Jag försöker i detta inlägg beskriva lite av hur jag ser på moral.
Moral handlar för mig om intersubjektivitet. För att använda Wilbers termer: Jag/Subjektivitet/Det vackra/Estetik/Truthfullness, Vi/Intersubjektivitet/Det goda/Moral/Justness, Det/Objektivitet/Det sanna/Sanning/Truth. Se AQAL
Många hävdar att moralen är utdöd, men jag vill då passa på att ge tre definitioner på moral.
Förkonventionell moral: Jag har rätt (i moralisk/intersubjektiv mening). Skit i andra, moralen existerar inte. Before good and evil.
Konventionell moral: Vi (i min etnocentriska grupp) har rätt. Skit i andra (fast detta är inget vi inser, vi tycker bara att andra är "omoraliska". Stuck in good and evil.
Postkonventionel moral: Vi alla har rätt, ingen har fel, men vissa har mer rätt än andra. Det viktiga är att förstå vem som har mest rätt i den aktuella kontexten. Beyond good and evil.
Människan föds enligt utvecklingsspsykologer i en slags omedvetenhet om att andra existerar, den tidiga människan kan inte skilja på sin egna kropp, sina egna känslor, sina egna tankar från andra. När människan utvecklas normalt så lär hon sig att skilja på sig själva och andra.
Det handlar om en förmåga att kunna ta andras perspektiv, att sätta sig i andras skor, och detta kräven att man kan skilja på sina egna känslor tankar och sin egna situation från andras.
När man lär sig att skilja på egna och andras tankar så ökar förmågan till intersubjetkiv ömsesidighet.
Det beror på hur pass benägen du är på att nå intersubjektiv ömsesidighet. Är du inte ute efter att nå ömsesidighet kan du naturligtvis förneka vad som helst hur länge som helst, dvs relativisera precis allting. Tittar man på en djupare nivå så blir det dock tydligt att människan har massa "naturliga mekansimer" som spelar in oavsett vilka relativa ståndpunkter en människa tar. Naturligtvis kan du även relatvisera det jag här försöker säga, men då vill du inte nå ömsesidighet och det är onödigt att diskutera med dig. Som jag sa, det "naturliga" uppkommer genom "mer grundläggande processer". Den ömsesidiga (dvs moraliskt postkonventionella) människan tycker det är mera "naturligt" att två människor människor delar på en brödbit, än den förkonventionella människan. Alla människor föds in i ett tillstånd då de är obenägna att sätta sig in i andra människors problematik, de har helt enkelt inte den förmågan. Genom livets gång så utvecklas dock en en "moralisk förmåga", dvs en förmåga att sätta sig i andras skor, och denna förmåga uppkommer när man själv som människa varit i en utsatt position. Är man som människa i en utsatt position (av olika omständigher) och människor kommer med en hjälpande han så får man av detta en "moralisk erfarenhet" dvs en enfarenhet i ömsesidighet. Denna "moraliska erfarenhet" kräven en tillräckligt hög kognitiv förmåga, eftersom annars kan man göra en felaktig kausal tolkning av anledningen bakom hur man får hjälpa att ta sig ur sin utsatta position, man kan tolka det som att det är man själv som gör det, och då får man ingen "moralisk insikt". Det är bara en människa med tillräckligt hög kogntiv förmåga som kan uppfatta att hjälpen är en medveten handling, att det är någon annan som hjälper en ur sin utsatthet.archaxe skrev:Jag är fortfarande inte på det klara med på vilket sätt det är relevant huruvida något är "naturligt" eller inte när man bedömer om något är moraliskt rätt eller inte. Frågan har ställs tidigare i tråden men jag har tyvärr inte sett att den besvarats
Den moraliska förmågan, dvs förmågan att vara intersubjektivt ömsesidig är inget som är godtyckligt.
Konventionella människor som delar ett s.k "moraliskt/etisk system" kan alltså uppnå en slags rationell ömsesidighet, men denna ömsesidighet är konventionell, etnocentrisk, och kommer att skapa konflikter mellan andra former av "moraliska/etiska system". Den postkonventionella moralen är inte enbart rationell ömsesidghet, jag pratar om en djupare ömsesidighet som bottnar i att en människa genom livet utvecklat en empatisk förmåga. Denna ömsesidigha/empatiska förmågan är som sagt inget "naturligt givet" i den bemärkelsen att det är något vi föds med, alla människor föds in i en naiv oförmåga att vara ömsesidig, detta är något många utvecklingsspykologer ofta betonar). Så rent naturligt är vi moraliska-egoister från födseln, men i den sunda intersubjektiva/moraliska utvecklingen så ökar våran förmåga att nå ömsesidighet.
