden sätts igång som reaktion på de signalerna, och dessa undermedvetna skeenden i min hjärna kanske i sin tur skickar undermedvetna order till min fot att trampa på mer skonsamma sätt, men så länge jag förblir omedveten om stenens existens i min sko, är den inget jag upplever, så som jag definierar "upplever". Exempel på när jag skulle använda ordet "upplever" vore om jag sa: "jag upplever irritation av stenen i min sko, därför tar jag nu av mig skon". Om jag säger något sådant, är det för att jag upplevt, d.v.s. blivit medveten om, stenen i min sko.
Då har vi skillnader i definitionen av ordet "upplevelser, vilket i sig är helt okej. Jag vill bara för säkerhets skull poängtera att det jag har sagt tidigare om upplevelser är enligt min egen definition, vilket även inräknar undermedvetna förändringar, oavsett om dessa förändringar medvetet upptäcks senare eller ej. Som exempel kan vi ta ens barndom. De flesta av oss minns inget före, tex, ett års ålder, men det betyder inte att det som hände oss före ett års ålder är oväsentligt. Tvärtom kan det som händer en baby under dess första år vara enormt formande för hur den personen utvecklas och beter sig som vuxen, om han/hon inte har några medvetna minnen av dessa första händelser. Sådant räknar jag som undermedveten "upplevelse". Hoppas detta förtydligar vad jag menade med ordet i tidigare argument.
Om det enda som fanns i mitt liv vore de rent undermedvetna processer som sker i min hjärna och som kanske får mig att göra sådant som att trampa på ett annat sätt när jag har en sten i skon, men som inte får mig att uppleva något, ja då skulle mitt liv sakna värde för mig, för då vore jag som en robot utan känslor. Då skulle jag lika gärna själv kunna vara en sten. Eller för den delen ett träd. Jag ser därför ur värdesynpunkt ingen principiell skillnad mellan att vara en människa i koma och att vara ett träd, annat än att en människa i koma troligare mer snart än ett träd kan komma att (genom att tillfriskna från koman) börja ha upplevelser, d.v.s. leva som medveten människa (igen).
Att uppskatta värde kräver ju först och främst ett medvetande, så det är väl på ett sätt korrekt att säga att en omedveten varelse känner inget värde med sitt eget liv. Dock anser jag att det är en orättvis jämförelse, då den omedvetna varelsen mycket väl kan ha en medvetet uppfattad värde för en annan livsform. Har en immuncell uppskattning för sitt eget värde? Troligtvis inte, men du har säkerligen uppskattning för alla dina immuncellers existens, inte sant?
Besides, om du var en rent undermedveten varelse, hade du inte plågats med medvetna tankar om livets värde osv, så problemet finns liksom inte egentligen.
Jag utgick från att man i koma inte ens har några som helst drömmar (i betydelsen drömmar som ger en känslor, upplevelser), utan bara undermedvetna skeenden i hjärnan, skeenden på lika primitiv och omedveten nivå som t.ex. när de röda blodkropparna i ens blod bekämpar gifter utan att man känner något av det. Eller som när ett träd växer.
Jag har hört talas om människor som vaknat upp ifrån koma och berättat om minnen av drömmar de har haft, eller tom att de har uppfattat var andra runt omkring sjukhus-sängen har sagt osv. Huruvida detta är sant, eller enbart psykologiska effekter av komatosen, har jag ingen aning om. Men jag är öppen för möjligheten.
Så länge ingen som vaknat upp ur långvarig koma minns sig ha haft upplevelser under hela eller ens någon avsevärd andel av den tid han/hon legat i koma, ser jag ingen anledning att anta att upplevelser äger rum under hela tiden i koma hos alla komapatienter. Annat än om man känner att man måste ta till ett sådant ad-hoc-antagande för att rädda tesen att en kontinuerlig upplevelseström är nödvändig för varje människas överlevnad och att man dör så fort man tillfälligt upphör att ha upplevelser. Det känns väldigt ad hoc. När jag vaknar efter en natts sömn och frågar mig om jag haft en obruten ström av upplevelser hela natten igenom, säger mig mitt minne snarare "nej" än "ja". Jag ser inte varför man ska misstänkliggöra det svaret snarare än att utgå från att det återspeglar verkligheten ganska väl.
Som jag skrev tidigare har vi skilda åsikter av hur ordet "upplevelser" bör definieras, vilket åter igen är helt okej. Jag vill enbart att du förstår vad jag i grund och botten menar när jag använder ordet "upplevelser", vilket innefattar undermedvetna förändringar i ens psyke. Det var från den definitionen jag tidigare argumenterade. Dock tvivlar jag starkt på att ingen har vaknat upp ur koma utan några som helst drömmar att berätta. Det vore dock ytterst fult av mig att kräva dig på bevis av någots icke existens, då sådant brukar vara omöjliga att finna. Jag nöjer mig därmed med att säga att jag är öppen för möjligheten att det undermedvetna kan förändras medan man befinner sig i ett komatillstånd, vilket per min definition skulle räknas som en undermedveten "upplevelse".
Jag ser ingen större skillnad mellan ett träds växande och en människohjärnas uteslutet undermedvetna arbete. Ingen av dessa två sorters processer får någon ut någon lycka av. Endast i kraft av att i högre grad än ett träd kunna innehålla och/eller främja och/eller möjliggöra känslor, upplevelser, medvetna processer, har en människohjärna större värde än ett träd.
