Med filosofiska tankar förefaller det mig ofta vara så som med det individuella livet.
De begynner i ett moln av dimma och dunstar bort i klart solsken......
Detta evinnerliga 'väsen' sökande efter objektiv visshet, som inte kan ifrågasättas av skepticism tycks mig ha drag av tvångsfobi.
Varför denna transcendentala dragning? Varför fortfarande denna jämförelse med en utomsinnlig modell, á la Platon?
Traditionell kunskapsteori har nu utomordentliga formella verktyg, men
de framstår alltmer som självständiga discipliner, och laddas av nytt
filosofiskt innehåll, rörande deras egna grunder.
Varför är inte alla nöjda med fakta från vetenskaperna, inkl ämneshistoriska?
(säg nu inte att filosofi är vetenskap! Dess metoder kan dock vara vetenskapliga).
Att vara den organism vi är, är så mycket mer än att tänka......
Behovet av en egen världsbild är väl anledningen till att vi jobbar så mycket med de egna uppfattningarna...?
Jfr W. i 'Om visshet':
"Det är så svårt att hitta början. Eller bättre: Det är svårt att börja från början. Och inte försöka att gå längre tillbaka."
Min biologiska naturalism:
'Alla tankar i alla tider har haft sitt ursprung i ett barn.'
önskan efter sann kunskap en tvångsfobi?
Moderator: Moderatorgruppen
önskan efter sann kunskap en tvångsfobi?
"We are up against trouble caused by our way of expression."
Wittgenstein i "The Blue Book"
Wittgenstein i "The Blue Book"
- Johan Ågren
- Administratör
- Inlägg: 3368
- Blev medlem: 15 jan 2003 00:58
- Ort: Gävle
Att vara den organism vi är, är så mycket mer än att tänka......
Som jag ser det krävs det en hel del tänkande att komma fram till detta och att optimera den organism vi är. "Vår organism" är höljd i ett kulturellt dunkel endast filosofin kan leda oss igenom. Psykoterapin är hjälplös utan en vidare styrningen från filosofin. Vetenskapen må finna mycket saker och kategorisera dessa, men människan har alltid ett fenomenologiskt förhållande till denna information. Filosofin behövs inte i ett tillstånd av "klart solsken", men behövs på vägen dit. För visst kan vi vara förvirrade, även om vi har en vetenskap att ty oss till.
Vidare så påverkas de vetenskapliga revolutionerna av vår kulturella ambition. Den rena vetenskapen är således inte fri från indoktrinering. Genom att vi inte har upptäckt allt så låter vi delen vara tongivande för det hela. Här är filosofin och tänkandet ett helt nödvändigt roder som kan hjälpa oss att styra över kunskapsluckorna, då vi trotts allt är tvingade att leva utan att veta allt. Varje generation gör misstaget att tro just de har en komplett världsbild.
Johan
meanman skrev:Detta evinnerliga 'väsen' sökande efter objektiv visshet, som inte kan ifrågasättas av skepticism tycks mig ha drag av tvångsfobi.
Ofta tror jag sökandet efter visshet är försök att lindra lidandet. En total insikt skall ge oss den vises sten. Alla organismer som upplever lidande agerar för att eliminera det. Att fördjupa sig i metafysisk spekulation skiljer sig i viss mån inte från att dra täcket över huvudet eller supa skallen i bitar. Alla tre är de försök att minska lidandet. Att agera är i sig tvångsmässigt, icke-handlingen upplevs som bortom vår kapacitet. Möjligtvis anser vi oss kunna påverka agerandets riktning men handlande måste likväl äga rum. Att söka visshet är en aktivitet och är som sådan tvångsmässig.
/luipa
I meditationen söker man ofta en stillhet där tanken inte rusar, men så fort man träder ur det tillståndet är det full rulle igen. De som säger "du tänker för mycket" är oftast rädda för att själva tänka alltför långt, det kan vara farligt, man kan bli knäpp etc (fördomar), och de som hävdar att de inte kan sluta tänka, att det skulle vara farligt, någon slags rädsla för döden kanske, om jag tänker finns jag..fortfarande.
Balans...var inte rädd för tanken, låt den löpa fritt, men var heller inte rädd för att låta den stå stilla...var mitt lite krystade visdomsord för dagen.
Balans...var inte rädd för tanken, låt den löpa fritt, men var heller inte rädd för att låta den stå stilla...var mitt lite krystade visdomsord för dagen.
