Essä i tre delar om filosofi och sanning

[Sceptisk]

Filosofins lockelse och fördärv

I den mån filosofin är en strävan efter sanningen verkar det trots det som att vid någon tidpunkt i historien har det skett en förskjutning i riktning från att vara en strävan efter klokskap (i traditionell betydelse) till att handla om personligt vetande och därefter ett sökande efter möjligheten till "säker" kunskap.

Till exempel så ser vi hur de antika skolorna sökte efter livets goda, såsom Epikuréerna och Stoikerna. Sedan stängdes dessa skolor ner till förmån för Kristen teologi och Aristotelisk kunskapsteori, vidare sedan till ren kunskapsteori hos William Ockham, Descartes och Kant.

Det förefaller alltså som att det filosofiska projektet i sin strävan har kommit att bli alltmer skeptisk och egoistisk (själv-centrerad) och den grund som lades för modernismen mynnade sedan ut i den radikalt skeptiska och individualistiska postmodernismen där inga objektiva sanningar antas existera samtidigt som människan själv ständigt omskapar och omdefinierar sig själv. (Utan någon objektiv verklighet så kan det inte gärna existera något tillförlitligt subjekt som kan uppfatta denna objektiva värld - då den "inte finns".) Nästa steg ut i solipsism är alltså inte långt borta och efter det, total nihilism, d v s förnekandet av all kunskap.

Det märkliga som jag vill påpeka här är att det filosofiska projektet som ofta började med uttalade visdomsord om vad som är klokt att göra angående olika saker, omskapats till ett sökande efter kunskap som sedan lett vidare till ett område där det endast finns total förakt och förnekelse av kunskap och därför även för visdom.

Det är uppenbart att någonstans gick vi fel och har hamnat i en återvändsgränd. För vad är filosofin värd om den gör detta mot oss? Vad är filosofi om den endast förmår att göra oss förvirrade? Är det sökandet efter visdom och kunskap som i slutändan visar sig vara meningslös? På sätt och vis får vi det vi ber om. Om vi vill ha ett gott liv med klarsynthet och ifall sökandet efter kunskap visar sig leda oss in i ett spår av ständigt ökande förvirring - istället för klarhet - då är det uppenbart att vi gör något fel. Felet tycks bestå i hur vi ställer frågan. Om vi säger att vi vill ha kunskap, då kommer den frågan att ha sina egna implikationer.

Vi måste konstatera att vi möjligtvis ställer fel frågor. Det kan tyckas löjligt men det verkar närmast som att filosoferna har tagit sitt projekt ytterst bokstavligt men vi kan inte heller bortse ifrån bokstavstolkningar. Vad vi då har genomlevt men som vi endast ovilligt vill erkänna är att det finns en gräns för mänsklig förståelse. Sofia, visdomens gudinna har visat sig vara en förtrollerska och bedragerska som leder oss vilse. Det är ingen tillfällighet att filosofer anses vara djupt förvirrade människor, av vilka vissa till och med vill frossa i sin förvirring och söker plantera den i nya generationer av filosofer och vill mena att deras förvirring är visdom. Det hela tycks leda tillbaka till Sokrates som förbryllade sina samtida samtidigt som han själv "visste att han inget visste". Så vad är frestelsen i filosofin? Är det inte att filosofin påstår att den kan ge oss en bättre förståelse av livet, ge oss mer makt och därmed bättre liv? Västerländsk filosofi börjar med Sokrates och även om skepticismen varit till nytta för utvecklandet av vetenskapen tycks det som att Västvärlden nu börjar inse att det var fel väg att gå att följa nihilisten Sokrates och allt fler vägrar ta till sig postmodernismens radikala skepticism.


Strävan efter sanning

I mer än en bemärkelse är sökandet efter kunskap annorlunda än strävan efter sanning. Kunskap hänförs ytterst till mänsklig förmåga - alltså människans förmåga att tillgodogöra sig sanning - medan sanning avser det som söks efter. Det bokstavliga sökandet efter 'kunskap' har hos filosofin lett till att vändas tillbaka mot människan själv som då försöker urskilja sina egna konturer av någon odefinierbar inre värld, medan sökandet efter 'sanning' är riktad mot den objektiva verkligheten i vilken människan är ett av många föremål.

