En Buddhists synsätt på Determinism vs Den fria viljan

Moderator: Moderatorgruppen

Användarvisningsbild
PopJimmy
Inlägg: 2569
Blev medlem: 23 nov 2004 07:07

En Buddhists synsätt på Determinism vs Den fria viljan

Inläggav PopJimmy » 13 aug 2005 16:02

Här är buddhisten Sangharakshita´s modell över på hur den mänskliga hjärnans resonerande fungerar, och han delar upp hjärnans funktionalitet i två (egentligen tre) huvudsakliga lägen som han kalar Reaktivt och Kreativt tänkande. Jag är ledsen att detta inlägg bygger på ett långt engelskt citat, men jag tror ändå att det kan ge ett nytt perspektiv på människor som funderar på om människans tänkande är determinerat eller och hon har en fri vilja.

Sangharakshita skrev:The transition from `reactive' to `creative' marks, indeed, the beginning of spiritual life. It is conversion in the true sense of the term. What, then, do we mean by speaking of `reactive mind' and `creative mind'?

In the first place, we should not imagine that there are literally two relative minds, one reactive the other creative. Rather should we understand that there are two ways in which relative mind or the individual consciousness is capable of functioning. It is capable of functioning reactively and it is capable of functioning creatively. When it functions in a reactive manner, it is known as the reactive mind; when it functions in a creative manner, it is known as the creative mind. But there is only one relative mind.

By the reactive mind is meant our ordinary, everyday mind, the mind that most people use most of the time. Or rather, it is the mind that uses them. In extreme cases, indeed, the reactive mind functions all the time, the creative mind remaining in complete abeyance. People of this type are born, live, and die animals; though possessing the human form they are in fact not human beings at all. Rather than attempt an abstract definition of the reactive mind let us try to grasp its nature by examining some of its actual characteristics.

In the first place, the reactive mind is a re-active mind. It does not really act, but only re-acts. Instead of acting spontaneously, out of its own inner fullness and abundance, it requires an external stimulus to set it in motion. This stimulus usually comes through the five senses. We are walking along the street. An advertisement catches our eye, its bright colours and bold lettering making an instant appeal. Perhaps it is an advertisement for a certain brand of cigarette, or for a certain make of car, or for summer holidays on the sun-drenched beaches of some distant pleasure resort. Whatever the goods or services depicted, our attention is attracted, arrested. We go and do what the advertisement is designed to make us do, or make a mental note to do it, or are left with an unconscious disposition to do it as and when circumstances permit. We have not acted, but have been activated. We have re-acted.

The reactive mind is, therefore, the conditioned mind. It is conditioned by its object (e.g. the advertisement) in the sense of being not merely dependent upon it but actually determined by it. The reactive mind is not free. Since it is conditioned the reactive mind is, moreover, purely mechanical. As such it can be appropriately described as the `penny-in-the-slot' mind. Insert the coin, and out comes the packet. In much the same way, let the reactive mind be confronted with a certain situation or experience and it will react automatically, in an entirely mechanical, hence predictable, fashion. Not only our behaviour but even much of our `thinking' conforms to this pattern. Whether in the field of politics, or literature, or religion, or whether in the affairs of everyday life, the opinions we so firmly hold and so confidently profess are very rarely the outcome of conscious reflection, of our individual effort to arrive at the truth. Our ideas are hardly ever our own. Only too often have they been fed into us from external sources, from books, newspapers, and conversations, and we have accepted, or rather received them, in a passive and un-reflecting manner. When the appropriate stimulus occurs we automatically reproduce whatever has been fed into our system, and it is this purely mechanical reaction that passes for expression of opinion. Truly original thought on any subject is, indeed, extremely rare. Though `original' does not necessarily mean `different', but rather whatever one creates out of one's own inner resources regardless of whether or not this coincides with something previously created by somebody else. Some, of course, try to be different. This can, however, be a subtle form of conditionedness, for in trying to be different such people are still being determined by an object, by whatever or whoever it is they are trying to be different from. They are still re-acting, instead of really acting.