Vad har sådana teknikaliteter för praktisk betydelse jämfört med det faktum att en medvetslös människa har lika lite lycka, välbehag, konstruktiva tankar etc som ett träd har?
Nu blir jag förvirrad...vad exakt är din definition av ordet "undermedvetenhet"? Anledningen till att jag frågar är för att du verkar utgå ifrån att känslor *inte* kommer från det undermedvetna, vilket är strider emot alla psykologiska källor jag har tagit del av. Jag har uppfattat det som raka motsatsen, dvs att känslor är till 100% skapad av det undermedvetna...
Enligt psykologin ( som jag har förstått den ) är det undermedvetna en del av hjärnans neurologi, dvs nervsignaler, hormoner, signalsubstanser osv osv. På så sätt har inte ett träd något undermedvetande, det liksom bara "finns". Men djur ( förutom svampdjur ) har ett tillräckligt centralt nervcentra för att kunna anses ha någon form av hjärna, och först då blir existensen av ett undermedvetande möjligt. Så vad exakt menar du när du säger "det undermedvetna"?
Justin Case skrev:Så länge kopiorna är helt identiska, finns i rent identitetshänseende ingen skillnad mellan dem - det är väl typ själva betydelsen av ordet "identisk": att den enes identitet är densamma som den andres.
Säg det till en copyright advokat
Även ett originals minnen är konstruktioner (konstruerade av originalets undermedvetna).
Vissa delar av ens minnen kan visserligen vara rena konstruktioner av ens undermedvetna, så som vad man anser sig ha sett i den delen av synfältet som egentligen är blockerad pga blinda fläcken i ögat. Dock gäller det inte alla minnen, för vissa minnen är inte konstruktioner, utan resultaten av vad dina sinnen registrerar. Med andra ord, såvida du inte lever i en "Matrix" värld, är delar av dina minnen inte konstruktioner, utan verkligen upplevda av dig som person. Men om du via teleportering kopieras, så kommer kopians minnen inte vara personligen upplevda, utan rena konstruktioner. Även om kopian tror till 100% att den har upplevt dem i första person.
Jo, de minnena är upplevda av honom själv, givet att den person orden "honom själv" står för utgörs av att åtminstone någonstans finns manifesterat det mönster av partiklar som karaktäriserar honom, enbart mönstret, inte av partiklarna som materiella föremål i sig. Att man så att säga ser personer som enbart sättsadverb (frågor om "hur") och inte som substantiv (frågor om "vad") eller rumsadverb (frågor om "var"). Så som man ser på exempelvis upphovsrätt till konstnärliga och litterära verk: en författare äger inte i fysisk form någon av de böcker han sålt, och det han har upphovsrätt till har han inte upphovsrätt till på grund av var det befinner sig, utan han äger (enligt förespråkare för upphovsrätt) de abstrakta mönster i vilka han med böckerna eller någon annan form av dokumentation som exempel visat att bokstäver med fördel kan organiseras (och då inte bara bokstäver av just det typsnitt han använde, eller den storleken etc, utan vilka bokstäver som helst av dessa generella sorter, så länge de i stora drag organiseras i sagda abstrakta mönster). En viktig skillnad mellan människor och upphovsrättsskyddade verk är dock graden av existensberättigande.
Jag gissar att du fokuserar för mycket på semantiken här, då jag mer syftar på fenomenen bakom orden, och inte själva definitionerna....Men då min kunskap om grammatik och upphovsrättslagar är ytterst begränsade, så hänger jag tyvärr inte riktigt med i ditt argument. Utan en mer förenklad förklaring av ditt argument, kan jag egentligen bara svara: "HUH?"
Jag ser inte varför det skulle vara mindre troligt än att jag existerade igår, till exempel.
Mycket bra exempel där, hur exakt avgör du troligheten av att du har existerat förut? Jag kan tex tänka mig att du är produkten av en utomstående varelse, som skapade dig bara för en timme sedan, matade dig full med minnen som inte kolliderade med varandra, enbart för att få dig att tro att du har funnits i en längre tid, och sedan studera hur du beter dig. Om målet är att lura dig, och den utomstående är tillräckligt kompetent i detta för att undvika krockande minnen, eller minnen som krockar med din uppfattning av verkligheten just nu, så kan du egentligen inte avgöra huruvida det är troligt eller ej. Trolighet kan helt enkelt inte appliceras på dina minnen.
I så fall skulle jag dö varje gång jag sov. Det tvivlar jag starkt på att jag gör, eftersom det inte alls känns så.
Du utgår ifrån att din hjärna inte har någon uppfattning av tidsflöde medan den sover. Men hur kommer det sig då att du kan vakna till av höga ljud? Eller ens att du vaknar någonsin? Enbart det faktum att du vaknar när du har fått en viss mängd sömn, bör bevisa att du har en uppfattning av tid medan du sover, oavsett om du minns detta eller ej efter att du har vaknat.
Om någon "ersätts av en identisk kopia", borde det väl egentligen medföra lika mycket en överlevnad för personen i fråga som när - vilket är helt normalt redan idag - tankeverksamhet sker i ömsom en del av hjärnan, ömsom i en annan del av samma hjärna, på en människa som kontinuerligt är vid medvetande och som hoppar mellan olika tankar. Medvetandeströmmen kan väl knappast veta om den byter plats från ett område till ett annat område inom en och samma hjärna eller om den byter plats från en hjärna till en annan? I båda fallen byter den plats. Då den tydligen överlever att byta plats, varför skulle det finnas någon gräns för hur snabba och långväga platsbyten den överlever?