När du bokstavligen frågar efter "säker" kunskap hamnar du i denna paradox av återvändande till utgångspunkten som blir dig själv. Du blir själv föremålet för vad du söker - eftersom vad du söker är på sätt och vis dig själv - men du blir även frånskild från vad du söker och kommer mer och mer att uppfatta dig själv som ett isolat där endast dina inre föreställningar existerar, d v s solipsism. Kunskap är vad som bor i människan, och bokstavligt sökande efter kunskap blir därmed sökandet efter vad som bor inom dig själv.

Sanningen är vad som existerar objektivt bortom den mänskliga sinnevärlden. När du alltså söker efter sanningen förutsätter du inte längre dig själv som en oberoende entitet utan kan betrakta dig själv och alla andra som delar av en tidlös helhet. På så vis kan du diskutera sanningen på dess egna villkor istället för att använda dig själv som referens, istället är det sanningen som är föremålet för dina kommentarer.

Vad detta projekt kan kallas har jag inte kommit underfund med än, men det är skilt från filosofin som jag påtalat vänder sig tillbaka och konfronterar frågeställaren utan att ge några svar.


Tro och tvivel

Hur förstår vi sanningen? Genom att uttolka den med ord. Orden vi använder är de symboler som gör verkligheten begriplig för oss - verkligheten är meningsfull för oss via våra symboler. Vi ger kommentarer om verkligheten och dessa kommentarer reflekterar sanningen i den mån hur väl vi lyckas beskriva verkligheten. Och när vi vet så vet vi för då finns inte längre några tvivel. Jag kanske kan säga såhär att sökandet efter sanningen är att råda bot på tvivel.

Faktum är att leva i tvivel är inte särskilt behagligt och det är detta obehag som detta sökande efter sanning är ute efter att bota, möjligtvis är det detta obehag som driver folk till filosofin - utan att få några svar, endast nya frågeställningar. Vi lever i en extremt tvivlande tid så jag antar att detta är ett särskilt viktigt projekt för oss. Så vad jag föreslår är att vi bör undersöka våra tvivel och vad dessa innebär och se om det går att råda bot på dem.

Två fundamentala tvivel:

- "Vi" tvivlar på den objektiva världen.
- "Vi" tvivlar på godheten.

Men dessa två tvivel är inte i vår natur från början, utan har placerats där av filosofin. Att råda bot på våra tvivel innebär alltså att råda bot på filosofin och med det innebär att vi kan behöva förändra vår syn på det filosofiska projektet från början för om filosofin inte kan råda bot på sig själv så bör vi söka någon annanstans.

När vi talar om världen, verkligheten, naturen, djuren, människorna o s v så talar vi om olika föremål som vi någon gång har upptäckt. Det är för att vi har upptäckt dem som vi försöker att förstå dem. Om de aldrig funnits så har vi heller aldrig haft någon anledning att förstå dem. Men eftersom vi vill förstå så finns det något som vi vill förstå mer om. Föremålet - objektet - är essensen till vår egen förståelse. Ett annat sätt att säga det på är att om det aldrig funnits något objekt så kan det heller inte finnas något att förstå. På så vis kan man inte säga att essensen föregår existensen, eftersom det måste finnas något att tala om innan man kan beskriva dess kvalitéer.

Den essentiella utgångspunkten ställer frågan "Vad är det som gör något till vad det är?", vad en sådan fråga implicerar är att man lägger till något annat bortom föremålet - en "essens" - för att förklara själva föremålet. Det skulle vara mycket enklare att först säga att man studerar ett föremål och att man i sin vilja att förstå detta föremål söka efter dess distinkta kvalitéer. Även om man aldrig lyckas med att hitta alla kvalitéer hos föremålet och även om föremålet kanske alltid kommer vara bortom vår fulla fattningsförmåga så finns det vissa saker om föremålet som vi kan fråga och ta reda på så långt de är av relevans för oss.

