Dialog eller debatt

Moderator: Moderatorgruppen

Fann
Inlägg: 482
Blev medlem: 28 nov 2003 14:34

Dialog eller debatt

Inläggav Fann » 26 jan 2004 23:52

Diskussionen på sm-tråden (men även andra trådar) har aktualiserat de funderingar jag har om vad man använder samtal till. Det är väl inte så enkelt att man har ett enda syfte utan i allmänhet har ett samtal flera dimensioner och när man är mitt i det vet man kanske inte vad det är för typ av dialog man för. Men ibland tycks det mig som att vi alldeles pratar förbi varandra och då upphör dialogen även om munnen (tangenterna) rör sig...

I andra sammanhang har jag märkt att förhållandet till det man talar om är förvirrat på samma sätt. Det gäller till exempel förhållandet till vetenskap och vad man utgår från att den är och vad den har för syfte. Det finns sk deskriptiv vetenskap som avser att begreppsliggöra och just beskriva något, till exempel en verksamhet. Jag har märkt att många inte förstår en sådan avsikt utan tror att beskrivningarna är normativa, det vill säga avser att tala om hur man bör göra eller hur det idealt är. Det kan bli hemskt konstigt.

På samma sätt tycks det finnas olika utgångspunkter i samtal. Ibland används begreppet "debatt" om sådana samtal som jag själv deltar i och som jag inte haft en tanke på att de skulle vara "debbatterande". Det är då det blir problem och man pratar förbi varandra.

En "debatt" är en dialog som argumenterar, förfäktar en åsikt om något och slåss för den. Men samtal kan också vara utredande till sin karaktär. "Om jag säger detta är det då något som är meningsfullt för er?" "vilka tankar får ni av det jag säger?". "Kan ni känna igen er och i så fall hur?"

I en kurs i pedagogik jag just nu håller i ska deltagarna beskriva sina "strateginät" , dvs den tredimensionella bilden av vad de väljer att göra och varför de väljer att göra som de gör. En av studenterna har inlett med att berätta att hon lagt märke till att hennes "utgångsaktivitet" när hon ska ha sin verksamhet är att vara på plats i rummet de ska vara i innan gruppen kommer. Hon berättar att hon liksom nosar runt i rummet och det gör hon för att "sprida sin vibbar" i hela rummet så att deltagarna när de kommer dit ska kunna uppfatta det hon vill förmedla (musik/drama). Detta är alltså ett första försök att beskriva hur hon själv tänker - vad hon gör och varför hon gör det och så småningom kommer hennes beskrivning att utvecklas och innehålla fler "utgångsaktiviteter" och fler "strategener" (noder som svarar på frågan "varför"). När jag läste hennes första inlägg slog det mig hur tokigt det skulle bli om de svar hon kommer att få av kurskamraterna skulle handla om att de ifrågasatte strategien som sådan. Att hon beter sig på fel sätt eller "sprida vibbar" kan man väl inte säga för det är väl inte vetenskap heller osv. Det hon gör är att beskriva hur hon tänker och det var det som var uppgiften. Om hon tänker eller gör rätt eller fel är inte frågan. Det vi kan använda hennes beskrivning till är att bli tydligare med våra egna strarteginät och det kan vi bli genom att be henne precisera det vi inte förstår, men vi kan inte "debattera" hennes inlägg, då kommer det att bli alldeles tokigt..

Nå detta var alltså ett exempel från utbildningsverksamhet men för mig är parallellen tydlig. Vissa inlägg kan väcka starka känslor och sådana känslor kan man också använda för att lära sig något om sig själv. Så tänker jag själv om samtal men jag blir ibland osäker om min attityd kanske är feg och alltför - tja vetenskaplig kanske.

Hursomhelst har jag en känsla att man skulle kunna använda dialoger på samtalsfora av olika slag för att utveckla sin medvetenhet om och förmåga att skilja mellan olika samtalsstrategier och -mönster (och i sin förlängning bli bättre på att föra konstruktiva dialoger).

Detta var inget debattinlägg utan ett försök att gestalta för mig aktuella funderingar...

Användarvisningsbild
Johan Ågren
Administratör
Inlägg: 3368
Blev medlem: 15 jan 2003 00:58
Ort: Gävle

Inläggav Johan Ågren » 27 jan 2004 12:59

Du tar upp något som är viktigt.