Jag tvivlar starkt på att delar av ens hjärna totalt slocknar ut vid vissa tillfällen. Av vad jag har hört, sett och läst har alla delar av hjärnan alltid någon nivå av aktivitet, men det kan skilja mycket mellan de mest aktiva, och de minst aktiva. Jag har förstått denna skillnad som vad tex MRI skanners detekterar. Men om du har källor till motsatsen så vill jag väldigt gärna ta del av dem.
Jag tänker på bland annat ämnesomsättningen. Hjärnan består mest av fett, eller hur? Vi rekommenderas för hjärnans skull äta x antal gram omega 3- och 6-fettsyror per dag. Under en livstid torde alltså en stor del av hjärnans fett bytas ut. Varför skulle fettet annars behöva tillföras hjärnan, om inte för att ersätta fett i hjärnan som behöver bytas ut?
Det är sant att den största delen av hjärnan byts ut via metabolism, men det händer inte i klumpar, och förövrigt är det ovanligt att det händer för just de delar som är vitala för funktionen av våra hjärnor, dvs DNA och strukturen mellan neuroner. Dessa bibehålls livet ut, förutom i de fall då förändringarna orsakar personlighetsförändringar. Då kallar vi det trauma, senilitet, hjärnskada, alzheimers, Parkinsons eller en mängd andra namn, för att särskilja den typen av förändringar från förändringar i hjärnan som inte påverkar ens identitet eller personlighetsegenskaper. Visserligen en lite självuppfyllande profetia genom definition här, men ändå ett bevis för att det finns förändringar som inte påverkar vår uppfattning av en persons identitet, medan det finns andra förändringar som gör det.
Vidare har jag förstått det som att det på kvantnivån inte är meningsfullt att säga att exempelvis två kvarkar med samma spinn är två kvarkar, snarare än samma kvark på två platser samtidigt. Kvantfysiken innehåller ju bland annat den egenheten att en partikel samtidigt kan befinna sig på två platser, och på endast den ena, endast den andra, och ingen av platserna - alltihop samtidigt.
Detta tvivlar jag starkt på, då kvantfysikens grund är just att verkligheten kommer i "kvanta", dvs odelbara paket. Men om du lägger ihop två paket bör du, åtminstone teoretiskt, kunna sära på dem igen. Därmed borde två kvantpartiklar tillsammans, oavsett hur identiska de än må vara, aldrig anses som en enda kvantpartikel, eller hur? Men åter igen, om du har källor på motsatsen så vore jag ytterst tacksam om jag fick ta del av dem.
Om en matematiker skulle räkna genom att flytta omkring plastfigurer föreställande siffror istället för att skriva siffror i form av pennstreck på papper, och man skulle ropa "nu tror jag du förväxlade den där sjuan mot den där i och för sig exakt likadana sjuan", skulle han inte se något som helst problem med den förväxlingen. Jag har förstått det som att fysiker betraktar elementarpartiklar på samma sätt. Det tycks mig innebära att det inte ens är nödvändigt att diskutera huruvida människohjärnans elementarpartiklar verkligen byts ut ofta eller inte; det räcker med att notera att om de skulle bytas ut, rentav hur ofta som helst, så skulle det inte innebära någon skillnad för någonting (och därmed bland annat inte för människors personkontinuitet), jämfört med om de aldrig någonsin byts ut. Därför kan man lika gärna betrakta händelsen, att en partikel byts ut mot en annan likadan partikel, som om den händelsen inte ens hade ägt rum. Därför kan en människokopia som är identisk med ett original lika gärna betraktas som originalet (förutom att naturligtvis skillnaden i lokalitet som sagt kommer att skapa skillnader i identitet med tiden).
Här är det väldigt viktigt att poängtera att matematik är en konstruktion, och inte en verklighet. Matematik är människans försök att komprimera verkligheten till en form som är förståelig av människans bristande förstånd. Verkligheten är inte begränsad till matematiken, matematiken är bara en modell av vår uppfattning av verkligheten. En abstrakt siffra är därmed inget mer än en association, och inte samma sak som något verkligt fenomen. Och min personliga åsikt är att en association mellan två saker varken kan vara någon kopia eller något original. Helt enkelt för att det är inte "en" sak, det är en kombination av minst två saker, det uppfattade, och det verkliga. Det är mer en bristfällig representation av ett metafysiskt fenomen. Så jag anser att ord så som "original" och "kopia" inte ens går att applicera på matematik.
Samma sak gäller semantik, dvs ord och deras betydelse. Jag anser inte att man kan säga "original ord" eller " ord kopia" just av samma anledning, dvs, de är konstruktioner och enbart ett försök att komprimera verkligheten till en begränsad kommunikationförmåga.
Min uppfattning av tid- och händelseflöde blir avbruten när jag sover också, utan att jag dör av det. Alltså dör jag inte av att min uppfattning av tid- och händelseflöde blir avbruten - förutsatt att denna "sätts igång" igen någon gång. Detsamma torde gälla alla människor.
Det håller jag som sagt inte med om, men det har jag förklarat i tidigare svar. Vi har helt enkelt olika definitioner av ordet "upplevelse". Jag anser att även undermedvetna förändringar i ditt psyke skall räknas som upplevelse, och det är utifrån den definitionen jag påstår att teleportering är en död, för upplevelsen ( neurologisk gradvis förändring ) får ett avbrott. Vare sig den förändringen är medveten eller ej.
