Döda djur speglar konstens hälsa

[Nikolaj]

Som jag redan berört är den moderna konsten en skyddad verkstad, där (utbildade) konstnärer skapar uppseendeväckande konst för att synas i en allt "konstigare" konstvärld. Så kallat vanligt folk skakar på huvudet åt konsten och trots detta fortsätter det naiva etablissemanget glatt sin bana mot totalt utanförskap - eller kanske man skulle kalla det "innanförskap", då det är just det man gör, stänger in sig.

Det senaste som debatterats i media är Nathalia Edenmonts utställning på Wetterlings i Stockholm. Döda katter, möss, kaniner och annat levande som fått sätta livet till för att konstnären, som jag tolkar det, vill visa vårt dubbelmoraliska samhälle. Vi äter djur. Vi klär oss i djur. Vi smörjer in oss i djur. Varför kan då inte döda djur vara konst?

Naturligtvis finns en poäng i Edenmonts budskap. Men jag har svårt att föreställa mig att budskapet når fram. Det är lättare att förstå att konstnären blir mordhotad. (Även det en handling man kan ifrågasätta).

Naturligtvis är detta inte konst. Jag som individ OCH konstnär ser inte det konstnärliga i detta. Men jag tillhör de människor som INTE hävdar att ALLT är konst. Bilderna är däremot en politisk handling - som att släppa ut minkar. Det är till och med en lika intelligent handling som att, just det, släppa ut minkar.

Det enda som uppnås i slutändan är att konstnären blir berömd, att galleristen får reklam och att båda säkert stärker sina aktier, om man säger så. Det är som med media i övrigt - det gäller att synas. Men det bidrar definitivt inte med något i konstväg till den redan så stapplande konstvärlden.

Det är djupt kränkande mot oss aktiva konstnärer som inte deltar i modernismens karusell att behöva stå bredvid och se detta. Tänk dig att det finns hundratals, eller tusentals, skickliga musiker som hanterar sina respektive intrument på ett fantastiskt sätt, men som ändå inte får plats på scener eller får kontrakt hos skivbolag - just för att de ledande vill presentera mer spektakulär musik, trots att större delen av befolkningen vänder ryggen till. Tänk dig att alla scener, fina salonger och stora skivbolag skulle börja föredra experimentell musik, helt utan takt och ton, med sångare utan sångröst. Tänk dig att de sedan inom kåren skulle kalla detta för bra, god eller fin musik. Tanken är absurd.

Men där är konsten idag. Man utbildar väl till och med konstnärer i den andan? Fullkomligt fantastiskt ointellektuellt.

[victor]

Jag förstår dig, och håller verkligen med dig!

Det viktiga, tycker jag, är just Edenmonts egna förklaring och rättfärdigande av hennes konst; att det visar på en dubbelmoral och att vi kan tycka synd om djur vars ansikten vi ser, men inte de djur vars ansikten vi inte ser (på våra tallrikar tex).

Ett av de mest korkade uttalandena jag någonsin hört, tror jag. Paradoxer må vara bra på sitt sätt, men det här når en ytterlighet jag hoppas är den enda i sitt slag. Hennes andemening är alltså: "Jag vill visa att det är fel att döda djur, genom att döda djur". Enligt samma logik skulle man ju kunna visa bilder på egenhändgt avrättade människor för att argumentera mot dödsstraffet.

Men. Jag kan inte hålla med om att det inte är konst (hur man nu än avgör det). Jag tycker bilderna är vackra, och hennes syfte är mycket bra. Men jag tycker att stekt fläskfilé är jävligt gott också. Det betyder inte att jag äter det, för jag tycker inte djur ska dödas för att ätas av människor (lång diskussion, men i korthet tycker jag så). Jag tycker att man måste skilja mellan njutning och moral: gör man inte det, vågar man inte inse saker och man struntar så i djurens lidande. Det är precis det Edmontsson gjorde; hon njöt av sin konstnärliga idé och struntade i att djuren faktiskt led.