Det är inte "rundheten" hos en boll som gör bollen till en boll, en boll är en boll och vi kallar den för rund och det är bland annat så som vi känner igen den eftersom vi har applicerat denna identitet till den. Ett föremål kan ha många identiteter utan att för den skull upphöra att vara ett distinkt föremål med specifika kvalitéer. Till exempel kan en pinne ha identiteten av en käpp, slagträ, penna, vapen eller helt enkelt bara vara en pinne i skogen bland många andra pinnar.

Vi människor är symbolvarelser, vi lever med våra symboler och vi applicerar dem på det vi betraktar så att vi ska kunna prata om det och förstå det. Våra symboler är praktiska och av relevans för oss, men vi ska inte göra misstaget att förväxla symbolen med föremålet och säga att symbolen är vad som gör föremålet till vad det är. Snarare är symbolerna representationer av föremålets kvalitéer och vi kan då applicera olika användbarheter till dessa kvalitéer.

Vad vi beundrar i metallen guld är inte nödvändigtvis metallen som sådan, utan vad metallen symboliserar, vad den har för relevans i våra liv. Numera är guld inte lika relevant som det var förr i tiden, men fortfarande så anses guld vara en "ädel" metall och mer värd än många andra metaller. Det intressanta är att även om man skulle bära ett smycke i en metall som ser likadan ut som guld så skulle den ändå inte ge samma självförtroende som ifall man visste att man bar äkta guld.

Vad vi erhåller när vi får en förståelse för sanningen är tro. Innan man förstår något känner man endast tvivel och rädsla, men när man förstår så finner man frid i sanningen. Att känna tvivel inför något kan liknas vid skamkänslor och av att inte vara riktigt ärlig. Till exempel ifall du skulle gå på en fest och bära smycken av låtsasguld men presentera det som om det vore äkta guld så skulle du börja tvivla på om andra verkligen tror dig och obehaget av att vara utsatt för andras tvivel i den situationen är extremt obehagligt. Å andra sidan om du gick och satte på dig äkta guldsmycken då skulle dina tvivel helt försvinna - även om andra skulle tvivla på att dina smycken är av äkta guld - för du vet, du har tro på att det är äkta guld och därför finns det inget att skämmas för. Tron gör dig fri.

Tro är inte samma sak som att ha förhoppningar om att saker ska vara på ett visst sätt eller att föreställa sig och innerligt önska att saker vore på ett annat sätt än vad de är. Tyvärr har tro kommit att användas till att betyda inbilskhet och önsketänkande, men sann tro går inte att manipulera fram. Även om många säkert försöker att intala sig själva om att de tror så lever de ändå i tvivel och vad de gör är att använda sin viljestyrka till att hålla fast vid vad någon annan sagt. Tro betyder att förstå sanningen. Förstår man sanningen då finns det inga tvivel, ingen rädsla eller obehag av att inte förstå. Om det inte finns minsta tvivel då har man tro. Förståelse för sanningen är det enda som kan ge oss frid.

[reflex]

Filosofins lockelse och fördärv

I den mån filosofin är en strävan efter sanningen verkar det trots det som att vid någon tidpunkt i historien har det skett en förskjutning i riktning från att vara en strävan efter klokskap (i traditionell betydelse) till att handla om personligt vetande och därefter ett sökande efter möjligheten till "säker" kunskap.

Till exempel så ser vi hur de antika skolorna sökte efter livets goda, såsom Epikuréerna och Stoikerna. Sedan stängdes dessa skolor ner till förmån för Kristen teologi och Aristotelisk kunskapsteori, vidare sedan till ren kunskapsteori hos William Ockham, Descartes och Kant.

Det förefaller alltså som att det filosofiska projektet i sin strävan har kommit att bli alltmer skeptisk och egoistisk (själv-centrerad) och den grund som lades för modernismen mynnade sedan ut i den radikalt skeptiska och individualistiska postmodernismen där inga objektiva sanningar antas existera samtidigt som människan själv ständigt omskapar och omdefinierar sig själv. (Utan någon objektiv verklighet så kan det inte gärna existera något tillförlitligt subjekt som kan uppfatta denna objektiva värld - då den "inte finns".) Nästa steg ut i solipsism är alltså inte långt borta och efter det, total nihilism, d v s förnekandet av all kunskap.