Besides being conditioned and mechanical, the reactive mind is repetitive. Being `programmed' as it were by needs of which it is largely unconscious, it reacts to the same stimuli in much the same way, and like a machine therefore goes on performing the same operation over and over again. It is owing to this characteristic of the reactive mind that `human' life as a whole becomes so much a matter of fixed and settled habit, in a world of routine. As we grow older, especially, do we develop a passive resistance to change, preferring to deepen the old ruts rather than strike out in a new direction. Even our religious life, if we are not careful, can become incorporated into the routine, can become part of the pattern, part of the machinery of existence. The Sunday service or the mid-week meditation become fixed as reference points in our lives, buoys charting a way through the dangerous waters of freedom, along with the weekly visit to the cinema and the launderette, the annual holiday at the seaside and the seasonal spree.

Above all, however, the reactive mind is the unaware mind. Whatever it does, it does without any real knowledge of what it is that it is doing. Metaphorically speaking, the reactive mind is asleep. Those in whom it predominates can, therefore, be described as asleep rather than awake. In a state of sleep they live out their lives; in a state of sleep they eat, drink, talk, work, play, vote, make love; in a state of sleep, even, they read books on Buddhism and try to meditate. Like somnambulists who walk with eyes wide open, they only appear to be awake. Some people, indeed, are so fast asleep that for all their apparent activity they can more adequately be described as dead. Their movements are those of a zombie, or a robot with all its controls switched on, rather than those of a truly aware human being. It is with this realization — when we become aware of our own unawareness, when we wake up to the fact that we are asleep — that spiritual life begins. One might, indeed, go so far as to say that it marks the beginning of truly human existence, though this would imply, indeed, a far higher conception of human existence than the word usually conveys — a conception nearer what is usually termed spiritual. This brings us to the second kind of relative mind, to what we have termed the creative mind.

The characteristics of the creative mind are the opposite of those of the reactive mind. The creative mind does not re-act. It is not dependent on, or determined by, the stimuli with which it comes into contact. On the contrary, it is active on its own account, functioning spontaneously, out of the depths of its own intrinsic nature. Even when initially prompted by something external to itself it quickly transcends its original point of departure and starts functioning independently. The creative mind can therefore be said to respond rather than to react. Indeed it is capable of transcending conditions altogether. Hence it can also be said that whereas the reactive mind is essentially pessimistic, being confined to what is given in immediate experience, the creative mind is profoundly and radically optimistic. Its optimism is not, however, the superficial optimism of the streets, no mere unthinking reaction to, or rationalization of, pleasurable stimuli. By virtue of the very nature of the creative mind such a reaction would he impossible. On the contrary, the optimism of the creative mind persists despite unpleasant stimuli, despite conditions unfavourable for optimism, or even when there are no conditions for it at all. The creative mind loves where there is no reason to love, is happy where there is no reason for happiness, creates where there is no possibility of creativity, and in this way `builds a heaven in hell's despair'.

Not being dependent on any object, the creative mind is essentially non-conditioned. It is independent by nature and functions, therefore, in a perfectly spontaneous manner. When functioning on the highest possible level, at its highest pitch of intensity, the creative mind is identical with the Unconditioned, that is to say, it coincides with Absolute Mind. Being non-conditioned the creative mind is free. Indeed, it is Freedom itself. It is also original in the true sense of the term, being characterized by ceaseless productivity. This productivity is not necessarily artistic, literary, or musical, even though the painting, the poem, and the symphony are admittedly among its most typical, even as among its most strikingly adequate, manifestations. Moreover, just as the creative mind does not necessarily find expression in `works of art', so what are conventionally regarded as `works of art' are not necessarily all expressions of the creative mind. Imitative and lacking true originality, some of them are more likely to be the mechanical products of the reactive mind. Outside the sphere of the fine arts the creative mind finds expression in productive personal relations, as when through our own emotional positiveness others become more emotionally positive, or as when through the intensity of their mutual awareness two or more people reach out towards, and together experience, a dimension of being greater and more inclusive than their separate individualities. In these and similar cases the creative mind is productive in the sense of contributing to the increase, in the world, of the sum total of positive emotion, of higher states of being and consciousness.