Deskriptiva förhållningssätt kanske är funktionella inom pedagogik och samhälle som det faktiskt gestaltar sig, men filosofins roll är främst - tycker jag - att vara oberoende av sådant och faktiskt kunna ifrågasätta och få fram "konstiga" resultat som går emot rådande föreställningar. Av nödvändighet tvingas vi att arbeta med de verktyg vi har och den kunskap vi har. Filosofi och vetenskap kan förändra och uppdatera dessa förhållningssätt. Det är väl därför man delar upp skolan i praktisk och teoretisk filosofi.

Det är sant att forum som detta ofta används för att debattera teoretisk filosofi, för många är det meningslöst att i huvudtaget agera innan man vet vad man ytterst har att förhålla sig till. Jag är en sådan person. Å andra sidan finns det personer som totalt kan hänge sig åt en faktisk situation utan att situationen i sig är rättfärdigad (som jag ser det).

Att diskutera strategi utifrån en gemensam grund där alla parter är överens har också sin plats, frågan är om det är tid för det nu när så mycket ifrågasätts. För en människa vars liv är ordnat, och där upp är upp och ner är ner, så förstår jag frustrationen när vetenskapen och filosoferna håller på och ställer till oreda.

Den metod du beskriver är vad som skapar fred i en oenad värld. Och det är bra; det är nog förutsättningen för att vi tillsammans ska närma oss livets gåta. Det handlar om teori och praktik. Någon släpar hem livets fragment till härden och sedan arbetar vi tillsammans med att sätta samman dessa fragment till en vardag där vi förmår att leva. Troligen blir inte förhållningssättet till den bakomliggande verkligheten rationellt utan en indoktrinerad motsvarighet till vad som skulle kunna vara om vi kände skeendena för vad de var.

Vissa förhållanden fungerar jättebra tills någon öppnar munnen, och om man väl gjort det så får man stå sitt kast och "visa respekt" för den andres syn på livet även om den visar sig stå i diametral opposition. Eller så kan man försöka upplysa den andre om sin egen förträfflighet så att man kommer i fas med varandras visioner.

En riktigt bra filosofisk debatt är utredande till sin karaktär om den är strikt i sin argumentation. Den hamnar dock slutligen vid någon form av axiom eller tro, och sedan är man där igen med känsloargument. Jag har inte för avsikt att göra filosofin till någon exakt vetenskap, och är medveten om att vi ytterst befinner oss i en väldigt problematisk situation, och det ska erkännas. Därför är ett första steg att inte svinga sina svärd alltför yvigt, då de antagligen ställer till med mer skada än gott. Men att erkänna sig besegrad och begränsad är inte så populärt. Att vara övertygad är en dygd, sen spelar det inte så stor roll vad man är övertygad om, bara man har kraft att svinga sitt svärd.

Johan

Fann
Inlägg: 482
Blev medlem: 28 nov 2003 14:34

Inläggav Fann » 27 jan 2004 13:24

jag är inte riktigt säker på att jag förstår vad du säger. Du tycks mena att filosofiska samtal per definition är debatter? Dvs att de måste gå ut på att avöra om det som sägs är rätt eller fel? Frågan är VAD man ska bedöma i så fall. Om jag använder en berättelse från mitt eget liv för att åskådliggöra en filosofisk tanke kan det ju inte vara den verklighet som är min egen som ska debatteras i vart fall? Den vet ni andra ingenting om och det kan faktiskt tänkas att jag ljuger. I filosofin ingår även retoriken och en medvetenhet om hur samtal förs är en del av en filsosofisk utredning, den handlar inte om att argumentera utan om att öka tydligheten. Som jag ser det alltså.

Användarvisningsbild
Johan Ågren
Administratör
Inlägg: 3368
Blev medlem: 15 jan 2003 00:58
Ort: Gävle

Inläggav Johan Ågren » 27 jan 2004 15:46

Definitionen av vad filosofi är föregår vad som menas med ett filosofisk samtal. Ett samtal i sig är endast utbyte av information. Ett filosofiskt samtal måste ha vissa kriterium för att kallas just filosofiskt precis som konst måste det eller liknande definitioner. Men detta är naturligtvis bara klyverier för att vi ska kunna sortera informationen i kategorier.

Ett samtal är ett utbyte av information. Den informations som utbyts behöver inte vara relevant; det kan vara sagor. Den information som ges bör klassificeras som sann för att informationen ska vara upplysande om tingens faktiska förhållanden. När den som förmedlar information har gjort en felaktig tolkning av ett skeende så får vi felaktiga slutsatser. Retoriken ingår som kod i informatuionsutbytet men är koden felaktigt ställd utifrån informationskällan genom tolkningen så hjälper ingen retorik i världen; den förmedlar ändå en falsk bild av skeendet; du ljuger, medvetet eller omedvetet.