Det märkliga som jag vill påpeka här är att det filosofiska projektet som ofta började med uttalade visdomsord om vad som är klokt att göra angående olika saker, omskapats till ett sökande efter kunskap som sedan lett vidare till ett område där det endast finns total förakt och förnekelse av kunskap och därför även för visdom.

Det är uppenbart att någonstans gick vi fel och har hamnat i en återvändsgränd. För vad är filosofin värd om den gör detta mot oss? Vad är filosofi om den endast förmår att göra oss förvirrade? Är det sökandet efter visdom och kunskap som i slutändan visar sig vara meningslös? På sätt och vis får vi det vi ber om. Om vi vill ha ett gott liv med klarsynthet och ifall sökandet efter kunskap visar sig leda oss in i ett spår av ständigt ökande förvirring - istället för klarhet - då är det uppenbart att vi gör något fel. Felet tycks bestå i hur vi ställer frågan. Om vi säger att vi vill ha kunskap, då kommer den frågan att ha sina egna implikationer.

Vi måste konstatera att vi möjligtvis ställer fel frågor. Det kan tyckas löjligt men det verkar närmast som att filosoferna har tagit sitt projekt ytterst bokstavligt men vi kan inte heller bortse ifrån bokstavstolkningar. Vad vi då har genomlevt men som vi endast ovilligt vill erkänna är att det finns en gräns för mänsklig förståelse. Sofia, visdomens gudinna har visat sig vara en förtrollerska och bedragerska som leder oss vilse. Det är ingen tillfällighet att filosofer anses vara djupt förvirrade människor, av vilka vissa till och med vill frossa i sin förvirring och söker plantera den i nya generationer av filosofer och vill mena att deras förvirring är visdom. Det hela tycks leda tillbaka till Sokrates som förbryllade sina samtida samtidigt som han själv "visste att han inget visste". Så vad är frestelsen i filosofin? Är det inte att filosofin påstår att den kan ge oss en bättre förståelse av livet, ge oss mer makt och därmed bättre liv? Västerländsk filosofi börjar med Sokrates och även om skepticismen varit till nytta för utvecklandet av vetenskapen tycks det som att Västvärlden nu börjar inse att det var fel väg att gå att följa nihilisten Sokrates och allt fler vägrar ta till sig postmodernismens radikala skepticism.


Strävan efter sanning

I mer än en bemärkelse är sökandet efter kunskap annorlunda än strävan efter sanning. Kunskap hänförs ytterst till mänsklig förmåga - alltså människans förmåga att tillgodogöra sig sanning - medan sanning avser det som söks efter. Det bokstavliga sökandet efter 'kunskap' har hos filosofin lett till att vändas tillbaka mot människan själv som då försöker urskilja sina egna konturer av någon odefinierbar inre värld, medan sökandet efter 'sanning' är riktad mot den objektiva verkligheten i vilken människan är ett av många föremål.

När du bokstavligen frågar efter "säker" kunskap hamnar du i denna paradox av återvändande till utgångspunkten som blir dig själv. Du blir själv föremålet för vad du söker - eftersom vad du söker är på sätt och vis dig själv - men du blir även frånskild från vad du söker och kommer mer och mer att uppfatta dig själv som ett isolat där endast dina inre föreställningar existerar, d v s solipsism. Kunskap är vad som bor i människan, och bokstavligt sökande efter kunskap blir därmed sökandet efter vad som bor inom dig själv.

Sanningen är vad som existerar objektivt bortom den mänskliga sinnevärlden. När du alltså söker efter sanningen förutsätter du inte längre dig själv som en oberoende entitet utan kan betrakta dig själv och alla andra som delar av en tidlös helhet. På så vis kan du diskutera sanningen på dess egna villkor istället för att använda dig själv som referens, istället är det sanningen som är föremålet för dina kommentarer.