Det jag, i likhet med dig (?), ser är att konstvärlden är så otroligt cynisk och självupptagen att sån här konst uppkommer. Idén är jävligt bra i teorin, men fullkomligt förkastlig i praktiken. Just därför förverkligades den. Och tyvärr tror jag, som du, att hennes aktier, hennes kapital förstärkts otroligt mycket av detta. Men då kan man i sin tur diskutera mediernas roll: de rapporterade om det på sitt "sakliga" vis, utan att fatta vad de gjorde, nämligen att hylla henne. Inom hela konstsfären (musik, konst, teater etc.) är ju medialisering ett av alla de bevis man söker efter i jakt på konstnärlig bekräftelse (och som ett sätt att garantera ekonomisk vinst, förstås).

[Nikolaj]

Att synas är att vara

Både konstnär och gallerist gör vad som helst för att få uppmärksamhet - detsamma gäller media. Går nog inte att stoppa detta - tyvärr.

Konsten är död - länge leve konsten!
*suck*

[victor]

Jag har två saker jag vill tillägga.

Först, en sak jag glömde i mitt första inlägg, och som handlar om den mer moraliska sidan av Edenmonts konstverk. Det finns nämligen en chans (om den är stor eller liten, vet jag inte) att det inte är riktiga djur man ser fotograferade; nån slags konstgjorda djur som ska se dödade ut. Men Edenmont det hela (kanske som en del av själva konstverket), som om hon dödat djuren själv och sedan tagit korten.

Är detta fallet tycker jag hon är en briljant konstnär. Då vinner hon en massa publicitet, och visar därmed hur lättmanipulerat media (och vår tid) är av sådana här extrema företeelser. Hon driver också med konstvärlden i stort. Men därtill undkommer hon det moraliskt förkastliga i att faktiskt ha dödat djuren för att visa att det är fel att döda djur.

För det andra. Min kritik av Edenmont kvarstår (tills jag blir "motbevisad", dvs om det nu visar sig att det är konstgjorda djur eller nåt), på basis av moraliska skäl. Men min kritik existerar inte av estetiska skäl, vilket är fallet med ditt resonemang.

Du skriver:

Tänk dig att det finns hundratals, eller tusentals, skickliga musiker som hanterar sina respektive intrument på ett fantastiskt sätt, men som ändå inte får plats på scener eller får kontrakt hos skivbolag - just för att de ledande vill presentera mer spektakulär musik, trots att större delen av befolkningen vänder ryggen till. Tänk dig att alla scener, fina salonger och stora skivbolag skulle börja föredra experimentell musik, helt utan takt och ton, med sångare utan sångröst. Tänk dig att de sedan inom kåren skulle kalla detta för bra, god eller fin musik. Tanken är absurd.

Jag förstår din tanke, men håller absolut inte med. Varför måste vi utgå från att det finns "bra" och "dålig" konst eller musik? Vad är poängen med det? Vem ska avgöra det? Till vilken nytta ska vi avgöra det?

Det är väl en ytterst elitistisk tanke att mena att all musik som inte följer gängse regler för "takt och ton" inte är "bra" musik. Att fördöma existerande musikformer, är ju ungefär detsamma som att fördöma att stolar eller TV-apparater eller post-it lappar finns. De finns för att människor producerat de, och deras själva existens är värdeneutral. Därmed inte sagt att man kan uppleva olika sorters musik eller konst som "bra" eller "dålig", men jag hoppas att man inte tror så mycket om sitt eget estetiska omdöme att man får för sig att det handlar om nån slags absolut punkt för vad just den här specifika konsten eller musiken är .

Varför kan inte olika musikformer samexistera? Varför kan man inte inse att en musikforms inbördes regler inte alltid kan appliceras på alla andra musikformer? Olika muskformer är olika saker, och måste bedömas enligt sina egna premisser och principer.

Den här diskussionen är ju mycket lik den totalt motsatta aspekten av det hela: att det finns musik som görs enbart av ekonomiska syften. Och det är lika dumdristigt att påstå det. Att nån gör konst eller musik enbart av ekonomiska skäl, eller att nån gör konst enbart för att synas/vara avangardistisk tycker jag inte är en rimlig slutsats. Däremot kan man diskutera samhället/kulturens/medias inställning till dessa olika former av kultur, och hur det inverkar. Och därtill kan man, i alla fall i just i frågan kring Edenmonts konst, diskutera nån slags moral bakom det hela.

