Jag sitter på mitt rum och tittar in i väggen. Jag har flyttat till en stad och går en utbildning, men gör mest ingenting på dagarna.
Efter min utbildning är klar kommer jag flytta tillbaka till staden där jag bodde tidigare. Jag känner ingen där. Jag känner ingen här. Jag har ingen plats som känns hemma.
Hela min vardag känns som ett skådespel. Alla dessa instutitioner. Det mänskliga verkar, på något sätt, frånvarande. Jag möter inte en annan människa, det som möts är två roller som har ett ytligt funktionellt utbyte.
Ibland när jag skriver så funderar jag om det verkligen är någon på andra sidan som läser. Ibland när jag är ute och promenerar så tittar jag in i de fönster jag passerar på vägen, men jag ser aldrig någon människa som är hemma. Det känns som jag passerar långa rader kulisser.
Jag tittar på tv. Jag ser människor. De är tillsammans och verkar ha en gemenskap. Jag undrar när mitt liv börjar. Jag undrar när jag hittar hem.
Jag är en nobody. Jag har alltid varit det. Det enda jag vill är att se en annan människa i ögonen och säga att vi är samma sak.
Kulisser
Moderator: Moderatorgruppen
Är detta något intrinsikalt negativt?
Du uttalar dig verkligen värdeladdat. Du uttalar dig nästan som om du är rädd för vad som händer, eller vad som kommer att hända. Rädsla är inge bra. Känner du den? Är den närvarande? Kan du kategorisera den och se den som partiell? Isf, lägg den åt sidan eftersom den är irrationell.
Kan inte låta bli att hosta upp en till gammal cliché: "Fear is the path to the dark side"
Har läst väldigt mycket av vad du skrivit utan att svara. Har inte känt att det varit nödvändigt. Nu kändes det nödvändigt.
Jag kan inte säga att jag vet hur du känner, men tankegångarna känns igen när jag vid vissa tillfällen fastnar i ett distanserat tillstånd till mig själv och min omgivning. Jag brukar ta in informationen och lyssna på ett helt annat sätt. Leva i det som uppstår i min hjärna. Tyvärr brukar jag då samtdigt låta tanken styra och anknyta till saker och ting som jag lärt mig tidigare, eller skapa kunskap av intuitioner jag haft genom att bekräfta dessa med upplevda exempel och tolkningar av dessa.
Det verkar dock som om du påverkas mer intensivt känslomässigt än mig.
Du talar i tid och projicerar önskningar om att bli någonting och att i framtiden känna och se på ett speciellt sätt. Jag tror att det enda du vill är att inte leva i splittring, men att du skapar en vilja att uppnå någonting skapar den splittring du försöker undfly.
Man behöver inte vara så jäkla hård mot sig själv, och kan man inte för tillfället åstadkomma en inre förändring, gör då en yttre. Koka en kopp te och släng på en fet skiva för att komma i sinnesstämning. Får väl klassas som lite efter, men har precis upptäckt att soundtracket till filmen "American Beauty" är hur bra som helst. Hett tips!
Filmen handlar för övrigt om det tråden handlar om kom jag precis på. Kulisserna på utsidan och den inte alls lika vackra insidan. Människors vackra anlete utåt och deras snikna småsinthet när ingen ser. Allting kryddat med en rejäl dos självdistans, musik som bryter ned känslomässigt pansar och... Nej, nu tänker jag inte munbajsa mer. Då skapas bara en massa förväntningar.
God natt!
Du uttalar dig verkligen värdeladdat. Du uttalar dig nästan som om du är rädd för vad som händer, eller vad som kommer att hända. Rädsla är inge bra. Känner du den? Är den närvarande? Kan du kategorisera den och se den som partiell? Isf, lägg den åt sidan eftersom den är irrationell.
Kan inte låta bli att hosta upp en till gammal cliché: "Fear is the path to the dark side"
Har läst väldigt mycket av vad du skrivit utan att svara. Har inte känt att det varit nödvändigt. Nu kändes det nödvändigt.
Jag kan inte säga att jag vet hur du känner, men tankegångarna känns igen när jag vid vissa tillfällen fastnar i ett distanserat tillstånd till mig själv och min omgivning. Jag brukar ta in informationen och lyssna på ett helt annat sätt. Leva i det som uppstår i min hjärna. Tyvärr brukar jag då samtdigt låta tanken styra och anknyta till saker och ting som jag lärt mig tidigare, eller skapa kunskap av intuitioner jag haft genom att bekräfta dessa med upplevda exempel och tolkningar av dessa.
Det verkar dock som om du påverkas mer intensivt känslomässigt än mig.
Jag är en nobody. Jag har alltid varit det. Det enda jag vill är att se en annan människa i ögonen och säga att vi är samma sak.
Du talar i tid och projicerar önskningar om att bli någonting och att i framtiden känna och se på ett speciellt sätt. Jag tror att det enda du vill är att inte leva i splittring, men att du skapar en vilja att uppnå någonting skapar den splittring du försöker undfly.