Finally, as just indicated the creative mind is above all the aware mind. Being aware, or rather, being Awareness itself, the creative mind is also intensely and radiantly alive. The creative person, as one in whom the creative mind manifests may be termed, is not only more aware than the reactive person but possessed of far greater vitality. This vitality is not just animal high spirits or emotional exuberance, much less still mere intellectual energy or the compulsive urgency of egoistic volition. Were such expressions permissible, one might say it is the Spirit of Life itself rising like a fountain from the infinite depths of existence, and vivifying, through the creative person, all with whom it comes into contact.

Läs mera: http://www.fwbo.org/sangharakshita/reac ... ative.html

Hymer
Inlägg: 163
Blev medlem: 18 jul 2005 17:47

Re: En Buddhists synsätt på Deteminism vs Den fria viljan

Inläggav Hymer » 13 aug 2005 19:33

Tack för en intressant synvinkel! Det är fascinerande hur genomtänkt buddismen ofta är, till skillnad från övriga religioner. Jag har ändå lite svårt att förstå det hela, framförallt följande:

PopJimmy skrev:
Sangharakshita skrev:The characteristics of the creative mind are the opposite of those of the reactive mind. The creative mind does not re-act. It is not dependent on, or determined by, the stimuli with which it comes into contact. On the contrary, it is active on its own account, functioning spontaneously, out of the depths of its own intrinsic nature. Even when initially prompted by something external to itself it quickly transcends its original point of departure and starts functioning independently. The creative mind can therefore be said to respond rather than to react. Indeed it is capable of transcending conditions altogether.


Vad jag undrar är om det "kreativa sinnet" (creative mind) är kausalt eller ej? I citatet verkar det som om det inte är beroende av några stimuli, men ändå inte uppstår ur intet ("...initially prompted by something external", "...respond rather than react"). Är det kreativa sinnet enligt denna modell determinisktiskt eller ej? Om det är determinisktiskt, hur kan man då egentligen skilja det från det "reaktiva sinnet"?

Lars
Inlägg: 239
Blev medlem: 16 mar 2005 18:00
Ort: Malmö

Inläggav Lars » 27 mar 2006 08:56

Läste igenom det här för länge sen, men har en känsla som fortfarande gnager kvar. Det är där elitism och människovärde krockar med varandra.

Om vi utgår från determinismen kan det möjligtvis vara så att vissa människor kan vara determinerade att "slå sig fria" från determinismen. Uppenbarligen är det så att fler människor låter sig tvångsmässigt styras av stimuli och respons, medan fåtalet ser det destruktiva i detta levnadssätt och försöker ändra det.

Mitt problem är: Alla människor som får chansen att slå sig fri från determinismen gör det inte på grund av kulturell prägling. Valet att stanna kvar i labyrinten behöver heller inte heller varit ett fritt val. Detta tycker jag skapar ett stort problem.

Kiifen
Inlägg: 675
Blev medlem: 27 jan 2006 15:50

Inläggav Kiifen » 27 mar 2006 16:20

PJ

Detta gäller dock det buddhistiska perspektivet, eller en persons syn på det? Dessa oerhört förenklande (reducerande) föreställningar om de mottagande och givande aspekterna av psyket visar dels att buddhismen har en förankring i det typiskt österländska tankesättet om yin och yang. Manligt/Kvinnligt, givande/mottagande osv. Det kan måhända vara praktiskt med detta synsätt, ifall man är insatt i den övriga delen av hur det fungerar också som ändå är betydligt mer komplex. Jag läste Fications intressanta inlägg häromdan om hur andlighet liknas vid bergsbestigning, hans idé var att ju mer upplyst man är desto mer har man en tendens att förenkla. Att det handlar om att den ena hjärnhalvan "springer ifrån" den andra :).