/v

[Nikolaj]

Det är väl en ytterst elitistisk tanke att mena att all musik som inte följer gängse regler för "takt och ton" inte är "bra" musik. , skriver du.

Jag skulle vilja påstå att det snarare är en sund och rimlig grund att utgå ifrån - om man vill ha en utgångspunkt för hur man ska tilldela artister utrymme.

Jag vill absolut INTE släta ut alla skapande människor i en jämn smet - alla behöver finnas. Men proportionerna är just i konstvärlden alldeles uppåt väggarna (där konsten förvisso gör sig bra).

De som skapar fullkomligt obegripliga ting - till skillnad mot musiken som jag använde som exempel - får alldeles för stort offentligt utrymme i båda salong och media. Går man på vernissage så är det i regel svårbegripliga ting som visas upp. Stora enfärgade bilder (!), en hög trasiga kammar limmade på utsidan av en kakburk och dylika påhitt i sann lekskole-anda. Man blir besviken. Som lärare ser jag samma nivå av konst i skolsalarna varje dag...

Ser man på TV då det ska visas konst så vet man redan då de sagt ordet konst att det kommer något fullkomligt vansinnigt och banalt.

Jag tycker det är djupt tragiskt att konsten skenat iväg från publiken i en som du kallar det avantgardisk anda. Visst ska dessa skapare få finnas - men de dominerar ju överallt! Och ingen mer än de själva förstår vad de håller på med! Tror inte de förstår själva heller för den delen - de seglar bara (omedvetet?) på vågen så länge de kan. Vem kommer att prata om dessa konstnärer om 200 år? De bidrar ju inte med någonting till konsthistorien. Inte till nutiden heller, med få undantag.

Detta var min poäng.

Djuren var för övrigt levande och inte "konstgjorda".

Mvh Nikolaj

[Nikolaj]

Ett exempel på slöseri med utrymme:
http://www.omkonst.com/edholm.html

Förlåt Ann! Men det är ju en smaksak som allt annat.

[victor]

Jag skulle vilja påstå att det snarare är en sund och rimlig grund att utgå ifrån - om man vill ha en utgångspunkt för hur man ska tilldela artister utrymme.

Det håller jag verkligen inte med om. Din logik: de artister/konstnärer som gör det som är "bra" får synas i proportion till detta "bra" (exv. möjlighet att bibehålla takt och ton på ett visst sätt) och vice versa.

Det här är ju en förenkling å det grövsta, och ett uttalande som närmast är förtryckande. Jag delar till viss del dina åsikter, både på ett emotionellt och ett teoretiskt plan, men jag är fullkomligt övertygad om att det är omöjligt att diskutera problemet utifrån att viss musik är kvalitativt och överlag "bättre" (då avser jag inte enbart "subjektuvt bättre") än annan, samt att det går att avgöra detta på ett allmängilitigt plan. Men jag återkommer till det.

De som skapar fullkomligt obegripliga ting - till skillnad mot musiken som jag använde som exempel - får alldeles för stort offentligt utrymme i båda salong och media. Går man på vernissage så är det i regel svårbegripliga ting som visas upp. Stora enfärgade bilder (!), en hög trasiga kammar limmade på utsidan av en kakburk och dylika påhitt i sann lekskole-anda. Man blir besviken. Som lärare ser jag samma nivå av konst i skolsalarna varje dag...

Det finns så klart "obegriplig" musik också. Men det är ju just där min poäng ligger: i begreppet obegriplighet ligger en ofullkomlighet som (potentiellt) kan fyllas. Jag menar, även om jag inte förstår ett konstverk eller ett musikstycke (jag förstår ingenting av landskapsmåleri, men förstår Sonic Youth väldigt bra), behöver ju inte vara detsamma som att betydelse saknas. Det är väldigt många som vägrar fatta Britney Spears musik, men det är ju ingen tvekan om att massvis av människor faktiskt gör det. Jag brukar själv utgå från tesen att gillar jag inte musik är det förmodligen något jag inte rktigt fattat med just den musiken (än). Inte att den musiken ska slopas från dagordningen, så att säga, bara för att jag inte lyckas ta till mig den.

