Grundläggande tankar kring min logik och kunskapteori

Moderator: Moderatorgruppen

Just a bum
Inlägg: 37
Blev medlem: 07 jul 2006 15:30

Grundläggande tankar kring min logik och kunskapteori

Inläggav Just a bum » 08 jul 2006 04:21

Okej jag har inte läst en enda bok i logik eller kunskapteori men tänkte här dela med mig av hur jag ser på dessa områden. (okej inte helt sant, men det är bara österländsk "kunskapteori" jag läst, och det är inte speciellt mycket till "teori" det är snarare kunskapspraxis)

Som sagt, detta är inga avancerade grejjer direkt utan riktar sig till relativa "nybörjare".

Jag säger inte att jag på något sätt har det "rätta" eller "kompletta" eller "bästa" förhållningsättet till logik, jag försöker som sagt bara dela med mig av hur jag ser på logik och kunskap. Inga fancy stuff, eller överdrivet tekniska begrepp, bara simpla, jordnära, observationer.

Idéen bakom tråden fick jag genom tråden Söker en term , jag postade inlägget där först, men blev samtidigt osäker på om det var detta trådskaparen egentligen frågade efter. Hur som helst... Här kommer lite logik från nybörjaren till nybörjaren.



Detta är en invaldid logisk slutledning:
Lejon är modiga. Om man äter hjärtat av ett lejon blir man modig


Rent specifikt var det i en diskussion om kablar i HiFi-anläggningar, där det är många som anser att till exempel en silverkabel ger bättre diskant i ljudet, guldkontakter ger varmare ljud

Alltså ska man på något sätt kunna påstå att en silverkabel ger bättre diskant i ljudet så måste man kunna göra en logisk härledning. Hävdar någon att silverkablar ger bättre disknat i ljudet är det bara fråga: "Varför?", detta tvingar din diskussionpartner att veckla utt sitt resonemang. Han måste på något sätt skapa en "logisk brygga" eller ett "logisk tåg" eller ett "logiskt nät" för att hans resonemang ska vara logiskt "sant". Vill han inte ut-veckla sitt logiska nät kan du helt enkelt säga att han omöjligen kan bevisa/veta att silverkabel ger bättre diskant. Han måste alltså på något sätt knyta samman egenskapen "bättre" "disktant i ljudet" och "silverkabel". Kan han inte detta kan du helt enklet säga att han inte har något logiskt bevis för det han säger. Vidare kan du säga att om han inte behöver logiska bevis för det han hävdar så behöver du inte heller det och då kan du hävda att gröna kablar ger bättre diskant och varmare ljud än både silverkablar och guldkablar, att gröna kablar är "överlägset bäst" ala "dagislogik". (om "överlägset bäst" är en egenskap som är önskvärt i den diskussionskontext du befinner dig i)

Hävdar någon människa på något sätt att två saker på något sätt hänger samman i relation, dvs att sak A är eller har sak B, är det bara fråga "Varför?" hur länge som helst, tills han har skapat en logisk tåg. Och klarar han inte att skapa ett logiskt tåg, så är hans resonemang inte logiskt ut-vecklat utan bygger på diffusa antaganden han inte klargjort/ifrågasatt.

Alltstå om någon människa någonsin skrattar åt dig och hävdar att det han vet är uppenbar sanning, så är han fast i vad jag brukar kalla för fundament. I logik kallar man det även axiom. Alla människor har fundament som de utgår ifrån. Vissa religiösa människor har t.ex. fundamentet att "gud skapade allt", detta är deras axiom som man omöjligt kan motbevisa, eftersom detta är "grunden" till allt de vet. Fundament är alltså samma sak som grund.