Jag tror dock att detta inte uppstår för att man blir mer upplyst, utan snarare för att man specialieserar sig alltför mycket på en enda detalj, en enda funktion, en enda princip, som ska förklara allt. Med andra ord "sanningen". Detta är riskabelt eftersom ett sådant förhållningssätt lätt blir fientligt gentemot ny kunskap, dels har man redan satt upp målet för vad kunskapsinhämtningen ska leda till - vilket ofta resulterar i mytologier och konspirationsteorier där man bortser från information som skulle kunna hota den nuvarande kunskapen. Ingen gillar ju att ha fel, det är jobbigt att ha fel och just därför hotas rimligheten och sanningshalten i den information man ställer sig att representera.

Den "teori" (om jag får säga så) som behandlas här söker att främst ge teorin legitimitet och samlar till sig information som talar för den, snarare än att den använder sig av teorin som hjälp för att förklara beteendet. Det kan lätt bli dolda budskapet i detta, och dessa blir då till att det är teorin som är det viktiga - inte beteendet eller den kunskap man får ut av teorin.
Om teorin får en överordnad roll på det sättet så innebär det stora risker vad gäller sanningshalten. Ifall man istället skulle titta på ett speciellt beteende och sedan med hjälp av en teori, dra slutsatser kring det - då skulle man slippa kliva in i risken att teorin blir allenarådande.

Jag vill ändå poängtera att jag inte menar att denna teori om det "reaktiva" och det "kreativa" sinnet, skulle vara helt felaktig. Dock så känns det som att dessa begrepp är essentialistiskt laddade. Jag tycker det eftersom de förutsätter saker som helt ligger utanför förklaringsmodellen och väldigt ofta utanför möjligheten att tillskansa sig verifierbar kunskap därom. Vad menas med reaktivt, vad menas med kreativt? Vad är den reella skillnaden?

När blev det två separata sinnen? Vad talar för att det skulle förhålla sig så? Vad talar emot det? Hur det kom sig att sinnet plötsligt splittrades på detta sätt? Kan det finnas andra förklaringar än de som då automatiskt eller logiskt skulle infinna sig?
Stämmer det egentligen med verkligheten att enbart det ena sinnet används, medan det andra sinnet är helt passivt? Är t.ex. människan så att hon bara använder ena hjärnhalvan? Foskning som gjorts på detta område talar starkt emot detta förslag.

Vad menar man med att man blir ett djur ifall båda sinnena inte är igång? Varför skulle inte båda sinnena vara igång? Vad menar man med djur? Att man inte är människa fullt ut? Är det då rimligt att också anta att en människa som är mentalt handikappad inte längre en människa? Ifall man inte kan använda benen så är man inte längre människa?
Titta på människor runtomkring, är de verkligen så passiva som teorin vill få oss tro, eller föder denna teori enbart dess egna föreställningar av läget?

Jag kan som kontrast ta upp hur St. Johannes såg på saken. Nämligen det att man ska akta sig för att sätta sig till doms över hur hur människor är. När människor bedömer så finns det en stark önskan att vilja bedömer utifrån sig själv. Det finns då en stor risk i att man bara ser det som finns hos en själv, man ser bara det man vill se. Ta t.ex. historien om vedhuggaren som blev av med sin yxa och trodde att grannpojken stulit den. Så ser han pojken springa bort längs vägen. Han såg då hos honom alla de karaktäristika som skulle stämma in på en tjuv. Sedan hittade han yxan, det visade sig att han bara hade glömt bort var han hade lagt den. Så när pojken kommer tillbaka så ser han bara en helt vanlig pojke.

Teorier bör därför skyddas från att bli till rent subjektiva bedömningar eftersom de lätt blir fel. Den empiriska metoden försöker ju att motverka detta genom att ta reda på hur det faktiskt är. Och då kan inte teorin vara överställd verkligheten längre, då måste verkligheten få komma i första hand.