Jag tycker det är djupt tragiskt att konsten skenat iväg från publiken i en som du kallar det avantgardisk anda. Visst ska dessa skapare få finnas - men de dominerar ju överallt! Och ingen mer än de själva förstår vad de håller på med! Tror inte de förstår själva heller för den delen - de seglar bara (omedvetet?) på vågen så länge de kan. Vem kommer att prata om dessa konstnärer om 200 år? De bidrar ju inte med någonting till konsthistorien. Inte till nutiden heller, med få undantag.

För det första: jag håller som sagt med dig om att det finns ett problem med vilka som "syns" och inte "syns", det gör det absolut. Det här är en viktig diskussion som jag själv hoppas att kunna säga något mer konkret och väsentligt om i framtiden, då jag har just det som ämne för en eventuellt kommande doktorsavhandling ('musikers sociala villkor'). Så på den punkten är vi ense.

Men, varför ska det vara et kriterium för en konstnärs existens att denne blir ihågkommen om 200 år? Vad är det som säger att de som "koms ihåg", är det som egentligen varit viktigast? Och för vem, har de i så fall varit viktigast?

Sen tror jag mycket väl att de "vet vad de håller på med". Återigen, likheten med diskussionen kring "kommersiell musik", är slående: "Den där stackaren Britney Spears fattar inte vad hon sysslar med. Brinner inte alls för musik, som Lennon och Presley gjorde." Varför skulle hon inte göra det, bara för att man inte gillar musiken?

Jag tror visst att de "fattar vad de håller på med", både Britney och de avantgardistiska konstnärerna. Sen att det finns ett problem med att en artist som Britney Spears och avantgardistiska konstnärer erhåller större uppmärksamhet, det är en helt annan sak. Vi kommer ingenstans genom att fördöma och tro att vi själva är "bättre".

Denna diskussion kan inte handla om vilken musik som är "bra" och "dålig", för då hamnar vi genast i svårigheter. Det är en både elitistisk, kortsiktig och blåögd syn på det hela. Vi kan inte hålla på och avgöra vilka som är "bäst", och därmed förtjänar mer utrymme, det är min bestämda uppfattning. Vad som sen ska göras åt att det finns en uppenbar ojämlikhet (som kanske tom kan kallas orättvis), det vet jag faktiskt inte riktigt. Men det är just det diskussionen bör handla om, tycker jag.

Djuren var för övrigt levande och inte "konstgjorda".

Jo...men om det vore verkligen vore som jag sa (att de är konstgjorda) så skulle det ju ligga i Edenmonts intresse och själva idé att hemlighålla att de var konstgjorda, så länge som möjligt. Eller hur?

MVH
/v

[Nikolaj]

Har jag förstått dig rätt så vill du alltså INTE att konst som tilltalar fler människor ska få mer utrymme än smal, experimentell, avantgardisk (?) konst som en minoritet (elitistiska) förstå-sig-påare uppskattar?

Jag vidhåller att detta är en STOR fara för konsten – som redan idag är illa ute. Med ”illa ute” menar jag att ord som konst och konstnär har fått en bitter eftersmak i folkmun allt sedan modernismens intrång. Konst ÄR och FÖRVÄNTAS VARA konstig och obegriplig – vilket är fruktansvärt tragiskt för konstens välbefinnande. Vart hamnar vi om konsten blir helt åtskild från mänskligheten - som modevisningar i Paris? Ett nöje för ytterst få - som den stora massan skakar på huvudet åt. Tro mig; vi är på väg dit.

Det är möjligt att jag är lite otydlig i mitt uttryck, men det är just detta jag vill komma åt; den skeva fördelningen av exponering. Man behöver kanske inte bedöma vad som är bra och dåligt – det är ju subjektivt. Men hur ska man då avgöra vad som ska visas? Ord som populärmusik speglar i musiksammanhang vad människor vill ha. Inte alltid är detta det bästa (som du väl ville ha sagt?) – men att låta sådant människor INTE vill ha att dominera är väl ändå ganska absurt?

Du nämnde något om förtryck. Att INTE lita alls på publikens omdöme ser jag som förtryck. Jag tror i många fall att gemene man har bättre insikt än många konstnärer (och gallerister med för den delen) – det finns ju en och annan som är ”ute och cyklar” om man säger så...

