Angående mönsterbildning

[förstår mig själv]

Anta att vi "bygger upp" högre strukturer. (Tänk inte enbart rum, tänk generellt). För att förklara, beskriva, göra liknelse så tänk rum.
Anta att vi "bildar mönster". Allt kommer alltså röra sig så, arrangera sig så att ett mönster uppstår. Vi kanske kan se ett mönster. Men vi bildar troligen oändligt med mönster (=ordningar). Anta att det finns någon "Gud", någon "förnuftigare", marsmänniska,utvecklad art som förstår och ser att vi bildar något vi inte själv förstår.
Allt kommer att formas till detta mönster, "Gud" betraktar bildningen. Vi tror att vi gör något annat. Ja det har vi rätt i men vi förstår inte alla verkningarna, alla mönster. Ett djur tex knullar ju inte för att den tänker "jag vill ha barn". Utan för att det är skönt. Skönt och barn är verkningar, resultat. Vi kan förstå det, djuret kan inte se vad det bildar.
Guden kommer att tex se att allt "vill"/samverkar för att bilda detta mönster. Alla "enheters rörelser" är nödvändiga för att det mönster guden har förstått kommer att bildas.
"Meningen" med våra liv är då kanske enligt guden att bilda mönstret. För oss är "meningen" någon annan. Osv. Vad vi "vill" ändrar inte något. Mönstret är ett resultat av Vårat "väsen". Det måste med nödvändighet uppstå.

[Pilatus]

"Meningen" med våra liv är då kanske enligt guden att bilda mönstret.

Eller något fullkomligt annorlunda. Har du läst Arthur C. Clarke Childhood's End? Du borde läsa den för att vidga begreppet meningen med våra liv. Den är mycket läsvärd och jag är säker på att du skulle uppskatta den.