Vad detta projekt kan kallas har jag inte kommit underfund med än, men det är skilt från filosofin som jag påtalat vänder sig tillbaka och konfronterar frågeställaren utan att ge några svar.


Tro och tvivel

Hur förstår vi sanningen? Genom att uttolka den med ord. Orden vi använder är de symboler som gör verkligheten begriplig för oss - verkligheten är meningsfull för oss via våra symboler. Vi ger kommentarer om verkligheten och dessa kommentarer reflekterar sanningen i den mån hur väl vi lyckas beskriva verkligheten. Och när vi vet så vet vi för då finns inte längre några tvivel. Jag kanske kan säga såhär att sökandet efter sanningen är att råda bot på tvivel.

Faktum är att leva i tvivel är inte särskilt behagligt och det är detta obehag som detta sökande efter sanning är ute efter att bota, möjligtvis är det detta obehag som driver folk till filosofin - utan att få några svar, endast nya frågeställningar. Vi lever i en extremt tvivlande tid så jag antar att detta är ett särskilt viktigt projekt för oss. Så vad jag föreslår är att vi bör undersöka våra tvivel och vad dessa innebär och se om det går att råda bot på dem.

Två fundamentala tvivel:

- "Vi" tvivlar på den objektiva världen.
- "Vi" tvivlar på godheten.

Men dessa två tvivel är inte i vår natur från början, utan har placerats där av filosofin. Att råda bot på våra tvivel innebär alltså att råda bot på filosofin och med det innebär att vi kan behöva förändra vår syn på det filosofiska projektet från början för om filosofin inte kan råda bot på sig själv så bör vi söka någon annanstans.

När vi talar om världen, verkligheten, naturen, djuren, människorna o s v så talar vi om olika föremål som vi någon gång har upptäckt. Det är för att vi har upptäckt dem som vi försöker att förstå dem. Om de aldrig funnits så har vi heller aldrig haft någon anledning att förstå dem. Men eftersom vi vill förstå så finns det något som vi vill förstå mer om. Föremålet - objektet - är essensen till vår egen förståelse. Ett annat sätt att säga det på är att om det aldrig funnits något objekt så kan det heller inte finnas något att förstå. På så vis kan man inte säga att essensen föregår existensen, eftersom det måste finnas något att tala om innan man kan beskriva dess kvalitéer.

Den essentiella utgångspunkten ställer frågan "Vad är det som gör något till vad det är?", vad en sådan fråga implicerar är att man lägger till något annat bortom föremålet - en "essens" - för att förklara själva föremålet. Det skulle vara mycket enklare att först säga att man studerar ett föremål och att man i sin vilja att förstå detta föremål söka efter dess distinkta kvalitéer. Även om man aldrig lyckas med att hitta alla kvalitéer hos föremålet och även om föremålet kanske alltid kommer vara bortom vår fulla fattningsförmåga så finns det vissa saker om föremålet som vi kan fråga och ta reda på så långt de är av relevans för oss.

Det är inte "rundheten" hos en boll som gör bollen till en boll, en boll är en boll och vi kallar den för rund och det är bland annat så som vi känner igen den eftersom vi har applicerat denna identitet till den. Ett föremål kan ha många identiteter utan att för den skull upphöra att vara ett distinkt föremål med specifika kvalitéer. Till exempel kan en pinne ha identiteten av en käpp, slagträ, penna, vapen eller helt enkelt bara vara en pinne i skogen bland många andra pinnar.

Vi människor är symbolvarelser, vi lever med våra symboler och vi applicerar dem på det vi betraktar så att vi ska kunna prata om det och förstå det. Våra symboler är praktiska och av relevans för oss, men vi ska inte göra misstaget att förväxla symbolen med föremålet och säga att symbolen är vad som gör föremålet till vad det är. Snarare är symbolerna representationer av föremålets kvalitéer och vi kan då applicera olika användbarheter till dessa kvalitéer.