Den fria människan är hon som inte är i behov av något nödvändiga fundament (utan håller sig till möjligheter). Detta är något de flesta människor inte klarar. I stort sett alla människor "kollapsar" bakom ett eller en samling fundament. Är man en människa som vägrar erkänna sina fundament är man en fundamentalist. En religiös fundamentalist är t.ex. en människa som hävdar att "gud skapat allt" och sedan förnekar att det bara är något han själv bara antagit som ett fundament. Det är därför "filosofiskolor" som har stora inslag av olika former av skepticism, både västerländsk och österländsk filosofi (som .ex. Zen) är så enormt kraftfulla. De tillåter människan att ständigt fråga "Varför?". Naturligtvis är andra skolor kraftfulla också, men inte lika kraftfulla när man rör sig mellan olika kontexter, dvs om man hela tiden vill fortsätta lära sig saker om världen. Skolor utan kraftiga skepticistiskt påbrå har alltid accepterat fundament, och försöker alltid tolka världen ur deras fundament. Och dessa skolor är alltid mer eller mindre praktiska beroende på vad innehållet det är för innehåll i den problemkontext man befinner sig i. Jag tycker därför personligen att det ofta är dåligt att ta för stort skydd bakom en skola som håller hårt på sina nödvändiga fundament, eftersom jag upplever att alla skolor är begränsade till en given kontext, då är det bättre att känna till flera skolor och acceptera alla som möjliga alternativ. Skolor med stora inslag av skepticism är alltså mer intresserade av rörelsen att hela tiden lära sig mer, inte att försöka ställa sig på en fast punkt på jorden och säga att man kan tyda hela universum från den givna punkten. Nej jag tycker personligen att det är naivt att stå på en punkt och säga att man ser allt. Vissa perspektiv ger bättre överblick andra ger bättre precision. Det viktiga är alltså enligt mig rörligheten. Vi kan inte se hela världen från Sverige, vi behöver röra oss till andra kontexter. Vi kan inte laga hela världen med enbart en hammare den fungerar bara i spikkontexter, ibland behöver vi såg, och ibland behöver vi kärlek :)

När vi växer upp får vi av våra föräldrar lära oss att vi inte ska fråga "Varför?" men detta är bara för att när vi är små och våra hjärnor inte är tillräckligt utvecklade så kan vi inte förstå våra föräldrars resonemang, vi kan helt enkelt inte förstå varför man ska gå och lägga sig, varför man ska äta och varför man ska gå till skolan. Deras resonemang är mycket mer komplexa, dvs de bygger på mycket mer erfarenhet än vi har, de vet att man dör om man äter men detta är inget ett barn förstår. Men när vi växer upp och våran hjärna utvecklas så glömmer vi bort hur viktigt det är att fråga "Varför?" när vi vill utöka det vi vet.

Man ska alltså aldrig vara rädd att fråga "Varför?", eftersom detta är en av de två nycklarna till all form av kunskap. Den andra nyckeln är att aldrig fastna i ett fundament, att hela tiden re-konstruera ens fundament, att hela tiden fortsätta och fortsätta att hela tiden lära oss mer och aldrig säga hur något i världen "är" (med nödvändighet).

Alltså det våran hjärna gör är att den har ett logiskt sett att arbeta, det är så våran hjärna fungerar helt enkelt. Poängen är att när vi lär oss saker så går vi hela tiden från möjligheter till nödvändigheter. Nödvändigheter är samma sak som fundament eller axiom. Men för att lära sig saker måste man hela tiden acceptera att allt man vet (dvs accepterat som fundament eller axiom) aldrig behöver vara nödvändigt. Detta är något enormt viktigt. Allt vi vet är bara möjligheter, aldrig nödvändigheter. Problemet är att hela våran upplevelse av världen är begränsad. Jag är en kontext i en kontext, men det finns saker utanför min kontext, saker jag ännu inte lärt mig, sett osv. Allt vi vet är bara saker inom den sammanlagda kontext av upplevelser vi genom livet erfarit, det vi vet är bara den sammanlagda kontexten av alla kontexter vi erfarit. Alltså kan vi aldrig vara riktigt säkra på det vi vet. Vi kan aldrig med nödvändighet veta, bara med trolighet och rimlighet utifrån det vi tidgare upplevt. Det vi vet är alltså bara möjligt. Det är intressant att även kvantfysiken använder dessa begrepp. De pratar om möjligheter att en mikropartikel befinner sig vid en viss punkt i rymden vid en viss tidpunkt.

Nu fick du iofs inte bara en förklaring på bara hur jag ser på logik, utan även kunskapsteori och hjärnan. Det finns säkert människor som inte håller med om det jag säger här, men dessa människor får gärna ifrågasätta det jag sagt, om eventuella brister etc.




Är du intresserad av logik så finns många på forumet som är mycket mer pålästa än mig, jag har bara läst lite om det på nätet.