En diskussion har väl fått ungefär samma betydelse debatt. Diskussion och debatt kan vare en ytterlighet och dialog och samtal en annan. Skillnaden i betydelsen av dessa ord (den betydelse de fått) är att dialog-samtal utgår ifrån att en syntes, lösning, kompromiss ska uppnås, medan det vi kallar debatt eller diskussion på förhand är dömd att misslyckas med den uppgiften då avsikten och utgångsläget från båda lägren är någon annan. På det hela taget avgörs nivån av informationsutbyte av parternas mått av ödmjukhet.

Jag känner nog inte i ärlighetens namn något ämne jag förmår debattera i. Jag har nog varit mer benägen förut. Idag har jag svårt att förlöjliga idéer som jag tidigare såg som naiva. Man behöver bara svänga sin filosofiska kappa för att göra även "naiva" idéer substansfyllda. Man kan se hur idéer brister i sin logik inom ett givet idésystem och där argumentera emot, men den enskilda sakfrågan får helt andra förutsättningar om man ändrar de filosofiska perspektiven.

Jag erkänner mig besegrad och kan idag bara samtala. Samtidigt säger jag att inget är så självklart och enkelt som många tycks tro, och bara det är ett påstående som kräver sitt argument. Jag brukar ofta ha flera olika argument i en diskussion beroende på olika förutsättningar.

Våra filosofiska uppgifter borde vara att införskaffa information sammanställa och samtala och på så sätt vidga helhetsupplevelsen genom att tillgodogöra oss så många infallsvinklar som möjligt. Denna process måste hela tiden fördjupas så vi begränsar den indoktrinerade upplevelsen av vår existens. Retoriken är underkastad denna process men är en viktig länk i informationsflödet som är förutsättningen för en kommunicerande helhet. Retoriken får aldrig missbrukas i de fall informationen är förfalskad eller förvrängd. Detta görs sällan medvetet, men är något som kanske håller på att bli vanligare i den "krassa verklighet" som vissa målar upp.

Johan

Fann
Inlägg: 482
Blev medlem: 28 nov 2003 14:34

samtal

Inläggav Fann » 27 jan 2004 17:14

Jag tror vi har samma uppfattning, debattera lönar sig inte, man kan bara samtala, pröva det man hör, vända och vrida... I sk "deliberativa samtal" (en modegrej inom skolan just nu) säger man att ett sådant går ut på att man ska komma överens om vad man inte är överens om. Jag ska inte gå in på detta med vad exempel och metaforer är och vad som skiljer dem från beskrivningar men det är klart att käftandet om hur något egentligen är beror på om det sagda är ett exempel (och inte ett stickprov) eller en beskrivning. Om man ska förstå eller veta genom det återgivna.

Håller just på att förbereda en föreläsning jag ska ha i kväll om "kommunikationsprocesser och dialogbaserat lärande" och hittar följande passage av Michael Montaigne och ur hans "Konsten att samtala"(1588) efter en inledning där han talar om att dåliga exempel är bätter än goda och att misskreditera sig själv är mer trovärdigt än att framhålla sig själv som mönster : (.....) Den mest fruktbara och naturliga andliga övningen är enligt min uppfattning samtalet. Jag tycker det är behagligare än någon annan syssellsättning i livet, och om jag nu vore tvungen att välja tror jag därför att jag hellre skulle gå med på att förlora synen än förmågan att höra och tala. (.....) Eftersom vårt intellekt stärks genom kontakt med kraftfulla, förnuftiga intellekt, går det nästan inte att säga hur mycket det förlorar och fördummas på vår ständiga kontakt och vårt ständiga umgänge med små, sjuka huvuden. Ingen smitta sprider sig som den. Jag har erfarenhet, jag vet vad jag talar om. Jag älskar att debattera och diskutera, men bara i en liten grupp och för min egen skull. Ty att vara ett spektakel för höga män och tävla om att visa upp sin intelligens och sitt kacklande är en syssla som enligt min åsikt inte alls passar en man av ära.

Dumhet är en dålig egenskap, men att inte kunna stå ut med den, bli irriterad och förbannad på den, det är en annan sorts sjukdom som är precis lika plågsam som dumheten. Och nu är det den egenskapen hos mig jag vill kritisera.