Vad vi beundrar i metallen guld är inte nödvändigtvis metallen som sådan, utan vad metallen symboliserar, vad den har för relevans i våra liv. Numera är guld inte lika relevant som det var förr i tiden, men fortfarande så anses guld vara en "ädel" metall och mer värd än många andra metaller. Det intressanta är att även om man skulle bära ett smycke i en metall som ser likadan ut som guld så skulle den ändå inte ge samma självförtroende som ifall man visste att man bar äkta guld.

Vad vi erhåller när vi får en förståelse för sanningen är tro. Innan man förstår något känner man endast tvivel och rädsla, men när man förstår så finner man frid i sanningen. Att känna tvivel inför något kan liknas vid skamkänslor och av att inte vara riktigt ärlig. Till exempel ifall du skulle gå på en fest och bära smycken av låtsasguld men presentera det som om det vore äkta guld så skulle du börja tvivla på om andra verkligen tror dig och obehaget av att vara utsatt för andras tvivel i den situationen är extremt obehagligt. Å andra sidan om du gick och satte på dig äkta guldsmycken då skulle dina tvivel helt försvinna - även om andra skulle tvivla på att dina smycken är av äkta guld - för du vet, du har tro på att det är äkta guld och därför finns det inget att skämmas för. Tron gör dig fri.

Tro är inte samma sak som att ha förhoppningar om att saker ska vara på ett visst sätt eller att föreställa sig och innerligt önska att saker vore på ett annat sätt än vad de är. Tyvärr har tro kommit att användas till att betyda inbilskhet och önsketänkande, men sann tro går inte att manipulera fram. Även om många säkert försöker att intala sig själva om att de tror så lever de ändå i tvivel och vad de gör är att använda sin viljestyrka till att hålla fast vid vad någon annan sagt. Tro betyder att förstå sanningen. Förstår man sanningen då finns det inga tvivel, ingen rädsla eller obehag av att inte förstå. Om det inte finns minsta tvivel då har man tro. Förståelse för sanningen är det enda som kan ge oss frid.

"Tro betyder att förstå sanningen"
"Sanningen är vad som existerar objektivt bortom den mänskliga sinnevärlden"
Går det här ihop?

[Sceptisk]

Går det här ihop?

Ja det vill jag mena att det gör. Tvivlar du på den saken? I så fall, varför?

[Joakim Grundh]

Fin text Sceptisk, jag gillar din utläggning. Har du läst Heidegger?

Dock vill jag göra ett påpekande angående skepsism. Det kan tas som ett fundamentalt påstående om verklighetens struktur, att vi inte kan veta sanningen. Att den är förborgad för oss.

Men det kan också förstås som en metod för att nå sanningen. Genom tvivlet blir jag fri att testa olika möjligheter tills jag inte längre tvivlar.

Det är som med nihilismen. Den kommer i en positiv och en negativ variant. Det negativa är att det finns inga värden. Det positiva är att det finns inga föregivna värden, utan vi skapar värdena.

Descartes och Hume symboliserar den positiva skepcismen. Den förre i mer absolut mening än den senare. De negativa skeptikerna försvann ganska tidigt, Pyrrhon m.fl.

Nietsche är ju förespråkare av nihilism, men många missar att det är för att upprätta nya värden som han förespråkar nihilismen. Mottot är att tvivla på värdena för att upprätta nya sådana.

Vidare vill jag försvara Sofia, genom att definiera vad visdom är. Det är att veta hur man agerar, och är alltså något praktiskt och inte något intellektuellt.

Därför som "känn dig själv" enligt Apollo måtto är så relevant, eller som kabbalisterna genom sephirot uttrycker det. Eller Kant som säger att vi genom att förstå subjektet som möter objektet kan förstå objektet. Vi måste förstå vem, och vad som erfar världen, för att kunna avgöra vad som vi upplever.

Jag blir lite fundersam kring vad jag ser som en slags naturalism hos dig, eller en slags naiv empirism. Att sanningen i sig skulle vara något som garanterar att vi når faktisk insikt i vad saker är för något. Men du kanske inte känner igen dig i det?

[Sceptisk]

Fin text Sceptisk, jag gillar din utläggning. Har du läst Heidegger?