Som sagt detta är bara en introduktion till hur jag använder logik, vill du läsa mer om hur man ser på logik i väst så har jag några länkar här (saker som jag bara skummat igenom):
http://komvuxnet.gotland.se/filosofi/logik.htm
http://komvuxnet.gotland.se/filosofi/satslogik.htm

Ordlista med begrepp
http://www.cs.umu.se/~c99jcn/java/grund ... logik.html

Uförligare beskrivningar
http://www.abo.fi/fak/hf/filosofi/HRlogik/logik.html
Mer avancerade saker från Wikipedia:
http://en.wikipedia.org/wiki/Deductive_reasoning
http://en.wikipedia.org/wiki/Inductive_reasoning
http://en.wikipedia.org/wiki/Logic




Vill du ha mer insikt i det typ av "kunskapspraxis" jag läst så kan jag rekommendera detta, antagligen den mest tekniska formuleringen av Zen jag någonsin stött på. Men detta är som sagt för de mest avancerade studenterna: http://plato.stanford.edu/entries/japanese-zen/#ZenAnt
(Lyckas du utan problem tugga dig igenom denna artikel, utan att vi ett enda tillfälle bli förvirrad, första gången du läser igenom den, så bjuder jag på en öl)

Kiifen
Inlägg: 675
Blev medlem: 27 jan 2006 15:50

Inläggav Kiifen » 08 jul 2006 21:57

Ditt resonemang låter vettigt tycker jag. Jag fick en liten tankeställare när du sa att man kan fråga varför hur långt som helst och ifall personen inte kan prestera en logisk kedja eller tåg så har han inget grepp om ämnet. Blev ställd eftersom epistemologi handlar om hur man skaffar sig kunskap och så vidare, men att man kan föra ett logiskt resonemang behöver ju faktiskt inte betyda att man vet någonting. Med enbart logik så kan man ju faktiskt komma vart som helst utan att det behöver finnas någon överensstämmelse mellan resonemang och verklighet.

Sen undrar jag hur man gör avgränsningen till vad som ska bedömas vara rimligt vad gäller påståenden. Jag har funnit att alla sk. ovetenskapliga påståenden är ojämförbara. Det är lika "rimligt" att tro på osynliga enhörningar som att tro på osynliga gudar, tills dess att det uppkommer en metod som kan avgöra vad som är rimligare än det andra. För vissa människor är det mer rimligt att kossor kan få gå omkring hur som helst, för andra är det överlägset mycket rimligare att kossor ska gå på beten eller bo i ladugårdar. Så hur gör man avgränsningen i rimlighet? Kan man verkligen göra det enbart på logisk väg?

I min mening så använder vi resonemang för att begripliggöra evidensen (som vi skaffat på annat sätt), inte för att skapa evidens. Verkligheten är som den är, vi resonerar om den och söker förklara den. Vad gör den ena förklaringen rimligare än den andra? Vad gör t.ex. förklaringen att brännässlor producerar histamin, rimligare, än att säga att dom producerar mjölk?

Du tar upp fenomenet fundamentalister och du har ett bra resonemang om dom. De är intressanta på många sätt, just för att de ofta ställer till med tankebry hos dom som försöker vara seriösa och ärliga i sina resonemang. Eller dom som försöker att kritisera deras uppfattningar. Det finns väl inget slingrigare och halare än att försöka kritisera en fundamentalist?

Inom Zen försöker man, antar jag, att bryta igenom dessa fundament och frigöra sig själv 'som människa', utan att vara bunden till sina tankebyggen. För jag tror inte vi kan frigöra oss från att tänka eller från att behöva kunskaper, men något händer hos vissa människor som gör att de uppehålls och fastnar i falska idéer om sig själva och om andra. Varför gör dom det? Lättja? Okunskap?

Zen verkar förresten också ha en 'bindande' effekt på många.

Användarvisningsbild
PopJimmy
Inlägg: 2569
Blev medlem: 23 nov 2004 07:07

Inläggav PopJimmy » 11 jul 2006 20:23

Jag är ledsen att jag inte svarat på ditt meddelande tidigare Kiifen, men jag har känt att jag velat försöka få till mitt svar bra.

Här kommer iaf ett svar.

Jag är dock inte riktigt nöjd med allt jag skrivit, det är för mycket text och jag känner samtidigt att jag kanske inte är tydlig på alla ställen osv. Kunde skrivit mer etc. Ibland avbrys hela mitt resonemang väldigt tvärt osv. Jaja det är lite rörigt helt enkelt.

Jaja. jag beklagar för detta, men jag hoppas att du kan välja upp stycken som verkar luddiga, kontradikterande eller ofullständiga, så kan jag klargöra.