Man behöver inte vara så jäkla hård mot sig själv, och kan man inte för tillfället åstadkomma en inre förändring, gör då en yttre. Koka en kopp te och släng på en fet skiva för att komma i sinnesstämning. Får väl klassas som lite efter, men har precis upptäckt att soundtracket till filmen "American Beauty" är hur bra som helst. Hett tips!
Filmen handlar för övrigt om det tråden handlar om kom jag precis på. Kulisserna på utsidan och den inte alls lika vackra insidan. Människors vackra anlete utåt och deras snikna småsinthet när ingen ser. Allting kryddat med en rejäl dos självdistans, musik som bryter ned känslomässigt pansar och... Nej, nu tänker jag inte munbajsa mer. Då skapas bara en massa förväntningar.
God natt!
Det är kul att du svarar.
Men, detta inlägg skilljer sig från de tidigare. Jag tänkte börja med att säga att dessa tankar i första hand inte var tvångmässiga. Dessa tankar har uppstått ur reflekterande, funderande. Det var mer att jag försökte uttrycka hur jag känner snarare än vad jag tänker.
Jag känner att jag inte vill tänka på saker, eftersom jag känner att mitt tänkande bara, så att säga, rör om i grytan. Jag väljer därför att uttrycka mig, skriva av mig, för att få ett utlopp.
Men, detta inlägg skilljer sig från de tidigare. Jag tänkte börja med att säga att dessa tankar i första hand inte var tvångmässiga. Dessa tankar har uppstått ur reflekterande, funderande. Det var mer att jag försökte uttrycka hur jag känner snarare än vad jag tänker.
Jag känner att jag inte vill tänka på saker, eftersom jag känner att mitt tänkande bara, så att säga, rör om i grytan. Jag väljer därför att uttrycka mig, skriva av mig, för att få ett utlopp.
Re: Kulisser
PopJimmy skrev:Hela min vardag känns som ett skådespel. Alla dessa instutitioner. Det mänskliga verkar, på något sätt, frånvarande. Jag möter inte en annan människa, det som möts är två roller som har ett ytligt funktionellt utbyte.
............
Det enda jag vill är att se en annan människa i ögonen och säga att vi är samma sak.
Ja du, overklighetskänslor har vi nog alla haft ibland. Vissa av oss kanske oftare.
Själv har jag genom åren återkommande fått en känsla av att hela livet ha suttit i ett väntrum. Väntat på att livet skall börja. Inte fattat att det pågår.
............
Är det nånting man kan vara säker på, så är det att vi är samma sak, oavsett vad man tittar på egentligen...
"We are up against trouble caused by our way of expression."
Wittgenstein i "The Blue Book"
Wittgenstein i "The Blue Book"
Jag säger ju det! De e inte bra att tänka FÖR mycket.
Här e nåt tänkvärt jag såg/hörde i en video:
Today, upon a bus, I saw a lovely girl with golden hair,
I envied her....she seemed so gay....and wished I were so fair.
When suddenly she rose to leave, I saw her hobble down the aisle.
She had one leg and wore a crutch; but as she passed....a smile!
Oh God, forgive me when I whine,
I have two legs. The world is mine!
I stopped to buy some candy. The lad who sold it had such charm.
I talked with him. He seemed so glad. If I were late, t'would do no harm.
And as I left, he said to me, "I thank you. You have been so kind.
It's nice to talk with folks like you. You see," he said, "I'm blind."
Oh God, forgive me when I whine.
I have two eyes. The world is mine.
Later while walking down the street, I saw a child with eyes of blue.
He stood and watched the others play. I stopped a moment,
When I said, "Why don't you join the others, Dear?"
He looked ahead without a word, and then I knew he could not hear.
Oh God, forgive me when I whine.
I have two ears, the world is mine.
With feet to take me where I'd go, with eyes to see the sunset's glow,
with ears to hear what I would know....
Oh God forgive me when I whine.
I am blessed indeed. The world is mine!
Här e nåt tänkvärt jag såg/hörde i en video:
Today, upon a bus, I saw a lovely girl with golden hair,
I envied her....she seemed so gay....and wished I were so fair.
When suddenly she rose to leave, I saw her hobble down the aisle.
She had one leg and wore a crutch; but as she passed....a smile!
Oh God, forgive me when I whine,
I have two legs. The world is mine!
I stopped to buy some candy. The lad who sold it had such charm.
I talked with him. He seemed so glad. If I were late, t'would do no harm.
And as I left, he said to me, "I thank you. You have been so kind.
It's nice to talk with folks like you. You see," he said, "I'm blind."
Oh God, forgive me when I whine.
I have two eyes. The world is mine.
Later while walking down the street, I saw a child with eyes of blue.
He stood and watched the others play. I stopped a moment,
When I said, "Why don't you join the others, Dear?"
He looked ahead without a word, and then I knew he could not hear.
Oh God, forgive me when I whine.
I have two ears, the world is mine.
With feet to take me where I'd go, with eyes to see the sunset's glow,
with ears to hear what I would know....
Oh God forgive me when I whine.
I am blessed indeed. The world is mine!
Återgå till "Tankar och känslor"
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 12 och 0 gäster