- Hej Joakim, tack för ditt svar. Nej jag har inte läst Heidegger.

Dock vill jag göra ett påpekande angående skepsism. Det kan tas som ett fundamentalt påstående om verklighetens struktur, att vi inte kan veta sanningen. Att den är förborgad för oss.

- Detta är dock endast ett påstående, hur vet vi om det är sant?

Men det kan också förstås som en metod för att nå sanningen. Genom tvivlet blir jag fri att testa olika möjligheter tills jag inte längre tvivlar.

- Du menar ifrågasättande, att pröva sanningshalten i vad som påstås eller vad som är?

Det är som med nihilismen. Den kommer i en positiv och en negativ variant. Det negativa är att det finns inga värden. Det positiva är att det finns inga föregivna värden, utan vi skapar värdena.

- Vad är ett föregivet värde? Vad är ett skapat värde? Har du märkt att saker kan vara värdefulla för att man/du upptäckt att de är det?

Descartes och Hume symboliserar den positiva skepcismen. Den förre i mer absolut mening än den senare. De negativa skeptikerna försvann ganska tidigt, Pyrrhon m.fl.

- Ja förutom då i postmodernismen, men den är så extrem att den verkar tvivla även på sin egen skepticism.

Nietsche är ju förespråkare av nihilism, men många missar att det är för att upprätta nya värden som han förespråkar nihilismen. Mottot är att tvivla på värdena för att upprätta nya sådana.

- Vad var i så fall värdet i dem? Det kan inte ha varit särskilt värdefulla saker om det går att tvivla på deras värde.

Vidare vill jag försvara Sofia, genom att definiera vad visdom är. Det är att veta hur man agerar, och är alltså något praktiskt och inte något intellektuellt.

- Att veta hur man agerar är självmedvetenhet. Är det samma sak som att veta hur man spelar fiol, hur man bör agera som politiker eller hur man bör uppfostra sina barn?

Därför som "känn dig själv" enligt Apollo måtto är så relevant, eller som kabbalisterna genom sephirot uttrycker det. Eller Kant som säger att vi genom att förstå subjektet som möter objektet kan förstå objektet. Vi måste förstå vem, och vad som erfar världen, för att kunna avgöra vad som vi upplever.

- Nja, varför det? Du upplever redan världen antar jag, du har upplevt världen sedan du föddes och du har lärt dig hur världen fungerar genom att agera i den och pröva den mot dina sinnen och på många andra sätt tillägnat dig kunskaper om världen. Det är först därefter som du kan fundera på hur detta kan vara möjligt. Du måste först ha lärt dig att kommunicera ett språk innan du kan börja ställa upp några teorier om någonting.

Jag blir lite fundersam kring vad jag ser som en slags naturalism hos dig, eller en slags naiv empirism. Att sanningen i sig skulle vara något som garanterar att vi når faktisk insikt i vad saker är för något. Men du kanske inte känner igen dig i det?

- Vet inte riktigt vad du menar men om jag hade skäl till att tvivla på verkligheten så hade jag förmodligen gjort det.

[reflex]

Filosofins lockelse och fördärv

Och när vi vet så vet vi för då finns inte längre några tvivel. Jag kanske kan säga såhär att sökandet efter sanningen är att råda bot på tvivel.

Faktum är att leva i tvivel är inte särskilt behagligt och det är detta obehag som detta sökande efter sanning är ute efter att bota, möjligtvis är det detta obehag som driver folk till filosofin - utan att få några svar, endast nya frågeställningar. Vi lever i en extremt tvivlande tid så jag antar att detta är ett särskilt viktigt projekt för oss. Så vad jag föreslår är att vi bör undersöka våra tvivel och vad dessa innebär och se om det går att råda bot på dem.

Två fundamentala tvivel:

- "Vi" tvivlar på den objektiva världen.
- "Vi" tvivlar på godheten.

Men dessa två tvivel är inte i vår natur från början, utan har placerats där av filosofin. Att råda bot på våra tvivel innebär alltså att råda bot på filosofin och med det innebär att vi kan behöva förändra vår syn på det filosofiska projektet från början för om filosofin inte kan råda bot på sig själv så bör vi söka någon annanstans.