Här kommer iaf någon form av svar till ditt inlägg:

Kiifen skrev:Ditt resonemang låter vettigt tycker jag. Jag fick en liten tankeställare när du sa att man kan fråga varför hur långt som helst och ifall personen inte kan prestera en logisk kedja eller tåg så har han inget grepp om ämnet.
Jag upplever att alla människor sitter på enormt mycket lagrad "information" genom sinnesintryck etc, men problemet är att vi inte vet hur vi ska strukturera denna information. Det logiken gör är främst att skapa kopplingar mellan olika minnesområden/begrepp/etc. Egentligen har vi de flesta svaren på alla våra problem, problemet är bara att vi har svårt att strukturera/nå våran egna information. Då kan det vara bra att gå till en psykolog eller filosof som hjälper oss att associera och lägga om våra kopplingar mellan begrepp och även introducera nya begrepp som blir "knytpunkter" för lösa trådar.
Jag upplever att olika begrepp är emotionellt laddade på olika sätt. Tar vi ett begrepp som "bra" "önskvärd" "häftig" "sanning" etc så är dessa (för oss som lärt oss orden) laddade på ett sätt (alla har antingen subjektiva/intentionella egenskaper om vad JAG önskar/vill uppnå, intersubjektiva/moraliska om hur Våran genensamma riktning bör vara eller objektiva/sanna/beteendemässiga som handlar om saker som är totalt obundna till värderingar, dessa är alltså inte normativa utan deskriptiva). Det man genom logik gör är att koppla samman begrepp med varandra, både normativa jag/"personligt intentionella" och vi/"kulturella" begrepp med deskripitiva/objektiva/det begrepp.



Sen är "grepp om ämnet" också något väldigt flytande. När förstår man något som "en bil" egentligen? Det finns otroligt många aspeker av "bil" som man kan förstå. Praktiska aspeker (hur man bygger eller lagar eller kör en bild), historiska aspekter (kulturytringar kring bilar, historian bakom den första bilen och andra bilmodeller), fysiska aspekter (viktiga för en som tävlar med bilar), personliga referesner (hur det känns att köra en bil), Rena faktauppgifter, etc etc.

Analyserar vi ett ämne ur ett integralt AQAL perspektiv, så finns fyra dimensioner: Subjektiv (intentionell), Intersubjektiv (kulturell), Objektiv (beteende), Interobjektiv (social). De saker jag tidigare nämde går på olika sätt att plascera i dessa kategorier.

Blev ställd eftersom epistemologi handlar om hur man skaffar sig kunskap och så vidare, men att man kan föra ett logiskt resonemang behöver ju faktiskt inte betyda att man vet någonting. Med enbart logik så kan man ju faktiskt komma vart som helst utan att det behöver finnas någon överensstämmelse mellan resonemang och verklighet.
Precis, och det är därför argumentationer i många fall inte är "tillräckliga". Människor kan på många sätt övertyga andra människor att något är logiskt, men det säger inte nödvändigtvis något om "den empiriska verkligheten", dock kan det göra det.

Men för att människor ska uppleva att något är logiskt krävs ofta någon form av empiriska (eller liknande former av) "observationer". Du kan iprincip aldrig hävda något om snö för en människa som aldrig sett snö. Dock innebär det nödvändigtvis inte att snö inte är något som existerar, och här kommer auktoriteter in. Vi har aldirg tid att klarlägga varje liten detalj i världen och därför söker vi oss till auktoriteter.

Har du en upplevt auktoritet är detta för att auktoriteten har klargjort massa saker för dig, vilket gör att du skapar dig ett förhållningsätt till auktoriteten så att du mer och mer tror att allt auktoriteten säger är "rimligt". Men sanningen är att det finns ingen auktoritet som är heltäckande, och detta gäller precis allting. När vi är små upplever vi att mamma vet allt, när vi växer upp upplever vi att våran kultur har alla svar, och att alla andra kulturer har fel. Det är alltså väldigt viktigt att inte lita på någon form av auktoritet hellt och fullt ut. Jag tror t.ex. på den vetenskapliga metoden eftersom den är systematiserad, men problemet är att det vetenskapliga etablissemanget är fyllt med andra typer av praktiska problem. Dels hur det förhåller sig till samhället, att universitet måste vara "lönsamma", dels att vi bara tror på människor med en akademisk titel. Dels att det är många kunskapsområden som har olika former av genuin kunskap om extremt praktiska saker, men kunskapen samtidigt rör sfärer som är komeplexa/praktiska vilket gör att kunskapen är svår att få in i det vetenskapliga "mallen". Obs jag säger inte att dessa former av kunskap nödvändigtvis ska klassas som "vetenskalig", problemet är bara att vi blundar för extremt saker som händer i samhället för vi tror att allting måste bevisas med statistik.

Problemet är alltså att vetenskapen är för specialiserad, ingen har längre överblickbar koll på saker längre.