Att vi lever i en datorsimulation är troligt av detta skäl:
http://www.simulation-argument.com/simulation.html
Tack för framtida läsning. Jag skriver "framtida" då det är fredag ikväll, och jag har andra planer, så sidan får ligga på bokmärken tills vidare. Dock ser jag fram emot att läsa den
Det kanske var en mindre lyckad liknelse jag valde där. Naturligtvis vibrerar varje fotografi och varje dataskärmsbild etc en aning, hur stilla de än kan tyckas vara. Men om en människas hela kropp skulle frysas till blickstilla läge och lyckas vara helt orörlig under fem pikosekunder, och sedan fortsätta sina rörelser som om inget hade hänt och bete sig exakt som hon skulle ha betett sig om de fem pikosekunderna inte hade ägt rum, tycker jag att det är svårt att tänka sig att de fem pikosekunderna av icke-händelse på något sätt dödat henne "egentligen", trots att ingen observatör, ja inte ens hon själv, skulle uppfatta något annat än att hon fortsatte leva som om inget hade hänt.
Intressant tanke, men jag undrar ändå hur det beror teleporteringsproblemet? Om du menar att om man teleporterar någon som är fryst till tex den absoluta nollpunkten, så bör personen på andra sidan vara liktydigt med den som fördes in i teleporten, så är mitt svar: "Tja, kanske...jag vet inte". Men om du menar något annat, så har jag ingen koll på vad du menar
Men om du skulle ta bort ett reellt tal X från kontinuumet av reella tal mellan 0 och 1, hur mycket skiljer sig då talet X storleksmässigt från sina två närmaste grannar? Ingenting, väl? Alltså skiljer sig dessa två grannar inte heller storleksmässigt från varandra. Alltså kan luckan efter talet X väl lika gärna sägas inte vara någon lucka, som att vara en lucka? (Kanske lite som att en elektron kan sägas både vara på en given plats vid en given tidpunkt och samtidigt inte vara det.)
Iom att en förändring har gjorts, så måste det ju vara någon skillnad, rent logiskt sett. Men även matematiskt sett är det inte lika stor skillnad mellan två oändligt små reella tal, och ett reellt tal och dess nästnästa granne. Jag tror du blandar ihop "oändligt litet" med "ingenting". Dessa är helt olika ideer. Ingenting är "noll". Oändligt litet är *aldrig* "noll". Något "oändligt" är inte ens ett tal. Det är själva definitionen av ordet "oändligt".
Så om jag börjar köra programmet RearPrayer, avbryter det, stänger av datorn, slår på datorn, och datorn därefter återupptar körandet av RearPrayer där det tog paus, och fortsätter utföra exakt likadana beräkningar, ned till minsta tecken, som den skulle ha utfört om jag aldrig hade avbrutit RearPrayer, då skulle du alltså säga att det är ett annat RearPrayer som körs efter avstängningen av datorn än vad som kördes före? Vad är vitsen med att prata så? Blir inte risken för missförstånd snarare mindre om man säger att det är samma RearPrayer som körs efter som före avstängningen av datorn? Jag vill här inte diskutera språklig kutym, bara visa att vår språkliga kutym nog säger något om vad vi inser vara relevant i den verklighet vi försöker beskriva. Det leder till bättre resultat att betrakta programmet som ett och samma program före och efter avstängningen, än att betrakta de saker som händer som om ett annat program kördes efter avstängningen än före. På samma sätt menar jag att det är när det är identiska människor som "körs".
Ja, jag anser definitivt att det är ett annat program du kör, utan tvekan. Men jag ser inga problem med det, varför skulle detta orsaka missförstånd? De flesta av oss vet redan hur data sparas på hårddisk när datorn stängs av, denna kunskap förändras inte av min definition av "program". Varför skulle det orsaka missförstånd?
Ja, i sådana fall finns mycket riktigt fler än ett exemplar av samma fil, i det hänseende du pratar om. Ändå kallar vi det fenomenet för filen, inte filerna. Och det av goda skäl. Av liknande goda skäl menar jag att vi bör tänka på identiska människor på samma sätt, eftersom människor är så lika dataprogram (i grunden alltså, något som kommer att visa sig när dataprogram kommit ikapp oss människor intelligensmässigt och på andra sätt).
Du påstår att det är av goda skäl, vilket jag kraftigt tvivlar. Jag vill allt se dig ge exempel på dessa "goda skäl" innan jag är villig att acceptera detta påstående.
Inte nödvändigtvis, men om jag exempelvis tycker mig ha ett mycket, mycket klart minne av att jag åt pizza igår, bör jag tro att jag åt pizza igår snarare än tro att jag inte åt pizza igår. Inte sant?
Du kanske bör, av ren praktisk fördel, tro att ditt minne är korrekt, men det är inte samma sak som att påstå att minnet är troligtvis korrekt. Som jag skrev ovan går det inte att applicera iden om trolighet/icke trolighet på sådana saker som om ens minnen är genuina eller konstruerade. Se ovan.