Varför denna transcendentala dragning?
Antagligen för att vi i grund och botten känner oss rädda och orättvist komprimerade i vår människokropp. Vi frustreras över vårt eget sökande efter en egentlig mening oberoende av våra egna mål och strävanden. Vi finner ingen mening utanför oss själva men letar hela tiden febrilt.
Vi går således vilse i vår egen irrationalitet genom att vi sätter upp ett mål, skapar projiceringar och känslomässiga bindningar till ett "blivande" av något slag. Denna eviga strävan man lever i.
Kanske tar lite stora anspråk, men:
Kan det vara så att ALLA handlingar är olika sublimeringar som syftar till att upphäva lidandet och komma i kontakt med det direkta, "det som är"?
Att människan omedvetet söker sig ur sin egen världsbild med hjälp av filosofier, konsumtion, droger, musik, kärlek osv.
Kan jagmodellens bristfälliga perception ha med den existentiella ångesten att göra? Att det tvångsmässiga beteendet skapas av att subjektet(man) har ångest inför jagets begränsningar och jagets egentliga icke existens. Man försöker upprätthålla någonting som är omöjligt, och man vet det omdevetet.
Lars skrev:Varför denna transcendentala dragning?
....
Kan det vara så att ALLA handlingar är olika sublimeringar som syftar till att upphäva lidandet och komma i kontakt med det direkta, "det som är"?
Att människan omedvetet söker sig ur sin egen världsbild med hjälp av filosofier, konsumtion, droger, musik, kärlek osv.
Kan jagmodellens bristfälliga perception ha med den existentiella ångesten att göra? Att det tvångsmässiga beteendet skapas av att subjektet(man) har ångest inför jagets begränsningar och jagets egentliga icke existens. Man försöker upprätthålla någonting som är omöjligt, och man vet det omdevetet.
Coolt. Jag tror det ligger någonting starkt i tankegången. Om man riktar sina tankar för mycket inåt och märker att det är ett bottenlöst hål så kan man fortsätta att göra sig illa, eller tänka utåt. För att finna en mening.
Sartre och andra filosofer tror jag är smärtsamt medvetna om att allting de skriver för de mesta är helt nonsens och knappast kommer spela så stor roll, men att det kan spela en viss roll och genom att fokusera tänkandet på ex. filosofi så klarar man av ångesten över livets oerhörda komplexitet.
Jag skulle kunna tänka mig att Sartre när han kom på att hans liv skulle handla om att skriva insåg att om han inte skrev hela dagarna. Så skulle han bli galen och i förlängningen ta självmord, eftersom att livet utan nån målsättning är inte ett liv värt att leva. Sedan så tror jag också att det är själva processen inte resultatet som är det centrala för många filosofer, ocj igentlligen alla konsnärer. strävan att med sina verk uttröna verklighetens underbara och fasanfulla sidor.
Jag känner själv att jag mycket snabbt går ner mig om jag inte fokuserar tanken på någonting utåt. Satt och njöt av poesiböcker på ett cafe idag. Helt underbart. Igentligen så var det bara att läsa en masa ord som kombineras på olika sätt, men eftersom att jag älskar ord så fick det mig att just den tiden finna en mening. Just nu känner jag en mening av att skriva en text. När jag skall sova så kommer jag nog kommer i cirkulära tankar om någonting och hinner förhoppningsvis sommna innnan jag får för mycket ångest...
om jaget existerar och i så fall i vilken form har jag faktiskt ingen aning om
men sure, kanske själen inte finns eller nått. kanske mitt ben tänker lika mycket som min hjärna. det vore faktiskt ganska skoj =)
och vad själen är , jaget och medvetandet.. ja .. hjälp det har jag ingen koll på
Är jag galen? Tveklöst inte. Men visst tusan lever man i en galen och underbar värld =)
-
laotzu
meanman skrev:Varför är inte alla nöjda med fakta från vetenskaperna, inkl ämneshistoriska?
Enkelt sagt: För att vetenskaperna inte ger oss fakta. På NE.se kan vi läsa att faktum skall förstås som "... sakförhållande som inte kan bestridas". Men det är just möjligheten att bestrida vetenskapliga teorier som är styrkan med vetenskapen!
Är det inte snarare tron på att vetande har något med fakta att göra som är problemet?