Det jag förösker säga att det vetenskapliga etablissemanget ibland ses som en auktoritet. Människor med en titel kan hävda något och då tror människor att det är någon man bör lita på. Men sanningen är att många vetenskapsmän är väldigt kritiska till varandra. Bara för att en vetenskapsman har en teori som säger något eller hela veteskapsetablissemanget har en teori som är dominerande, så innebär detta inte att den nödvändigtvis är vare sig rimlig eller sann, även fast många människor tar tillflykt bakom vetenskapliga auktoriter och tror det.

Detta gäller kanske inte de rena vetenskapsgrenarna, men de mer "komplexa"/de som är på en "högre nivå".


Det finns nog många definitioner på epistemologi, men jag börjar mer och mer luta åt detta håll: Epistemologi handlar om hur vi ska avgöra vad som är kunskap av all information vi tagit in. Hur vi ska "sålla" bland alla intryck på rätt sätt.

Jag lutar mot ett konstruktivistiskt sätt att se på saker. Jag ser det inte som att jag har ett utesluter andra sätt att se på kunskap, men jag som läst mycket österländsk filosofi har en dragning för konstrutivism, pragmatism och skepticism. Österländska filosofer har ofta hävdat att tankar är konstruktioner, kunskapen är praktisk och varit väldigt skeptiska i sitt sökande efterkunskap, de är alltså en mix av konstruktivism, pragmatism och skepticism.

Konstruktivismen förklarar hur processer för vårat lärande fungerar och hur våran hjärna arbetara för att skapa våran kunskap. Konstruktivism pratar inte om hur vi bör göra för att komma fram till kunskap, utan pratar mer om hur hjärnan arbetar, oavsett vilka teorier eller uppfattningar om kunskap vi har. http://en.wikipedia.org/wiki/Constructi ... istemology
Pragmatismen förklarar hur vi bör se på våran kunskap, att kunskapen inte har något värde i sig själv, utan att vi bör sätt kunskapen i ett praktiskt sammanhang, vi kan alltså inte "lösgöra" kunskapen från vår vardag. http://en.wikipedia.org/wiki/Pragmatic_theory_of_truth
Skepticism handlar om hur vi ska gå tillväga för att inte fastna i fundament/axiom/fixed point of view/etc i vårat informationsberabetande http://en.wikipedia.org/wiki/Skepticism ... skepticism


Rationalism http://en.wikipedia.org/wiki/Rationalism och Empirism http://en.wikipedia.org/wiki/Empiricism är enligt mig två olika former av källor till kunskap. Vi har alltså empiri dvs våra sinnen som är en källa för kunskap och rationalitet dvs vårt "tänkande/språk" som en källa för information. Problemet med det filosofiska klimatet idag är att det är en för stor betoning på rationalitet, och detta härstammar mycket från Descartes skulle jag tippa som hävdade: "Thinking is his essence as it is the only thing about him that cannot be doubted". Detta resonemang tycker jag är enormt bristfälligt. Tänkandet uppkommer enligt mig alltid genom empirin. Det är genom hörsel och syn vi lär oss nya begrepp och ord. Dock skulle vi aldrig kunna lära oss och komma ihåg och känna igen situationer utan rationalitet/språk. Tänkadet är något som kan vara totalt frikopplat från empiriska verkligheten, dock är empiri alltid förankrat i den "objektiva världen" i den mån vi människor kan uppleva den. Rationaliteten tar alltså avstamp i empirin, men när vårat språk blir tillräckligt kompext så kan vi börja "sväva iväg i språket". Jag känner på många sätt att människor jag pratar med som läst västerländsk filosofi ibland kan sväva bort i helt långsökta resonemang som inte har någon som helst koppling till en empirisk/praktsikt/"objektiv" verklighet.

Saken är den att empirin är monologisk, det är "envägskommunikation" den innehåller kvalia som vi inte kan "ifrågasätta". Det är precis som att se på tv, vi kan inte påverka vad vi ser på tv:n. Det rationaliteten gör är dock att tolka och skapa meningar/strukturer kring de monologiska sinnesintrycken.




Sen undrar jag hur man gör avgränsningen till vad som ska bedömas vara rimligt vad gäller påståenden. Jag har funnit att alla sk. ovetenskapliga påståenden är ojämförbara. Det är lika "rimligt" att tro på osynliga enhörningar som att tro på osynliga gudar, tills dess att det uppkommer en metod som kan avgöra vad som är rimligare än det andra.
Alltså "vetenskap" är ett begrepp vi laddat på olika sätt. "Vetenskap" har ingen essens i sig själv, vi har helt enkelt lärt oss associera saker som "säkerhet", "metodisk tillvägagångsätt för att systematiskt klargöra vad vi med stor säkerhet kan tro på" med vetenskap. Vetenskapen är bara en abstraktion, ett namn på hur en aktivitet vi gör bör gå till.