Så länge detta som du kallar "uppfattning" inte är någon medveten uppfattning, skulle jag se den som en sorts rent mekanisk händelse snarare än en uppfattning, och ser inte varför man ska dra en skarp gräns mellan vissa mekaniska händelser (som dessa "omedvetna uppfattningar") och andra mekaniska händelser, som t.ex. leverns arbete, snarare än att dra den enda relevanta gränsen mellan samtliga omedvetna fenomen och endast de medvetna fenomenen. Vår känsla av att vi kan och vill överleva som personer över tid är ju något som finns medvetet i oss, då känslor per definition är medvetna (är man inte medveten, känner man inget). Det talar för att det är detta medvetnas kontinuitet som det skyddsvärda, det vi ska bevara. Om vi då tycks - vilket är fallet - kunna bevara detta medvetna skyddsvärda fenomens kontinuitet och överlevnad över tid trots tillfälliga avbrott i form av att vi t.ex. tillfälligt är medvetslösa / sover drömlöst, kan obrutenhet i detta (alltså i att vara vid medvetande) från varje tidpunkt till nästa inte vara ett kriterium för överlevnaden av detta skyddsvärda.
Detta styrker min tidigare misstanke av att vi har helt olika definitioner av orden "undermedvetenhet" och "medvetenhet". Och som jag skrev tidigare, min uppfattning av den vetenskapliga konsensus inom psykologi och neurologi motstrider din syn på dessa ords betydelse. Jag är övertygad att känslor anses av vetenskaplig konsensus vara skapad av undermedvetna mekanismer, och inte alls av ditt medvetande. Om jag har fel angående detta, vill jag se vetenskapliga källor till detta.
Re: Teleporting problem
Justin Case skrev:Okunnig skrev: För något som inte kan interagera/anpassas/förändras med sin omgivning kan knappast anses vara levande, eller hur?
Nej, men det beror inte alls på att brist på interaktion/anpassning/förändring med omgivningen skulle, i sig, orsaka att man nödvändigtvis blev mindre levande, utan på att det är rent tekniskt omöjligt att undvika att interagera med omgivningen. Tyngdkraften från universums himlakroppar skulle man väl till exempel aldrig komma ifrån helt, hur långt ifrån dem man än reste. För att inte tala om den allestädes närvarande bakgrundsstrålningen i universum.
Men om man mot förmodan (eller ska vi säga kontrafaktiskt) kan undvika att interagera/anpassas/förändras med sin omgivning, kan man nog även vara lycklig och uppleva livet som meningsfullt, ja, i alla betydelser leva, trots sin totala isolation. Det finns mycket roligt man kan göra ensam! (Ingen aktivitet nämnd, ingen glömd) I själva verket torde nästan varje civilisation i universum, som tycker sig verka vara så ensam i universum som mänskligheten tycker sig verka vara, ha förmågan att "leva" (vilket jag tolkar som att du menar "vara lycklig") trots sin upplevda ensamhet. Om du svarar: ja men en civilisations individer har ju varandra, svarar jag: ja, och även en ensam människoindivid har "varandra": sina olika delpersonligheter (alla människor har sådana, mer eller mindre). Isolation är bara så hemsk eller underbar som man gör den till. Hur lycklig en varelse kan vara beror inte så mycket på dess kontakt eller brist på kontakt med omvärlden, utan mycket mer på dess tekniska kapacitet att helt enkelt bygga sin egen neurologi lycklig.
Jag tror du missuppfattar mig här, jag talar inte om isolation ifrån andra medvetna eller ens omedvetna varelser. När jag säger "något som inte kan interagera/anpassas/förändras med sin omgivning" så menar jag även materia, energier osv. Hur "levande" vore ditt liv utan någon som helst omgivning? Utan någon materia eller energi som påverkar dig på något sätt? Du skulle likt väl kunna vara en kvantpartikel i ett universum som totalt saknar något annat än just den kvantpartikel som är du. Inget att interagera emot, inget att jämföra dig själv med, osv.
Att man kan vara lycklig utan andra människors inblandande, det är jag själv levande bevis på ( asocial ) men det var alltså inte det jag talade om när jag skrev "För något som inte kan interagera/anpassas/förändras med sin omgivning kan knappast anses vara levande, eller hur?". Vad jag talade om var ett totalt vakuum med undantag för dig själv. I en sådan situation, hur skulle du ens kunna veta om du var "levande"? Ordet "levande" är ju trots allt motsatsen till ordet "död", så utan något dött, skulle du inte ens ha en mental förebild om något "levande".
-
Justin Case
- Inlägg: 3552
- Blev medlem: 31 mar 2007 17:46
Okunnig skrev:Justin Case skrev:Så länge kopiorna är helt identiska, finns i rent identitetshänseende ingen skillnad mellan dem - det är väl typ själva betydelsen av ordet "identisk": att den enes identitet är densamma som den andres.
Säg det till en copyright advokatDu skulle förändra det kapitalistiska samhället enormt om du kunde övertyga alla om att en identisk kopia av något är samma sak som detta "något"
Nej, det skulle tyvärr inte förändra "det kapitalistiska samhället" alls. Upphovsrättslagen går ut på att det är olagligt att olovligen inneha upphovsrättsskyddade verk. Den lagen är fullt förenlig med tanken att kopian och originalet är samma verk, så länge man medger att ett och samma verk kan befinna sig på mer än en plats samtidigt. Liksom en person som just blivit kopierad kan befinna sig på mer än en plats samtidigt (tills de två exemplaren utvecklas alltför olika för det).
Så tyvärr håller inte din idé. (Men det hade varit kul, för upphovsrättslagen är helt klart problematisk, då den krockar med äganderätten.)
Du kanske bör, av ren praktisk fördel, tro att ditt minne är korrekt, men det är inte samma sak som att påstå att minnet är troligtvis korrekt.