För min del är det acceptabelt att hälften av all medial och offentlig konst är möjlig att förstå för den ”vanliga” befolkningen (trots allt majoriteten av all som besöker konsthallar och gallerier). Jag menar inte att den abstrakta och ickeföreställande konsten – som enligt min mening vänder sig från publiken istället för till – ska få stryka helt på foten. Den har säkert en viktig roll också.

Men gång efter gång möts man av nästan uteslutande dylik konst – och ofta ser man en koppling till konstfack - men de kanske inte har så stor påverkan på konstnärernas utveckling som jag tror? (Rätta mig någon om jag har fel).

Jag vill inte personligen bedöma vad som ska visas, även om jag gärna hade gjort det. Jag hade gärna velat locka folk tillbaka till kyrkan också. Konsten och kyrkan ska vara centrala delar i människans tillvaro anser jag. Inga ytterlighetsföreteelser som engagerar en speciell minoritet. En jämförelse så god som någon.

Kanske har jag lyckats tydliggöra mig något?

Mvh Nikolaj

[victor]

Har jag förstått dig rätt så vill du alltså INTE att konst som tilltalar fler människor ska få mer utrymme än smal, experimentell, avantgardisk (?) konst som en minoritet (elitistiska) förstå-sig-påare uppskattar?

Nej, det menar jag absolut inte. Jag menar att ALL konst ska få förekomma, och inte bedömas som antingen "bra" eller "dålig", i nån slags absolut mening. Alla konstformer måste få existera enligt sina egna premisser.

Däremot är det ett problem och ett ämne för diskussion att det finns vissa "regler" som gör det omöjligt för vissa att bli accepterade och kan leva på sin konst eller sin musik, men inte andra. Enkelt och annorlunda uttryckt: är det rättvist att vissa konstnärer och musiker åtnjuter större sanktioner (ekonomiska såväl som kulturella, sociala etc.) än andra, på basis av att de "råkar ligga rätt i tiden", att de klär sig "rätt" eller dylikt; inte på grund av deras faktiska konst eller musik? Om inte, vad ska vi i så fall göra åt detta?

Jag vidhåller att detta är en STOR fara för konsten – som redan idag är illa ute. Med ”illa ute” menar jag att ord som konst och konstnär har fått en bitter eftersmak i folkmun allt sedan modernismens intrång. Konst ÄR och FÖRVÄNTAS VARA konstig och obegriplig – vilket är fruktansvärt tragiskt för konstens välbefinnande. Vart hamnar vi om konsten blir helt åtskild från mänskligheten - som modevisningar i Paris? Ett nöje för ytterst få - som den stora massan skakar på huvudet åt. Tro mig; vi är på väg dit.

Ja, visst....hmm. Jo, det är ett problem, det är det. Men nu börjar det mer likna kulturpolitik: vilken konstform ska uppbackas och stödjas ekonomiskt, kulturellt och socialt; det som kvantitativt många gillar? Eller ska vi använda någon annan måttstock? Vilken i så fall? Ja, det fins ju redan nu en "annan måttstock"; det finns ju ett ganska utvecklat informellt system av tyckande som tar sig uttryck när konstnärer/musiker på ett eller annat sätt omtalas som "bra" av viktiga personer och/eller insitutioner, på Grammisgalan exv. Vilken måttstock går grammisjuryn efter?

Ja, alltså...poängen är att det finns ett väldigt utvecklat system för att avgöra vad som är "bra" och "dålig" konst, som då (naturligtvis) inte behöver stämma överens med vad publiken faktiskt tycker. Fame Factory är väl ett exempel på det; finns ingen rät linje mellan att den bedömande juryn gillar en artist/elev i Fame Factory och att publiken gör det.

Man behöver kanske inte bedöma vad som är bra och dåligt – det är ju subjektivt. Men hur ska man då avgöra vad som ska visas?