Andra pratar om osynliga gudar, men det är bara för att de lärt sig associera begreppet "osynliga gudar" på ett sådant sätt om skapar trygget hos dessa människor. De har ett intryck av att deras auktoriteter säger att "osynliga gudar existerar". Poängen är att dessa människor aldrig sett osynliga gudar, men de litar på mamma eller annan auktoritet.

Begrepp som "osynliga gudar" är naturligtvis inget vi kan bevisa eftersom dessa begrepp bygger på godtyckliga associationer hos dessa människor.

Jag ser hos många människor en slag rädsla att "pseudovetenskaperna" kommer "göra intrång", men jag känner på många sätt att dessa rädslor är överdrivna.

Det kommer aldrig finnas en metod som bevisar om "osynliga gudar" existerar eller inte exiserar, vi bör helt enkelt fokusera på varför människor hävdar dessa saker, om inte så mycket på själva innehållet vad de säger. Vi måste försöka förstå motiven hos människorna, och inte bara stirra oss blinda på innehållet.


För vissa människor är det mer rimligt att kossor kan få gå omkring hur som helst, för andra är det överlägset mycket rimligare att kossor ska gå på beten eller bo i ladugårdar. Så hur gör man avgränsningen i rimlighet? Kan man verkligen göra det enbart på logisk väg?
Alltså att avgöra hur kossor ska gå lösa eller i ladugårdar är inget man kan avgöra genom enbart logik. Det måste finnas en värdering med, dvs en emotionell laddning om något som är önskvärt respektive icke önskvärt. Vi måste använda oss av kvalitativa/uteslutande begrepp som "önsvärt", "bättre", "rimligare", "sannare" etc. Det är i grund och botten känslorna/prioriteringar som avgör hur vi ställer oss till etiska/moraliska frågor, inte rationalitet. Vissa har en emotionell koppling till att "ekonomisk effektivitet" är något "önskvärt", andra "välmående för alla varelser". Dessa är alltså olika former av värderingar som i vissa kontexter inte går ihop, utan som utesluter varandra, kanske inte i absolut/svartvit bemärkelse, men i en form av balansgång. Tycker vi att det är viktigare att vi får mycket pengar eftersom det leder till kvalitativt positiva tillstånd hos oss så är vi beredda att låsa in 300 kycklingar i en trång bur. Tycker vi det är viktigare att alla djur ska må bra trots att vi inte tjänar lika mycket pengar på det, släpper vi dom fria.

Logiken används bara för att legitimera ståndpunkter/värderingar som kommer genom andra former av erfarenheter typ personlig empiri.


I min mening så använder vi resonemang för att begripliggöra evidensen (som vi skaffat på annat sätt), inte för att skapa evidens. Verkligheten är som den är, vi resonerar om den och söker förklara den. Vad gör den ena förklaringen rimligare än den andra? Vad gör t.ex. förklaringen att brännässlor producerar histamin, rimligare, än att säga att dom producerar mjölk?
Alltså vi som inte är insatta i hur processen mjölk går till kan bara anta vad våra mjölkproducenter hävdar.

Alltså poängen är att vi i vårat samhälle har inrättat en praxis i att alla som ska hävda något fakta måste gå igenom en vetenskapliga process. Vi kan aldrig vara säkra på att mjölk kommer genom kossor om vi aldrig varit med i processen och sett detta, men detta är något vi får anta tillsvidare. Det är egentligen inte ett problem i sig själv att vi har praktiska antaganden om hur saker och ting går till.

Det är bara när det blir konflikter mellan människor som detta har betydelse. Man får då försöka hittar auktoriteter som är erkända och som stöjer det man försöker hävda, finns inte sånna och man själv upplever något som sanning, ja då är jag rädd att man får hantera situationen på bästa sätt.

För att ta mitt exempel med kossor: Vi tar för givet att mjölk kommer ifrån kossor eftersom vi har många sinneserfarenheter av detta. Vi har hört andra säga detta, det är nästan alltid kossor på mjölkpaketen osv.

Tar vi länder som är slutna mot omvärlden som t.ex. kina eller olika former av sekter eller slutna sällskap i sverige så kan man aldrig vara riktigt säker på vad folk blir itutade där.