Om det är av större fördel (främjar ens syften mer) att tro X än att inte tro X, medan inget man känner till talar för att det är "faktamässigt inkorrekt" att tro X, talar (utifrån ens egen synvinkel, vilken ju i grunden är den enda man har) sammantaget mer för att X är sant än vad som talar emot att X är sant. Om vi (kontrafaktiskt), i alla tider, och oavsett kunskapsnivå i övrigt, hade haft mycket större överlevnadsfördel av att tro att jorden är platt än vad vi hade av att tro att den är rund, hade vi än idag trott att den är platt, oavsett hur mycket (vad vi nu kallar) bevis för att jorden är rund som hade kommit i vår väg. Det hade evolutionen sett till. De människor som hade trott att jorden var rund hade då konkurrerats ut av sådana som trodde jorden var platt, och dött ut. Överlevarna, jorden-är-platt-människorna, hade, hur långt de än avancerade i vetenskap i övrigt, likväl fortsatt uppleva alla bevis faktamässigt tala för att jorden är platt - så länge det var till stor överlevnadsfördel att tro så. De hade upplevt "jorden är platt" vara lika bevisat som du nu upplever det vara bevisat att jorden är rund. Men nu var det, som bekant, på det sättet att det kom att gynna vår överlevnad mer att tro att jorden är rund än att tro att den är platt (detta eftersom det därmed blev lättare att få resten av vår vetenskapliga utveckling att gå ihop och därmed avancera maximalt), och därför, alltså på grund av att det var till fördel för oss, tror vi nu att jorden är rund. Inte på grund av att "bevisen talar för det" på något sätt som är oavhängigt vad som är till fördel för oss att tro om saken. Vi hade inte tyckt att bevisen talade för det om det hade haft överlevnadsvärde för oss att tro att jorden är rund. Evolutionen ser konsekvent till att överlevnadsfrämjning är överordnad "faktamässigt korrekt kunskap". Man kan här frestas notera att "oftast sammanfaller ju dessa två". Men det faktum att vi uppfattar det som att de oftast sammanfaller är, också det, ett resultat av att det visat sig ha överlevnadsvärde att uppfatta det som att de oftast sammanfaller, snarare än att vara ett resultat av att det (oberoende av vår överlevnad) är på det sättet. Allt vi tycker oss se bevis för tycker vi oss se bevis för för att det genom evolutionen visat sig ha överlevnadsvärde att tycka sig se bevis för det. När du ställer "hur saker och ting är" mot "hur det är mest fördelaktigt att uppfatta saker och ting" ställer du egentligen bara en underordnad mekanism mot en överordnad. Och då väger alltid den överordnade mekanismen tyngst. Den överordnade mekanismen är alltså "hur det är mest fördelaktigt att uppfatta saker och ting". Vi har ingen chans att tänka "hur saker och ting egentligen är" på ett sätt som inte är ett resultat av "hur det är mest fördelaktigt att uppfatta saker och ting".
Så länge detta som du kallar "uppfattning" inte är någon medveten uppfattning, skulle jag se den som en sorts rent mekanisk händelse snarare än en uppfattning, och ser inte varför man ska dra en skarp gräns mellan vissa mekaniska händelser (som dessa "omedvetna uppfattningar") och andra mekaniska händelser, som t.ex. leverns arbete, snarare än att dra den enda relevanta gränsen mellan samtliga omedvetna fenomen och endast de medvetna fenomenen. Vår känsla av att vi kan och vill överleva som personer över tid är ju något som finns medvetet i oss, då känslor per definition är medvetna (är man inte medveten, känner man inget). Det talar för att det är detta medvetnas kontinuitet som det skyddsvärda, det vi ska bevara. Om vi då tycks - vilket är fallet - kunna bevara detta medvetna skyddsvärda fenomens kontinuitet och överlevnad över tid trots tillfälliga avbrott i form av att vi t.ex. tillfälligt är medvetslösa / sover drömlöst, kan obrutenhet i detta (alltså i att vara vid medvetande) från varje tidpunkt till nästa inte vara ett kriterium för överlevnaden av detta skyddsvärda.
Detta styrker min tidigare misstanke av att vi har helt olika definitioner av orden "undermedvetenhet" och "medvetenhet". Och som jag skrev tidigare, min uppfattning av den vetenskapliga konsensus inom psykologi och neurologi motstrider din syn på dessa ords betydelse. Jag är övertygad att känslor anses av vetenskaplig konsensus vara skapad av undermedvetna mekanismer, och inte alls av ditt medvetande. Om jag har fel angående detta, vill jag se vetenskapliga källor till detta.
Jag motsäger inte att känslor är skapade av undermedvetna mekanismer. Jag kallar bara inte dessa undermedvetna mekanismer själva för känslor. Jag vet att det finns de som pratar om "undermedvetna känslor"; själv kallar jag bara sådant man känner (d.v.s. är medveten om) för känslor. Du vet nu vad jag menar med de ord jag använder, så låt nu inte semantiken ställa till det för oss. Översätt vid behov de ord jag skriver till de ord du skulle ha använt för det du förstår att jag menar.
(Jag svarar på resten av ditt inlägg när jag har mer tid.)
Okunnig,
Jag kom igår att tänka på virus. Dessa saknar helt metabolism och en teleportring skulle inte påverka virusets 'liv'.
Wikipedia benämner virus som något mellan levande och död.