Min fråga är att ifall Du är intresserad av att bredda din förståelse av den mänskliga psykologin genom att även studera den vetenskapligt granskade litteraturen som finns (som finns i mycket stora mängder) ?
För mig känns det rent spontant lite avigt att börja med t.ex. buddhism för att sedan dra ut moderna teser ur den. Det verkar mer praktiskt att skaffa sig en så bred kunskapsbas som möjligt, både inom teologi, filosofi och vetenskap, innan man börjar att dissikera en enda slags "teori" eller vad det nu man vill kalla det för. Jag ser nämligen samma slags misstag som görs av många sk. "proffessionella" som har en djup förankring i en specifik arbetsmetod, för psykologer som kanske är specialiserade på dynamisk eller behaviouristisk metod, men saknar ofta kunskaper om religiösa föreställnignar och hur religion har spelat in och spelar in i människors liv.

Mvh/Kiifen

Användarvisningsbild
PopJimmy
Inlägg: 2569
Blev medlem: 23 nov 2004 07:07

Inläggav PopJimmy » 28 mar 2006 00:00

Jag vill börja med att tacka dig Kiifen för ditt långa och välmenande inlägg. Jag tänke bara ge några kommentarer till det du skrivit.

Kiifen skrev:Detta gäller dock det buddhistiska perspektivet, eller en persons syn på det?
Jag borde varit tydligare: det gäller bara en persons synsätt, Sangharakshita's. Sangharakshita är/var ledaren för Friends of the Western Buddhist Order, men han är en kontroversiell figur bland vissa andra grupper av buddhister.

Dessa oerhört förenklande (reducerande) föreställningar om de mottagande och givande aspekterna av psyket visar dels att buddhismen har en förankring i det typiskt österländska tankesättet om yin och yang.
Symbolen för Tai chi, eller den direkta energin (yin/yang) är från början om jag inte lärt mig fel en taoistisk symbol, och har egentligen inte så mycket med just Buddhism att göra (möjligen zenbuddhism, som är en sammanslagning av buddhism och taoism).

Det kan måhända vara praktiskt med detta synsätt, ifall man är insatt i den övriga delen av hur det fungerar också som ändå är betydligt mer komplex.
Jag tror inte att många ser den mer än som en praktisk metafor. Men tankarna är dock fortfarande intressanta, om man jämför yin/yang vad t.ex. Wilber skriver om i sin Sex, Ecology and Spirituality. Han pratar om agency kontra communion, dvs självständighet och sammanhållning, som går att spegla i hans AQAL modell. Och dessa tankar är högakutella, bara tio år gamla.

Jag läste Fications intressanta inlägg häromdan om hur andlighet liknas vid bergsbestigning, hans idé var att ju mer upplyst man är desto mer har man en tendens att förenkla. Att det handlar om att den ena hjärnhalvan "springer ifrån" den andra :).

Jag tror dock att detta inte uppstår för att man blir mer upplyst, utan snarare för att man specialieserar sig alltför mycket på en enda detalj, en enda funktion, en enda princip, som ska förklara allt.
Jag tror du har missförstått lite av innebörden av upplysning, det handlar inte om en princip som förklarar allt. Upplysning är bortom rationalitet, jag skulle nästan kunna påstå att det är att upphörandet av hjärnans annars tvångmässiga mekanismer att hela tiden jämföra och namnge upplevelser (tvångsmässig ratioanlitet).

Med andra ord "sanningen". Detta är riskabelt eftersom ett sådant förhållningssätt lätt blir fientligt gentemot ny kunskap, dels har man redan satt upp målet för vad kunskapsinhämtningen ska leda till - vilket ofta resulterar i mytologier och konspirationsteorier där man bortser från information som skulle kunna hota den nuvarande kunskapen.
Som sagt, buddhismen undersöker inte i första hand spekulationer och teorier om sanningen, utan just sökandet av upplevelsen av sanning. Nu är detta inte hela sanningen, eftersom buddhister har i över 2500 år haft epistemologiska debatter. Det finns förövrigt tre kunskapsskolor inom (jag tror det är tibetansk) buddhism, som ungefär motsvarar positivistisk atomism, relativistisk nihilism och en tredje jag inte kommer ihåg just nu.