Men som sagt, jag tror att den mänskliga kroppen är uppbyggd på ett sådant sätt att vi rent naturligt skapar associationer mellan saker vi upplever genom våra sinnen, vi är meningskapande. Vi upplever alltså en form av "empirisk/kogntivit" "kausalitet" dvs en förändring i sinnerna och vi kan rent sensomotiskt göra omdömen. Detta förlängs senare i rationalitetet.


Du tar upp fenomenet fundamentalister och du har ett bra resonemang om dom. De är intressanta på många sätt, just för att de ofta ställer till med tankebry hos dom som försöker vara seriösa och ärliga i sina resonemang. Eller dom som försöker att kritisera deras uppfattningar. Det finns väl inget slingrigare och halare än att försöka kritisera en fundamentalist?
Problemet är att vi alla är mer eller mindre fundamentalister. Vi måste ha någon form av grund/fundament för att kunna säkerställa resonemang, problemet är att många inte kan ifrågasätta sina egna grunder, eftersom detta är precis vad människors resonemang bygger på. För att få någon att sluta resonera utifrån fundament så måste man ge honom en mycket mer komplex "tolkningstopologi" han rationellet kan börja tolka världen genom. Detta är inget man kan göra i en handvänding. Som jag ofta tidigare sagt så tror jag rationaliteten är något som utvecklades för att det gjorde att vi kunde överleva, det är en säkerhetsmekanism, och poängen med rationalitet är att den hela tiden strävar mot säkerhet. Träffar vi en fundamentalist så är han väldigt säker på sin sak. Vi måste på något sätt "bryta ner" han säkerhet för att kunna "omprogrammera" honom med större och mer komplexa tolkningstopologier som kan ta tillvara på en större komplexitet. Vi kan inte låta honom resonera utifrån sina grunder, eftersom då kommer han hela tiden utgå från fundamentet "gud skapade allt". Han kommer tolka, precis allt vi säger utifrån ett nätverk av begrepp som har sin rot i detta och andra fundament/axiom. Det vi måste förklara är alltså att han utgår från ett personligt fundament och att vi inte delar hans fundament. Problemet är bara att människor, när de inte är tillräckligt kogntivit utvecklade inte kan skilja på egna och andras tankar, precis som psykopater inte kan skilja på egna och andras känslor. Vi måste alltså lära människan att skilja på två olika logiska system, dvs vårat och hans egna. Han måste alltså lära sig förstå skillnaden mellan "gud är allsmäktig" och "jag tror gud är allsmäktig". När alla människor i en grupp indokrineras med samma meningssystem så är allt frid och fröjd, efter deras meningssystem/tolkningstopologier är konsistenta med varandras. Problem uppstår alltså när meningssystem "krockar" och då är det viktigt att kunna skilja på eget och andras sätt att se på saker. Alla människor upplever för det mesta att de med säkerhet är de enda som med säkerhet förstår världen och alla andra har fel.





Inom Zen försöker man, antar jag, att bryta igenom dessa fundament och frigöra sig själv 'som människa', utan att vara bunden till sina tankebyggen.
Precis, det som är ett av med poängerna med den österländska filosofin är att de haft en grundläggande insikt i semantik/semoitik etc. De stora filosoferna är noga med att inte förväxla empirin med rationaliteten.

För jag tror inte vi kan frigöra oss från att tänka eller från att behöva kunskaper, men något händer hos vissa människor som gör att de uppehålls och fastnar i falska idéer om sig själva och om andra. Varför gör dom det? Lättja? Okunskap?
Alltså för det första vad är "falska idéer"? Jag tänker på det Robert Kegan http://en.wikipedia.org/wiki/Robert_Kegan säger och det är att subjektet på en utvecklingsnivå blir objektet för subjektet för det nästa. Rent förenklat: När vi är små upplever vi först att vi "är" en kropp, dvs vårat subjekt är kroppen, efter det blir kroppen ett objekt och känslorna blir ett subjekt - vi har en kropp men är våra känslor, efter det har vi en kropp och vi har känslor men är våra konkreta regler/roller. efter det har vi kropp, känslor, roller men är våra mer abstrakta tankar (ego). Hör vi ordet Svenne eller Kristen eller Neger så identifierar vi oss med dessa begrepp. Egentligen är Svenne bara ett abstrakt begrepp för att kategorisera människor till en geografisk plats i världen. Det finns alltså inga "Svennar" i objektiv mening, visst vi har genuppsättningar och drag etc. Men egentligen finns det inget essenstielt i detta, vi skulle lika gärna kunna kategoriera människor efter hårfärg eller storleken på näsan (detta gjorde tyskarna iofs). Men iallafall säger någon: "alla svenskar är idioter" så är detta bara en språklig abstraktion, ett sätt att kategorisera saker. Människor som själva emotionellt skapat en kopplig till begreppen "alla" "svenskar" "är" och "idioter" dvs som kan svenska och även identifierar sig som svenskar kommer att reagera med en emotionell reaktion, eftersom detta signalerar i deras tolkningsvärld att människan som yttrat detta är ett hot mot det de identifierar sig med. En människa som inte nått den tillräckliga kognitva utveckling för att kunna lära sig identifiera sig med abstrakta begreppet som "svenne" kommer dock inte bli upprörd, lika så en som gått vidare i sin personliga utveckling och kanske bara identifierar sig som "människa" eller inte alls längre identiferar sig med abstrakta begrepp kommer heller inte att reagera genom en emotionell reation.

