Har för mig att man brukar sig att den nya tidens filosofer fokuserade på kunskapsteorin, och såg den som den viktigaste grenen av filosofin. Descartes gick i bräschen här med sitt radikala tvivel. Debatten under 1600- och 1700-talet mellan rationalister och empirister handlade just om villkoren för den mänskliga kunskapen. Har även för mig att åtminstone min lärare hävdade att grekerna mest fokuserade på metafysiken: vad består världen av?, vad är världens innersta väsen?, etc. Detta skulle vara skillnaden. Under 1900-talets första hälft skedde det sedan ytterligare en omsvängning, man såg språkfilosofin som den viktigaste delen av filosofin: om vi bara fick en klar bild av språket så skulle de filosofiska problemen lösas.
Hursomhelst är det här väl inte riktigt riktigt, även grekerna ställde ju frågor om kunskapens natur. Aristoteles brukar ju räknas mer som en empirist och Platon mer som en rationalist. Och Leibniz och Spinoza byggde ju stora metafysiska teorier.
Vad jag förstår vände man sig under renässansen och tiden efter renässansen mot den skolastiska filosofin. Denna hade, om jag förstått saken rätt, i mångt och mycket bestått av att konstruera gudsbevis, läsa grekerna (främst Aristoteles) och anpassa dem till den kristna läran och inte minst studera logik. Man konstruerade verser av de giltiga logiska slutledningarna, sammanställda av Aristoteles ("Barbara", t ex, se länk:
http://www.philosophypages.com/dy/b.htm#barb ). Denna typ av filosofi sågs nu som förlegad, man ville ha något mer handfast och värdstillvänt. Descartes började om från början och frågade om den mänskliga kunskapens villkor och natur.
I stort var väl detta något bra, men en dålig sak förde det med sig: man intresserade sig mindre för logik i allmänhet. På vissa håll skrevs det visserligen bra saker om logik, t ex den berömda s.k. Port-Royal logiken från 1600-talets Frankrike som citeras överallt, men i stort sett var intresset ganska svalt. Det var inte förrän på slutet av 1800-talet som avgörande framsteg togs när tysken Frege, på jakt efter en fast grund för matematiken, konstruerade en ny logik som till slut gjorde upp med den aristoteliska logiken.
Hursomhelst, poängen är att i Polen, av alla länder, hade man aldrig gjort upp med skolastiken som man gjort i andra länder. Landet hade starkt identifierat sig med katolicismen, och tydligen hade den medeltida filosofin levt kvar här. Det gjorde, enligt vad jag förstått, att när den moderna logiken slog igenom så var polackerna bland de första att haka på med namn som Tarski och Lesniewski. Tarskis formellt avancerade sanningsdefinition är idag den mest allmänt accepterade i filosofin. Således verkar det som om allt det där rabblandet av "barbara"-ramsor som renässansfilosoferna häcklade inte var så värdelöst när allt kom omkring. Det finns en hel del gemensamt mellan modern analytisk filosofi och skolastiken.
I stray, I stray...