Naturligtvis kan många hävda att den empatiska förmågan är en skyddsmekanism, att samvetet är en skyddsmekanism, men då kan man hävda att det empatiska frånvarandet är en skyddsmekanism, att man flyr från sitt samvete för att inte må dåligt.
Som sagt, människor har inget samvete när de föds eftersom då är människor omogna.
Men genom viss typ av livserfarenhet så utveckals som sagt denna förmåga till intersubjektiv ömsesidighet, "att sätta sig in i andras skor".
Frågan är bara vilket samhälle vi vill leva i? Ett samhälle där alla är paranoida och omogna cyniker, som är beredda att hugga kniven i ryggen på människor innan de själva får en kniv i ryggen? Detta är för mig tämligen ociviliserat och "barnsligt" i betydelsen att det är detta förhållningsätt vi alla har rent naturligt som barn enligt många utvecklingspsykologer.
Eller vill vi kanske istället leva i ett samhälle med stort socialt kapital? Där människor delar med sig och inte behöver vara rädda för varandra? Där människor inte behöver bygga gated communites för att skydda sig från andra människor, eftersom dessa människor, genom vårat nuvandrande ekonomiska system har rätten att suga ut andra som inte är föda med lika goda förutsättningar, eller av andra olyckliga omständigheter nu hamnat i en utsatt position?
Som sagt, många människor bryr sig inte om utsatta, eftersom de aldrig varit utsatta själva.
Som sagt det finns inget mer "naturligt" i något av dessa två samhällen, all form av utveckling är naturlig, men på något sätt känns det för mig, högst personligen, som jag hellre skulle vilja att människor levde i ett mer kärleksfullt samhälle. Så i någon bemärkelse känns det mer "naturligt" FÖR mig, men inte nödvändigtvis FÖR dig.
Som sagt, vissa människor har inte fått de nödvändiga erfarenheterna för att inse att den intersubjektiva ömsesidigheten är möjlig, många går omkring med tidiga erfarenheter av det precis motsatta, nämligen att människor vid tidig ålder utnyttjat dem, och är därför rädda för att detta ska hända igen och dessa människor blir därför mer paranoida. Detta är för mig tecekn på patologisk psykologisk utveckling.
Sanningen är att det alltid kommer att finnas människor som försöker utnyttja dig i olika situationer och att det alltid finns människor som kommer försöka hjälpa dig i situationer.
Men samtidigt får man inte vara naiv och tro att det inte finns människor som hela tiden skiter i andra (psykopater) och samtidgit finns människor som för det mesta strävar om intersubjektivitet trots att situationen blir extremt kaotisk och kritisk.
Det naiva många människor gör är att tro att alla människor vill "gott" eller att alla människor bara "bryr sig om sig själva". Nej, människan är en väldigt dynamisk varelse som kan vara både och, i helt olika situationer.
Utmaningen, som jag ser det som, är att hela tiden kunna vara ömsesidig och dela med sig, hur kärvt man än har det. Detta innebär inte att man ska "offra sig" för andra, utan att söka mot en rimlig balans.
Mina värderingar är att alla ska må bra, och detta innebär att jag tar mig rätten att ifrågasätta och konfrontera människor som förespråkar andra värderingar. Jag kommer inte ta till onödigt våld att göra detta, eftersom då slutar mitt beteende i min egna extremt jag själv försöker undvika. Det är alltså en konstant balansgång och detta kräver en enorm förmåga till att vara dynamisk och öppen för situationen.
Men vad som är "naturligt" är bara en upplevelse människor har. Människor som inte har förmågan att sätta sig in i många komplexa perspektiv kommer i större utsträckning känna att saker är "onaturliga", dvs kontrasterar mot det de själva tycker är "naturligt", dvs det som överrestämmer med deras tidigare begränsade erfarenheter.archaxe skrev:. Sen förstår jag inte vad Lundan menar med "vår sanna natur", men det är väl ungefär vad man kan vänta sig när jag läser saker som "sann natur" eller "egentligen" eftersom jag inte tror på endera. Det tycks bygga på distinktionen mellan sken och verklighet, en distinktion som enbart skapar problem, aldrig löser några, och som jag därför föreslår att vi förpassar till nån mörk vrå långt bort.