Naturligtvis så kommer de flesta av oss ha abstrakta uppfattningar om oss själva, men poängen är att undersöker man alla typer av "idéer" man har så märker man att dessa bara är relativa begrepp. De har uppkommit genom miljön. Jag kanske är fysisk svag i en miljö där fysisk styrka är något som är starkt sammankopplat med "önskvärt" då kan jag bilda mig en annan abstration att jag är "dålig" eftersom jag är "svag" och hela livet gå runt och må dåligt för detta. Kommer jag till en annan miljö kanske intelligens är något som är önskvärt och jag kommer plötsligt att betraktas som "smart" etc och är plötsligt en väldigt "bra människa". Ska vi ha en uppfattning om oss själv bör denna vara deskriptiv eller normativt positiv (men inte negativ), vi måste bryta oss loss från våran kulturella navelsträng, annars kommer vi att förevigt vara fast i det kulturella spelet, då vi hela tiden strävar efter att uppnå vad som är önskvärt genom andra. Iofs lyckas vi med detta, blir vi fotbollsproffs eller rockstjärnor är detta inte ett problem, men börjar vi må dåligt av att vi inte når upp till idealen så är det bra om vi börjar fundera på att kanske inte skapa våra egna ideal.


Naturligtvis kan vi har massa uppfattningar om oss själva, detta kan vara rätt bra i praktiska situationer, men poängen är att vi inte får tynga ner oss av dessa abstraktioner. Vi lever i ett väldigt rationellt samhälle, där alla människor identiferar sig med en självbild som de hela tiden måste upprätthålla i ett socialt spel och framhäva egenskaper som i kulturen är eftersträvansvärda eftersom alla andra medlemmar i samhället upprätthåller tanken om att deta är något vi bör göra.

Vi i väst pratar väldigt mycket om våran rationella självbild, dvs rationellt "ego". Jag säger inte att egot inte existerar, och detta är inget österlänningar helldre gör även fast många tror det. Egot är helt enkelt bara inte fundamentalt. Jag ÄR inte min självbild, jag HAR en självbild. Många i både öst och väst blandar dock ihop sig själva med sin självbild.
Vi ÄR alltså inte våran självbild. Det är något den österländska filosofin konstaterar, men vi tycker detta är konstigt. Vi har hela livet gått omkring och trott att vi ÄR "svaga" "starka", "dumma" "smarta" "snygga" etc etc etc. Men detta är inget vi ÄR detta är idéer vi har, men kommer man aldrig förbi detta utvecklingsstadium så inser man inte detta. Zenmästare har ofta ett ego, de är inte nertygd av det eftersom det inser att egot är något enormt praktiskt. Det är otroligt naivt att tro att man kan allting i hela världen, det är därför viktigt att ha ett ego, men inte tyngas ner av det.


Zen verkar förresten också ha en 'bindande' effekt på många.
Alltså, "bindande", poängen att Zen fått så stort genomslag i väst är att den inte på något sätt går emot vetenskapen.

Zen försöker inte "påstå saker" om världen, förutom att vi kan hitta ett naturligt förhållningsätt till den utan att behöva vara förvirrade eller dogmatiska. Att det finns en djup sanning under all våran förvirring och att det finns ett sätt att nå denna sanning och förankra den i vardgen. I Zen spekulrar man inte. Man mediterar, vilket är en process att lugna oberäkeneliga meningskapande processer i vårat tänkande och hur dessa skapar okontrollerbara impulser i vårat beteende.

Det är svårt att förklara.

Användarvisningsbild
miles davis
Inlägg: 575
Blev medlem: 12 jun 2006 00:52

Inläggav miles davis » 11 jul 2006 21:31

Vi kan ju faktiskt lägga ner hela skolsystemet nu, när Wikipedia har uppstått.


Återgå till "Filosofi"

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: 42 och 0 gäster