Varför är träd så främmande och välbekanta på samma gång?

[Determinus]

Hur kommer det sig att man upplever total gemenskap och tilltro när man upplever ett träd? Med tanke på att man också känner totalt utanförskap och misstro?
Varför är existensen så främmande och självklar på samma gång?
Vi känner oss som hemma samtidigt som vi upplever oss vilsna.
Är lösningen att subtrahera till vi inte har något att förhålla oss till? Att bara vara, utan att relatera varandet till något?
Jobba, äta, födas, drömma, stressa, dö, sova, skratta, vakna

[Pilatus]

Hur kommer det sig att man upplever total gemenskap och tilltro när man upplever ett träd? Med tanke på att man också känner totalt utanförskap och misstro?
Varför är existensen så främmande och självklar på samma gång?
Vi känner oss som hemma samtidigt som vi upplever oss vilsna.
Är lösningen att subtrahera till vi inte har något att förhålla oss till? Att bara vara, utan att relatera varandet till något?
Jobba, äta, födas, drömma, stressa, dö, sova, skratta, vakna

Aristoteles förklarade begreppen form, materia och individuation (det stavas så). Kanske är det inte riktigt vad du är ute efter? Skulle det till äventyrs vara så vill jag rekommendera Mats Furberg, Vision och skepsis sid. 105 ff.

Ibland kan det vara så att vi stannar upp inför det välkända och bekanta. Vi ser en tavla som hängt på väggen i ett flertal år och upptäcker figurer som vi tidigare aldrig observerat, eller något annat som har med det gamla trädets form att göra.


Jean-Honoré Fragonard, Landscape with Flocks and Trees

[reflex]

Hur kommer det sig att man upplever total gemenskap och tilltro när man upplever ett träd? Med tanke på att man också känner totalt utanförskap och misstro?
Varför är existensen så främmande och självklar på samma gång?
Vi känner oss som hemma samtidigt som vi upplever oss vilsna.
Är lösningen att subtrahera till vi inte har något att förhålla oss till? Att bara vara, utan att relatera varandet till något?
Jobba, äta, födas, drömma, stressa, dö, sova, skratta, vakna

Intressant inlägg i gränslandet mellan filosofi och poesi.
Det finns en meditationsform som brukar kallas "trädgårdsmästarkontemplation". Jag kommer inte ihåg riktigt hur det var men i princip kan det innebära att man "upplever" ett träd. Man lever sig in i trädets "vara". När jag tittar på träd fascineras jag ofta inför den historik som trädet förmedlar. I trädet växt och grenverk kan jag se vilka erfarenheter och vilka val trädet ställts inför.
Att vi känner utanförskap tror jag till stor del beror på att vårt sätt att leva alltför hastigt har förändrats i förhållande till vårt genetiska arv. Vi får ingen "helhet" i tillvaron och får svårt att känna oss "hemma".
En lösning kan då vara att försöka "förenkla" livet så att det blir mer överblickbart och mera "rutinmässigt". Att inte söka allt större "sensationer" utan att i stället försöka "se det stora i det lilla".

[vic]

Hur kommer det sig att man upplever total gemenskap och tilltro när man upplever ett träd? Med tanke på att man också känner totalt utanförskap och misstro?
Varför är existensen så främmande och självklar på samma gång?
Vi känner oss som hemma samtidigt som vi upplever oss vilsna.
Är lösningen att subtrahera till vi inte har något att förhålla oss till? Att bara vara, utan att relatera varandet till något?
Jobba, äta, födas, drömma, stressa, dö, sova, skratta, vakna

För mig ligger konflikten mellan känsla och förnuft.
Jag vill å ena sidan låta min känsla leda vägen in i ett fortfarande förtrollat land av mysterier och förundran. Där jag ser träden som varelser precis som jag. Jag ser det paradis där vi en gång levde innan vi blev utkastade då vi bet i förnuftet och positivismens äpple. De objekt som känslorna förr kunde riktas mot har blivit dekonstruerade i livlösa beståndsdelar, och kvar blir bara tomhet.
Det nya hem som just nu inreds av vetenskapen har ännu inte utrymme för mitt känsloliv, så det har blivit hemlöst. Det ligger nedpackat i kartonger och väntar på att få packas upp och få nya objekt att riktas mot. Men jag tror att den besjälade naturen kommer att komma tillbaka, om än bara beskriven i andra termer.

[Dean]

Hur kommer det sig att man upplever total gemenskap och tilltro när man upplever ett träd? Med tanke på att man också känner totalt utanförskap och misstro?
Varför är existensen så främmande och självklar på samma gång?

En opoetisk förklaring kan möjligen ligga i att trädets struktur byggs upp av fraktaler.

"En fraktal är ett självlikformigt mönster med struktur i alla skalor, vilket betyder att det liknar sig självt på samma sätt som ett träds grenar i sin tur har likadana fast mindre grenar, en så kallad naturlig fraktal." (Wikipedia)

Dean.

[Jörgen]

Skogen är vårt urhem, vårt hus. träden är sol och regnskydd,

[Dean]

Hur kommer det sig att man upplever total gemenskap och tilltro när man upplever ett träd?

Gör man?
Kan du utveckla vad du menar med att känna gemenskap eller tilltro till ett träd?
Dean

[Anne]

https://www.poeter.se/Las+Text?textId=1117979

Jag hade nog kramat almar om jag varit med på den tiden. Nu tänkte jag nog kramas i Humlegården en höstdag. Det kommer jag tycka blir fint; ett snudd på känslomässigt sakralt uttryck, intryck. Vi bör känna vördnad inför träden (främmande) men vi behöver dem och de ger oss vad vi behöver (välbekanta).

[Algotezza]

https://www.poeter.se/Las+Text?textId=1117979

Jag hade nog kramat almar om jag varit med på den tiden. Nu tänkte jag nog kramas i Humlegården en höstdag. Det kommer jag tycka blir fint; ett snudd på känslomässigt sakralt uttryck, intryck. Vi bör känna vördnad inför träden (främmande) men vi behöver dem och de ger oss vad vi behöver (välbekanta).

Fin dikt! Tack för den!

[Algotezza]

Hur kommer det sig att man upplever total gemenskap och tilltro när man upplever ett träd?

Gör man?
Kan du utveckla vad du menar med att känna gemenskap eller tilltro till ett träd?
Dean

Man kan ställa frågor till träd och då får man liksom djupa liksom "basiga" känslor till svar. Lugn. Frid. Visshet. Närvaro. Prova!

[Anne]

https://www.poeter.se/Las+Text?textId=1117979

Jag hade nog kramat almar om jag varit med på den tiden. Nu tänkte jag nog kramas i Humlegården en höstdag. Det kommer jag tycka blir fint; ett snudd på känslomässigt sakralt uttryck, intryck. Vi bör känna vördnad inför träden (främmande) men vi behöver dem och de ger oss vad vi behöver (välbekanta).

Fin dikt! Tack för den!

Mmm, ja... ja, tack. Om inte annat blir jag ju glad om någon förstår. Och jag är helnöjd med att den är med i samma bok som Johan Ågren är med i. Det känns bra. Inte för att jag har fått betalt för min medverkan och jag har ju inte ens köpt boken själv. Men träd är... här behövs poesin för att ha en chans att kunna förstå.