Lars skrev:Kan jagmodellens bristfälliga perception ha med den existentiella ångesten att göra? Att det tvångsmässiga beteendet skapas av att subjektet (man) har ångest inför jagets begränsningar och jagets egentliga icke existens.
Hur kan jaget vara begränsat om det saknar existens?
Lev väl,
Gustaf
Ordet "faktum" (plural "fakta") kan betyda lite vadsomhelst i dagligt tal. I filosofin betyder är det helt enkelt synonymt med "sakförhållande". Ett exempel på ett faktum är t ex att solen är rund.
F ö är all kunskap "sann kunskap" eftersom ett nödvändigt villkor för kunskap, iaf enligt alla någorlunda ortodoxa dotriner, är sanning. Enligt den klassiska definitionen (som jag tror på) är kunskap rättfärdigad sann tro.
F ö är all kunskap "sann kunskap" eftersom ett nödvändigt villkor för kunskap, iaf enligt alla någorlunda ortodoxa dotriner, är sanning. Enligt den klassiska definitionen (som jag tror på) är kunskap rättfärdigad sann tro.
Johan Ågren skrev:Som jag ser det krävs det en hel del tänkande att komma fram till detta och att optimera den organism vi är. "Vår organism" är höljd i ett kulturellt dunkel......
.....människan har alltid ett fenomenologiskt förhållande till denna information. Filosofin behövs inte i ett tillstånd av "klart solsken", men behövs på vägen dit....
............Genom att vi inte har upptäckt allt så låter vi delen vara tongivande för det hela. ...... då vi trotts allt är tvingade att leva utan att veta allt. Varje generation gör misstaget att tro just de har en komplett världsbild.
Johan
Din kommentar är lite knapphändig, så jag måste välja någon innebörd av flera tänkbara.
Vi behöver inte fundera så mycket, tycker jag, för att föreställa oss en skillnad mellan fysiska föremål som är rotade eller ligger tungt på marken, typ träd och stenar, och fysiska föremål från djurriket som äter, rör sig lite oberäkneligt, och gör sig av med avfalls produkter.
Byt ut 'organism' mot något primitivt uttryck, inärt eller stipulerat via uppfostran.
Så har vi min biologiska naturalism.
Kanske något liktydigt med det du säger om vårt fenomenologiska förhållande.
Och hur skulle vårt förhållande till oss själva och vår omgivning kunna vara något annat?
Det är ju s.a.s den 'våglängd' vi existerar på.
Inte som mätinstrument eller formler i en teoretisk kunskapsvärld...
Kommer att tänka på att jag skall plocka fram Freuds lilla 'Vi vantrivas i kulturen' igen.
Om vi värjer oss mot hans mytologi, så finns en värdefull kärna i hans skrifter, som L.W ungefär sade.
Luipa skrev:Ofta tror jag sökandet efter visshet är försök att lindra lidandet.....
......Alla organismer som upplever lidande agerar för att eliminera det.
..... Att söka visshet är en aktivitet och är som sådan tvångsmässig.
/luipa
Visserligen håller jag mer för sant att naturen inte har varit så snål, att vi inte i ett naturligt normaltillstånd står lite på plus; som Sidwick uttryckte det.
Men är man så lidelsefull tänkare som t.ex. L.W så finns det säkert från början en ständig strävan efter begreppslig 'genomskinlighet.
Dock att det enligt honom innebär, och måste innebära en verksamhet, som 'följer' vår livsforms förändring. Vi kan s.a.s inte en gång för alla genomlysa alla möjliga språkspelsregler.
Vi vet bl.a. inte hur kommande språkspels regler ser ut.
Och inser vi detta, och lyckas med det svåra att tvinga viljan att söka 'Slutet' på knä, så kan vi ta semester från filosoferandet när vi vill, och leva på vår biologiskt naturalistiska 'våglängd'.
Angelina skrev:I meditationen söker man ofta en stillhet där tanken inte rusar,...........
Balans...var inte rädd för tanken, låt den löpa fritt, men var heller inte rädd för att låta den stå stilla....
Jag har alltid funnit ro genom att tänka.
Om det skall kallas meditativt vet jag inte, men ett slags avstannande harmoni har det medfört.
När det gäller t.ex. buddistisk meditation, så vet jag genom bekanta, att om man är i ett känslomässigt labilt läge och har stor visualiserbar förmåga, så kan istället för tankarna, känslorna börja rusa och bryta igenom på ett för smärtsamt sätt.