Ingen gillar ju att ha fel, det är jobbigt att ha fel och just därför hotas rimligheten och sanningshalten i den information man ställer sig att representera.
Buddhisterna gör inga påståenden om att deras modeller över medvetandet är föreviga rationella sanningar huggna i sten.

Den "teori" (om jag får säga så) som behandlas här söker att främst ge teorin legitimitet och samlar till sig information som talar för den, snarare än att den använder sig av teorin som hjälp för att förklara beteendet.
Denna teori jag lade fram här ska och bör inte tas på för stort allvar, tanken är att den ska vara praktisk.

Jag vill ändå poängtera att jag inte menar att denna teori om det "reaktiva" och det "kreativa" sinnet, skulle vara helt felaktig.
Som sagt, den har aldrig (så vitt jag vet) utgett sig för att vara någon sanning, utan snarare en praktisk metafor.

När blev det två separata sinnen? Vad talar för att det skulle förhålla sig så? Vad talar emot det? Hur det kom sig att sinnet plötsligt splittrades på detta sätt? Kan det finnas andra förklaringar än de som då automatiskt eller logiskt skulle infinna sig?
Om du går upp och läser igen så står det:
When it functions in a reactive manner, it is known as the reactive mind; when it functions in a creative manner, it is known as the creative mind. But there is only one relative mind.
Det är alltså inte tal om någon splittring, utan snarare två olika sätt vi kan förhålla oss på.

Stämmer det egentligen med verkligheten att enbart det ena sinnet används, medan det andra sinnet är helt passivt? Är t.ex. människan så att hon bara använder ena hjärnhalvan? Foskning som gjorts på detta område talar starkt emot detta förslag.
Nu tror jag du springer ifrån lite. Författaren har aldrig pratat om hjärnhalvor - detta resonemang är något du själv lagt till.

Vad menar man med att man blir ett djur ifall båda sinnena inte är igång? Varför skulle inte båda sinnena vara igång? Vad menar man med djur? Att man inte är människa fullt ut? Är det då rimligt att också anta att en människa som är mentalt handikappad inte längre en människa?
Nu är det så att texten bara reflekterar en människas syn på hur han beskriver olika människors förhållningsätt i denna text.

Men olika grader av adligt utvecklande är nog något som man kan säga att buddhister kanske ibland kan prata om.

I regel så handlar Buddhismen om att utvecka kvalitéer hos medvetandet. Naturligtvis är vi alla människor, men buddhismen kan ibland skilja på människor när lärare lär ut buddhism. Det handlar då ofta uteslutande om vilket förhållningsätt utövaren vill ha till buddhismen. Är man en "light" utövare (och nu pratar jag i första hand om utövare i de land där buddhismen är stor) som endast tar till sig grundläggande etik och kanske gör några få böner då och då, och sen finns det olika grader av mera avancerade utövare, och i regel så handlar graden av avancering vilka typer av meditationsöningar som utövaren utövar. Det handlar alltså om att olika övningar är mera påfrestande, men kanske mer fruktbara för de som verkligen vill nå nirvara (upplysning). Buddhisterna har ju annars modellen över de sex världarna. Sen finns det iofs anda modeller över hur medvetandet utvecklar sig i olika steg, och Wilber är väll den som har mest koll på detta. Annars är ju namn som Piaget, Kohlberg, Gilligan rätt stora inom traditionell utvecklingspsykologi.

Ifall man inte kan använda benen så är man inte längre människa?
Titta på människor runtomkring, är de verkligen så passiva som teorin vill få oss tro, eller föder denna teori enbart dess egna föreställningar av läget?
Nu är detta som sagt ingen sanningsteori, det är en praktisk metafor. Men om jag ska tala utifrån mitt egna synsätt, så anser jag nog att vi i vårat samhälle blir väldigt passiviserade. Vi har alla möjliga experter som löser allt åt oss. Vi ska vara passiva konsumenter, förutom när vi går in i våran arbetarroll, och då ska vi vara produktiva, göra det som förväntas av oss och spela med i spelet. I regel väldigt mekaniskt beteende överlag skulle jag säga.