Men som sagt människan har komplexa naturliga behov (naturliga i den bemärkelsen att det inte spelar någon roll om vad vi "tycker om dom"), som varierar mycket från människa till människa, och från situation och situation. Man blir hungrig oavsett om man tycker det är bra eller dåligt.
Att försöka fastslå något som "naturligt" och säga att detta dessutom är naturligt i ALLA kontexter är en rätt hopplöst projekt som de flesta av oss i större eller mindre utsträckning upprätthåller, men detta handlar om snarare om vad vi tycker är naturligt i en "rimlig bemärkelse" utifrån det vi tidigare upplevt.
Men det finns samtidigt alltid något i situationen som är "naturligt" i en balanserad bemärkelse.
Det mest naturliga för mig, är alltså att skapa ett inre psykologiskt utrymme och skapa ett samhällssystem som har tillräckligt utrymme för att kunna hantera livets många problem och återställa olika former av obalanser på det "mest praktiska sättet", dvs maximal intersubjektiv ömsesidighet.
Alla människor strävar efter psykologisk balans.
Men vart ska vi söka efter den naturliga balansen som passar alla? Balans finns överallt. Problemet är att vissa människor letar efter balansen på fel ställen. En temporär obalans hos en männska kan alltså ge ett "avtryck" i människans psyke. Är man i en obalanserad situation tidigt i livet kan detta skapa ett psyokologiskt sår som människan genom hela livet måste "balansera tillbaka". Denna inre obalans föder en yttre obalans. Människan blev slagen och kommer genom hela livet att slå andra människor i sin väg. Detta är en helt naturligt reaktion, men samtidgit helt onaturligt och obalanserat. Det är alltså naturligt att sträva efter balans, men det onaturliga är att "fastna".
Det mest naturliga är enligt mig att aldrig fastna i en längre obalans.
Och den moraliska/ömsesidiga människan strävar konstant mot att inte hamna i personlig obalans samtidgit som hon inte vill att kollektivet ska bli obalanserat.
Just nu är vi i en tid då många stark försvarar indivuduella rättigheter, eftersom vårat föregående kristna samhälle hade nått en patologisk obalans med överbetoning på att anpassa sig i flockmentaliteten.
Problemet är att vi mer och mer glider in i en extrem då människor inte bryr sig om andra utanför sig själva.
Det ligger enligt mig, som har ett historisk perspektiv, väldigt mycket "i tiden" om att hävda sig själv. Jag behöver inte räkna upp alla otaliga referenser till detta.
Som sagt, många försvarar de individuella rättigheterna till patologiska extremer och andra försvarar de kollektiva skylldigheterna till patologiska extremer och alla dessa extremer balanserar i slutändan upp varandra.
Men frågan är om det är där vi vill att livets konflikter ska ligga? Jag tycker personligen att livet innehåller tillräckligt många konflikter hos den enskilde individen, om alla bara vore bättre på att ta hand om sitt egna obalanserade emotionella bagage, deras psykologsiska betingning, så skulle det mänskliga livet bli mycket drägligare på många sätt eftersom människor inte skulle lägga över sina problem på andra, och inte heller vara beroende av andra. Det är därför jag har så stort tryck på olika typer av övningar som meditation etc. Man blir helt enkelt en mer emotionellt balanserad människa, eller snarare en människa som är bättre på att hantera emotionellt obalans, att inte få emotionell ens förlösning att gå ut över andra.
Allt är naturligt, men olika saker är obalanserade i olika kontexter. Det svåra är alltså att vara så "tom"/dynamisk och så att man kan inse något börjar bli obalanserat.
Människor som ofta uppelver en emotionell obalans är emotionellt obalanserade eftersom de hela tiden upprätthåller och balanserar en patologi hos sig själv.
Vi behöver alltså en icke-patologisk grund.
Svårt att föklara alla tankar jag har, skulle behöva definiera upp lite begrepp tror jag.
). Kanske "välmående" eller "psykologisk balans" skulle vara ett obligatoriskt ämne i skolan, vad vet jag.