Detta är vad jag själv tror, att ämnesomsättningen kan stoppas helt för att senare återupptas efter en teleportation.
Jag ser inte sambandet mellan själ och metabolism. eller tanke och matsmältningen.
Jag kom igår att tänka på virus. Dessa saknar helt metabolism och en teleportring skulle inte påverka virusets 'liv'.
Wikipedia benämner virus som något mellan levande och död.
Detta är vad jag själv tror, att ämnesomsättningen kan stoppas helt för att senare återupptas efter en teleportation.
Jag ser inte sambandet mellan själ och metabolism. eller tanke och matsmältningen.
Justin Case skrev:
Nej, det skulle tyvärr inte förändra "det kapitalistiska samhället" alls. Upphovsrättslagen går ut på att det är olagligt att olovligen inneha upphovsrättsskyddade verk. Den lagen är fullt förenlig med tanken att kopian och originalet är samma verk, så länge man medger att ett och samma verk kan befinna sig på mer än en plats samtidigt. Liksom en person som just blivit kopierad kan befinna sig på mer än en plats samtidigt (tills de två exemplaren utvecklas alltför olika för det).
Så tyvärr håller inte din idé. (Men det hade varit kul, för upphovsrättslagen är helt klart problematisk, då den krockar med äganderätten.)
Visserligen använder sig upphovsrättslagen av ordvalen "exemplar" istället för "kopior" på de flesta ställen, men den använder sig trots allt av ordet vid vissa tillfällen, så visst anser lagen att en kopia är ett annorlunda fenomen än en förlaga, och lagen skulle definitivt behöva ändras om betydelsen av ordet "kopia" ändrades till din definition. Här har du utdrag från lagen som använder sig av ordet kopia:
kapitel 7, paragraf 53
"Den som för sitt enskilda bruk kopierar ett datorprogram som är utgivet eller av vilket exemplar har överlåtits med upphovsmannens samtycke, skall inte dömas till ansvar, om förlagan för kopieringen inte används i näringsverksamhet eller offentlig verksamhet och han eller hon inte utnyttjar framställda exemplar av datorprogrammet för annat ändamål än sitt enskilda bruk."
kapitel 7, paragraf 56 f
"Myndigheten har också rätt att ta kopior av och göra utdrag ur sådana handlingar som den får söka efter."
kapitel 7, paragraf 56 h
"Fotografier och film- och ljudupptagningar av föremål samt kopior av och utdrag ur handlingar skall förtecknas och hållas tillgängliga för sökanden och motparten."
Källa: http://www.notisum.se/rnp/sls/lag/19600729.htm
Om det är av större fördel (främjar ens syften mer) att tro X än att inte tro X, medan inget man känner till talar för att det är "faktamässigt inkorrekt" att tro X, talar (utifrån ens egen synvinkel, vilken ju i grunden är den enda man har) sammantaget mer för att X är sant än vad som talar emot att X är sant. Om vi (kontrafaktiskt), i alla tider, och oavsett kunskapsnivå i övrigt, hade haft mycket större överlevnadsfördel av att tro att jorden är platt än vad vi hade av att tro att den är rund, hade vi än idag trott att den är platt, oavsett hur mycket (vad vi nu kallar) bevis för att jorden är rund som hade kommit i vår väg. Det hade evolutionen sett till. De människor som hade trott att jorden var rund hade då konkurrerats ut av sådana som trodde jorden var platt, och dött ut. Överlevarna, jorden-är-platt-människorna, hade, hur långt de än avancerade i vetenskap i övrigt, likväl fortsatt uppleva alla bevis faktamässigt tala för att jorden är platt - så länge det var till stor överlevnadsfördel att tro så. De hade upplevt "jorden är platt" vara lika bevisat som du nu upplever det vara bevisat att jorden är rund. Men nu var det, som bekant, på det sättet att det kom att gynna vår överlevnad mer att tro att jorden är rund än att tro att den är platt (detta eftersom det därmed blev lättare att få resten av vår vetenskapliga utveckling att gå ihop och därmed avancera maximalt), och därför, alltså på grund av att det var till fördel för oss, tror vi nu att jorden är rund. Inte på grund av att "bevisen talar för det" på något sätt som är oavhängigt vad som är till fördel för oss att tro om saken. Vi hade inte tyckt att bevisen talade för det om det hade haft överlevnadsvärde för oss att tro att jorden är rund. Evolutionen ser konsekvent till att överlevnadsfrämjning är överordnad "faktamässigt korrekt kunskap". Man kan här frestas notera att "oftast sammanfaller ju dessa två". Men det faktum att vi uppfattar det som att de oftast sammanfaller är, också det, ett resultat av att det visat sig ha överlevnadsvärde att uppfatta det som att de oftast sammanfaller, snarare än att vara ett resultat av att det (oberoende av vår överlevnad) är på det sättet. Allt vi tycker oss se bevis för tycker vi oss se bevis för för att det genom evolutionen visat sig ha överlevnadsvärde att tycka sig se bevis för det. När du ställer "hur saker och ting är" mot "hur det är mest fördelaktigt att uppfatta saker och ting" ställer du egentligen bara en underordnad mekanism mot en överordnad. Och då väger alltid den överordnade mekanismen tyngst. Den överordnade mekanismen är alltså "hur det är mest fördelaktigt att uppfatta saker och ting". Vi har ingen chans att tänka "hur saker och ting egentligen är" på ett sätt som inte är ett resultat av "hur det är mest fördelaktigt att uppfatta saker och ting".