Tage Danielsson skrev: "Utan tvivel är man inte riktigt klok"
Jag håller med. Tvivel är det viktigaste vi har. Utan tvivel går det att lura i oss vad som helst. Det är tvivlarna och ifrågasättarna som håller galenskaparna i schack. Det är tvivlarna som står upp mot folkförförare och religionernas makthunger. Ofta får de plikta med livet för sina tvivel, men utan dem så kör vi garanterat i diket. Tvivel är absolut inget vi ska försöka råda bot på.

[Algotezza]

Du tilltalas mer av religion, eller hur, Sceptisk? Traditionell religion som lösning på mänsklighetens problem...? Det är väl vad din essä kokar ner till...?

"Tron gör dig fri", skriver du. Är det då den faktiska tron genom tiderna och idag eller är det din idealbild av tron du här talar om eller kanske framtidens tro?

[Sceptisk]

Tack för din fråga Algotezza,

Om tro är motsatsen till tvivel skulle det då inte betyda att motsatsen till tvivel är tro? Om man tvivlar så har man ingen tillit till något, om man tror så har man tillit. Min fråga är då, kan man ha tillit till något utan någon slags vetskap? Hur skulle det gå till?

[Algotezza]

Tack för din fråga Algotezza,

Om tro är motsatsen till tvivel skulle det då inte betyda att motsatsen till tvivel är tro? Om man tvivlar så har man ingen tillit till något, om man tror så har man tillit. Min fråga är då, kan man ha tillit till något utan någon slags vetskap? Hur skulle det gå till?

Är det verkligen så svart-vitt, att antingen känner man tillit eller så tvivlar man? För det första är det väl en flytande skala mellan total tillit och totalt tvivel i ytterändarna, eller...? Är det inte så att tilliten och tvivlet kan skifta dels när det gäller olika företeelser, institutioner och människor, och från tid till annan? Jag känner stor tillit till mina närmaste men mindre tillit till folk i periferin.

Tvivlet brukar kallas trons salt. Tro som gått igenom tvivlets elddop är starkare än tro som aldrig satts på prov. Är det inte så?

[Anders]

Hej sceptisk, två betraktelser med anledning av din text.

1. Människorna vill ha sanningar, det är skönt att ha "tänkt klart". Åtminstone verkar det så. Det är ett elände, till exempel då folk tar filosofi som något direkt användbart. Då senare medeltidens människor "upptäckte" Aristoteles, Galenos m.fl. så tog de vad som sades som sanningar. Istället för vad det var. Första vetenskapen. Att filosoferna grunnar på vad det är som är "sanning" och vad det är som är "kunskap" ligger tidigare i processen än att det är användbart. Filosofin led enormt av de vetenskaper som ligger senare i processens framgångar 1580-1914. Man såg ju att kroppen visst inte bestod av Gallor, och att jorden minsann inte var mittpunkten. Men hey, det var current best thinking 400 bc. Och de grabbarna hade lite bättre koll än vad Columbus hade på jordens omkrets.

Filosoferna ligger i framkant. Man borde inte låta sig nedslås av att vår kunskap ökar, bara överge världsbild och gå på sånt som du nämner, vad är godhet, vad är sanning och liknande. Den analytiska filosofiska banan verkar, med Russell i spetsen, totalt ha kapitulerat inför kritiken om att "vetenskapen minsann vet bättre". På senare år verkar dock filosofin ha kommit ikapp, och mycket spännande, som sci-fi kollar åter på annat än långa ekvationer av logik.

Så det är bara att filosofera på. Vetenskapens metoder är bara en till framgångsrik spin off. Filosofin ställer rätt frågor om den inte är ängslig för vad alla andra säger.

2. Ordet jag saknar i din text är "sannolikhet". Det är liksom limmet mellan tro och sanning. Gettier har i och för sig rätt, men definitionen på kunskap ger liksom "tillräcklig" säkerhet. Det är lite som med paradigmen inom vetenskapen. Current best thinking.