Jag går in i samtal med stor frihet och öppenhet, eftersom övertygelse finner en dålig grogrund hos mig och har svårt att tränga in och slå djupa rötter. Inga påståenden chockerar mig, ingen åsikt sårar mig, hur mycket den än går emot min egen. Det finns ingen tanke så lättsinnig och huvudlös att den inte tycks mig som ett rimligt utslag av den mänskliga tankens verksamhet. Vi som fråntar vårt omdöme rätten att döma, vi ser milt på åsikter som inte är våra, och även om vi inte fäster någon vikt vid dem lånar vi dem gärna vårt öra. När den ena vågskålen är alldeles tom lägger jag en gummas vidskepliga drömmar i den andra. (....) Motstridiga åsikter kan alltså varken stöta mig eller uppröra mig, de bara väcker mig och får mig att öva mitt huvud. Vi skyr alla försök att rätta oss, vi borde gå dem till mötes och ta dem till mötes och ta dem till oss, särskilt när de kommer samtalsvis och inte på ett skolmässigt mästrande sätt. När man möter invändningar ser man inte efter om de är berättigade, utan hur man med rätt eller orätt ska komma ifrån dem. I stället för att sträcka ut armarna sträcker vi ut klorna.

Jag skulle tåla en omild behandling av mina vänner: "Du är en dumbom, du drömmer!" " Bland rejäla människor gillar jag att man uttrycker sig modigt och rättframt och att orden går åt samma håll som tankarna. Vi måste stärka vår hörsel och hävda den mot denna vekhet inför ceremoniösa ord och tonfall. Jag gillar en stark och manlig umgängesstil, en vänskap som sätter en ära i kärva och kraftfulla tag liksom kärleken gör det i bett och blodiga klösningar. (hoppsan min anm men det står faktiskt precis så) Samtalet är aldrig tillräckligt kraftfullt och slösande om det inte är ifrågasättande, om det är belevat och konstfullt, om det undviker krockar och lägger band på sina rörelser. "Ty det går aldrig att diskutera utan att kritisera". (...) Jag hyllar sanningen och hälsar den i vilka händer jag än finner den, jag kapitulerar glatt för den och nedlägger besegrad mina vapen när jag ser den närma sig på långt håll. Och bara man inte uppträder med alltför befallande skolmästarmin stöder jag gärna invändningarna mot mina skrifter. Jag har ofta rättat dem mer av artighet än för att förbättra dem, ty genom att lätt ge efter vill jag gärna stimulera och uppmuntra till fri kritik av mig, till och med på min bekostnad. Men det är verkligen svårt att få mina samtida att göra det: de vågar inte kritisera, eftersom de inte vågar bli kritiserade, och till varandra talar alltid med förställning. Jag finner så stor glädje i att bli bedömd och känd att det är mig praktiskt taget likgiltigt i vilkendera formen det sker. Mina tankar motsäger och kritiserar mig själv så ofta att det går på ett ut om det är någon annan som gör det, särskilt om jag ger den andres kritik större betydelse än jag själv har lust med. Men jag bryter med människor som sätter sig på sina höga hästar, som en man jag känner som ångrar att han gett ett rpd om man inte följer det och känner sig kränkt om man vägrar följa det. (.....) våra gräl borde förbjudas och straffas som andra verbala brott. Vilka olater väcker de inte till liv och förökar när de alltid styrs och behärskas av vreden! Först blir vi fiender till argumenten, sedan till personerna. .... " så går ha på och för honóm är "samtal" helt klart "debatt". Han avslutar: " Jag som är kung över ämnet jag behandlar och som inte är redovisningsskyldig inför någon, jag tror ändå inte på mig själv i det jag skriver. Ofta chansar jag med några intellektuella krumsprång, som jag misstror, och med vissa verbala spetsfundigheter, som jag skakar på huvudet å; men jag låter dem ändå få chansen. Jag märker att somliga får ära och beröm för sådant. Det är inte bara jag som ska bedöma det. Jag visar upp mig stående och liggande, framifrån och bakifrån, från höger och vänster, och i alla mina naturliga ställningar. Även om flera intellekt kan vara lika starka, så gör de inte alltid samma bedömning och har inte samma smak.

Det här var vad mitt minne om Tacitus hade att säga mig i allmänna och rätt osäkra drag. Alla allmänna värderingar är vaga och ofullständiga." (översättning av Jan Stolpe Dialoger 21/92)


Ja himlar o månar... Avstår från kommentare så länge...


Återgå till "Filosofi"

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: 26 och 0 gäster