Lars skrev:Antagligen för att vi i grund och botten känner oss rädda och orättvist komprimerade i vår människokropp.
Vi frustreras över vårt eget sökande efter en egentlig mening oberoende av våra egna mål och strävanden. Vi finner ingen mening utanför oss själva men letar hela tiden febrilt.
Kanske tar lite stora anspråk, men:
Kan det vara så att ALLA handlingar är olika sublimeringar som syftar till att upphäva lidandet och komma i kontakt med det direkta, "det som är"?
Att människan omedvetet söker sig ur sin egen världsbild med hjälp av filosofier, konsumtion, droger, musik, kärlek osv.
Det finns, tycker jag, en stark och lockande mytologisk kraft i ditt förslag på förklaring av det 'evinnerliga sökandet'. Grunderna verkar likna de Luipa hade. Och jag svarar åter att jag inte finner det legitimerat att betrakta människan som något med en håla fylld av rädsla och demoner. Något, någon här och där kanske, men inte av naturen tongivande.
Men jag är medveten om att många av alla tiders författare vittnar emot mig.
Men om det verkligen förhöll sig så, som ett inferno, så skulle jag än mindre hålla med om att en objektiv visshet därom skulle medföra sinnesro.....
stradde skrev: ........eftersom att livet utan nån målsättning är inte ett liv värt att leva.men sure, kanske själen inte finns eller nått.
......kanske mitt ben tänker lika mycket som min hjärna. det vore faktiskt ganska skoj =)
Jag har aldrig saknat målgången, vägen har varit för intressant. Några gånger har jag stannat upp vid utsiktsplatser, som fått mig att häpna.Men det har aldrig föresvävat mig att jag vore på väg till en Slutlig utsiktsplats.
Grammatiken för ordet 'tänka' är komplex. Dvs. reglerna för hur uttryck med ordet 'tänka' används. Om du tränar på det, så kommer du att kunna använda tårna på tangentbordet, och då kunde du säga att du tänkte med fötterna. De ger då intryck därav. Eller skulle du säga att du samtidigt tänkte på något annat ställe också?
laotzu skrev:Enkelt sagt: För att vetenskaperna inte ger oss fakta. På NE.se kan vi läsa att faktum skall förstås som "... sakförhållande som inte kan bestridas". Men det är just möjligheten att bestrida vetenskapliga teorier som är styrkan med vetenskapen!
Är det inte snarare tron på att vetande har något med fakta att göra som är problemet?
Gustaf
Vi lutar oss båda mot LW, tror jag. Han lämnar vetenskapen sådan den är(tänk att han sägs ha tagit patent på ett slags föregångare till reaktionsmotorn!).
Vill man ha fakta om fysiska föremål och inte är nöjd med egna fenomenologiska erfarenheter, så får man söka sig till naturvetenskaperna.
Bortsett från NE. Varför inte då nöja sig med fakta i strid ström, som går att bestrida?
Om det inte finns rum för tvivel och ifrågasättande, så är empiriskt rättfärdigande ogörligt.
Men många som inte väljer det subjektivt vissa i form av en trosföreställning strävar vidare i sitt skådande.
Det empiriskt elementära duger inte.
Och inte heller ett (logiskt)grammatiskt rättfärdigande av detta.
(vet man att tro har något med fakta att göra?)
Stefan skrev:F ö är all kunskap "sann kunskap" eftersom ett nödvändigt villkor för kunskap, iaf enligt alla någorlunda ortodoxa dotriner, är sanning. Enligt den klassiska definitionen (som jag tror på) är kunskap rättfärdigad sann tro.
Ja, enl den traditionella kunskapsteorin sägs det så, från Platon till Russel, men rättfärdigandet av sann tro(övertygelse), måste ha ett slut. Vad är tillräckliga grunder? Skall de garantera sanningen av vad man tror?
Eller räcker det med att grunderna legitimerar min tro?
Jag ansluter nog för egen del till min tidigare lärare prof Gunnar Svensson, när han i ljuset från Wittgensteinsk kunskapsteori i stort säger att traditionell kunskapsteori har havererat.
Har du läst hans bok från 1992: "Wittgenstein om kunskap och visshet" utgiven på Thales.
"We are up against trouble caused by our way of expression."