I stort håller vi med varandra här, speciellt när du menar ( så vitt jag förstår ) att värdet på en uppfattning kan vara högre praktiskt sett, än att veta den verkliga sanningen. Detta håller jag helt och hållet med om, med det viktiga påpekandet att vad som är av praktiskt värde för någon beror helt på omständigheterna, och att omständigheterna skiftar allt eftersom vår miljö och civilisation förändras. Ditt exempel om en platt/rund jord exemplifierar detta utmärkt, då det en gång var i vår fördel att tro att jorden var platt, men att det idag är mer värdefullt att tro att jorden är rund. Även om det i framtiden kan visa sig vara helt fel det också. Därmed skulle jag vilja påstå att "sanningen", tex metafysik om vi talar om hur den fysiska verkligheten är beskaffad, är överordnad uppfattningen av metafysik, då själva tanken om metafysik är att den inte förändras i sin grund, men våra uppfattningar av den förändras konstant.
Kanske är det fortfarande av praktiskt värde för dagens människa att tro på en överlevande själ, men jag tvivlar. Jag ser risker i det, så som att vara för slapphänt med orättvisor som händer oss i vårt fysiska liv, eller risken att se livet som ett slags väntrum och aldrig leva ut ordentligt i väntan på att komma till himlen. Om det visar sig att en överlevande själ inte existerar, så har då miljarder människor slösat bort sin enda chans till att leva ett gott liv, eller i värsta fall låta orättvisor fortsätta existera, i tron om att rättvisa kommer bli skipad i livet efter döden. Två mycket stora risker som jag anser gör tron på ett liv efter döden helt enkelt inte värt riskerna. Men jag kan aldrig bevisa att en överlevande själ inte kan finnas, jag kan enbart, ifall jag har rätt, bevisa att det är ytterst osannolikt och därmed inte är värt att tro på.
Jag motsäger inte att känslor är skapade av undermedvetna mekanismer. Jag kallar bara inte dessa undermedvetna mekanismer själva för känslor. Jag vet att det finns de som pratar om "undermedvetna känslor"; själv kallar jag bara sådant man känner (d.v.s. är medveten om) för känslor. Du vet nu vad jag menar med de ord jag använder, så låt nu inte semantiken ställa till det för oss. Översätt vid behov de ord jag skriver till de ord du skulle ha använt för det du förstår att jag menar.
Jag vet nu vad du menar, men tvivlar på att du har tänkt igenom den definitionen. Och definitionen på dessa nyckelord är extremt viktiga för en lyckad kommunikation mellan två människor, speciellt inom filosofi. Så med risk att låta tjatig måste jag ändå ifrågasätta din definition, då jag finner den motsägande till andra användningar av ordet "känslor". Har du aldrig tex kommit ihåg ett scenario, och först när du minst det, insett att du då hade en känsla som du vid tillfället inte var medveten om? Jag har åtminstone haft detta, då jag har insett att jag förut kände mig väldigt lite värd som människa. Men vid tillfället trodde jag fullt och fast att jag var en cool snubbe. Men det var när jag fick min första flickvän, började lyckas i livet osv, som jag insåg hur extremt kass självkänsla jag hade förut.
Du kanske påstår att mitt dåvarande känsla av lågt människovärde inte spelade någon roll då, om jag inte var medveten om det, men det stämmer inte. Jag har, efter att jag insåg hur dålig självkänsla jag hade, insett att mycket av mitt dåvarande beteende och även uppfattning av mig själv var totalt färgat av denna, vid tillfället okända, känsla. Så det påverkade mig i mycket stora mått, trots att jag inte var medveten om det vid tillfället.
Hur applicerar du din definition av ordet "känsla" på detta eller liknande fenomen?
Marko skrev:Okunnig,
Jag kom igår att tänka på virus. Dessa saknar helt metabolism och en teleportring skulle inte påverka virusets 'liv'.
Wikipedia benämner virus som något mellan levande och död.
Detta är vad jag själv tror, att ämnesomsättningen kan stoppas helt för att senare återupptas efter en teleportation.
Jag ser inte sambandet mellan själ och metabolism. eller tanke och matsmältningen.
Här håller jag helt med dig, men enbart för att jag är av uppfattningen att virus inte är levande varelser, utan enbart resultatet av levande varelser, då virus som du så riktigt påpekar varken "äter" eller "bajsar" eller gör något överhuvudtaget av egen kraft. Det är mer likt ett gift med den speciella egenskapen att den lurar vissa celler att producera mer av samma gift. Men virus är en fråga om gränsfall, och här delar sig åsikterna bland experterna, och det finns så vitt jag vet inte en konsensus över huruvida virus bör räknas som levande varelser eller ej. Men oavsett tror jag fullt och fast att alla, även experterna, kan komma överens om att virus inte har någon som helst uppfattning och varken tidsflöde eller händelseflöde, vilket i sig gör det omöjligt att de skulle kunna ha mer själ än vilken annan "död materia" som helst. För säg mig den person som tror att dess själ är likvärdigt till tex proteinmolekyler.
För i grund och botten finns det ingen fundamental skillnad mellan ett virus, och proteinmolekyler. Den enda skillnaden är att den ena orsakar destruktivt beteende hos celler, medan den andra oftast inte gör det. Lika liten skillnad som mellan arsenik och syre med andra ord...
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 19 och 0 gäster