Ja, det är ju precis det jag menar. Och...det är inte subjektivitet jag är ute efter. Problemet är ju att vi hela tiden har "subjektiva" uppfattningar av allting (dvs. uppfattningen sker inuti just dig), som vi sen använder för att avgöra vad som på ett mer absolut eller "objektivt" sätt är bra. Det är de två olika "bra:na" vi måste skilja mellan. Det "subjektiva" bra:et är väldigt tydligt och direkt och personligt, dock är det avhängigt kontexten, som jag ser det. Men vi måste ta oss ur den lilla bubblan av "subjektivt" bra, och värdera utifrån ett annat perspektiv. Vi måste försöka se oss själva utifrån och inse att också min högst privata och "subjektiva" upplevelse, är just bara i mig. Och den är beroende av att jag är någon, någonstans. Uppfattningen har inte "kommit till mig", sådär av sig självt. Då kan man inse att alla andra individer har samma starka upplevelser, som i sig inte kan vara "felaktiga", dvs. dåliga eller "rätt", dvs. "bra". De bara är. Men det hela har fastnat i uppfattningar om "bra" och "dåligt".

En direkt invändning är då att det går inte att ta sig ur den subjektiva bubblan, alla bedömningar kommer vara färgade av det hur man än gör. Ett svar på det, är då att det faktiskt finns potential att inte ta sig ur detta subjektiva tyckande, men att inte dra likhetstecken mellan denna privata och direkta upplevelse, och något som är absolut eller objektivt "bra". Då kan man få en förståelse för musik och konst, som sådan; inte som något som är "bra" eller "dåligt". Och därmed fatta andra beslut.

Du nämnde något om förtryck. Att INTE lita alls på publikens omdöme ser jag som förtryck.

Verkligen. Å andra sidan hamnar man i svårigheter om ENBART publikstöd (hur det nu än yttrar sig och hur man än "mäter" det) ska stödja en konstforms existens eller ej.

För min del är det acceptabelt att hälften av all medial och offentlig konst är möjlig att förstå för den ”vanliga” befolkningen (trots allt majoriteten av all som besöker konsthallar och gallerier). Jag menar inte att den abstrakta och ickeföreställande konsten – som enligt min mening vänder sig från publiken istället för till – ska få stryka helt på foten. Den har säkert en viktig roll också.

Jo...jag kan ju bara upprepa igen att jag också tycker att det är ett problem att det verkar finnas en poäng för viss konst och musik att INTE vilja att folk ska gilla den (inte "fel" folk iaf). Överlag tycker jag som du (verkar tycka); att konst ska hjälpa och berika ALLA människor. Å andra sidan vore det totalt förkastligt att förkasta (!) vissa konst-eller musikformers existens.

Jag vill inte personligen bedöma vad som ska visas, även om jag gärna hade gjort det. Jag hade gärna velat locka folk tillbaka till kyrkan också. Konsten och kyrkan ska vara centrala delar i människans tillvaro anser jag. Inga ytterlighetsföreteelser som engagerar en speciell minoritet. En jämförelse så god som någon.

Ja....ska och ska. Möjligheten tycker jag i alla fall ska finnas att uppleva många olika sorters konst, musik, teater osv.

Kanske har jag lyckats tydliggöra mig något?

Jag tycker jag har förstått dig ganska bra, hittills. Eller...?

/v

[Nikolaj]

Håller med dig fullständigt i ditt inledande stycke. Det är inte lätta frågor men rent krasst så ska ju alla få chansen – helst lika ofta, i rättvisa stick-inte-upp-Sverige . Tror inte någon har större chans genom annorlunda klädstil dock..., däremot genom att först bli en Robinson-Leffe eller en Naken-Janne. Men det är lite det jag menar; det är inte konsten i sig som är viktig längre. Det är för mycket happening över samhället i stort.

Du sätter tummen mitt i dilemmat; de här s.k. viktiga personerna. Jag tror det är där vi finner de stora bristerna - i dagens konstetablissemang. Det är ju de som avgör om en röd cirkel i en röd kvadrat (*brrr) är ”bra” – vilket enligt mitt tycke är katastrofalt och högst nonchalant mot både publik och andra konstnärer. De som förväntas förstå sig på konst och har makt att styra utbudet är konstigare än konstnärerna. (Plötsligt slår det mig att makt är som droger i övrigt – det skapas lätt missbruk).