Wittgenstein i "The Blue Book"
Wittgenstein i "The Blue Book"
stradde:
Jo, att fylla sitt liv med någonting man finner är roligt är ju detsamma som att fly från det meningslösa och tomma. När man gör såna handlingar kan man ju ifrågasätta sig själv i handlingssituationen.
Varför ligger inte människor helt apatiska och stirrar då vi inte fortplantar oss, äter eller sover?
Någonting är det som driver oss. Flyr vi från någonting eller jagar vi någonting?
Gustaf:
På samma sätt som det finns en skillnad mellan världsbilden och verkligheten, har vi en bild av oss själva. Jaget finns inte avskiljt från världen i den meningen, utan det är ett slags "medvetandets synvilla" som Einstein uttryckte det. Jaget och den världsbild vi tillägnar oss genom det, förefaller för mig båda vara illusoriska.
meanman:
Det håller jag verkligen med om på ett sätt, men samtidigt inte på ett annat. Vi kan ifrågasätta själva driften bakom handlingen vi utför om vi skriver en bok, målar en vacker tavla eller bygger en pyramid. Jagmodellen och överlevnadsinstinkten medför att vi hela tiden omedvetet och medvetet sätter oss själva i försvarsposition gentemot omvärlden. Det som är utanför oss kan vara till vår gagn eller så kan det förefalla hotande för vår existens.
Det är just här jag vill poängtera att självaste rädslan uppstår. När vi avskiljer oss och försöker försvara det vi avskiljer. Vi har ett helt revir av åsikter, fördomar, dogmer och intressen. Dessa försvaras ofta eftersom vi grundar vår världsbild och således vår existens på dessa. Man är liksom AIK:are i hjärtat. Det har släkten varit i generationer.
Samtidigt är ju människan en meningsskapande varelse, vilket resulterar i att hon skapar en mening och en ro själv. Men är detta, precis som jag tidigare påpekade, en flykt eller ett sökande?
Vad sa Freud mer än att vi är antikulturella?
Coolt. Jag tror det ligger någonting starkt i tankegången. Om man riktar sina tankar för mycket inåt och märker att det är ett bottenlöst hål så kan man fortsätta att göra sig illa, eller tänka utåt. För att finna en mening.
Jo, att fylla sitt liv med någonting man finner är roligt är ju detsamma som att fly från det meningslösa och tomma. När man gör såna handlingar kan man ju ifrågasätta sig själv i handlingssituationen.
Varför ligger inte människor helt apatiska och stirrar då vi inte fortplantar oss, äter eller sover?
Någonting är det som driver oss. Flyr vi från någonting eller jagar vi någonting?
Gustaf:
Hur kan jaget vara begränsat om det saknar existens?
På samma sätt som det finns en skillnad mellan världsbilden och verkligheten, har vi en bild av oss själva. Jaget finns inte avskiljt från världen i den meningen, utan det är ett slags "medvetandets synvilla" som Einstein uttryckte det. Jaget och den världsbild vi tillägnar oss genom det, förefaller för mig båda vara illusoriska.
meanman:
Det finns, tycker jag, en stark och lockande mytologisk kraft i ditt förslag på förklaring av det 'evinnerliga sökandet'. Grunderna verkar likna de Luipa hade. Och jag svarar åter att jag inte finner det legitimerat att betrakta människan som något med en håla fylld av rädsla och demoner. Något, någon här och där kanske, men inte av naturen tongivande.
Det håller jag verkligen med om på ett sätt, men samtidigt inte på ett annat. Vi kan ifrågasätta själva driften bakom handlingen vi utför om vi skriver en bok, målar en vacker tavla eller bygger en pyramid. Jagmodellen och överlevnadsinstinkten medför att vi hela tiden omedvetet och medvetet sätter oss själva i försvarsposition gentemot omvärlden. Det som är utanför oss kan vara till vår gagn eller så kan det förefalla hotande för vår existens.
Det är just här jag vill poängtera att självaste rädslan uppstår. När vi avskiljer oss och försöker försvara det vi avskiljer. Vi har ett helt revir av åsikter, fördomar, dogmer och intressen. Dessa försvaras ofta eftersom vi grundar vår världsbild och således vår existens på dessa. Man är liksom AIK:are i hjärtat. Det har släkten varit i generationer.
Samtidigt är ju människan en meningsskapande varelse, vilket resulterar i att hon skapar en mening och en ro själv. Men är detta, precis som jag tidigare påpekade, en flykt eller ett sökande?