Teorier bör därför skyddas från att bli till rent subjektiva bedömningar eftersom de lätt blir fel. Den empiriska metoden försöker ju att motverka detta genom att ta reda på hur det faktiskt är. Och då kan inte teorin vara överställd verkligheten längre, då måste verkligheten få komma i första hand.
Nu är detta som sagt ingen teori. Men annars är det intressant att du nämner detta, Buddhismen och speciell den tibetanska, har under 2500 år systematiskt undersökt medvetandet från ett snarlikt fenomenoligskt förhållningsätt, med bland annat meditation. De har varit så avancerade att medvetandeforskare i väst nu använder munkar i olika expriment av studier av medvetandet. Vi i väst vet i regel inte mycket om hur medvetandet fungerar innifrån jämfört med tibetanska buddhister. Och detta är inte en personlig åsikt.

Min fråga är att ifall Du är intresserad av att bredda din förståelse av den mänskliga psykologin genom att även studera den vetenskapligt granskade litteraturen som finns (som finns i mycket stora mängder) ?
För mig känns det rent spontant lite avigt att börja med t.ex. buddhism för att sedan dra ut moderna teser ur den. Det verkar mer praktiskt att skaffa sig en så bred kunskapsbas som möjligt, både inom teologi, filosofi och vetenskap, innan man börjar att dissikera en enda slags "teori" eller vad det nu man vill kalla det för. Jag ser nämligen samma slags misstag som görs av många sk. "proffessionella" som har en djup förankring i en specifik arbetsmetod, för psykologer som kanske är specialiserade på dynamisk eller behaviouristisk metod, men saknar ofta kunskaper om religiösa föreställnignar och hur religion har spelat in och spelar in i människors liv.
Jag är naturligtvis intresserad av det mesta. Sen tror jag inte du förstår riktigt vad buddhister har undersökt. Är du intresserad av seriösa försök att sammanföra de fyra psykologiskolorna med de stora filosoferna och alla stora religioner utifrån en esoteriskt förhållningsätt kan jag rekommendera att du läser Wilber. Han anses av vissa som den mest framstående filosof/psykologen i världen inom området medvetandetsutveckling.

Läs igenom denna artikel, det är en bra start: http://www.imprint.co.uk/Wilber.htm

Fication
Inlägg: 1058
Blev medlem: 05 aug 2005 11:25
Kontakt:

Inläggav Fication » 28 mar 2006 00:59

Kiifen skrev:Jag läste Fications intressanta inlägg häromdan om hur andlighet liknas vid bergsbestigning, hans idé var att ju mer upplyst man är desto mer har man en tendens att förenkla. Att det handlar om att den ena hjärnhalvan "springer ifrån" den andra :).


Kul att du tog dig tid att läsa och kommentera det jag skrev. En del vatten har flutit (hoppas jag), men jag försöker förtydliga.

En princip jag vill ha fram är att 'tänka utanför boxen', vilket går snabbt om man är duktig på att överblicka ett område, vilket i sin tur går snabbt om man är bra på att förenkla ett område istället för att snöa in på detaljer. Detta menar jag är huvudsak höger hjärnhalvas sätt att jobba. Område kan vara t.ex. ens egen världsbild.

Så det ska kanske snarare vara på andra hållet, ju bättre man är på att förenkla och överblicka saker, desto snabbare kan man klättra. :-)

Om världen är ett pussel så försöker höger att foga ihop bitarna medan vänster försöker dela upp bitarna i mindre och fler bitar i olika nyanser, så det blir väl ett race där, ja. Höger är fanatiker, vänster kan kompromissa, höger är en igelkott, vänster är en räv.

Jag vet inte riktigt vad jag vill ha fram för slutsats, jag ser en del mönster och försöker redovisa dessa. Sen får vi se vad som händer...


Återgå till "Filosofi"

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: 29 och 0 gäster