Grammisar och annat ”belönande” grundas ju mycket på topplistor och dylikt. Men jag vill inte ha konstgrammisar – jag vill att bredden på konst ska ökas i de större hallarna. Varje stil ska få utrymme – så är det inte idag.

Vad man än läser eller hör om konst i större sammanhang – så är själva konsten väldigt ofta överskattad (tycker jag). Som exemplet cirkeln i kvadraten ovan. Nio gånger av tio lämnar jag en utställning besviken. Visst går jag in med förväntningar, men inte så stora. Samma gamla vanliga banaliteter och ihopkrafsat strunt som jag ser i bildsalen på skolan varje dag. Att barn gör det är kul och en träning för vidare språng - men i en konsthall, om och om igen. Man ledsnar på toalettrullar, galgar, linjer, kvadrater, slängda skvättar färg på enorma ytor... Man gör faktiskt det. Det blir ingen dialog ens - för ofta finns ingen begriplig förklaring till galenskapandet heller.

Jag har inte sett det du benämner ett väldigt utvecklat system för att avgöra vad som är "bra" och "dålig" konst - var kan man finna det? Är det en offentlig handling?

Tror nog vi förstår varandra lite i alla fall - men jag saknar en allmän konstdebatt i media...det finns ju uppenbarligen saker att ifrågasätta.

Mvh Nikolaj

[victor]

Tror inte någon har större chans genom annorlunda klädstil dock..., däremot genom att först bli en Robinson-Leffe eller en Naken-Janne. Men det är lite det jag menar; det är inte konsten i sig som är viktig längre. Det är för mycket happening över samhället i stort.

Jo, alltså...enbart ett klädeslagg gör inte att man får uppmärksamhet. Men poängen är att "utom-konstliga" saker (dvs. allt som har med personen att göra, men som inte egentligen handlar om dennes konst) blir föremål för bedömning, och hjälper också till när man ska göra sig ett namn. Inom konstvärlden kan man tänka sig att en egenskap som excentrism är en sådan sak. Inom populärmusikvärlden är det en viss klädstil, "tuff" attityd, rätt märke på musikinstrumenten osv., osv, osv.

Jag har inte sett det du benämner ett väldigt utvecklat system för att avgöra vad som är "bra" och "dålig" konst - var kan man finna det? Är det en offentlig handling?

Alltså...jag ska försöka förklara vad jag menar med några konkreta exemplifieringar.

Min grundtes är vi språkligt har ett hinder då vi endast har ett ord för "bra" respektive "dåligt". För det första innebär detta att vi drar ett likhetstecken mellan det vi betecknar som "bra" i oss själva - den subjektiva och direkta "bra-känslan" - och det som är så att säga allmängiltigt bra. Vi överför den direkta och spontana känslan till att bli "den enda" känslan, för alla. I själva verket är det två väldigt skilda saker.

För det andra medför detta språkbruk att objektet (i detta fall konst-eller musikverket) inte har egenskapen "bra", utan att den är det. Vi säger "Det (konstverket) är bra", "Det är bra konst". Det "bra" verkar på detta vis vara något inneboende i konstverket; ja, kanske till och med dess väsen.

"Ja, men", invänder nån, "det är ju inte det man menar när man säger så". Jag vill hävda att det är just det, för det refererar till något föreställt absolut. Låt mig exemplifiera igen.

Jag skulle vara väldigt nyfiken på att höra vad för slags instruktioner en Fame Factory-jury får. Jag vet inte det, men jag har ibland lyckats höra små "hintar" till hur juryn ombetts bedöma. Ja, man säger till och med rakt ut: "Du ska göra en objektiv bedömning av artisten". Vad innebär då detta? Jo, du ska inte reagera på en direkt känsla i dig, utan du ska så att säga se till något högre som är bortom den personliga smakens bedräglighet.

Då blir ju så klart frågan: går det? Nej, det gör det inte, för estetisk objektivism är omöjlig. Alltså, måste man anta att detta det "objektiva" består av en uppsättning regler för att bedöma, i detta fallet, musik. En uppsättning informella regler som går att få reda på, genom att leva med i denna specfika kultur och skaffa sig och införliva i sin kropp alla dessa åsikter, tankar och ideal.