Vad sa Freud mer än att vi är antikulturella?
meanman skrev:Visserligen håller jag mer för sant att naturen inte har varit så snål, att vi inte i ett naturligt normaltillstånd står lite på plus; som Sidwick uttryckte det.
Men är man så lidelsefull tänkare som t.ex. L.W så finns det säkert från början en ständig strävan efter begreppslig 'genomskinlighet.
Dock att det enligt honom innebär, och måste innebära en verksamhet, som 'följer' vår livsforms förändring. Vi kan s.a.s inte en gång för alla genomlysa alla möjliga språkspelsregler.
Vi vet bl.a. inte hur kommande språkspels regler ser ut.
Och inser vi detta, och lyckas med det svåra att tvinga viljan att söka 'Slutet' på knä, så kan vi ta semester från filosoferandet när vi vill, och leva på vår biologiskt naturalistiska 'våglängd'.
Utveckla gärna vad du menar med 'naturligt normaltillstånd' och 'biologiskt naturalistiska 'våglängd'.'. Låter spännande, kanske läge för en separat tråd?
/Luipa
Jag måste få komma med en liten invändning. Sökandet efter sanningen är helt okej, ifall det leder till konstruktiva studier som leder till reella resultat. Som jag skrev på en annan tråd om "Filosofins begränsningar" så måste tanken alltid leda till något som är större än sig själv. Det är lätt hänt att man murar in sig i ihåliga och cirkulära tankekonstruktioner och att det blir till en besatthet i sig självt och därför ett slags missbruk. Man måste äga ett tänkande som accepterar något utanför sig självt.
Drogmissbrukaren använder ju drogen som ett sätt att slippa göra det som verkligheten kräver, och detta mycket på grund av att missbrukaren har en så pass negativ erfarenhet av att agera assertivt att viljan till förändring och resultat utanför missbruket blir "bortmobbad"/förträngd. När sökandet efter sanningen beter sig på samma sätt så måste man ifrågasätta motiven till det.
/Kiifen
Drogmissbrukaren använder ju drogen som ett sätt att slippa göra det som verkligheten kräver, och detta mycket på grund av att missbrukaren har en så pass negativ erfarenhet av att agera assertivt att viljan till förändring och resultat utanför missbruket blir "bortmobbad"/förträngd. När sökandet efter sanningen beter sig på samma sätt så måste man ifrågasätta motiven till det.
/Kiifen
Kiifen:
Konstruktiva studier? Reella resultat? Enligt vem? Konstruktiv och reell är bara två värdeladdade ord. Två verbaliserade reaktioner på en upplevelse av en omvärld.
Måste? Kan den det överhuvudtaget? Tanken är ju bunden till hjärnan och alla dina tidigare upplevelser. Jag skulle mer se det som att tanken aldrig är ny. Någonting sprunget ur en tanke är mer än reaktion än en aktion.
Det låter mer intressant. Dock något paradoxalt. Någonting som ligger utanför tanken är ju inte en tanke. Hur menar du?
Vetenskap, filosofi och drogmissbruk. Allt är väl ett sätt att reagera på sin omvärld. Du har rätt i, tycker jag, att man måste ifrågasätta motiven till varför man pysslar med ditten eller datten. Det är väl också just där som problemet ligger. Söker man efter sanningen som en drunknade människa söker efter luft? Med samma intensitet helt villkorslöst? Eller är man ute efter att stajla med snygga ord och hävda sig själv med bekräftelse?
Sökandet efter sanningen är helt okej, ifall det leder till konstruktiva studier som leder till reella resultat.
Konstruktiva studier? Reella resultat? Enligt vem? Konstruktiv och reell är bara två värdeladdade ord. Två verbaliserade reaktioner på en upplevelse av en omvärld.
Som jag skrev på en annan tråd om "Filosofins begränsningar" så måste tanken alltid leda till något som är större än sig själv.
Måste? Kan den det överhuvudtaget? Tanken är ju bunden till hjärnan och alla dina tidigare upplevelser. Jag skulle mer se det som att tanken aldrig är ny. Någonting sprunget ur en tanke är mer än reaktion än en aktion.
Man måste äga ett tänkande som accepterar något utanför sig självt.
Det låter mer intressant. Dock något paradoxalt. Någonting som ligger utanför tanken är ju inte en tanke. Hur menar du?
Drogmissbrukaren använder ju drogen som ett sätt att slippa göra det som verkligheten kräver, och detta mycket på grund av att missbrukaren har en så pass negativ erfarenhet av att agera assertivt att viljan till förändring och resultat utanför missbruket blir "bortmobbad"/förträngd. När sökandet efter sanningen beter sig på samma sätt så måste man ifrågasätta motiven till det.
Vetenskap, filosofi och drogmissbruk. Allt är väl ett sätt att reagera på sin omvärld. Du har rätt i, tycker jag, att man måste ifrågasätta motiven till varför man pysslar med ditten eller datten. Det är väl också just där som problemet ligger. Söker man efter sanningen som en drunknade människa söker efter luft? Med samma intensitet helt villkorslöst? Eller är man ute efter att stajla med snygga ord och hävda sig själv med bekräftelse?
Lars
Konstruktivt i den betydelsen att det leder till ett kunskapsinnehåll som går att utveckla och bygga på. Tänkandet för sig själv behöver ju inte, och leder sällan till kunskap. Däremot kan det leda till att man bygger upp en hel världsbild som är oberoende av den verklighet man faktiskt lever i. Detta gör att man inte kan säga något om idévärlden längre, den leder till cirkulära argument istället.
Idealismen menar ju att det existerar en oberoende värld av tanke och idéer från en själv, det är denna idé (parallellt med metafysik) jag kritiserar. För ifall tänkande enbart skulle existera för sig självt, då skulle det inte kunna leda till något reellt... och då förnekar man i slutändan en verklighet utanför sig själv och har man inte längre något att utgå ifrån i sitt tänkande. Att man accepterar något som är större än sitt eget tänkande, sin idévärld, är att acceptera realism.
Att tänkandet måste leda till något som är större än sig självt betyder samma sak, realism i motsats till idealism. Just eftersom tanken inte kan nå verkligheten enbart utifrån sig själv så måste man ha ett tänkande som accepterar något större än sig självt. Som du säger, tänkande är ett sätt att reagera på sin omvärld, ibland så kan tänkandet bli cirkulärt (då det frikopplar sig från omvärlden) och det är detta som börjar likna ett missbruk.
Istället för att acceptera kravet från verkligheten så låser man in sig i flärdfulla teorier. Att missbruka är samma sak, att bygga upp sitt välmående utifrån en drog istället för att få det genom att leva på ett sådant sätt som ökar välmåendet.
Idealisten skulle kanske säga "jag tänker därför är jag till" medan den rationelle realisten säger "jag är till, därför tänker jag".
Mvh/Kiifen
Konstruktivt i den betydelsen att det leder till ett kunskapsinnehåll som går att utveckla och bygga på. Tänkandet för sig själv behöver ju inte, och leder sällan till kunskap. Däremot kan det leda till att man bygger upp en hel världsbild som är oberoende av den verklighet man faktiskt lever i. Detta gör att man inte kan säga något om idévärlden längre, den leder till cirkulära argument istället.
Idealismen menar ju att det existerar en oberoende värld av tanke och idéer från en själv, det är denna idé (parallellt med metafysik) jag kritiserar. För ifall tänkande enbart skulle existera för sig självt, då skulle det inte kunna leda till något reellt... och då förnekar man i slutändan en verklighet utanför sig själv och har man inte längre något att utgå ifrån i sitt tänkande. Att man accepterar något som är större än sitt eget tänkande, sin idévärld, är att acceptera realism.
Att tänkandet måste leda till något som är större än sig självt betyder samma sak, realism i motsats till idealism. Just eftersom tanken inte kan nå verkligheten enbart utifrån sig själv så måste man ha ett tänkande som accepterar något större än sig självt. Som du säger, tänkande är ett sätt att reagera på sin omvärld, ibland så kan tänkandet bli cirkulärt (då det frikopplar sig från omvärlden) och det är detta som börjar likna ett missbruk.
Istället för att acceptera kravet från verkligheten så låser man in sig i flärdfulla teorier. Att missbruka är samma sak, att bygga upp sitt välmående utifrån en drog istället för att få det genom att leva på ett sådant sätt som ökar välmåendet.
Idealisten skulle kanske säga "jag tänker därför är jag till" medan den rationelle realisten säger "jag är till, därför tänker jag".
Mvh/Kiifen
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 52 och 0 gäster