På samma sätt kan man kanske tala om ett skenbart "professionellt bra". Man kan höra folk som säger: "Nää, om det är bra eller inte, det kan inte JAG avgöra.". Underförstått att det då går att avgöra, och att det är en kunskap som då måste förvärvas. Inte ovanligt hör man när det handlar om specifika musikgenrer att "Nej, men jag kan inte genren, så det är liksom omöjligt för mig att avgöra om det är bra eller ej". Allt detta tyder på att vi tror att det finns ett "professionellt eller ett genremässigt bra".

Min poäng är att musik och konst (och alla andra konstformer så klart) är värdeneutrala, i sig. De är inte "bra" eller "dåliga" i den bemärklesen vi annars använder just de orden i andra sammanhang. Det att må "bra" är ju knappast analogt med det "bra" som avser att bedöma kulturyttringar.

Låt mig ta ännu ett exempel, som visar på hur detta system tar sig väldigt konkret uttryck. Detta exempel fick jag berättat för mig av en lärare jag hade för ungefär ett år sedan.

Det finns en slags jury (i varje län i Sverige?) som bestämmer vilka böcker som biblioteken ska ta in. Dessa jurymedlemmar läser alla böcker som försöker ta sig in på biblioteken och rescenserar de. De böcker som då får bäst recensioner, tar sig in på bibliotekens hyllor.

När då en ny medlem ska ta sig in i juryn sker detta på ett mycket intressant sätt. Man låter sökanden rescensera böcker som den ordinarie juryn redan rescenserat. Den sökanden som då skriver mest likt den ordinarie juryns recensioner, får en plats i ordinarie juryn. En slik reproduktion av smak, har då jag aldrig någonsin hört talas om.

Det här är då ett sätt att bibehålla ett skenbart "objektivt" eller "professionellt" bra.

Hoppas jag gjort mig lite mer förstådd....
/v

[Nikolaj]

Jag skulle kunna betala för att höra en konstjury eller konstnämnd diskutera olika typer av konst och konstverk för att få höra vad de bedömer som "bra konst". Kan nästan garantera att jag INTE skulle hålla med och att jag troligtvis dessutom skulle undra om de driver med mig.

Har ju sett vilken konst som får plats på jurybedömda utställinngar och i andra salonger där kön är befintlig. Men jag kan (förhoppningsvis) ha fel.

Det jag undrade var om du visste några kriterier för hur man bedömer vad som "bra konst"...

Nikolaj

[victor]

Jag skulle kunna betala för att höra en konstjury eller konstnämnd diskutera olika typer av konst och konstverk för att få höra vad de bedömer som "bra konst".

Samma här!!

Det jag undrade var om du visste några kriterier för hur man bedömer vad som "bra konst"...

Hmm...ja, jo. Okej....men det är väl just det: hur skulle man i så falla tolka sådana kriterier? Nog kan jag tänka mig att man uttrycker sig ganska löst: "Det ska vara originellt, eget, personligt, utlämnande, spännande, utmanande...och helt enkelt: BRA!"

Alltså...tror du verkligen de kriterierna som "juryn" själv skulle säga att de går efter i sin bedömning, skulle säga något väsentligt? Det tvekar jag på...det jag snarare tror är väl nån slags djupdykning i hur det här egentligen fungerar, dvs. hur bedömning av kulturyttringar egentligen går till (och vad de betyder), skulle ge en mer rättvis bild. Än att blott och bart lita på vad ett etablissemang säger.

Sen kan man ju iofs spekulera och luska lite...men. Jag tror ändå det är väldigt svårt att kunna tala om några faktiska kriterier. Det går ju exv. ALDRIG att förutspå vilka artister eller konstnärer som blir (under eller efter deras död) kallade "bra" av ett etablissemang. Det måste nog förstås kontextspecifikt (i vid mening), dvs. som en händelse som måste förstås utifrån ett speciellt beteende hos detta kulturetablissemang, snarare än att "det" har fasta kriterier för bedömning av konst. Beteendet är detsamma över tid, men dess yttringar kan skifta. Därmed finns det inga kriterier, mer än för just en bedömning i en speciell situation

Förstår du mig?

/v